Feber

Den senaste månaden eller lite mer har min man haft feber. Bilfeber. Den har småningom eskalerat, tills den sköt i höjden när en viss annons dök upp för några dagar sedan. Om vi inte gör något åt det här snart börjar han yra. Så vi tar våra snälla (?) ungar, förenar nytta och nöje och sticker iväg på en minisemester i Tammerfors. En hotellnatt, biltitt och kanske något på nöjeskontot, vad vi nu orkar och hinner med. Det är ju ändå sommarlov! Dessutom känner jag mig också mer upplagd för ny bil efter att vår gamla trotjänare bråkade imorse - bromsarna brukar fastna ibland efter att bilen stått ett tag, men de brukar lossna enkelt bara bilen rullar igång. Så icke imorse. Det finns bromsstreck från vårt garage till vägen utanför vår ytterdörr, där jag gav mig. Det krävdes en man med hammare för att bilen skulle ta mig nånstans alls. Även jag börjar inse att det antingen krävs en ny(are) bil eller rejäla investeringar i den gamla - som knappt börjar vara värd något längre.

För ganska precis ett år sen kickstartade vi också sommarlovet med en tur till just Tammerfors, och nationalparken Seitseminen, den gången med svärföräldrarnas gamla husvagn. Det var en fin resa, men vi svettades som grisar och jag insåg att husvagnssemester inte är för mig. Jag tror inte att jag bloggade om den utflykten, men det finns en del fina bilder, så kanske jag borde i efterskott. En vacker dag.

Men denna dag - nu får det allt bli en uppräkning. Se här:

Tidig väckning med fyra personer i sängen
Morgonstök och morgongnäll
Iväg på jobb (bara en timme, men dock)
Köpa ny bilstol åt Arvid
Inviga bilstolen på väg till Purmo
Hänga med syster Jenny och andra fina familjemedlemmar
Bestämma att det blir en tur till Tammerfors imorgon
Laga mat och baka kaka medan Arvid körde sväm med sin moffa
Hälsa på min mommo
Hälsa på i Arvids blivande dagis
Låna en hög böcker på bibban
... och när vi parkerade bilen hemma efter allt det här var klockan fem. Fem! Det kändes som ett dygn senare, minst. Så det är inte konstigt att ungarna är lika trötta som vi och mest bara lever rövare. Arvid sprang halvnaken några varv runt radhusen här innan vi fick stopp på honom. Det enda som inger mig lite hopp om att vår utflykt kan bli riktigt bra är att Arvid älskade att sitta i sin framåtvända stol. Nu återstår bara packningen... rätt skönt att vi bestämde oss för hotell och inte campingstuga, som var vår första tanke!