Dagen före

Det blev inga frostiga bilder från idag, för 1) vädret har varit grått och inte lika fotogeniskt gnistrande som igår och 2) mitt mesta friluftsäventyr idag var att gå till biblioteket (200 meter) tillsammans med Josef för att returnera en påse full med böcker i returluckan. Annars har jag mest packat, tvättat kläder, betalat räkningar och organiserat hustomtande och kattvaktande. Rafflande!

Lite mer spännande blir det ju imorgon, med avfärd mot Medelhavet! Det känns ändå oerhört skönt att flyget avgår från Helsingfors först på kvällen så vi får sova inatt och ha en helt normal morgon innan vi kör iväg. Vi behövde verkligen ha den här helgen före resan! Nu känns det helt okej. Inte färdigpackat, men hyser vissa förhoppningar om att bli det innan det blir plågsamt sent. Skönt!

Fun fact: För tillfället har jag ett syskon i Hemavan, ett i Äkäslompolo och ett i San Fransisco! "Ni vaar så viidfäälo", sa fammo när jag skulle åka till Australien för en evighet sen. Hon hade nog rätt. Åtminstone den här veckan!

Costa Blanca 2017, dag 8: sola och bada

En sista bildbomb från förra vinterns sol! Jag måste nog slänga in ett inlägg med några riktigt frostiga bilder imorgon så att det märks någon skillnad innan jag börjar spamma er med det här årets sportlovsresa! Haha. Det är ju faktiskt -20 här nu, sådär i verkligheten. (Och om två dygn sitter vi på flyget igen!!!) 

Det här är alltså vår sista heldag i Villajoyosa förra året. Vädret hade varit hyfsat fint de flesta dagar, men inte särskilt varmt. Inte så att vi var frestade av strandliv i alla fall... Men nu, som ett slags avskedspresent, bjöd Costa Blanca plötsligt på rena rama sommarvärmen! Tack för den! På förmiddagen passade vi på att suga ut det sista ur det vi hade precis utanför dörren: jag gick iväg på promenad till det lustiga fusk-befästningstornet medan Matias och barnen kastade stenar i vattnet.

På eftermiddagen blev det faktiskt strandliv också, något otippat efter att vi två dagar tidigare nästan hade blåst bort i våra vindjackor! Härligt var det hur som helst att gräva ner tårna i sanden och njuta av havet och de färgglada husfasaderna i bakgrunden. Arvid och Edvin skulle prompt "simma" (snarare springa i vaddjupt vatten och tjuta av skräckblandad förtjusning åt vågorna - som nog inte var varmare än vilken junidag som helst på Fäboda...)

Själv trivdes jag bättre på torra land. Med bok. Och solisar. Allt jag behövde...

... tills mitt sällskap sprang iväg och köpte glass! Då saknade jag absolut ingenting mer.

TACK, Villajoyosa! Jag hoppas vi kommer tillbaka en vacker dag! Att det var just här vi landade på vår resa till Costa Blanca var en riktig fullträff - det här är en charmig liten stad som jag definitivt kan rekommendera.

(För att fira sista kvällen hade vi köpt på oss en hel laddning maffiga spanska bakverk från ett café under vår sista promenad i gränderna i Villajoyosas gamla kvarter... det var en passande avslutning! Dagen efter reste vi hem igen, och som jag skrev för snart ett år sedan blev det ju en lååång historia på grund av strejkande franska flygledare. Men jag hann ju vara hemma en halvtimme innan det var dags att köra till jobbet morgonen därpå, så alles gut!)

Costa Blanca 2017, dag 7: Guadalest och Polop

Det här är alltså fortsättningen på den här söndagsåkturen vi gjorde en solig söndag i mars förra året. Vi hade kommit fram till en deldestination, nämligen bergsbyn Guadalest. Guadalest är en hisnande vacker plats, men det är också en rätt överbefolkat. Byn har cirka 200 invånare, men byn lockar ungefär två miljoner (!) besökare varje år, och det berättar något om vilken profil byn har... rätt mycket souvenirshoppar om vi säger så. Väldigt turistigt. Men väldigt sevärt. Men väldigt turistigt. Men väldigt... Jag är fortfarande lite kluven, jag kunde helt enkelt inte avgöra vilken bit som överväger! Helt klart värt ett besök i vilket fall som helst. 

Ända fram till 1600-talet var Guadalest en morisk by och det är lätt att förstå varför man valde att bygga en borg uppe på klipporna här - den måste ha varit närapå omöjlig att inta! Det vita tornet uppe till höger på bilden (och sedd uppifrån på bilden nedanför!) heter Alcazoiba och byggdes på 1000-talet. Om vi förstod det rätt är det enda sättet att komma till övre delen av byn (där det finns en borgruin, en gravgård och ett pyttelitet torg) genom en port i berget en bit upp från vägen där vi går på bilden. 

Tyvärr var utgångspunkten inte den bästa när vi kom till Guadalest - hungern hade slagit till eftersom vi bara hade ätit några smörgåsar till lunch. Dessutom slog allt det där turistfrieriet åtminstone mig rakt i ansiktet som en blöt filt efter att vi hade kört runt och njutit av vildmarken uppe i bergen nästan hela dagen. Då kan man bli lite grinig. Dessutom var vissa barn extremt ostrategiska när det gäller wc-besök (recept: truga ovilliga barn att gå på smidigt, tillgängligt wc nära parkeringsplatsen, ge sig, kämpa sig uppför ett lodrätt berg, höra "jag sku måst...", inse att vi inte hittar några toaletter uppe på berget och gå ner igen... och sen upp igen förstås, eftersom vi knappt hade hunnit se något. Småbarnsfamiljslivet, inte som bäst just då. Men sen! När vi hade acklimatiserat oss till turistbyn, hittat toaletter och tillfälligt förträngt hungern sökte vi oss uppåt så högt det gick.

Så storslaget landskap att det tog andan ur oss! Oerhört vackert! Och tänk vilken plats för en gravgård. Mäktigare har jag aldrig sett! Vi gick runt, gapade och fotade. (Och jag tackade tyst alla kommunalpolitiker i Guadalest för att de kostat på sig ordentliga staket...)

Tja, sen gick vi ner, armbågade oss fram och hittade ett café som sålde varm korv och franska innan vi körde vidare ut mot kusten. Arvid hade hittat en broschyr om ett bilmuseum (kombinerad med gård + gårdsbutik om jag inte minns fel) som han väldigt gärna ville svänga förbi. Det gick inte, för vägen var avstängd... istället körde vi ner och tittade närmare på dammen vi hade sett uppifrån borgen.

På väg hemåt gjorde vi en avstickare till Polop, en annan liten by som inte verkade vara fullt lika späckad av souvenirshoppar. Om klockan varit mindre hade vi gärna gått runt där ett slag, men eftersom vi tyckte det var dags att återvända hemåt tänkte vi bara köra runt och titta lite. Det hade vi kanske inte gjort om vi vetat...

...hur trånga gränder som räknas som en dubbelriktad gata i Polop! När vi väl insåg det hade vi snirklat oss så pass långt in i byn att det bara var att snirkla sig ut igen. Det lyckades, utan repor på hyrbilen, men jag måste erkänna att jag var väldigt nöjd med min plats på passagerarsätet just då!

Mysigt ändå. Och vi använde verkligen vår söndag med bil på bästa möjliga sätt. Väldigt nöjda med dagen!

Costa Blanca 2017, dag 7 - Mandelblom och berg

Pust! Egentligen hinner jag verkligen inte sitta här och frossa i blommande bergssluttningar från förra året. Så mycket som ska hinnas med innan veckan är slut! Men då passar det bra med en bildbomb från förra årets sportlov. En dag hyrde vi alltså bil och begav oss ut i bergen ovanför Villajoyosa och söndagskörde lite. För mig var det en av resans absoluta höjdpunkter! Nu när jag gick igenom bilderna kan jag konstatera att jag tydligen försökte fånga varje mandelblomma och varje bergssluttning jag såg på bild - och det mesta är inte ens rakt fotat, utan taget genom bilrutan medan jag antagligen tittat mig snurrig på vyerna...

De här bilderna kan kanske inte göra landskapet rättvisa, men de mäktiga bergen som just då - i början av mars - var inbäddade i rosa och vita blommor var något av det vackraste jag sett. Nu har jag ju aldrig varit till Mallorca, men jag tänker mig åtminstone att landskapet där inte är helt olikt det vi såg runtom Costa Blanca ifjol. Jag hoppas i alla fall på att få uppleva vårblommor i mars i år igen!

(Nu har jag fått för mig att det här är mandelträd, men egentligen kan jag ha helt fel. Är det någon som vet?)

Picknicksmörgåsarna vi åt i gräset under allt det rosa var kanske ingen kulinarisk fullträff, men på nästan alla andra sätt en av årets bästa luncher!

Årets första nyckelpiga träffade vi också på!

Mängder med cyklister råkade vi också på - för det mesta susade de förbi i (förhoppningsvis bara bildligt) halsbrytande fart. Om jag förstått det rätt kommer åtminstone cyklister att vara någon bristvara på Mallorca heller!

Vi passerade ett par små bergsbyar, men vi stannade bara för en och annan fotopaus. Däremot hade vi siktet inställt på byn Guadalest, som vi hade läst mycket om på förhand. Den var också en upplevelse, men det berättar jag om i nästa inlägg istället!

Costa Blanca 2017, dag 6 - Penon de Ifach och gokart på ett tak

Nedräkningen har börjat ! Nu är det helg och det betyder att det bara är en enda arbetsvecka kvar till sportlovet - och bara en dryg vecka kvar till vår Mallorcaresa! Den här veckan har passerat på ungefär tjugo sekunder och de flesta kvällarna har har suttit uppe till småtimmarna och rättat prov och skrivit feedback, så vid det här laget börjar jag känna mig ganska sliten och stirrig. Inte så illa med ett hägrande äventyr på en Medelhavsö då!

För att peppa riktigt inför resan har jag tänkt blogga till slut om vår förra sportlovsresa, som ju gick till Villajoyosa på Costa Blanca. Jag har bloggat om halva resan, men någon gång i juni gav jag tydligen upp och stannade vid lunchtid på Edvins sjuårsdag. Nu kommer resten!

Det blir ju faktiskt vinter i Spanien också. Vi hade väldigt bra tur med vädret nästan hela tiden (hoppas hoppas hoppas det lyckas i år igen!), men just på Edvins födelsedag var det faktiskt regn och snålblåst och inte alls särskilt skönt ute. En riktig födelsedagsbonus blev att vi fick hyrbilen vi skulle ha följande dag lite på förhand, så vi bestämde oss för en biltur. Vi körde lite norrut längs kusten till Calpe, som är mest känt för klippan Penon de Ifach. Själva staden var kanske inte så speciell, men klippan var något extra!

Strandpromenaden verkade också trevlig, men vi anade ju att vädret inte gjorde den riktigt rättvisa... inte direkt något myllrande strandliv den dagen! Men mäktigt med vågorna som slog in och vinden som tag fart ända utifrån Medelhavet.

Klippan och området runt den är ett naturreservat, och vi läste faktiskt att det finns en vandringsled som går upp på klippan. Det måste vara en upplevelse! Varken vädret, sällskapet eller tidpunkten var rätt för någon klippvandring den gången, men under andra omständigheter... vem vet, kanske nån gång i framtiden?

Som vanligt försökte vi vara lite skojiga och ta en hoppbild för att få det att se ut som om vi höll på att blåsa bort (så kändes det!), men som vanligt blev det mest misslyckade bilder. Den ovanför är den bästa, vilket säger något om hur det gick med det projektet! Nu när jag ser på bilden kan jag inte låta bli att skämmas en liten aning i efterskott inför de två promenerande farbröderna i bakgrunden...

Calpes strandpromenad i all ära, men just den här dagen behövdes inte någon längre stund för strandlivet. En av oss (dock inte födelsedagsbarnet!) hade dessutom blivit rejält purken av det ruggiga vädret och eventuellt någon annan outgrundlig orsak, och när den personen blir rejält purken, då krävs insatser. (Det var alltså inte jag heller... inte den gången!) Så vi hoppade in i bilen igen och körde tillbaka mot "hemåt". 

Vi var däremot inte på väg hem till lägenheten riktigt ännu, utan vi hade siktet inställt på köpcentret La Marina utanför Benidorm. Vi hade läst om ett lekland på taket och hade lovat att låta sjuåringen gå loss där. En fullträff! Först fick både födelsedagsbarnet och bröderna välja något kul i en leksaksaffär och sedan gick vi upp till taket och körde gokart tills det blev mörkt. Ja, det fanns alla möjliga studsmattor och karuseller att stoppa sina mynt i, men det blev gokart för hela slanten. Gång på gång på gång... Det var en nöjd sjuåring (och nöjda bröder) vi tog med oss hem till lägenheten ett par timmar senare!

Spam

Jaha. Nu blev jag tvungen att ställa in så att jag alltid godkänner kommentarer innan de visas på bloggen. Trist, men så fort jag publicerar ett inlägg rasar det in spamkommentarer från ett par lyckliga kvinnor som i all vänskaplighet vill rekommendera en viss häxdoktor som gjort underverk med deras äktenskap. Tack, men NEJ TACK! Det enda lustiga med det är att autoöversättningen inte riktigt kan skilja mellan "stavning" och "trollformler" (spell...) och det blir onekligen komiskt att läsa om vilka underverk denne doktors fantastiska stavning kan åstadkomma. Stavning är grejer, det. Ändå. Föredrar att inte ha spam om trollkonster på min blogg.

Men säg gärna hej i kommentarsfältet - jag lovar att godkänna alla kommentarer från riktiga människor, även om de handlar om stavning!

Damkören i Chilbury

Puh! Den här veckan bara fortsätter och fortsätter! Förra helgen var fantastisk på så många sätt, men så värst mycket vila och avslappning blev det inte. Ser så löjligt intensivt fram emot sovmorgon på lördag att jag blir helt orimligt panikslagen vid tanken på att något ska dyka upp och förstöra den. (Om du har tänkt ringa mig om något viktigt tidigt på lördag morgon... gör det inte. Just don't.)

En sak som åtminstone har piggat upp mina kvällar och dessutom fått mig att lägga mig liiite tidigare än jag annars skulle ha gjort (ändå toksent) är en överraskande njutbar bok, Damkören i Chilbury av Jennifer Ryan. Jag plockade den på mig på måfå på bibban utan desto större förväntningar och sedan låg den och dammade här hemma tillräckligt länge för att antagligen vara hopplöst försenad nu... Men när jag väl började på visade den sig ge en minst lika skön känsla som att sjunka ner framför brasan med te och popcorn en fredagskväll med en ledig helg framför. (Ni hör vad jag längtar efter..?)

Den handlar om kvinnorna som får samhället att rulla i den engelska småstaden Chilbury under andra världskriget. England bombas och männen krigar medan kvinnorna tar på sig nya roller och bryter sönder gamla mönster. Jag känner bara sympati för varenda en av huvudpersonerna, kanske delvis för att hela boken berättas i brev- och dagboksform. På pärmen står det att tv-rättigheterna har köpts av bolaget bakom Downton Abbey och jag önskar innerligt att Damkören i Chilbury verkligen kommer att få bli kostymdrama av den kalibern. Det skulle den göra sig bra som!

#amandahjärtamathias

Vilken dag det blev - syster Amanda och Mathias vinterbröllop blev precis så sagolikt som någon kan ha hoppats. Vädret var bitande kallt, men kompenserade med att vara andlöst vackert. Kärlek låg i luften och om Amanda annars också är en person som sprider glädje, så vibrerade nästan luften kring henne och hennes brudgum av glädje igår. Älskade lillasyster.

Helgen har varit minst sagt intensiv - jag började med obligatorisk fortbildning igår, men smet tidigare för att hinna locka håret i racerfart... Dessutom var vi fjärde dagen i sträck i Kållby samlingshus idag när vi var och städade bort efter festen. Men visst - idag låg betoningen nog mer på att äta festrester och umgås... Med måndag morgon på kommande alltför snabbt kommer jag därför inte att skriva speciellt mycket, men allt det där vackra, varma, lyckliga ni ser på bilderna - det är sant. Det var så.

Om vigseln var rörande vacker, var festen rolig och varm. På förhand nämnde Amanda vid något tillfälle att hon var lite nervös för att ingen skulle ha något program, men det hade hon inte behövt oroa sig för - det blev lekar, tal och sånger hur mycket som helst. Förstås, hur skulle det annars bli med de människor A&M har runt sig? Själv bidrog jag med en kahoot om Amanda och Mathias, vad annars kan man när man nu en gång är högstadielärare..? (Vad är kahoot?)

Istället för en klassisk bröllopstårta hade de istället bett vänner och familjemedlemmar att bidra med tårtor, så tårtbordet var sällsynt spännande. Så mycket gott. Jag tror vi alla åt oss ganska stinna... och då fanns det ännu massor kvar att fortsätta med idag!

Vid niotiden lockade det egentligen inte alls att gå ut i den bitande kölden med bara strumpbyxor på benen, men det var värt det. De hade ordnat med både sprakastickor (tomtebloss) och lyktor att skicka iväg upp i luften och det blev riktigt stämningsfullt. Kunde dock inte låta bli en lättnadens suck när alla väl var inne igen utan brännskador! Lyktorna var nämligen ganska lättantändliga, bland annat en som bruden försökte skicka iväg...

Småningom började vissa kusiner hämtas av sina respektive farföräldrar, Josef somnade i min famn och Arvid "skulle bara se lite på tv" och somnade under ett täcke i lekrummet. (Han hävdar fortfarande att han inte sov, men i så fall "vilade" han nog i ett par timmar utan att svara på tilltal... kanske gjorde han det, kanske.) Edvin däremot, han sög ut allt av festen! När han var det enda vakna barnet kvar gick han runt och strålade som en liten sol när han försåg sig med chips, smygdansade lite till bandet och njöt av att hänga med oss vuxna. I något skede insåg jag att vi hade missat chansen att ta ett familjefoto, men om det är den största missen under kvällen får det så vara.

Se där, inte kunde jag ju låta bli att skriva heller. Men nu är det dags att duscha bort allt hårspray ur håret och försöka varva ner lite innan en ny arbetsvecka börjar. Jag avslutar med en syskonbild - tänk vad jobbigt det kunde vara ibland på 1990-talet med så många småsyskon och tänk vad perfekt det är att ha dem nu!

(Cred för nästan alla bilder till Matias...)