Shame on you

En sak jag blir nästan orimligt provocerad av: När någon medvetet förstör det andra har byggt upp. 

När någon kastar sten på gatlampor, när någon kör sönder ett nydraget skidspår, när någon med vett och vilja ritar en stor, ful mustasch på sitt syskons teckning.

Och busringningar! Minst roliga skämtet någonsin, alltid på mottagarens bekostnad, till uppringarens nöje. Den som blev uppringd är inte med på skämtet och har antagligen bättre saker att göra. Kanske sköta sitt jobb, kanske svara vänligt i telefon när nästa person ringer och faktiskt har ett ärende.

Men allt det här är oviktigt. Det spelar ju ingen roll.

Det som spelar roll just nu är att någon tror sig ha rätt att bomba städer någon annan byggt upp. Förstöra för ett helt land som helt säkert hade bättre saker att göra. Tvinga ett helt folk att släppa det de håller på med och istället försvara sig eller fly. Jag tänker på att någon kanske hellre vill vända ansiktet mot februarisolen och fundera på vad som ska få växa i grönsakslandet till sommaren. Inte alls packa en väska och lämna gården vind för våg. Någon annan får snart sin examen och funderar på att söka in till universitet. Ingenstans i planen fanns att stå i standby för att kallas in i ett krig. Någon kanske är nygravid, illamående och förväntansfull och vill helst göra en kokong av sitt hem. Inte springa ner i ett bombskydd när larmet går och kanske återvända till ett hem som saknar en vägg.

Förstöra någon annans hem, förstöra någon annans tillvaro. Städer, vägar, vardagar som någon annan byggt upp. Grusa framtidsplaner, splittra familjer. Inte okej.

Jag är rätt säker på att precis varenda person i Ukraina kunde ha haft bättre saker för sig än det de nu tvingas till. Rätt säker.

God morgon, måndag. Och tisdag.

Hej!

Får man stjäla en måndagslista som är lånad i andra hand och svara på frågorna fast det är tisdag kväll och jag egentligen bara prokrastinerar lektionsplanering jag är för trött för att få till?

Svaret är nog nej. Och då kör vi!

God morgon, hur är måndagskänslan?

Med tanke på att det är tisdag kväll känns det väldigt mycket som måndag morgon måste jag säga. Helgen innehöll alldeles för mycket jobb och måndagen var lång och intensiv och tog liksom aldrig slut. Idag, tisdag, har jag varit hemma med en smått krasslig Josef, vilket å ena sidan var en rätt så skön andningspaus, men å andra sidan innebär ännu lite mer att hinna ikapp med imorgon. Efter många mutor och övertalningsförsök fick vi honom åtminstone att ta ett hemmatest, så det lär åtminstone bara vara en förkylning vi har i huset. Mindre komplicerat än alternativet!

Vad ska du jobba med i veckan?

Dels allt det vanliga, dels en ansökan om ett helt nytt och annorlunda Erasmusprojekt. (Ja, varför gör jag det egentligen? För att jag kan. Och för att jag tyckte det verkade vara en bra idé. Tänkte inte riktigt på mängden jobb det innebär. Hoppsan.)

Vad ser du fram emot mest?

Erasmusklubben på torsdag, min kollega ska hålla en läppomada-workshop. Och håltimmarna jag har, då ska jag allt bocka av en miljon små ärenden som måste göras just i skolan. Minsann!

Ska du gå på någon aw eller träffa någon kompis efter jobbet?

Det gör jag ju nästan aldrig. Trist! Men borde verkligen pricka in en promenad med min promenadkompis Linda, förra gången var på jullovet! (Eller... före jul?)

Vad har du jobbat med genom åren?

Mest lärare, men före det lite av varje, som väl de flesta har. Blir faktiskt riktigt glad av att se tillbaka på min brokiga samling sommarjobb och kan ibland tänka att det skulle vara riktigt kul att sommarjobba igen. Synd bara att jag gillar och behöver ledigheten lite för mycket när sommarlovet väl kommer.

Köra traktor och mjölka kor; bibliotek, storkök, glasskiosk, café, nöjesfält och museiarkiv. Sen var det inte helt lätt att få lärarjobb, så jag körde med strategin "tacka ja till allt", vilket gav några år av språkgranskning, skrivhandledning, ungdomssekreterarskap och ungefär femhundra blandade vikariat, inhopp och hopplockade kurser. Är jag glad för alla de erfarenheterna? Ja! Är jag också väldigt glad över att inte jobba på det sättet längre? Ännu mera ja!

Vilka jobb är du mest stolt över?
Det här känns egentligen som en fråga till någon mer karriärsdriven än en högstadielärare. Men jag är lite stolt över att mitt första egna lärarjobb var att undervisa i vetenskapligt skrivande på universitetsnivå. När jag inte ens hade fått ut min examen själv ännu. Inte för att det ligger någon status i det eller för att jag skulle ha gjort det så enastående bra, utan helt enkelt för att jag vågade ge mig på det och gjorde det helt tillräckligt bra. Kudos till mig!

Vad ville du bli när du var liten?
Lärare, bibliotekarie och skådespelare, utan inbördes rangordning.

Vad drömmer du om för jobb i framtiden?
Det jobb jag har, men gärna med nya utmaningar vartefter! Men det är jag inte orolig för - det här är mitt sjunde läsår på samma arbetsplats och hittills har jag inte lidit brist på variation. När jag märker att det blir tråkigt går det alltid att flytta på sig, men just nu finns det ingen orsak till det.

Vilken är din jobbpersonlighet?

Det här är en sån jättefråga - jag skulle kunna blogga ett år om jobbpersonlighet, lärarpersonlighet och allt som har med det att göra. Det låter jag bli. Men: Bäst tycker jag om att jobba med luftspalter mellan uppgifterna. Skönast är det när jag hinner känna att "det är lugnt, det kan jag fixa genast" när (inte om) något oväntat dyker upp. Älskar att vara i fas, väl förberedd, strukturerad och minst ett steg före, men lyckas lite för sällan med det. Jobbar inte bäst mot en deadline, men ofta blir det att jag gör det ändå. Kan fastna i detaljer i vissa sammanhang, prick samtidigt som jag förbiser rätt viktiga saker i andra sammanhang. Det stör mig. Jag gillar att få input av människor, men gillar också att få göra min egen grej - något som passar en lärare bra. Känner mig ibland för introvert för mitt yrke, men så länge jag hinner vila upp mig ordentligt mellan dusterna går det bra. Skulle inte heller passa i en koja i skogen. Älskar också att planera, min lärarkalender är min bästa kompis. Ingen bra egenskap i pandemitider, men jag är faktiskt rätt på att ta saker på studs också, så det är lugnt.

Snöstorm och finlunch

Så många helger som sett så likadana ut. Med tanke på smittläget försöker vara förståndiga och håller oss mest hemma i helgerna, så det känns som om alla helger sedan jullovet varit typ exakt samma helg. En helt okej sådan, men totalt förutsägbar. Visserligen kan jag inte skylla allt på pandemin, utan måste också erkänna att det inte funnits särskilt mycket energi kvar efter arbetsveckorna, så hade kanske inte orkat dra igång så värst mycket äventyr ändå. 

Åh, måste förresten berätta om veckans fånigaste och mest frustrerande ögonblick! Efter en lång och tröttsam arbetsvecka började jag se ljuset i tunneln nån gång efter fyra igår. Jag gjorde segertecknet, loggade ut och dansade fram mot en efterlängtad och välbehövlig helg. Mitt klassrum är ute i en barack, vilket för det mesta inte är något större problem. Det var också full snöstorm, vilket inte heller behöver vara något problem. Men när jag skulle gå ut insåg jag att ytterdörren inte gick att stänga eftersom det hade bildats en hel liten isbacke på tröskeln. 

Kunde ju knappast lämna ytterdörren på glänt hela veckoslutet, så jag letade fram en sax och satt en stund på huk och hackade och muttrade. Till sist bestämde jag att det borde gå att stänga dörren bara man tar i lite, så det gjorde jag. Med kraft. Dörren gick igen, men all snö som fanns på det lilla taket över dörren - en ansenlig mängd på grund av sagda snöstorm - rasade samtidigt ner över mig, in i nacken, rakt in i min öppna axelväska, fyllde huvan, fyllde fickorna... ett sånt Kalle Anka-moment. Jag gick in i huvudbyggnaden och skopade ut snö ur tröjan, ur håret, ur väskan, näve efter näve - lämnade ett spår av snö efter mig även efter att jag tagit bort alla ytterkläder. Så fånigt, och ganska komiskt i efterhand. Engelskaproven i min väska fick jag bre ut på golvet för att de skulle torka när jag kom hem... de verkar läsliga om än buckliga och fula, så all good! 

Jaja. Idag fick jag i alla fall nog av den här begagnade sorts helgen och styrde upp så att Matias och jag kunde lämna barnen (med en påse full av färdigpizzor) med faffa och själva gå på finlunch på Station 23. Det är en så typisk grej som vi nästan aldrig gör fast det borde vara så lätt. Barnen gillar att vara vid faffas, faffa gillar att ha dem där och vi gillar att finluncha utan kräsmagat sällskap... Så gott! Vi körde rubbet, alltså förrätt, huvudrätt och efterrätt och delade på allt, så det kändes nästan som om vi hade ätit oss igenom en sexrätters avsmakningsmeny. Vinnande koncept! (Och eftersom det var lunch blev priset ändå knappt vad två varmrätter hade kostat kvällstid, vilket inte heller kändes helt fel.) På bilden syns manchego-blomkålsbiffar som något överraskande var dagens allra, allra godaste!

Sen bytte jag till andra kläder när vi hämtade barnen vid svärfars och promenerade hem i vintervärlden. Jag ÄLSKAR de snöiga vintrarna vi fått de två senaste åren - och det räknas, för det säger jag även med gårdagens stormiga snölass i nacken i färskt minne! Däremot kunde jag ha önskat att någon glad skoterförare hade hunnit ut under förmiddagen, för stigen jag tog hem genom skogen var en betydligt svettigare historia än vanligt - men then again, en lite mer pulshöjande promenad behövde jag nog ändå.

Tja, sen kom vi hem och jag fortsatte jobba, vilket jag också hade gjort hela förmiddagen. Lärarlivet!