Tänk, så det kan gå... "Imorgon" blev "idag" blev "igår" blev "i förrgår"... och jag har fortfarande inte avslöjat vem de sympatiska damerna är. Men en del av er har ju redan gissat, åtminstone mer eller mindre rätt! Vera och Wilma är alltså två marsvin som vi fått låna fram till påsk, och kanske lite efteråt också. :)Jag var med all rätt lite orolig för min hösnuva - damernas basföda råkar vara just hö - men småningom börjar jag vänja mig med att gå omkring och känna mig lite skum i huvudet... Hm. Nä, jag känner mest av det när vi gett dem nytt hö eller när Arvid slängt ut höet på golvet. För sånt gjorde han gärna i början - första dagen var en viljornas kamp av storartat slag. Men nu börjar vi småningom ha kommit överens om var sågspånet ska finnas (burgolvet), var höet ska finnas ("hökorgen") och om man hårdhänt får klia marsvinen på ryggen med en stor plastspade eller inte (man får inte)... och jag verkar ha vunnit den här gången! Kul att vinna något, men kanske Arvid bara väljer sina strider...
Så hösnuva till trots trivs jag bra med svinen, det är hur mysigt som helst när de kuttrar och knaprar i köket. Men vi väntar nog med att skaffa egna marsvin tills vi bor lite rymligare och har ett grovkök eller liknande att förvisa hödammet till...
2 kommentarer:
Jobbigt med hösnuva! Är väl lite det jag har också, fast reagerar lika mycket fast svinen inte är här. :-S Och gjorde lika före vi skaffade katt, så exakt vad jag snorar över för jämnan vet jag inte. Fast lika glad är jag för det. ;-) Eller nästan. Förutom när jag måste upp och hosta och snyta mig där en 3-4 på natten. :-S Roligt ni trivs med hårbollarna! Felicia funderar nog lite när de ska komma hem. Fast jag tror nog VW trivs bra med lite semester från oss. Lite mer uppmärksamhet. :-)
Måste ju påpeka att de kanske egentligen heter Wilma och Bob, samt att sonen genast vi kom hem pekade ut platsen in köket där vi skulle ha en marsvinsbur... Trodde han, ja.
Skicka en kommentar