En annorlunda fredag

För det är inte alla dagar jag åker iväg på roadtrip med pappa, hans kusiner och lillasyster Amanda innan morgonen hunnit ta sig. Ner till Åbo dessutom, en av de städer som varit allra viktigast hittills i mitt liv. På en begravning dessutom, av Sven som var det sista av fammos många syskon. Sven, som tog med mig på symfonikonsert och presenterade mig för chefredaktörer och professorer när jag var ny i Åbo. (Mycket spännande när man precis flyttat från Stennabba för att studera litteraturvetenskap.) Som såg ut som en manlig version av fammo, men med lägenheten full av bokhyllor och utan ett spår av Purmodialekt. Som har skrivit en lång rad böcker, varav jag konstigt nog bara läst en (jag tyckte om den).

Det var en fin begravning, men ganska overklig. Till att börja med bestod begravningsgästerna av 1) österbottniska släktingar jag kände, 2) åboländska släktingar jag knappt eller inte alls kände - men som ändå hade släktdrag som kändes som hemma och 3) kulturfolk. Utanför kapellet strålande vinter, inuti vacker begravningsmusik som man bara ville lyssna mera på. Där framme stod min f.d. klasskamrat från lågstadiet helt otippat och sjöng och på bänken längst bak satt min f.d. litteraturprofessor. Det kändes ganska mycket som att vara med i en film, och det händer mig inte så ofta nuförtiden. (Men jag tar noga tillvara de tillfällen som bjuds.)

Efter minnesstunden satt vi på restaurang flera timmar med släktingarna som vi knappt eller inte alls kände och lärde känna dem lite bättre. Väldigt, väldigt trevligt! När vi till sist avrundade och gick till bilen var stämningen hög. Om den nu får vara det efter en begravning.

Och sen? Sen körde bilen hemåt. Det ville inte jag, så jag letade upp Amanda som stod och plockade lösgodis på Makuuni med sin kompis C. (Bokstavligen letade: det blev en riktig långpromenad i tunna strumpbyxor eftersom jag sökte efter Makuuni på Slottsgatan - på Eriksgatan. Hrm. Men jag går gärna vilse i Åbo. Alldeles nykär i staden, ju.) Och sen? Underbart skön filmkväll med trött lekamen tillsammans med Amanda och C. (Tack för att jag fick snylta!!) Ostörd sömn och sovmorgon (utropstecknen skulle aldrig ta slut om jag började...) Lyxfrukost med tjejerna, inklusive kusin Sandra som också bor där, sedan långdejt med Jane, min enda egna vän som finns kvar i Åbo numera. Historiasnack i Arken och smarrig mat på en tapasrestaurang. Sedan var klockan alldeles för mycket och mina planer på stadsstrosande hela lördagen krympte plötsligt till fem minuter på Akademen innan det var dags att tänka på tåget. Helt rätt prioriterat, klapp på axeln!

Helt galet hur långt det här blev. Men jag kunde bara inte låta bli, har suttit och bitit mig i kinden för att inte skriva dubbelt längre. Det är sällan jag hinner med så här mycket bra saker på två ynka dagar! Dessutom var det fantastiskt att åka tåg. Flera år sen sist. Jag hade plockat med mig jobb i ryggsäcken. Och lite IQ-befriad chicklit. Vad vann? Nå, förstås. Ni vet. Och det var gott.

Tillägg

Förresten, det här med att jobba som historialärare innebar oväntade risker. Efter att ha undervisat om kulturhistoria i ett par veckor vill jag lägga till några punkter på min lista:

Jag har seriöst lust att resa till Kreta (se ruinerna efter palatset i Knossos).
Jag har seriöst lust att resa till Aten (se Akropolis; de bitar jag inte redan såg på British Museum i våras).
Jag har seriöst lust att resa till Rom (se Peterskyrkan, katakomberna och Forum Romanum).
Jag har seriöst lust att resa till Istanbul (se Hagia Sofia).
Jag har seriöst lust att resa till Andalusien (se Alhambra).

Och ännu har jag bara hunnit till medeltiden.

Framtiden

En episod från minnesstunden i fredags.

En vän till familjen berättade att han vid ett tillfälle hade passat på att fråga Sven hur han såg på framtiden. Sven tänkte en stund innan han svarade:

- Ja... om det är så att vi har en framtid - då är den ljus!

(Mera om åboresan en annan gång. Ikväll fördjupar jag mig i medeltida världsåskådning.)

Förvirrad

Inte på hela veckan har jag varit säker på vilken veckodag det är utan att kolla och dubbelkolla i almanackan. Gårdagens teknologiska utmaning var att få ljud i högtalarna i ett klassrum. (Problemet? Först hade jag inte stöpslat i sladden, sedan hade jag inte märkt att högtalarikonen var överkryssad - liksom, VAD är de två första sakerna man kollar när ljudet saknas..?)  

Imorgon ska jag tydligen gå upp i svinottan, roadtrippa ner till Åbo med pappa och hans kusiner, gå på begravning och sedan kanske övernatta i Åbo eftersom det verkar slitsamt att följa med hem igen samma kväll. Typ på någons soffa, men det vet jag inte ännu, för jag har inte frågat. Får liksom packa för alla eventualiteter. Just ja, packa borde jag.

Jag har inte stenkoll på riktigt allt just nu.

Update: Nu har jag sovplats. Känns bra!

Nu

Alltså, vet ni hur sjukt arbetsdrygt det är att jobba som historialärare när man inte är historialärare?

Seriöst

Jag har seriöst lust att resa till Berlin.
Jag har seriöst lust att resa till södra Spanien.
Jag har seriöst lust att resa till England.
Jag har seriöst lust att resa till Malta.
Jag har seriöst lust att gå på konsert med Angelique Kidjo i Jakobstad i mars.

Jag kanske tar och börjar med biljetter till Angelique Kidjo?

Potatisen

Förresten, precis som resten av världen är jag full av goda föresatser så här i början av året och har därför tagit upp min potatisblogg (träningsdagbok) igen.

Utrustat var det här

Det händer ibland att jag är handlingskraftig! Efter att jag hade publicerat förra inlägget gick jag in på huuto, letade fram ett par skidor och slog till med "osta heti". Done!

(Visserligen hade de gärna fått vara lite längre, men det var ett bra pris och inte alltför lätt att hitta  begagnade skidor med rätt sorts bindning. Får väl ta tag i saken på nytt nästa vinter när de blivit för korta helt enkelt!)

För övrigt blev Arvid ägare till en skridskohjälm i förmiddags. Och skydd till skridskorna. Vi börjar bli välutrustade här i huset. Så snälla snö och is, smält inte bort nu! Nu ska vi minsann frisksporta så det står härliga till.

På äventyr i Vestersundsby

Premiär! 

Säsongspremiär på skidor för mig.
Premiär för Arvid i riktig nerförsbacke.
All-time premiär på skidor för Edvin.

Allt gick bra! Utom kanske för mig. Mina skidor vallades senast nån gång ifjol, och tydligen inte för blidväder om vi säger så... Det var inte med nån stor grace jag kämpade mig fram i spåret. Men på något konstigt sätt blev jag ändå peppad att skida mer - men antingen i kallare väder eller med lämpligare valla! Usch, valla är verkligen något jag inte vet mycket om. (Förvisso var det enkelt i uppförsbackarna. Jag kände mig lite som Spindelmannen.)

Det var dessutom första gången jag skidade tillsammans med Arvid i ett riktigt spår. Det var roligt! Långsamt gick det inte heller. Och både uppförs- och nedförsbackar gick galant - och bäst av allt, han tyckte det var roligt precis hela tiden! Visserligen bara 1 km, men ville gärna behålla det kvittrande humöret. Nästa gång kanske vi testar två!

Sedan fick Edvin testa - och jag blev alldeles konfunderad. Har han verkligen aldrig skidat förr? Han verkade nämligen ha stenkoll, även om han inte använde stavarna så överdrivet mycket.

Nu skulle det vara att köpa ett par skidor i anständig längd till Arvid så att båda kan skida samtidigt - för tillfället har vi bara ett par barnskidor, och dem fick Arvid när han var i Edvins storlek. Hrm. Varsitt par skidskor har de i alla fall...
*tar mig i kragen*

Om att låtsas att man kan tills man kan

Den här veckan har jag alltså inlett min karriär som historialärare. Jag har insett att jag inte kan precis allt om antikens Grekland, och inte riktigt nästan heller. Jag har saknat modde- och engelskalektioner, där man alltid kan planera in en kreativ skrivövning eller en diskussion utan märkvärdig faktagrund och (utan att ljuga) påstå att det tränar muntliga färdigheter och argumentationsförmåga. Som måste tränas. Jag har saknat att känna mig kompetent. Jag har skrattat och gråtit åt det absurda i att vi ska gå igenom den västerländska människans historia från antiken till nutid på några veckor. Och helst ska jag nog lära mig den västerländska människans historia från antiken till nutid ännu snabbare. Jag har varit mäkta lättad över att få arbeta med människor i en ålder jag trivs med. Jag har anmält mig till en Öppna uni-kurs i historia - en av de som jag hoppat av på grund av tidsbrist tidigare år. Det har också hänt att det fladdrat till i mig av iver och nyfikenhet när jag suttit och läst in mig.

Och nu? Nu sitter jag och översätter en text från finska. På tal om saker man låtsas att man kan.

Documentin' peach pie

Haha!

(Nej, jag har inte testat instagram. Min telefon inte är smart; men kanske inte bara därför ändå. Fast sak samma; här på bloggen har även jag lagt upp bilder på min frukost. Och mina barn. Och en och annan solnedgång. Men faktiskt aldrig någon glasögonprydd katt.)

Antiken

Vad jag önskar mig? Balans. Småningom kanske. Balans. Sådär så att jag kan åka på jumppa med Arvid en kväll utan att veta att jag måste sitta och planera lektion ett par timmar efter läggdags istället. Småningom. Snart.


(Måste bara förklara - det här är inget hopplöst inlägg. På mitt nya vikariat, som började idag och fortsätter rätt så länge, har jag ovanligt lite undervisningstimmar, så även om ämnet är nytt för mig borde det funka att jobba dagtid. Ska bara komma över nybörjarkaoset först.)

Tjugohundra Knut

Tjugohundra Knut, då ska julen ut! (Eller tjugondag Knut - potato, potatoe...) Det är lite tomt efter granen, och allt julrelaterat har vi säkert inte ens hittat, men det är ändå ganska skönt att packa bort en del av allt det där mysiga. Äta upp pepparkakshuset och få tillbaka enstaka tomma ytor här hemma. Som vanligt känner jag mig steget efter, men det är ju tjugondag Knut som kastar ut julen. Idag. Faktiskt. Även om det kan ha mera att göra med att vi inte fått det gjort tidigare än att vi av princip vill fira jul långt in i januari... Men något fel är det, när jag känner mig sen om jag inte fått upp allt pynt till lilla jul, och lika sen om jag har det kvar längre än till nyår. För advent - det är ju väntan på jul. Inte jul. Och blir man trött på julpyntet på annandag jul, då har man tagit fram det för tidigt. Faktiskt. Vänliga hälsningar från en som är sen med allt i vilket fall som helst.

Och imorgon ska jag ge mig på något jag inte har koll på. Igen. Det måste vara karaktärsdanande åtminstone. Tummar får gärna hållas ändå! Jag behöver inte hur mycket karaktär som helst.

En julblomma är fortfarande vacker.

Mia tipsar

Lite verklighetsflykt, någon?

Då är bästa tipset att försvinna in i en bra tv-serie. Bäst just nu:

1) Downton Abbey. Nu har vi plöjt igenom de två första säsongerna och jag sörjer lite att det inte finns oändligt med avsnitt. Det är en tv-serie jag inte bara tittar på, jag flyttar in i den och blir förvånad när den tar slut. Vill alltid ha mer. Den är rolig ibland också.

2) Episodes. Jag visste inte ens att serien fanns, men snubblade över den när jag var på julklappsjakt och köpte första säsongen åt min man. (Baktanke? Näeh...) Manusförfattarpar med en framgångsrik tv-serie  lockas från London till Hollywood för att göra en amerikansk version av serien. Brittisk humor utspätt med Los Angeles och Matt LeBlanc. Borde vara obligatorisk om man gillar både Joey i Friends och engelsk humor. Och på tal om den kunde vi kanske se Studio 60 on the Sunset Strip igen. Också den tv-miljö och en Friends-stjärna (Matthew Perry). Jättebra, smart humor, men det blev bara en säsong. För smart humor?

3) Ja, och så kan jag inte låta bli att nämna House of Elliott, som vi plöjt de första två säsongerna av under hösten. Två modeskapande systrar i London på 1920-talet. Det är en gammal serie (tidigt 90-tal), och egentligen inte så välgjord, men på något sätt fastnade vi ganska hårt i den också.

Er tur - vilka serier är värda att slukas?

Inspiration point

Här är jag. Jag tänker mest på jobb just nu. På vardag. På blanketter. På att inte glömma det där viktiga mejlet. På att hinna till posten innan de stänger. På uppsatser som trillar in i min inbox. På vad man kan äta ikväll. På att jag borde fylla diskmaskinen. På att jag borde rensa ut alla urvuxna barnkläder som gör lådorna överfulla.

Men ibland, till exempel nu, tänker jag på resor. Vi är inga stora globetrotters - i själva verket mycket små - men jag skulle ju så gärna. Och jag blundar och minns de resor vi gjort. Så mycket vardag mellan mig och resorna, men fortfarande känner jag dofter, ljud, förundran. Jag bläddrar bland bilder och reser vid mitt skrivbord. Och så tänker jag lite på planer, önskningar, drömmar. Och så inspireras jag av andras planer, önskningar, drömmar. Jag skulle ju så gärna.

(Ja, och så vill jag gärna ha långt, blont hår igen. Nu genast, tack. Gärna självlockigt av värme och luftfuktighet om det går för sig.)

Mitt 2012, andra halvan

Juli

Juli inledde vi med en av årets i särklass bästa dagar! Vi var fortfarande i Stockholm, och det blev en solig, rolig, härlig heldag på Gröna Lund tillsammans med Jenny och Kittan som råkade vara på genomresa. Genomresan var Jennys flytta hem från Malmö-resa. (Hurra!) På väg hem tog vi det lugnt och stannade till en dag i kära Åbo. Väl hemma blev det en av årets bästa cykelturer i Larsmo under ett annars cykelfattigt år. Varmt var det inte, men småningom började ledigheten och sommaren mjuka upp mig. Och plötsligt var det slutet av månaden, och vi drog till fjälls som vi brukar. Juli avslutades lika bra som den började, med den andra av årets bästa cykelturer: från Vuoggatjålme till Saltdal. (Och egentligen var det de två enda cykelturerna som alls var värda att nämna...)

Augusti

Vi fortsatte njuta av fjälluften några dagar in i augusti och gjorde en utflykt till norska sidan. På vägen hem stannade vi till i Norrfjärden, och råkade pricka in Noliamässan i Piteå. Jag var en kväll på Humlefestivalen, mindre involverad än jag varit på flera år. Vardagen började med gammalt jobb för Mattus, nytt vikariat för mig, nytt dagis för Arvid och ny dagmamma för Edvin. Den veckan var vi trötta. Men sommaren gjorde ett sista försök och vi hann få till lite strandhäng innan hösten var definitiv. Augusti var en vacker månad med sol som silades genom träd, ärter i salladen och mogna blåbär.

September

September kom med regn och förkylning. Det är väl så det brukar vara? Men bra saker: vi var på medeltida tornerspel i Kokkola, Amanda flyttade till stan (= nära!) och jag började undervisa engelska. Jag var på en intressant kurs om muntlig kommunikation och fick händelsevis hålla en kurs om muntlig kommunikation strax efteråt.

Oktober

Jag fyllde 32, vi gjorde en Fäbodautflykt, vi såg Next to Normal på Wasa teater och höstlöven var vackra. Jag körde till Vasa ganska ofta för att jobba. Det var mest roligt. Gullungen och systersonen Joar fyllde ett. Den första snön föll 25 oktober, och sedan följde lite överraskande gnistrande vinterväder en vecka eller så. För att ladda oss med ljus inför det som komma skulle, kanske.

November

Det som komma skulle var mörker. Jag minns hela november som ett kompakt mörker som blev nästan klaustrofobiskt. Men några timmar ibland måste det väl ha varit dagsljus ändå? Jag slutade köra till Vasa så mycket, men fortsatte med engelskan. Matias åkte på jobbresa till Holland, och vi var lite allmänt krassliga. Jag gick andra delen av den roliga retorikkursen och såg Orgelbyggaren på WT. Matias och jag minisemestrade i Helsingfors, kom äntligen i julstämning och såg Kristina från Duvemåla. (Bra musikalår det här! Billy Elliott, Next to Normal och Kristina från Duvemåla...)

December

Det blev december och advent. Julfriden infann sig inte av sig själv, men lite pepparkaksbak och dagistomtar bättrade på det. Snön kom och jag gillade snöskottning. Min engelskakurs tog slut och i samma veva packades hela huset ihop och jag flyttade inte med. Jag fyllde i blanketter, förtvivlade och övervägde än en gång att byta yrke för att få jobb. (Otur bara att jag trivs så bra med att vara lärare.) Edvin flyttade till barnkammaren, men tassar fortfarande alltid till vår säng omkring midnatt. Arvid lärde sig säga R efter ett besök vid talterapeuten. Vi fick titta på H&A:s hus, som ser mer och mer hemlikt ut. Vi tog med oss julklapparna och firade en lugn och trevlig jul i Norrfjärden; i mellandagarna fortsatte vi firandet i Purmo. Nyåret vakade vi in med nyårslyckor, pulkor och trevligt sällskap i Bäckby.

Tack och hej 2012! Du var ändå ett hyfsat år, även om du kunde ha ansträngt dig lite mer på vissa punkter. Men det ska medges: det var faktiskt många områden du skötte fint - jag uppskattar till exempel att du ordnade fram så fina människor som jag fick omge mig med. Det var bra gjort.

Goda föresatser

Jag är en sådan kliché.

December: ett stillasittande leverne och kopiösa mängder choklad.
Januari: nya, goda föresatser (om än ganska mycket godsaker kvar i gömmorna).

Jag har just varit på jumppa. Jag kunde inte bestämma mig för om jag kände mig mer som en träpinne, en skröplig tant eller en heffaklump. Oh la la, vilka fantastiska självbilder. Dags att rycka upp sig kanske.

Vänner

Ikväll har vi haft vänner här - så trevligt! Och oj, vad barnen hade roligt, även om en cynisk vuxen tänkte att det nog slutar i tårar. Det gjorde det inte. Inte så mycket i alla fall. I mellandagarna brukar vi vanligtvis träffa en massa människor vi annars träffar för sällan, men i år har det inte blivit så. Dels har vi hängt ganska mycket med min familj, som vi ju missade på julen, och dels kom jobbvardagen emot lite snabbare än den brukar. Men ikväll i alla fall: lite prat, mat och gemyt. Får nog bli bättre på att planera in vänner i kalendern! Jag gillar inte att jag prioriterar jobb före ett socialt liv lite för ofta när vardagen rullar på. Nyårslöfte..? Sådana tror jag inte på, men att försöka bli bättre på att prioritera går ju alltid.

Mitt 2012, första halvan

För alla som inte redan fått överdos av alla årskrönikor i bloggvärlden - här kommer nu äntligen min första del. 

Januari

Året mjukstartade med en samling blandade vikariat, men blev intensivt i mitten av januari, när jag började vikariera (en månad framåt) i en livlig etta. Så trött har jag nog aldrig varit av något jobb varken före eller efter det! Och jag konstaterade att jag nog trivs bäst med att jobba med lite äldre elever/studerande... Småbarnstålamodet behöver jag spara till mina egna barn. Båda barnen fortsatte hos dagmamman, och Arvid fortsatte med dagklubb ett par dagar i veckan. Det var presidentval, och vi tog barnen i pulka och gick till röstningslokalen en vintervacker söndag. Månaden innehöll ingenting dramatiskt, utan mest bara vardag, jobb och en rejäl dos trötthet.

Februari

Februari var också en vardagsmånad, åtminstone till största delen. Mitt intensiva vikariat i ettan fortsatte i halva februari, och efter det fortsatte jag hoppa in lite här, lite där. Fortfarande tyckte jag det var mera intressant än jobbigt att arbeta på det sättet. I presidentvalets andra omgång valdes Sauli Niinistö till president. Edvin började experimentera med ord, något han inte ägnat sig speciellt mycket åt förr. Arvid och jag gick på JKG:s föreställning Ronja Rövardotter. I slutet av månaden blev det sportlov och vi packade ihop oss i bilen och körde iväg till Norrfjärden för att hälsa på Y. och A. Vi såg på isslottet i Kemi, jag åkte slalom, vi strosade på stan i Piteå och Luleå, och däremellan slappade vi och njöt av livet.

Mars

Mars inledde vi med att komma hem från vår sportlovsresa och börja ordna inför Edvins födelsedagskalas. Edvin fyllde två år och jag blev sentimental. Han började prata mer och mer. Jag passade på att skida en del i det vackra vårvintervädret. På jobbfronten fortsatte jag med inhopp. En del jobb lediganslogs, jag sökte och blev besviken. Vi bokade en långhelg i London till maj och jag hoppade nästan jämfota av iver.

April

April inleddes med Stilla veckan, och vi firade påsk med sol i en skogsbacke, påskhäxor och dressyrtävling(!). Mattus åkte på jobbresa till Stockholm. Vintern ville inte ge sig, och det hände sig med en vecka kvar till maj att jag fick köra hem från Vasa i snöslask och snöyra. På jobbfronten intet nytt. Vappen/valborg firade vi med att hänga tvätt och fylla i blanketter.

Maj

Mattus och jag lämnade barnen i våra föräldrars ömma vård och reste till London. Jag bloggade om de fyra dagarna resten av månaden. Vi tapetserade om i köket och jag blev först lite skeptisk, sedan nöjd. Mattus och jag gick på Pleppo på Wasa teater. Shane Claiborne besökte Betania. Lärarvikariaten blev färre, men det vägdes upp av språkgranskningsjobben som flödade in. Jag började få en sten i magen när jag insåg att höstterminen skulle fortsätta lika osäkert. Arvids älskade dagklubb hade avslutning och Y. och A. kom på snabbvisit till Finland.

Juni

Lillebror Johannes fick yrkesexamen och firades. Vi spanade bilar i Tammerfors och Nyland och kom hem med en Audi. Vi anlade ett jordgubbsland, som gav oss en blygsam men jämn ström av gubbar ända till september. Amanda flyttade hem från Malmö. (Hurra!) Det var kallt, men vackert. Jag tampades med både byråkrati och överblivna jobbuppdrag från maj. Jag njöt inte så mycket av den här månaden, trots sommar och vackert och allt. Arvid fyllde fem år på midsommaraftonen och jag var stolt som en tupp (höna?). Vi firade med frukostpicknick på Fäboda och flera kalas. På midsommardagen fick vi vara med på ett vackert midsommarbröllop. Vi bestämde oss hastigt och lustigt för att åka till Stockholm, och så gjorde vi det.

Det nya året kom...

...så för att nu upprepa mig lite: GOTT NYTT ÅR!

Nytt år, men fortfarande ingen ände på kalasandet - igår vakade vi in nyåret på ett mycket trevligt sätt med god mat, pulka (japp!), nyårslyckor* och barn som var vakna längre än någon hade kunnat tro. Idag fortsätter vi med att fira Johannes, som från och med igår inte längre är någon tonåring. Jag börjar verkligen känna mig sugen på sallad och fysisk anstränging, undrar varför..?


* Om man får tro nyårslyckorna blir det många nya husdjur för oss i år. Arvid fick en kattunge, Edvin en sköldpadda och jag en vildvittra. Borde kanske läsa på lite om vad sådana äter...