Är vi på väg igen?

 

Efter två och ett halvt år med Erasmus på hemmaplan börjar det röra på sig. Vågar vi tro att vi är på väg ut i världen igen? Ja! Ingenting är väl egentligen lugnare och tryggare nu än det varit hittills under pandemin (förutom att vi är vaccinerade), och nu har det dessutom seglat upp mer än mörka moln i öst, men nu är det dags. Nu är det dags! Om en månad kommer jag, om allt går väl och det blir som vi planerar och hoppas, att resa till Ungern med en kollega och fem ivriga elever. Och i maj ska vi äntligen få vara värdar för ett Erasmusbesök hemma hos oss - efter att ha väntat i över två år efter att vårt förra försök till värdskap ställdes in med nästan noll varsel i mars 2020. Vi är alla lite skamfilade och väldigt mycket mer ödmjuka i vår planering efter de senaste två åren, men vi måste ju tro och våga försöka igen! 

Praktiskt också att vår ungerska värd - med något höjda ögonbryn och kanske lite sarkasm i rösten - berättade att den ungerska regeringen nu har avslutat pandemin eftersom det är lämpligast så med tanke på det kommande valet... 

Men först ska det bokas flyg. Knappast kan vi väl skylla på pandemin, men aldrig har jag varit med om maken till krångel när det gäller resebokning! Redan på måndag morgon var allt var klart för att boka. Ikväll, tisdag kväll, har jag fortfarande inte lyckats slutföra bokningen helt. Jag har suttit sammanlagt två timmar i telefonkö och ungefär 45 minuter i kö för att nå fram på Finnairs kundtjänstchatt de här två dagarna och ringt oräkneliga samtal fram och tillbaka med den tappra personen på bildningskansliet som hade oturen att få mig och min bokning på sitt bord... Men jag hyser visst hopp om att kunna slutföra det här imorgon bitti innan skoldagen börjar - håll tummarna!

Bilderna är från vårt besök i Ungern i maj 2019, från en eftermiddag när vi gjorde en utflykt till grannbyn Porozló och ekocentret Tisza-Tavi Ökocentrum. Om jag lyckas boka klart imorgon tror jag minsann jag ska fira med några blogginlägg från resan för tre år sedan! Där har jag nämligen halva resan obloggad och så kan vi ju inte ha det. 

Sportlovsjournalen, del 1

Dags för några sportlovsinlägg! Inte skrivna utan tanke på vad som händer i världen utan tvärtom med stor tacksamhet för allt vårt fina, vanliga, fredliga. 

Jag inledde som sagt sportlovet med en arbetsdag i hemmakontoret, men på söndag förklarade jag högtidligen min ledighet öppnad och lovade mig själv sju fullständigt lediga dagar. Det lyckades och det behövdes verkligen! Vi började direkt med något så perfekt sportlovsaktigt som skidjippot Onnis runda - våra större barn deltog ett par gånger när de var små, men nu hade det blivit en lång paus. Josef var taggad direkt när han hörde om loppet, och efter lite betänketid ville Edvin också vara med. Extra kul var det sen att inse att en hel hög kusiner också skulle delta! 

Stämningen på rundan är verkligen jätteskön - peppande och fin. Inte för långa banor heller, med en kilometer för Josefs åldersgrupp och två för Edvins, så det går att delta även om man bara skidat lite halvhjärtat tidigare under vintern... Vädret kan vi inte heller klaga på - bättre sportlovsväder än anno domini 2022 går inte att få!

Rätt skönt också att vara utomhus i flera timmar, komma hem med solen brännande i kinderna - och inse att det fortfarande bara är tidigt på eftermiddagen! Och undertecknad var så taggad av skidjippot att hon plockade sina egna skidor i bilen och körde till Lodeträsk och tog en egen runda. Spåret vid Lodeträsk var vårt närmaste spår när vi bodde i radhus och det är varken långt, upplyst eller avancerat, men jag gillar det. Det känns som ödemark fast halva myren omges av planerade bostadsområden... Spåret är 1,5 km långt och hela tiden platt, vilket gör att det känns väldigt kravlöst att snurra på där ett varv, två varv, tre varv... och så länge man har lust tills solen går ner eller klockan blir mycket. 

Skida och tänka

Fredag kväll och på något underligt sätt har det redan hunnit gå två hela arbetsveckor sedan sportlovet. Hur gick det till? De har fullständigt sugit musten ur mig och jag skulle inte ha något emot... ett sportlov? Sportlovet var ändå väldigt bra. Jag jobbade första och sista dagen av det, men däremellan var jag välsignat ledig. Hela tiden med lite hettande kinder av sol och ömmande triceps av gårdagens skidtur. Det längtar jag tillbaka till! 

Samtidigt skuggades sportlovsveckan - liksom veckorna efter det - av nyheterna från Ukraina. Jag skidade och skidade och lyssnade och lyssnade. Nyhetssändningar, nyhetspoddar och Anna-Lena Lauréns briljanta Sammetsdiktaturen i ljudboksform. Försökte begripa vad som händer och vad det betyder. Först nu senare har jag insett att jag hela tiden höll mig till teoretiska resonemang om kriget och bakgrunden till det - fortfarande värjer jag mig för berättelser om det som räknas allra mest: Människorna som bombas sönder. De som dör eller begraver sina barn i massgravar. Det som händer varje dag nu kommer aldrig att kunna göras ogjort, och det är så oerhört att jag inte ens vet hur jag ska närma mig det. Det får allt i min vanliga vardag att kännas så futtigt - men samtidigt så väldigt viktigt och värdefullt. Om bara alla fick leva i sina vardagar, med sina familjer och sina små glädjeämnen och framtidsplaner och anhöriga som lever i trygghet. Om bara. 

Bilderna är från sportlovets sista dag, när jag tog en paus från periodvitsorden och begav mig till Lodeträsk i snövädret. Det ser ruskigt ut, men var både skönt och roligt att skida i - precis vad jag behövde då. Inget är som ett skidspår i snöyra för att ge en lite distans till världen!

På inte alls tunn is

 

Vårvintern är på god väg att segla upp som en av mina favoritårstider. Åtminstone när den är som just nu. Fortfarande bra med snö och kallt på nätterna, men på dagarna sol, blå himmel och fläckvis barmark på vägarna. Jag kan ännu skida genom skogen till vårt närmaste skidspår, men igår såg jag två svanar komma flygande precis ovanför mig när jag gjorde det - och det var så varmt att jag fick skala av ett klädlager från överkroppen innan jag ens lämnade gården!

Idag gjorde vi nog den perfekta söndagsutflykten den här årstiden. Min moster skrev och föreslog en promenad över isen ut till holmen Storpaskarn och det tackade vi absolut ja till. Vi blev en hel liten släktflock som vandrade över isen och det var så otroligt fint! Jag har lite halvhjärtat försökt få familjen med mig ut till Mässkär då och då under vintern - de har haft en lång säsong och folk verkar ha vallfärdat dit i vinter - men familjen har varit motsträvig, så det har inte blivit av. Får se om det lyckas ännu så länge isvägen finns i år, men dagens utflykt var minst lika bra! Det är bara en dryg kilometer att gå över och vackra landskap, men känner man inte till stället så blir det ju inte av... Har en känsla av att det finns obegränsat med sådana smultronställen i nejden! Och så traskar man bara på längs med de gamla, invanda stigarna... 

Jaha. Nu borde jag väl kanske planera lektioner inför morgondagen, men när jag ser de här bilderna och med en blick ut genom fönstret konstaterar att vädret fortfarande är strålande så tänker jag att... söndag borde få vara söndag, kanske jag hinner med en runda i skidspåret innan det skymmer? 

Återkommer antagligen med mera vårvinter i form av sportlovsrapporter, så ber om ursäkt på förhand för enahanda content!