Stockholmsgodis #6

När jag jobbade på Gröna Lund hände det ibland att jag inte alls avundades gästerna som kommit dit för att äta karamell och åka karusell och fröjdas hela dagen uppå Grönan... Det hände speciellt på varma, soliga julidagar när köerna ringlade oändligt långa, svetten rann och "barnfamilj" verkade vara det värsta möjliga sättet att leva. Då kunde jag kosta på mig att lite överseende undra varför de inte förstod att Grönan är så mycket trevligare mycket tidigt eller mycket sent på säsongen, helst en sval och mulen (men inte regnig) kväll. Jag skulle minsann aldrig plåga mig med att trängas i värmen mitt under högsäsong!

Ha. Där stod vi och svettades, barnfamilj mitt i solen, mitt i högsäsongen. Treåringen trött på intryck redan innan vi gått in genom entrén, babyn placerad i bökig barnvagn som också rymde mellanmål, kamera och ombyteskläder för alla eventualiteter. Min mardröm från 2005 come true, kunde man tro. Och visst var jag orolig. Men efterhand häpnade jag mer och mer - det gick ju bra! Utmärkt! Vi gick dit utan någon tanke på att själva åka speciellt mycket, och förutom två egna åk på var turades vi helt enkelt om att åka med Arvid och passa Edvin. Vilken lycka för Arvid... Tuff tuff-tåget och Veteranbilarna blev dagens stora vinnare med okänt antal åk! Men varför kom jag inte ihåg hur otäck Kärlekstunneln är? Den byggdes redan 1917, och då måste man ha haft en annan syn på vad som är mysigt och romantiskt. Jag tycker själv att dockorna är lite obehagliga, och Arvid blev jätterädd och ville bara bort. Kom ihåg det till nästa gång! Det vi kan komma ihåg till nästa gång är också att avsluta det roliga i tid och inte ersätta kvällsmaten med glass - det är inte bra för gnällfaktorn. Men på det stora hela hade vi en jätterolig dag på Grönan, så pass att Arvid med jämna mellanrum tar upp tråden och vill prata om vad vi gjorde på "Döna Lund".

Stockholmsgodis #5

Så här känslosamt är det vid de allmänna toaletterna vid Solna Centrum. Fint! Och inte nog med de vackra orden, det finns dessutom ett fint och särdeles fräscht skötrum med sköna fåtöljer och rinnande vatten men ingen äcklig vessa - och dessutom ett amningsrum med dämpad belysning och extrasköna fåtöljer! Edvin och hans mamma tackade efter amning på diverse parkbänkar i några dagar... Hurra för Solna Centrum, men såna utrymmen vill vi ha flera av häromkring också!

Väderdator, en sån skulle man ha!

Enligt Mulle Mecks väderdator var det soligt, ej regn när vi var i parken. Det stämmer alldeles precis. En sån skulle man ha att kika på innan man går ut! Kanske sensommarens pyssel? ;-)

Stockholmsgodis #4

En pärla som jag aldrig hade hört talas om tidigare är Mulle Meck-parken, som är en öppen, allmän lekplats i Järvastaden i Solna. "Det finns inget skrot - bara gamla grejer som går att använda på nytt sätt", står det på en liten skylt i parken, och det är med det valspråket parken är byggd. Nu när i stort sett alla lekparker i Finland och Sverige ser ungefär likadana ut för att passa in i EU:s tankar om säkerhet är det väldigt roligt med en park som - bokstavligen - har använt skrot för att skapa lek. Det finns de klassiska ingredienserna: rutschkanor, gungor, klätterställningar och sandlådor, men inramningen är helt annorlunda än den vanliga, och dessutom finns en massa roliga detaljer, både små och - som på de två första bilderna - enorma. Barnen leker lyckligen och föräldrarna har underhållning minst lika länge tack vare detaljerna (jag fick springa iväg för att köpa lunchbaguetter från ett café åt oss, det var alldeles för roligt för att gå därifrån för att äta). Det finns till och med ett pyttelitet, gulligt bibliotek uppe i backen - egentligen en filial av Solna stadsbibliotek - där man kan sitta och läsa bilderböcker när man tröttnat på att leka.


Lekparken finns alltså en bit utanför City, men den är helt klart värd den extra ansträngning som krävs för att ta sig dit. Det går bra både med egen bil och med lokaltrafiken, vägbeskrivning finns här...

Stockholmsgodis #3

Nu är mina Stockholmsgodisar inte överhuvudtaget rangordnade, men om jag var tvungen att välja en absolut sommarfavorit i Stockholm skulle det utan tvekan bli Parkteatern. Varje sommar bjuder Stockholms stadsteater på gratis teater i olika former runtom i Stockholm, för det mesta på vackra, sköna ställen - till exempel som på bilden: Galärparken på Djurgården. Det är också tack vare Parkteatern som jag kommit mig till platser som Vinterviken, Vällingby och Farsta. Somrarna vi bodde i Stockholm försökte vi se det mesta som gavs och det första jag kollar upp när vi planerar in en Stockholmsvisit är Parkteaterns schema. I år lyckades vi pricka in föreställningen Mr Tourette - Unplugged av och med Pelle Sandstrak. I underbar kvällssol på underbara Djurgården kan tilläggas...

Jag hade egentligen inte hunnit läsa om föreställningen på förhand, och mitt första intryck av Mr Tourette var stand up - men när Sandstrak berättade om sitt liv med Tourettes syndrom fastnade skrattet i halsen många gånger. Och samtidigt som han på ett hejdlöst roligt sätt berättade om sin hejdlöst tragiska bakgrund kastade han fram tankeställare efter tankeställare. Hur ser jag på människor som inte uppför sig som förväntat? Varför blir jag rädd för dem? Hur normal ska man vara? Hur normal är jag själv egentligen? Så även om konkurrensen är hård kan det här vara en av de bästa parkföreställningarna - hittills. Föreställningen bygger för övrigt på hans bok Mr Tourette och jag, som jag nog ska leta fram på biblioteket mycket snart.

Stockholmsgodis #2

Vi är inte bra på att äta spännande mat när vi reser, det bör medges. Om vi hittar en bra restaurang återvänder vi till den tills det är dags att resa hem. Ibland hittar vi inte ens den restaurangen för att vi stannar på McDonald's. Tråkiga, tråkiga matresenärer. Men den här resan upptäckte vi två nya favoriter i Stockholm. Självklart kommer vi att återvända till dem nästa gång vi är i stan...

Vår vän i Solna berättade om Stockholms godaste pizzor och tog oss till lilla dell 'Attore på Skeppargatan på Östermalm. Och han hade helt rätt, om nu någon tvivlat - det kan ha varit den godaste pizzan jag ätit någonsin. Inte överhuvudtaget i samma pizzakategori som Kotipizza eller 5-eurospizzorna i Vasa. Gå dit!

Ryktesvägen hörde vi också om Koh Phangan på Skånegatan på Södermalm, och också dit följde vår vän i Solna gärna med. Inredningen är ett kapitel för sig - kitsch får en utmärkt definition där. Maten var kanske inte enastående, med mycket god. Och inredningen var kanske lite dammig, men mycket charmig. Vi kommer säkert att gå dit fler gånger, men då kanske vi försöker kvällstid och utan baby som skriker eller treåring som springer ut... (Även om det är en barnvänlig restaurang med mycket att se på; vi hade otur med timingen bara.)

En stilla undran

När man ser en filmtitel och måste gå till filmtipset för att få reda på om man sett den eller inte, borde man bli orolig då?

(Dessutom hade jag sett filmen, Elizabethtown. Nu har jag ett vagt minne av det. Men borde jag inte minnas en film som jag gett 4/5?)

Stockholmsgodis #1

Ett av mina favoritmuseer i Stockholm måste vara Medeltidsmuseet under Norrbron på Helgeandsholmen där också Riksdagshuset finns. När Riksdagshuset skulle byggas om på 1970-talet hittade man inte bara stadsmur från 1530-talet där man skulle bygga parkeringshuset, utan också grundmurar till 1600-talspalats, elva båtar och en kyrkogård... inget parkeringshus där alltså, utan det blev istället ett medeltidsmuseum.

Det är inget stort eller faktasprängt museum, men det känns verkligen som om man stiger in i historien en liten stund eftersom bl.a. stadsmuren står kvar. Dessutom är det ett barnvänligt museum med utrymme för spring och spännande med tittskåp och "hus" man kan gå in i. Arvid trivdes, även om de mörkare delarna var lite för spännande... och galgbacken styrde vi smidigt förbi utan att han lade märke till den! Jag smälte förstås när han entusiastiskt sa till mig att han vill ha en bok om "det här"... självklart hittade jag en sådan i museishoppen: Albin Riddare. (På "barnvänligt"-kontot lägger jag också det fria inträdet - om det inte funkar med barnen är det bara att gå rakt ut igen utan ekonomisk förlust...)

Om bilden: fotografering förbjuden i museet - det närmaste jag kommer i mina bilder är hissen som går ner från Norrbron till museet. Jag fotade den bara för att jag blir lite glad av den. Den är så... rund.

Blixt och dunder!

Det mullrar, dundrar och blixtrar och jag har en oroande känsla av att jag egentligen borde släcka datorn innan den blir svart helt ofrivilligt. Men nu är ju alla mina män fullt upptagna med kvällens bad och jag vill inte missa en chans att sitta ifred här och blogga och lyssna på Miss Li på Spotify. Om datorn exploderar får jag ångra mig då.

För jag måste ju dela med mig av min nyvunna klokskap. Från och med nu ska detta vara mitt motto på (semester)resor:

Ha inga förväntningar, bara förhoppningar!

Gårdagen, resans sista dag, var en bonusdag - och vilken bra sådan! Egentligen hade vi planerat in ett besök på Mumindalen i Nådendal på väg hem från båten, men redan för några dagar insåg vi att det inte skulle vara någon idé att planera in ännu mer roligheter, för Arvids upplevelsekonto började vara fullt för denna resa. Men att köra hem på dagen i gårdagens väder skulle ha varit tortyr, så vi bestämde oss för att stanna i Åbo under dagen och köra hem på kvällen istället. Bästa beslutet, ingen tvekan! Vi hade alltså inga förväntningar på dagen, eftersom den var en bonusdag. Däremot hade jag vissa förhoppningar om att simma på Samppalinna, träffa en god vän, gå lite i affärer, njuta lite av Åbo... och allt det blev så, utan något alls av den press som förväntningar skapar. Skön avslutning på en rolig semesterresa. Jag är nöjd!

Att resa med två barn är lätt

Det är visserligen inte sant - att resa med två barn är inte lätt alls. Men det går, och det är så mycket mer roligt än jobbigt! Med tanke på sommarens gnällsaldo hittills i bilen kunde jag aldrig ha trott att vi skulle ta oss till Åbo med nerverna i så gott behåll - faktum är att vi körde från Sandsund till Åbo (nåja, egentligen Ikea i Raisio) med bara en enda paus, en bedrift jag fortfarande knappt kan tro är sann. Att åka båt gick utomordentligt bra, även om natten blev kort. Lokaltrafiken i Stockholm - no problemo. Egentligen är vår utmaning inte alls att ta sig från punkt A till punkt B utan mer att tagga ner och slappna av när vi väl kommit till punkt B.

För vi har ju lärt oss att det inte är samma sak att semestra i städer med barn som på tuman hand. Det vi nu borde lära oss är att det är helt nya utmaningar att semestra i stad med en treåring. En baby hänger med utan att klaga, en ettåring till viss grad likaså. En tvååring kräver lite mer, men accepterar en del. Men en treåring - åtminstone i vårt fall - vet mycket bestämt vad han vill och inte vill, och när gränsen är nådd för hur mycket han tänker kuskas runt är det färdigt. Punkt slut. Vi har ju fattat det och planerat in en del parklek, men det är egentligen först idag som vi lyckats hitta tillräckligt mycket springtid. Sakta men säkert lär vi oss... Jag antar att det är det som är att vara förälder: man blir aldrig färdig. När vi väl lärt oss hur vår treåring funkar är han redan fyra. Och när lillebror blir tre kan han vara en helt annan sort och det vi trodde vi lärt oss är oanvändbart. Utmaningen och skönheten i att vara förälder!

Semestrandets vedermödor

Håhåjaja. Plötsligt minns jag exakt hur det kändes i februari. Min gång är vaggande, bredbent och tung och min korsrygg värker. När jag går förbi en spegel är jag stor och rund och jag kan inte böja mig ner. Då och då känner jag babyn sparka mig i magen.

Det som hänt är att jag gått med Edvin i bärsjal från tidig eftermiddag till nattningsdags idag - vi klarade oss med en vagn idag och delade dessutom på oss på eftermiddagen. Men vilken bra dag det varit! Och redan det att jag kunnat bära honom så länge - vilket fantastiskt argument för trikåbärsjalar. Men trots allt ganska skönt att kunna plocka bort "babymagen" till kvällen...

Har ungefär ett halvdussin färdiga blogginlägg i huvudet, men tyvärr har de inte hunnit längre än så. Håll tummarna för att jag får in dem på bloggen småningom!

Denna nattning, ett liv

Ända sedan jag fick barn har det i stort sett dagligen hänt att jag önskat mig en klon av mig. Tänk hur smidigt vardagen skulle förlöpa om jag helt enkelt kunde dela upp mig och göra två eller flera saker samtidigt! För det är inte (alltid) det att jag inte orkar göra allt som borde göras - det finns helt enkelt inte tillräckligt många av mig för att det skulle vara fysiskt möjligt! Men sällan har jag önskat det så innerligt som ikväll när jag var ensam om nattningen... för hur gör man när en trött treåring ska nattas samtidigt som en gnällig fyramånaders bara vill bäras och vaggas? Tack och lov har det bara hänt en handfull gånger hittills att jag haft dem båda vid nattningsdags, men de gångerna har det av olika orsaker gått fint. Men ikväll... Jag säger bara, här är några metoder som inte funkar:

- Ligga i sängen och läsa bok för båda två. Resultat: Mysigt, men vi är inte ens halvvägs till målet ännu...
- Ligga i sängen med två pojkar, varav den lille skriker i högan sky. Ignorera skriket. Resultat: Klarvaken och lite irriterad storebror.
- Tvångsamma redan mätt baby för att hålla honom tyst och stilla. Resultat: allt som inte rymdes i magen kommer upp. På mig.
- Ändå fortsätta tvångsamma redan mätt baby. Resultat: Jättearg baby.
- Placera arg baby i vagnen i vardagsrummet, stänga dörren och försöka få trött storebror att somna. Resultat: Klarvaken och bekymrad storebror. En aning dåligt samvete.
- Stå i sovrummet och sjunga trollmorsången tusen gånger medan jag vaggar baby. Resultat: storebror säger "mamma, ligg i jängen".
- Ligga i sängen med baby hoppande på magen medan jag stöder baby med en hand och stryker storebror på ryggen med den andra. Resultat: Inte värre i alla fall.
- Ligga i sängen, låta baby leka helikopter på raka armar och dräggla på mig. Resultat: Blöt i ansiktet. Öm i armarna. Storebror tittar trött på lillebror och säger "mamma, Evvin fa jaan" ("mamma, Edvin fara härifrån".)

Sedan följde en räcka av folkvandringar mellan sängarna, trollmorssånger i massor och bökande i alla kuddar. Så - på något mystiskt sätt, 1 h 15 min efter att nattningen började (redan då lite för sent) sover Arvid. Och Edvin. Och den förlupne maken kommer hem. Allt inom två minuter. Livet är bra märkligt ibland. Och även om Edvin är vaken igen nu ser jag fram emot att äntligen, äntligen, äntligen få ta en välbehövlig dusch. Det blir bra.

Sommar

Ja, till det här inlägget hade det onekligen passat väldigt bra med en bild. För jag tänkte nämligen bara meddela att vi haft riktig sommarkänsla här i radhuset idag, nästan så jag fick vibbar från förr i tiden då sommarloven var ett halvår långa och benen var bruna och fulla av plåster. På eftermiddagen saknade jag stränderna i Vasa lite, men jag tyckte faktiskt det var minst lika bra att ha ett trädgårdsland att rensa ogräs i - rädisorna växer för övrigt explosionsartat, så om det är nån som vill ha är det bara att komma hit och förse sig...

Maken fixade stödpinnar åt ärterna, lillebror sov i skuggan och storebror rev av sig plagg efter plagg, tills han satt naken på en sten och läste en bok. Sen tog jag ut picknickfilten och så avverkade vi alla bilderböcker jag hade med mig hem från bibban i förmiddags. (Duktigt insmetade med den nya blå solkrämen som jag också hade med mig hem från stan i förmiddags.) Och själv satt jag också på trappan och läste en hårdkokt kriminalroman en stund. Kom på att det antagligen är sådana som är den ultimata sommarläsningen - läser man dem på hösten blir det liksom för mycket... Men varför tänker jag bara på Bill och Ben (västernserie som jag slukade i mängder när jag var tolv) när jag läser James Ellroys Den svarta dahlian?