Hoppets stjärna 2010

Det här året skulle jag verkligen göra det i tid - det är flera veckor sen jag började på med att förbereda. Men likväl är det först idag, i sista minuten, som jag fixat årets julpaket till Hoppets stjärna. I år går paketen till åldringar och barnfamiljer i Lettland och Litauen. Vi har gjort i ordning julklappslådor i tre år nu, och det börjar kännas som en av mina favorittraditioner. I år har det dessutom varit spännande för Arvid att hjälpa till att packa lådan åt "familjen som int har na myki mat".

Lördagen 27.11 är sista dagen man får lämna in paketen och julklapparna, men om man inte hinner plocka ihop en egen låda kan man också betala in 25 euro som Hoppets stjärna får göra ett julpaket av. Läs mer här!

Lost & found

På tal oordning - ni vet hur saker man slarvat bort kan dyka upp på de mest överraskande ställen? Det hände mig igår. (Och det har inget med städskrubben att göra.) Jag har funderat ett tag över vart Edvins mörkblå strumpbyxor försvunnit. Igår hittade jag dem. I en korg på Missionsstugans loppis. Då slog det mig att de varit borta ungefär sedan jag förde dit några påsar med kläder häromveckan... Jag skrattade för mig själv, betalade 20 cent och tog hem dem igen.

Städskrubb

En första gång för allt. Så även för att städa vår städskrubb - som bokstavligen inte städats efter att vi flyttade in. Och då var den inte direkt städad heller, utan mer en viloplats för osorterade föremål av allehanda slag. Tillfällig naturligtvis, mycket tillfällig. Hittills har jag kommit så långt att jag tömt alla hyllor och torkat av dem. Och nu då? Kaoset som bodde i skrubben har flyttat ut på köksgolvet, och det är nog inte bättre, är jag rädd. Tydligen är det meningen att min dag ska fortsätta med att ordna i ett kaos som består av blomkrukor, sönderklippta gamla t-skjortor, skurmedel och kattmat. Glamvardag!

Men det är mycket upplysande. Jag har till exempel hittat vårt förråd med reservlampor. När en lampa slocknat har jag hittills vänt mig till min make, som har trollat fram en lampa från en plats som bara karlakarlar känner till. Och numera även jag alltså.

Det finaste

Det finaste just nu:

Edvin som börjar tindra med ögonen när han får syn på Tintin. Tintin som förstrött går runt från rum till rum med en trofast, överlycklig krypbaby som en skugga. Tintin som sätter sig ibland, men blinkar lite och går iväg igen (utan ett ljud, utan minsta lilla skrap med klorna) när Edvin grabbar tag i hans päls. Och den trofasta skuggan som kryper efter.

(Att den lyckliga krypbabyn inte sovit alls idag bekymrar trötta mamman något. Men så länge lyckliga babyn är lycklig är trötta mamman nöjd.)

Zumba här, zumba där...

Så där på avstånd är jag lite skeptisk till fenomenet zumba. Jag är lite skeptisk till alla motionsformer som marknadsförs av hurtiga små människor som försäkrar att det här inte är det minsta jobbigt, superträning av bara farten. Party, party bara! Dessutom har det blivit lite tantvarning, åtminstone här i trakten. Dessutom har jag faktiskt testat (typ) latinoaerobic i Vasa och det var en plåga - ledaren upprepade hela tiden att det ska vara ROLIGT, det GÖR INGET om man dansar fel, visst har vi ROLIGT. Själv kunde jag ha slagit till henne om jag hade hunnit mellan alla steg jag tog åt fel håll. Inte roligt alls.

Men testa måste man ju. Jag gick mitt första zumbapass i våras och tyckte det var helt okej. Men kroppen var inte riktigt redo för så hoppig, skakig träning då, så det var först i början av höstterminen jag testade igen. Och till min förvåning fastnade jag - nu försöker jag komma iväg minst (!) en gång i veckan. Det hjälper förstås att utbudet är enormt, bara JKG (som jag tränar mest med) har fyra pass i veckan att välja på... är det faktiskt så här överallt, eller är Jakobstad lite extra zumbagalet?

Hur som helst, för första gången i mitt liv har jag hittat konditionshöjande träning som jag verkligen gillar och som jag saknar de veckor då jag inte lyckas få in ett pass. Och det tycker jag är ganska fantastiskt!

(Utan sorg säger jag adjö spinning!! Det vimlar av människor i min närhet som älskar dem motionsformen, så jag har faktiskt försökt gilla det. Men plågsam träning är bara inte min grej. Jag kanske behöver få lura mig själv att det är party, party...)

The O.C.

Haha, jag föll på min egen fyndighet. Jag tänkte precis skriva något nedlåtande om hur serien The O.C. inte berikat världen med så mycket mer än bra soundtrack - men så googlade jag lite och snubblade över en samling snabba repliker, glossiga bilder och populärkulturella referenser. Och - nu vill jag se hela serien igen. Ouch! Jag som redan hade glömt bort att den fanns.

Det jag egentligen skulle skriva var alltså att jag lyssnat en del på soundtrack från serien de senaste dagarna (Spotify, ständigt detta Spotify). Och jag gillar, gillar, gillar. Och nu är jag alltså tvungen att säga det mycket ödmjukt utan dumma kommentarer om själva serien.

Snurr

Det finns ju så oerhört mycket jag skulle vilja sätta tid på. En av de sakerna är min blogg. Men eftersom vardagslivet känns ungefär som en torktumlare just nu - trots att det inte är nåt speciellt på gång - får den klara sig bäst den vill med sporadiska inlägg. Ni vet Maslows behovshierarki? Jag befinner mig för det mesta på de lägre trappstegen på dagarna just nu: se till att alla äter, dricker, sover, utför sina naturbehov på rätt ställe och har anständigt rena kläder på sig.

Nä, det är inte riktigt så illa. Jag har möjlighet att träna ett par gånger i veckan, jag jobbar några timmar då och då och jag KAN rymma på kvällarna (till exempel - som nu - in i arbetsrummet med en dator och lite choklad ) när det behövs. Jag är bara lite vardagschockad efter vårt sköna höstlov, that's all. Men hur mina föräldrar lyckades få folk av fem ungar, det begriper jag inte.

Till sist en av dagens belöningar, mitt fullständiga namn handskrivet av Arvid. Han fick en idé, bad om penna och papper och skrev mitt namn. Mamma Hannus. För så heter jag nuförtiden!

Dagens musiktips

Av en slump har jag snubblat över musik som är perfekt den här årstiden. Du kommer in från snålblåsten och är trött, frusen och blöt om fötterna. På med med mjukaste byxorna och ullsockorna; fram med tekokaren och stearinljusen. Det enda som saknas: danska Agnes Obels album Philharmonics. Det är vackert och harmoniskt, nästan så det kan bli tråkigt om man känner sig aktiv och energisk, men perfekt om man behöver lite bomull för själen.

Finns på Spotify!

Ta itu med

Pust! Man ska inte göra en lång intervju och sedan vänta i två veckor med att renskriva den till en artikel. Det är inte alls klokt. Min anteckningar verkar plötsligt väldigt... kryptiska. Och jag vet ju att det funkar så, men vad kan jag säga? Jag skyller på Malmö!

(Även om jag hade nästan en vecka på mig mellan intervjun och resan. Men det kan vi strunta i en liten stund nu.)

Den skånska överraskningen

Borta bra, men hemma bäst - tycker jag egentligen inte alls. Visst är det bekvämt att ha sin tvättmaskin och diskmaskin och sina saker till hands, och visst är det skönt att sitta i soffan och se på tv. Men borta är minsann bra, åtminstone om man har förmånen att få bo hemma men borta, som vi fick hemma hos Jenny borta i Malmö. Perfekt för en smått sliten barnfamilj att få semestra i en oväntat skön stad i en ny och spännande del av Sverige - i syster Jennys sköna kollektiv med kristallkronor, u-n-d-e-r-b-a-r-a soffor och runda väggar. Det är möjligt att det drogs en kollektiv lättnadens suck i huset på Möllevången när den kringresande cirkusen drog vidare, men vi kände oss som hemma och stortrivdes.

En annan bra sak när man reser med en familj som är ungefär lika lättnavigerad som Viking Isabella är att bo precis där det finns trevliga saker, så att det inte alltid måste bli Utflykt med stort U för att uppleva något. Om syrrans stadsdel står det i reseguiden "Upplev Sverige":
Välkommen till Malmös färgstarkaste kvarter, med "Möllan" - Möllevångstorget - i centrum. Här är det spännande att bara flanera, handla grönsaker eller frukt på torget, eller äta på någon av alla de restauranger med mat från hela världen som finns i området. Att hon bor i en ganska magnifik lägenhet gör inte saken sämre!

Malmö överraskade överlag. Eftersom jag inte kände till något annat om Malmö än Turning Torso och oroligheterna i Rosengård gjorde jag det logiska felslutet att det inte var något att känna till. Fel! Malmö är Sveriges tredje största stad, men känns ändå charmig och avslappnad. Centrum är relativt koncentrerat och trevligt att gå i, det finns många parker och det finns massor av hus med personlighet. Tyvärr händer det ju inte så ofta att man har vägarna förbi, men jag skulle definitivt rekommendera Malmö! Nu skulle det vara roligt med bilsemester i Skåne också, har blivit lite nyfiken på slätterna och korsvirkeshusen...

Tack Jenny och Jennys vänner för att vi fick bo hos er! :)