Den första delen av sommarlovet gick i ett hisnande tempo! Den första veckan bestod av att jobba och överhuvudtaget bara få diverse nödvändigheter och ärenden uträttade. Helt trevligt, men inte överhuvudtaget vilsamt. Den andra veckan var väldigt rolig, men också väldigt intensiv; det var då vi stack till Stockholm och roade oss i dagarna tre. Direkt efter att vi kommit hem var det baptisternas sommarkonferens på Humle - också jätteroligt, men också det en del ställas och faras.
Men nu! Nu har vi kommit hem, vi har landat och vi har äntligen börjat känna efter hur det är att vara lediga... Underbart! Sommarens andra Sverigeresa, till våra älskade Arjeplogsfjäll, är redan om två veckor, men fram till det ska vi försöka ha så "tråkigt" som möjligt. I ärlighetens namn kunde jag gott hålla mig på gångavstånd från min egen trädgård ett bra tag framöver nu, jag som annars lätt får vandringslust och gärna sticker iväg. (Det kommer naturligtvis inte att lyckas; redan om nån timme har jag lovat ta en kiosktur för Edvins fotbollslag - så går det när man går och blir fotbollsmorsa!) Men att njuta av här och nu, mitt i den vackra försommaren. Bästa som finns.
En sak som gör det ännu lättare att njuta av här och nu är förstås också att det här är första sommaren här i vårt nya hem. Vi upptäcker hallonsnår och syrener och fnissar åt att tomten till vårt förra hus lätt skulle rymmas i den ena av fårhagarna. (Inga får i hagarna, men man vet aldrig i framtiden...) Ända sedan tidigt i våras har jag förundrats över fågelsången som är så mycket mer här, nu när vi har skog istället för hus omkring oss. När jag hänger tvätt kan jag göra det bland lingonriset i vår lilla skogsbacke bakom huset. Igår tjärade Matias uthusdörrarna, så nu doftar det tjära när vi kommer in på gården. Vi har anlagt ett jordgubbsland och vi gapar över vinrankan i växthuset som bara frodas och växer åt alla håll utan att vi skött om den överhuvudtaget. Låter det idylliskt? Det känns idylliskt. Som sagt, just nu har jag inget behov av att vara någon annanstans.
Men för att se lite framåt så fick jag min läsordning för inkommande läsår igår. Jag läste, begrundande och begrundade sedan min reaktion. Jag har nämligen bett om att ha en undervisningsgrupp mindre än heltid nästa år, vilket jag också fick. I praktiken innebär det att jag kommer att ha en ledig dag i veckan både första och sista perioden, medan det blir motsvarande heltidsschema under mittenperioden. Det blir ju bra!
Men min spontana reaktion var inte att tänka den fullt rimliga tanken: "Skönt, då får jag tid att andas, ta hand om mig själv och finnas till för familjen, just det jag upplevde att jag aldrig hann med förra läsåret". Nej, istället tänkte jag: "Åh, men nog var jag väl lite lat. Så där mycket ledig tid, ska det nu vara nödvändigt? Nog skulle jag väl ha kunnat ta en grupp till... men jag kan ju alltid ta inhopp för kollegor eller sitta på skolan och jobba undan eller..."
Ja, vad ska jag säga om det? Det är ju inte klokt. Eller hälsosamt eller sunt på något sätt alls - särskilt som jag ju har upplevt det senaste året att heltid ju faktiskt inte fungerade särskilt bra just nu, med familj och Erasmus och allt. Och det handlar alltså om den minimala förändringen att jobba cirka 90 procent istället för 100... Men nu har jag läxat upp mig själv och börjat se fram emot det nya läsåret, då jag förhoppningsvis inte behöver pusha mig själv på samma ohälsosamma sätt som jag har gjort nu.
Men allt det där är sedan. Om åtta hela veckor! Nu ska jag göra det här: Sitta på en solvarm trapp och läsa.
The Hate U Give är för övrigt en skakande, fängslande, välskriven ungdomsroman, missa inte! Snart har jag läst den färdigt och kan låna ut till nyfikna...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar