Det här är alltså fortsättningen på den här söndagsåkturen vi gjorde en solig söndag i mars förra året. Vi hade kommit fram till en deldestination, nämligen bergsbyn Guadalest. Guadalest är en hisnande vacker plats, men det är också en rätt överbefolkat. Byn har cirka 200 invånare, men byn lockar ungefär två miljoner (!) besökare varje år, och det berättar något om vilken profil byn har... rätt mycket souvenirshoppar om vi säger så. Väldigt turistigt. Men väldigt sevärt. Men väldigt turistigt. Men väldigt... Jag är fortfarande lite kluven, jag kunde helt enkelt inte avgöra vilken bit som överväger! Helt klart värt ett besök i vilket fall som helst.
Ända fram till 1600-talet var Guadalest en morisk by och det är lätt att förstå varför man valde att bygga en borg uppe på klipporna här - den måste ha varit närapå omöjlig att inta! Det vita tornet uppe till höger på bilden (och sedd uppifrån på bilden nedanför!) heter Alcazoiba och byggdes på 1000-talet. Om vi förstod det rätt är det enda sättet att komma till övre delen av byn (där det finns en borgruin, en gravgård och ett pyttelitet torg) genom en port i berget en bit upp från vägen där vi går på bilden.
Tyvärr var utgångspunkten inte den bästa när vi kom till Guadalest - hungern hade slagit till eftersom vi bara hade ätit några smörgåsar till lunch. Dessutom slog allt det där turistfrieriet åtminstone mig rakt i ansiktet som en blöt filt efter att vi hade kört runt och njutit av vildmarken uppe i bergen nästan hela dagen. Då kan man bli lite grinig. Dessutom var vissa barn extremt ostrategiska när det gäller wc-besök (recept: truga ovilliga barn att gå på smidigt, tillgängligt wc nära parkeringsplatsen, ge sig, kämpa sig uppför ett lodrätt berg, höra "jag sku måst...", inse att vi inte hittar några toaletter uppe på berget och gå ner igen... och sen upp igen förstås, eftersom vi knappt hade hunnit se något. Småbarnsfamiljslivet, inte som bäst just då. Men sen! När vi hade acklimatiserat oss till turistbyn, hittat toaletter och tillfälligt förträngt hungern sökte vi oss uppåt så högt det gick.
Så storslaget landskap att det tog andan ur oss! Oerhört vackert! Och tänk vilken plats för en gravgård. Mäktigare har jag aldrig sett! Vi gick runt, gapade och fotade. (Och jag tackade tyst alla kommunalpolitiker i Guadalest för att de kostat på sig ordentliga staket...)
Tja, sen gick vi ner, armbågade oss fram och hittade ett café som sålde varm korv och franska innan vi körde vidare ut mot kusten. Arvid hade hittat en broschyr om ett bilmuseum (kombinerad med gård + gårdsbutik om jag inte minns fel) som han väldigt gärna ville svänga förbi. Det gick inte, för vägen var avstängd... istället körde vi ner och tittade närmare på dammen vi hade sett uppifrån borgen.
På väg hemåt gjorde vi en avstickare till Polop, en annan liten by som inte verkade vara fullt lika späckad av souvenirshoppar. Om klockan varit mindre hade vi gärna gått runt där ett slag, men eftersom vi tyckte det var dags att återvända hemåt tänkte vi bara köra runt och titta lite. Det hade vi kanske inte gjort om vi vetat...
...hur trånga gränder som räknas som en dubbelriktad gata i Polop! När vi väl insåg det hade vi snirklat oss så pass långt in i byn att det bara var att snirkla sig ut igen. Det lyckades, utan repor på hyrbilen, men jag måste erkänna att jag var väldigt nöjd med min plats på passagerarsätet just då!
Mysigt ändå. Och vi använde verkligen vår söndag med bil på bästa möjliga sätt. Väldigt nöjda med dagen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar