Nu så!

Ända sedan slutet av sommarlovet har jag varit så sjukt (!) stel i ryggen, axlarna och nacken. Alltså så till den milda grad att det liksom knakar i öronen när jag vrider på huvudet när det är som sämst. (I kid you not!) Det känns inte okej. Det hjälper förstås inte att hösten börjat stressigt och kommer att fortsätta likaså, så jag fattar att det inte kommer att bara försvinna av sig själv.

Med tanke på att jag har blivit så mycket bättre på att samla mina 10 000 steg om dagen + gå på sköna skogspromenader är det lite sorgligt att inse att det inte räcker. Alls! Det är förstås inget fel på skogspromenader, men mina axlar och min nacke behöver mer än så. I våras lurade jag mig själv att gå på cirkelträning på måndagskvällar genom att helt enkelt inte ge mig några alternativ, utan måndag kl 19 var det cirkelträning. Inte känna efter om jag vill, orkar eller hinner. Punkt slut, spark i baken och iväg. (Nu när jag skriver inser jag att det låter en aning osunt, men för mig ligger nog motsatsen - att känna efter så mycket att jag stannar hemma - närmare till hands och är betydligt mer osund!)

Sedan blev det sommarlov och jag fick inte in någon bra rutin, men nu är det höst igen och NU - ikväll! - tar jag upp vanan där jag lämnade den i början av maj. Måndag kl 19 - cirkelträning. Inte känna efter, inte fundera på vad jag borde hinna med här hemma istället. Så länge jag är tillräckligt frisk för att stå på benen är det där i salen ni hittar mig mellan kl 19 och 20 på måndag kvällar framöver. Punkt! Slut!

(Är jag extremt lat/odisciplinerad som behöver ruta in träningen på det här sättet för att komma mig iväg? Eller är det helt normalt?)