torsdag 1 januari 2009

Piaf

Jag trodde verkligen inte att vi skulle komma oss iväg på Wasa teaters "Jag ångrar ingenting" - men det gjorde vi! På sista föreställningen, sista kvällen på år 2008... Och det är jag glad för! Gillade scenografin, gillade musiken. Själva personen Edith Piaf gick mig på nerverna - men kanske hon var en jobbig person? Väldigt välgjord pjäs var det hur som helst. Gillar teater. Borde passa på att se typ allt som sätts upp nu så länge vi bor två kvarter därifrån...

Tänk, vilken förutseende mor jag har förresten! Fick en best of-cd med Edith Piaf till födelsedagen ifjol - den har kommit väl till pass igår kväll och idag nu när vi är inne på franska chansons...

Och Arvid? Han var så glad och uppspelt över att få leka hela kvällen med fammo och faffa att han dansade i små cirklar och nästan stod på huvudet när vi kom hem. Raketerna verkar ha varit spännande, för när vi kom hem berättade han "bam" och pekade på fönstret...

2 kommentarer:

Anonym sa...

Vilket härligt sätt att fira nyår!
Jag såg den i oktober och var tagen av hur bra den var. Det jag minns bäst så här efteråt är nog Simon Hägers rollprestationer, i synnerhet mot slutet av pjäsen när han sjöng Du får inte gå så att folk satt och grät i salongen. Och jag har förstås också haft en rejäl hangup på chansons efter att jag såg pjäsen. :)

Men även om Piaf-pjäsen var en härlig teaterupplevelse är det ändå Onödiga människor som jag kommer att minnas bäst från det här teateråret. Sjukt obahaglig men oerhört bra. När det var som värst var det snudd på outhärdligt att sitta i publiken - för man kände sig inte längre som teaterpublik, man var i det där köket och väntade på att allt skulle gå åt skogen på allvar. En av de starkaste teaterupplevelser jag har haft, men jag vet inte om jag skulle vilja se om den.

Mia sa...

"Onödiga människor" skulle jag också vilja se. Eller ännu hellre skulle jag vilja ha sett den - jag har förstått att den är lite obehagligt berörande. :) Men det är ju så med vissa av de bästa film- och teaterupplevelserna. En av de bästa, mest berörande och minnesvärda, filmer jag sett var "Dancer in the dark", men jag har inte vågat utsätta mig för att se den igen...