Vi har sönder termostaten i bilen. Det betyder att det ibland, men mycket sällan, kommer varmluft i fläkten. För det mesta känns det som friska vindar från Sibirien, men i måndags upptäckte jag något annat - när man kör i underkylt regn klistrar regnet fast sig och fryser till is på rutan. Omedelbart. Det upptäckte jag halvvägs till Vasa. Till Vasa tog det två timmar att köra, hem tog det ungefär två och en kvart. Känslan när man står i mörkret på vägkanten i Kuni och har skrapat vindrutan med ett par kilometer emellan och däremellan kört mer eller mindre i blindo, stelfrusen av all sibirienluft man låtit blåsa för fullt i bilen i hopp om att det ska hjälpa lite är inte rolig. Inte när man räknar ut hur länge projekt hemväg kommer att ta och hur tidigt väckarklockan kommer att ringa morgonen därpå.
Men - lättnaden när all isluft äntligen börjar hjälpa så att det går att köra så långt som 20 km mellan fönsterskrapningarna... aah. Fröjden när fläkten helt otippat börjar blåsa varmt vid två tillfällen, om än bara för några minuter. Och tacksamheten för ett par lånade ytterbyxor, reflexvästen i handsfacket och någon som väntar på mig där hemma.
Sedan har veckan fortsatt utan pauser. Två arbetsplatser, varav en är ny och högljudd. Ikväll stannade jag hemma från en trevlig get-together eftersom jag inte ville dra eventuella bobbor från Edvins milda magsjuka för dagen på småbarnen i sällskapet. Istället somnade jag som en stock i en timme. Det kunde behövas. Helg! Helg! Snart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar