En helig källa och ett sedan länge övergett kloster

Irlandsberättelsen fortsätter och nu har vi kommit till en av höstens - eller årets? - finaste dagar. Onsdagen under Erasmusveckan på Irland var vikt för en heldagsutflykt runtom i norra Mayo, och det var verkligen den irländska drömmen. Blå himmel, gnistrande grönt gräs och berättelser och historier i varje buske. Ingen av platserna var egentligen särskilt långt från Ballina, vilket får mig att misstänka att det skulle gå att sätta fingret på vilken punkt som helst på Irland och lätt kunna fylla en semestervecka med spännande utflykter. En vacker dag ska jag ta med familjen till Irland och åka längs med hela västkusten, jag tror det skulle vara fantastiskt - men samtidigt förstås också mycket svårare att hitta de små guldkornen på egen hand.

Ta till exempel Tobar Mhuire, eller St Mary's Well - inte helt självklar att hitta för en besökare, men en väldigt speciell plats. Efter en lagom kort promenad längs med ängar och kohagar kom vi fram till platsen, som varit en helig plats ända sedan urminnes tider. Där finns ett pyttelitet kapell från 1700-talet - och på taket växer ett havtornsträd. Havtorn och heliga källor är tätt sammankopplade, och det finns en gammal tradition med "rag trees", där man knyter upp en tygbit i trädet för någon som är sjuk eller tyngs av andra problem - förhoppningen är att samtidigt som tygbiten ruttnar bort, försvinner också problemet den symboliserar. Traditionen går ända tillbaka till hednisk tid och var vanlig ända fram till 1970-talet. Numera finns traditionen bara kvar på vissa platser, som till exempel här. 

Den här platsen var nog en av resans största överraskningar för mig - jag förväntade mig inte mycket, men det var en plats jag hade kunnat stanna på hela dagen - så fridfull!

Men vi stannade inte, utan fortsatte till Rosserk Friary, en klosterruin bara ett stenkast bort, alldeles intill River Moys flodmynning. Måste ha varit en väldigt central plats när det byggdes! Franciskanerklostret byggdes på 1440-talet och fungerade bland annat som en skola. Klostret var dock inte i användning särskilt länge, utan brann ner 1590 och byggdes aldrig upp igen. Men det är fortfarande en plats där det är lätt att föreställa sig det medeltida klosterlivet!

Jag tycker det är fantastiskt att kunna besöka Ballina för tredje gången och fortfarande få utforska helt nya platser bara några kilometer utanför staden!

Vår grupp bestod av besökare från Ungern, Turkiet och Finland, och förstås också irländska värdar. Jämfört med de storskaliga projekten vi haft förut känns det ganska hemtrevligt och avslappnat med något mindre grupper från något färre länder - även om det förstås också kan ha sin charm med de större sammanhangen!

Och där! Där går gränsen för hur många foton som är rimligt i ett inlägg. Fortsättning följer i ett annat inlägg, eller två! Som avslutning ger jag er det runda tornet i Killala, där vi gjorde ett snabbt stopp på väg till vår nästa destination.

Tillbaka i Ballina!

Reseberättelsen fortsätter - åtminstone en dag till! Nu är vi i Ballina, County Mayo, tillbaka bland våra vänner i stadens gaelscoil, eller irisktalande skola, för åldrarna 5-12 år. Jag börjar mer och mer inse att oavsett hur roligt och spännande det är med nya platser, så är det svårt att slå känslan av att komma tillbaka hem, men i ett annat land, på en plats som var långt utanför min radar ännu för några år sedan. Efter tre besök på sex år börjar Ballina kännas som en av "mina" platser!

Vår första dag i Ballina gick i en jämn ström av aktiviteter i skolan. Vi fick en grundlig guidning där så gott som varje klass välkomnade oss med en sång eller en dikt, vi höll våra presentationer och jobbade med projektaktiviteter. Den här resan hör till vårt storytelling-projekt och temat för just den här träffen var "stories about holidays and seasons", så vår grupp hade förberett en presentation om några finländska högtider. 

Jag har massor av foton från dagen, men eftersom det finns elever på nästan varenda en blev det lite magert. Men en bild från dagens session gaelic football får representera aktiviteterna! Ingen i vår elevgrupp ägnar sig särskilt mycket åt sport annars, men de var helt överens om att gaelic football är mycket roligare än vanlig fotboll. Det skadade förstås inte heller att vädret var fenomenalt, så nästan vad som helst hade varit njutbart ute i solen. 

Kul också att se bilder från Nykarleby - från vår Erasmusträff 2022 på väggarna i skolan!

Skoldagen avslutades med ett besök på Jackie Clarke Collection som ligger ett stenkast från skolan. Eleverna delades in i blandade grupper och fick en spårning att göra runtom i museet och under tiden kunde vi lärare strosa runt och titta. Vi såg också en film med en storyteller med så kraftig dialekt att det tog all min koncentration att förstå ens huvuddragen i berättelserna - och då räknar jag ändå min engelska som hyfsat flytande...

Efter att skoldagen avslutats hade vi lite tid, så vi passade på att fylla på frukostförrådet och gå runt och kolla lite i centrum. Inte vår bästa stund som lärare när vi skickade hem eleverna till lägenheten efter att ha kollat att de skrivit in adressen rätt i Google maps - bara för att inse senare att samma adress fanns på två olika ställen i staden... Men alla hittade rätt till sist i alla fall, och de fick ju lite extra sightseeing. Småstaden Ballina en vardagseftermiddag kändes ändå inte som det värsta stället att tappa bort en och annan elev, så allt väl! 

För middag sammanstrålade vi igen med resten av gruppen på mysiga Cot and Cobble, och sedan bjöd vi hem de andra grupperna till vår lägenhet för kortspel och snacks. Förutom vår grupp var det också grupper från Ungern och Turkiet som deltog, och eftersom de irländska eleverna var betydligt yngre blev det mest att våra elever umgicks med de ungerska och turkiska eleverna på fritiden. Fint också att vi alla bodde i lägenheter i centrum och kunde turas om att bjuda in till kvällshäng i våra respektive tillfälliga hem!
 

En dag i Dublin

 

Det är lite lustigt när jag tänker på det - jag vet inte hur många resors första dagar jag har gjort inlägg om här på bloggen, men däremot är det nog inte många jag lyckats komma i mål med! Och likväl börjar jag än en gång, den här gången med en tillbakablick till en solig måndag i september. Då hade vi startat i svinottan, jag, en kollega och fyra elever, och flugit till Irland för en Erasmusvecka i County Mayo tillsammans med våra vänner i Ballina. Vi landade tidigt på förmiddagen och fick nästan en hel dag i Dublin innan tåget gick västerut - vi hade inte planerat så mycket, men gav i stort sett eleverna fria tyglar att researcha och bestämma vad vi skulle göra av tiden och det blev riktigt bra! 

Vi började med ett lyckokast efter att ha lämnat in vårt bagage för förvaring och sökte upp första bästa lunch. Vi dissade ett ödsligt snabbmatställe och gick istället in på Nancy Hands, som vi sedan tog reda på att var 150 år gammal och något av en institution. Väldigt mysigt och dessutom god mat, så det blev en bra inledning på vår irländska vecka!

Elevernas önskelista toppades (något förvånande) av ett par katedraler, så vi började med att ta sikte på St. Patrick's Cathedral, men råkade först på Christchurch Cathedral, lika vacker den. Tyvärr var det inträde till båda kyrkorna, så vi nöjde oss med att se dem från utsidan. När jag var på en motsvarande Erasmusresa med elever för två år sedan hade vi ungefär samma upplägg med en dag i Dublin, och då gick vi in i Christchurch Cathedral utan att betala, men om vi plankade i misstag eller om de infört avgiften sedan dess förtäljer inte historien... Men jag tror verkligen det var fritt att gå in då, med inträde bara till en utställning/museum. 

Vi fortsatte till St. Patrick's Cathedral som vi beundrade ur flera olika vinklar - men ännu mer lockande var parken framför kyrkan. Vädret var strålande, och fortsatte att vara det hela veckan. Våra irländska vänner var noga med att påpeka att vi inte får tro att det är normalt väder för Irland, ifall vi skulle komma tillbaka och bli besvikna... Sommaren hade tydligen varit regnig och kall, så vår soliga vecka i september vann med hästlängder över den egentliga sommaren... Vi tackade och tog emot! Och detsamma gjorde tydligen Dublinborna, som hade gått man ur huset för att hänga i varje park och grön plätt som fanns. En skön stämning i staden!

En sevärdhet som eleverna vaskat fram var otippat nog ett Lidl med glasgolv! Under golvet på Lidl på Aungier Street finns dels lämningar från ett 1100-talshus, dels en "pit trap" från en teaterscen från 1700-talet. Från trappan på bilden ovanför kunde alltså skådespelare som i ett trollslag dyka upp på scenen - nu handlar folk Weetabix där. Kul grej, och dessutom kunde vi passa på att köpa vatten och glass för att inte förgås i den oväntade septembervärmen!

Nästa sevärdhet var det ändå jag som ledde oss till - jag misstänkte att vårt gäng kunde uppskatta Legoaffären på Grafton Street, och det gjorde de mycket riktigt. En och annan souvenirbutik blev det också längs vägen, så det var ganska gott ställt på shoppingfronten redan efter första dagen... 

Vid det här laget började vi känna av den långa dagen och letade upp nånstans att sätta oss och ladda batterierna, och det fick bli på gräsmattan vid Trinity College - ännu ett myller av sollängtande människor! (Men vilken underlig universitetsupplevelse det ändå måste vara att studera där - ständigt lika mycket turister som studerande...) Till protokollet ska också föras att jag köpte uselt te och min kollega lika uselt kaffe på cafeterian på Trinity - näst intill odrickbart, men det var åtminstone trevligt att sitta i skuggan och vila fötterna. 

Med dagens allra sista energi gjorde vi ännu en avstickare innan det var dags att ta oss till tågstationen. En annan av eleverna hade läst att det fanns en portal till Vilnius, och den ville vi inte missa! Portalen visar några olika destinationer - åtminstone såg vi Vilnius i Litauen och Lublin i Polen, men kopplingen till New York har tydligen stängts ner för gott på grund av "bad behaviour"... Det var kul! Vi vinkade och gjorde hjärttecken åt folk i Polen och de vinkade och gjorde hjärttecken åt oss tillbaka. Rekommenderar varmt ett besök för den som har lite tid över i Dublin!

Men sen var det onekligen dags att hoppa på spårvagnen ut till Heuston Station, köpa matsäck, hämta bagaget och sammanstråla med den turkiska gruppen. Mot Ballina!

(Fortsättning följer. Hoppas jag! Spänningen är olidlig - kommer jag att få ihop inlägg om en dag? Två? Fem? Hela veckan?!? Den som lever får se.)

Höstlov

Vilken tur att vi inte hade några stora höstlovsplaner! För naturligtvis gjorde jag vad varje plikttrogen lärare gör under ett efterlängtat lov och däckade med förkylning... Återstår att se om det blir någon återgång till skolan imorgon, för åtminstone idag är det väldigt tveksamt om jag och min röst hade varit fit for fight. Men det är vad det är och jag försöker att inte tänka på alla skogspromenader, allt trädgårdsfix och allt annat jag kunde ha ägnat den här söndagen åt utan förkylningen! 

Skönt med ledighet ändå, om än lite mer mer stillasittande än planerat. Tack och lov hann jag med två friska dagar, så helt stugbränd har jag inte hunnit bli. Vi inledde starkt med en heldag i Kållby tillsammans med nyopererad syster och hennes små kids - tycker det är kul att alla mina barn var helt med på att hänga hemma hos moster och två av de allra yngsta kusinerna en hel höstlovsdag! Utan wifi! 

Dagen därpå stack jag och tonåringarna iväg till Kokkola för loppis, jeansshopping och hamburgare. Jag såg längtansfullt ut på den blå himlen och de färgsprakande löven och föreslog en liiiten avstickare till naturstigen vid Villa Elba. Inte så oväntat ledde förslaget om en liten gnutta friluftsliv till kraftiga protester och mycket drama från ett visst håll, men när vi väl kom fram var det jättetrevligt. Perfekt väder, fina spångar, roliga sidoaktiviteter kring stigarna - dit måste vi åka igen med hela familjen och lite mer tid! 

Ja, och innan vi hann avrunda vid Kokkola började jag känna mig sjuk och sen har jag tagit det lugnt. Höjden av ansträngning var en dag i Purmo inklusive en lugn promenad med mamma igår, men redan det sög tydligen musten ur mig och idag är jag ännu sämre. Well well. Har iofs väntat på att knockas av någon bobba efter att ha utsatts på bred front för i stort sett allt som går i skolan ända sedan augusti, så det var väl bara väntat... 

Återupplivning av bloggen

Tog fram min blogg och tappade hakan när jag insåg att mitt senast inlägg var från 9 juni - alltså i början av sommarlovet, för FYRA månader sedan! Jag tror faktiskt att det är det längsta uppehållet sedan jag startade bloggen nån gång kring 2007, men jag har inte alls tänkt sluta. Har bara inte fattat att det gått så här länge... har ett par halvskrivna utkast från sommaren, så i något skede ska jag kolla om det är något som är värt att lägga upp. 

Det är naturligtvis Instagram som är boven - det är där jag uppdaterar, oftast med snabba stories. Samtidigt tycker jag egentligen så mycket mer om bloggen, den känns mer som mitt eget space - dit den som klickar sig in är välkommen, förstås. På Instagram får jag ofta lite myrkrypningar i maggropen för att jag blir osäker på bilden av mig som jag trycker in i folks flöde. The life of an overthinker! Här känner jag mer att jag skriver för mig själv och för den som eventuellt väljer att gå in på den. Om nu någon gör det längre? Säg gärna hej i så fall! 

Läget? Bra. Höstterminen startade i galet tempo, inte minst för att vi hann med ett ungerskt Erasmusbesök OCH en Erasmusresa till Irland inom fem veckor efter skolstart, samtidigt som jag tog emot nya sjuor... men just nu tycker jag veckorna glider fram ungefär som de ska! I helgen hängde jag med två av mina systrar i Tammerfors och det var nice. Vi åt en massa goda saker, och utöver det innehöll helgen mest shopping, chill och prat. Skönt!

 

Talkoläger och... sommarlov?

God morgon! Eller god kväll, det är inte lätt att veta när man är nyvaknad och allmänt yr. Kom hem från talkoläger på Humle för några timmar sen och har i princip sovit (eller annars befunnit mig i ganska vegetativt tillstånd) ungefär lika länge. Det ska vi inte skylla på lägret dock, för det var riktigt trevligt och kändes som en fin start på sommaren! Sommarlov har vi ju haft en vecka redan, men eftersom jag jobbade en hel del förra veckan, varav tre fulla dagar på skolan, känns det som att det är först nu som ledigheten börjar. Antagligen är det de signalerna kroppen snappat upp och jag misstänker att det kommer att bli många tupplurar de närmaste dagarna - som är välsignat oplanerade!

Talkolägret gick i stort sett ut på att jobba med att hålla Humle i skick, äta goda måltider som någon annan lagat och umgås med andra som har målarfärg i håret. Det var riktigt skönt med ett läger där i princip de enda fasta programpunkterna bestod av måltider - resten var upp till en själv. Samtidigt som vi hann sitta i lugn och ro och dricka ett par koppar te och kaffe efter maten blev det ändå mycket gjort. Det är så fint att se att Humle lever och mår bra - är så glad över de många eldsjälar som ser till att området inte bara överlever, utan också utvecklas! 

Det var egentligen barnen som avgjorde att vi skulle åka på läger igen - när min syster och jag kom så långt att vi började fundera på saken hade kusinerna redan kommit överens och bestämt för oss alla. Gott så! De yngre barnen lekte och sprang runt som vildar medan de äldre barnen fick hedersuppdraget att måla ett parti av lägergårdens tak. Själv tvättade jag fönster, målade ett soptak och en bänk och drog bort en del grenverk från ett träd som hade fällts - allt i gott sällskap förstås.

Nu inleder denna trötta lärare sommarlovet!

 

Från Ungern till Ungern

 

Våren som studsar från Ungern till Ungern fortsätter! Mellan Ungern i april och den kommande Ungernresan inkommande vecka har jag hunnit med tre hektiska hemmaveckor, när jag kört hårt för att det liksom inte ska märkas så mycket att jag kommer att vara borta en vecka till ännu i vår... Vill liksom att allt på jobbet ska rulla på som det ska, som om jag var där. Dumt att ens försöka i och för sig, men antar att det beror på ett, kanske ogrundat, sting av dåligt samvete. Däremot hade jag bestämt mig för att verkligen slappna av och njuta under själva resan, och det lyckades jag verkligen med förra gången! Den här resan är det också mitt mål, även om jag vet att det kommer att droppa in en del inlämningsuppgifter som jag kommer att behöva ha koll på den här gången. Ser ändå fram emot att återvända så här snart igen - och uppskattar verkligen den sköna känslan av att ha koll på platsen jag reser till. Visst, oväntade saker kan alltid hända, men jag kan åtminstone ta mig fram i Budapest vid det här laget. Älskar att återvända till främmande städer som blivit bekanta!

Förra gången hann vi med lite egen tid i Budapest innan vi sammanstrålade med resten av gänget, och det kommer vi också att göra den här gången. Vi hade inte planerat så mycket, utan eleverna hade mest önskat att gå runt och känna in stadslivet. Det var ett vinnande koncept, för samtidigt som vi hann strosa runt och ta det ganska lugnt prickade vi också in en del sightseeing. Riktigt lagom! Vi gick bl.a. upp i tornet på St. István Bazilika med utsikt över hela staden. Där stannade vi länge, för det visade sig också vara första parkett när det visade sig att något hade hänt i närheten av Budapest Eye en bit bort. Det kom mängder av utryckningsfordon, och det var faktiskt lite obehagligt att inte veta vad som hade hänt. Men tydligen ingen större katastrof, för vi lyckades inte hitta någon info alls sen när vi sökte, och vår värd hade inte heller hört talas om något.

Mot kvällen var det en av eleverna som föreslog att vi skulle ta en flodbåtskryssning, och den idén nappade alla på. Dessutom hade vi kontakt med den turkiska gruppen som också hade anlänt under dagen, och de hade också tänkt göra samma sak. Så vi träffade dem och gled iväg på en tur på Donau tillsammans. Jättefint i skymningen! Råkallt var det dock - vi hade ju inte klätt oss för att vara ute på vift hela dagen och avsluta med en flodkryssning, så till och med vi finländare fick medge oss besegrade av det ungerska aprilvädret. Vi hade överhuvudtaget inte riktigt tur med vädret, eftersom temperaturerna föll med sisådär 10 grader lagom till vår ankomst, och sen höll det sig kring 10-14 grader som varmast på dagarna. Däremot blev vädret torrare än prognoserna hotat med, så vi var nöjda ändå!

Den ungerska våren

Våren 2024 - den ungerska våren, för mig personligen åtminstone! Jag har nog inte skrivit om våra nya Erasmusprojekt... Men efter att vi i somras hade fått ett nej på en stor projektansökan och inledde läsåret helt projektlösa började revanchlusten bubbla. Vi inledde hösten med rekordmånga intresserade elever - samtidigt som vi inte hade en enda liten resa att vifta med som morot... så kunde vi ju inte ha det!

Det gick inte lämna in den stora ansökningen förrän i vårvintras, men däremot finns ett mindre projektformat som vi kunde ansöka om redan i höstas och starta vid nyår. Det blev två projektansökningar, en på temat sports and games och en annan på temat storytelling. Säkrast så, tänkte vi. Då borde väl en av ansökningarna nappa åtminstone! Det gjorde det. Först nappade det för ett projekt. Och sen, sent omsider, åkte vi också in från reservlistan med vårt andra i slutet av januari, och då blev det bråttom med att få ihop våra scheman för våren... Det var en intressant utmaning eftersom flera av våra partners har olika projekt, varav en del överlappar varandra på olika sätt i ett ganska intrikat mönster. Lösningen på våra logistiska problem blev att hålla vårens båda projektträffar i Ungern - en i april och en i maj! Vår ungerska superpartner är nämligen med i båda projekten och det funkade bäst så. Alltså: den ungerska våren!

Just nu ligger vi mitt emellan de två resorna - jag kom hem från den första för 1,5 vecka sedan och siktar redan mot nästa, som blir om 1,5 veckor med en annan kollega, en annan elevgrupp och ett annat projekt. Det låter ganska underbart, vilket det också är - men det är också hemskt hektiskt. Jag har ju liksom också ett vanligt jobb som ska rulla på, helst utan att det märks så mycket att jag är borta på resa x 2, särskilt som jag har många nior i år och det är mycket som ska ros i land innan jag kan lämna landet igen. Dessutom tvinnar efterarbetet efter den förra resan ihop sig med förarbetet inför den nya. Kan dock inte klaga alldeles för mycket - vår irländska partner kom hem från en projektträff i Polen två dagar innan hon reste iväg med en ny grupp till Ungern... Respect till henne!

De sagolikt vackra bilderna från Budapest är från vår hemresedag. Efter en intensiv vecka lät vi eleverna avgöra om vi skulle sova en rimlig natt och ta ett lite senare morgontåg från Tiszafüred eller om vi skulle stiga upp vid femtiden för att ta ett riktigt tidigt tåg och maxa vår tid i Budapest innan flyget gick på kvällen. Döm om min förvåning när de enhälligt beslöt att stiga upp tidigt. Vem bryr sig om petitesser som sömn och frukost när man kan få extra tid i Budapest? En inställning jag inte kan låta bli att uppskatta. Och det var värt det! Tack vare de extra timmarna hann vi äta en god lunch, njuta av solen vid Fisherman's Bastion och till och med släppa loss eleverna på sistaminuten-shopping innan det var dags för avfärd. En riktigt bra dag, även om den blev lång!

Och samtidigt som jag jobbar på i ilfart ser jag också hemskt mycket fram emot nästa besök i Ungern - väldigt snart! Det kommer att bli mitt fjärde besök i landet och ju mer jag lär känna det, desto mer gillar jag det. 

Sportlovet

Men titta vad jag hittade! Ett halvfärdigt inlägg om vårt sportlov i Sverige. Det måste jag ju passa på och avsluta, nu när jag ändå är inne på bloggen. 

Som jag skrev i mitt förra inlägg var vintern ganska långt ifrån lagom, utan det gick ganska kraftfullt åt pipsvängen med förhållandet mellan arbete och vila. Mellan jullovet och mitten av mars är jag osäker på om jag hade några lediga dagar alls förutom de fem dagar vi var i Sverige, och förstås de två dagar jag var till Helsingfors på mässa. Under samma period var det nog inte heller många vardagskvällar jag var ledig, eller ens nästan ledig. Jag lovar att det inte är en humble flex, utan jag tycker helt klart att det misslyckats om det blir så! För lite träning, för lite vila, för lite sömn, för lite chill med familjen och så en massa choko som konstgjord energi för att orka lite till. Definitivt inte det bästa upplägget. Samtidigt visste jag vilka faktorer det berodde på, och jag visste att det skulle plana ut till något mer normalt i mitten av mars, vilket det också gjorde. 

Hur som helst, på sportlovet tog vi barnen och svärfar och körde upp till Norrfjärden för att hänga med kusiner! Det var inte helt avkopplande det heller, men väldigt roligt att få lite miljöombyte, göra något roligt med familjen och få umgås med Sverigekusinerna (och Sverigekusinföräldrarna och Sverigekusinhunden och Sverigekusinkatten förstås, rätt ska vara rätt). 

Det är ju något av en tradition för oss att dra till Norrfjärden när det blir sportlov, och även den här gången blev det en hel rad klassiker. Vi gjorde stan i Piteå, åt asiatisk buffé, loppisfyndade på PMU i Öjebyn, hade fredagsmys framför Bäst i Test och lördagsmys framför mello. För andra året i sträck lyckades vi också pricka in äldre kusinens födelsedag, så när kusinerna slutade skolan på måndagen kidnappade vi dem och bjöd på födelsedagsfika och bowling. Jättekul att få till den tajmingen på det som för dem egentligen var en helt vanlig måndag!

På söndagen passade vi också på att lasta in vår slalomutrustning i bilen för en dag på Lindbäcksstadion. Förra året var det lite motigt innan vi kom igång eftersom Arvid inte hade någon utrustning och vi inte visste om att de inte hade någon uthyrning den vintern... det ordnade sig till sist tack vare farbror Anders jättefina skidor. Den här gången var det jag som kom skidlös, men jag fick låna Ylvas utrustning, som visserligen hade några år på nacken, men som jag har lånat förr, för ett antal år sedan. Skorna var för små, men inga problem - i år hade uthyrningen öppnat igen! Problemet kom när jag bad personalen ställa in bindningarna så de passade och hivade upp skidorna på disken. Eh... en stor bit av den ena bindningen var borta, påpekade damen, så det gick inte. Att man kan känna sig dum! Senare hittade vi biten i bilen - skidorna var top of the line när Ylva fick dem som tonåring, men nu hade platsen visst murknat och trillat sönder på den 15 minuter långa vägen till backen... kanske bättre så än att den trillade sönder mitt i backen iofs. 

Fortfarande inga problem, tänkte jag, bara att hyra ett par skidor då! Men när det visade sig att de hade väldigt få skidor i varje storlek och jag hade att välja på typ barnskidor eller superlånga skidor, då var det inte roligt längre. Eventuellt var det jag som hade varit mest pepp av alla på att åka, och nu fick jag skicka upp resten av familjen i backen medan jag själv satte mig i bilen och grät som ett barn (kan ha något samband med att jag inte hade slappnat av sedan jul, men kan också ha något samband med att jag verkligen ville åka).

Sen drog jag upp snoret och bestämde mig för att armadis i he, har jag åkt hit för att åka så ska jag åka. Sportaffärerna i Piteå hade söndagsöppet och jag åkte iväg, shoppade ett par skidor, körde tillbaka och hann åka nästan två timmar. Inte fullt så impulsivt som det låter, för nästa vinter behöver vi ett par till i familjen och de här kan också Arvid använda, och Edvin om nåt år. Var inte alls färdig med åkandet när liftarna stängde, och tyvärr blev de två timmarna mina enda timmar i backen denna vinter. Men det kommer väl fler vintrar i världshistorien, och då har jag minsann skidor. Och vi har lärt oss att inte komma till Lindbäcksstadion utan utrustning fler gånger!

Vi gjorde annat sportlovigt också. Kusinhunden Isa är Josefs favorit, och han är hennes, så det blev en del hundpromenader och hundlek. Om jag får gissa vilket av mina barn som blir husse till en hund i framtiden satsar jag rätt frimodigt på Josef! Jag hade också med mig mina längdskidor (hela och funktionella) och var också iväg på en tur i spåret i byn. 

Ja, det var det sportlovet! Riktigt roligt, även om jag själv hade behövt lika mycket till för att landa i ledighetsläge. Men vi hade det bra! 

 

Österbottniska aftnar

 

Hej bloggen, gamle vän!

Uppehållen blir allt längre, men det är väl så det är nu. Har i alla fall inga planer på att lägga ner, så här kommer ett inlägg mest för att bryta isen och visa ett livstecken! Vintern var arbetstung och inte så sund i förhållandet arbete-vila, men det finns liksom inget snyggt sätt att skriva och beskärma sig över det utan att bli långtråkig, så jag tror jag låter bli. Våren är också händelserik, men ändå på en lite mer rimlig nivå, och med en större andel roligheter i det intensiva, så jag känner hur det lättar! 

Och eftersom jag nu ska skriva om något får det bli om vad vi gjorde för en vecka sedan. 

- Det är ju lite onödigt med Österbottnisk afton i Österbotten, för här är det ju österbottnisk afton varje kväll, sa de på scenen, men jag tycker faktiskt det här var en lite mer minnesvärd österbottnisk afton än de flesta andra. 

På scen stod Månskensbonden, Josefin Sirén och Rickard Eklund, medan Alfred Backa valsade in och ut på scenen i olika skepnader mellan musiknumren. Jag kom för musiken, men måste ge Backa ett motvilligt erkännande. Här gjorde han sig bättre än de lite för många gånger jag sett honom uppträda som ståuppare - det var mer genomarbetat och regisserat och hans karaktärer var underhållande, med riktigt lagom mörka stråk. Förutom kanske hans incel från Munsäl som väl var ganska långt ifrån lagom... Och i ett skede mot slutet kändes det som om han hade glömt bort varför han var där och liksom föll tillbaka i sina gamla skämt och det var lite tröttsamt. Men annars så!

Jag har hört både Månskensbonden och Josefin Sirén tidigare och tycker att de är fenomenala, men Rickard Eklund var ny för mig. Ah. Det var fint, alltihopa. Mer kultur till folket!

Det lustiga med kvällen var att både Matias och jag hade stött på reklam för föreställningen när vi funderade på julklappar till varandra, och båda hade vi slagit till och köpt två biljetter var. Vad är oddsen..? Kändes inte som en helt uppenbar julklapp att köpa biljetter till en föreställning i april, men tydligen fungerade våra hjärnor exakt likadant på den punkten. Inte lyckades vi sälja den ena uppsättningen heller, men till sist fick jag med min kollega Cecilia på den ena platsen, och så mer eller mindre tvingade jag Arvid att komma med och använda den sista biljetten (även om han egentligen hade velat stanna hemma och läsa på finskaförhör). Så på en rad satt jag och umgicks med Cecilia, medan Matias satt med Arvid på en helt annan rad - kanske inte riktigt den kulturella dejtkväll vi hade tänkt oss, men vi trivdes allihopa, so what's not to like..? En fin kväll blev det! En österbottnisk afton bland andra österbottniska aftnar.