Sanningen?

Hört i bilen på väg från söndagsskolan:

Arvid: Ojoj, det händer nog mycket på en gång när vi kommer hem. Pappa ska laga mat. Jag ska bygga en blå legohelikopter. Och Edvin ska leka med legobilar.
Jag: Men vad ska mamma göra då?
Arvid: Mamma kan hjälpa till att laga lite mat. *tankepaus* Eller ligga i sängen och läsa en bok.

Alla vi bräckliga

Under en ganska kort period nu har det inträffat tre allvarliga bilolyckor, två med dödlig utgång, som på olika sätt berört människor jag känner mer eller mindre. Livet börjar kännas skört. Igår kväll dog en ung småbarnsmamma, kusin till mina barndomsgrannar. Och det går inte att undvika det just nu - livet är så bräckligt, tråden som håller en människa kvar här på jorden så tunn. Det gäller mig. Det gäller alla jag älskar. Det gäller alla jag känner. Det gäller alla jag någonsin ens köpt ett paket tuggummi av. Är man människa är man i livet på nåder och det är ingenting alls som säger att man hinner få rynkor och gråa hår.

Och jag sitter här och försöker tänka ut hur jag ska undvika en äckligt klämkäck klyscha och ändå få sagt att det här gör att idag känner jag att livet är så oerhört värdefullt. Inte ett långt, innehållsrikt liv som självändamål, utan det liv jag har idag. De människor jag har nära mig idag. Det är så många jag älskar, gillar och uppskattar och jag hoppas ni vet om det!

Förlåt. Förlåt om du hoppades på en avslappnande småtrevlig bloggstund. Kanske imorgon igen.

Oj nej. Oj nej.

...oj nej. Edvin vaknade storgråtande efter att ha sovit en halvtimme. Det bådar inte gott, inte alls. Jag fattar att det inte är värre än att det är relaterat till kvällens rinniga nos, men ändå - den här natten behöver jag sömn. Sömn! Guld.

Tystnad: planering pågår

Alltså, det här med att planera sin undervisning... Ifjol, när jag jobbade heltid som inhoppare en stor del av läsåret njöt jag visserligen rätt så ofta av att inte behöva ta ansvar för en ändamålsenlig och genomtänkt undervisning, men jag längtade efter att få planera själv. Bestämma ordningsföljd och material; tidpunkten för prov och ämnen för skrivuppgifter. Lära känna eleverna/studerandena och veta vad jag har för mål med det jag gör.

Man kan väl säga att jag fick min önskan uppfylld i övermått  i höst. Timlärare i bisyssla kallas jag, men det arbete jag lägger ned på mina två kurser sväller ut och äter upp kvällar och helger, och jag ligger aldrig mer än ett litet, litet myrsteg före. Någon egen engelskakurs har jag aldrig haft förut, och kursen i muntlig kommunikation är det flera år sen jag har hållit. Det kräver en del. Samtidigt gillar jag det. Det känns inte översvårt eller omöjligt, det bara känns i hela kroppen att nu - nu måste jag kavla upp ärmarna om det här ska funka. Nu är det grovjobb som gäller. Men det är grovjobb som slipar mig; grovjobb som gör mig lite bättre på det jag gör. Tungt är det, men det för framåt.

Klagar bara lite

Den här lördagen kunde faktiskt ha ansträngt sig lite mer. Jag ber att få reklamera:

1. Min förkylning har inte blivit bättre, utan sämre. Det är väl så det går när man kör på istället för att vila, men efterklokhet är väl ännu mindre roligt än förkylning. Egentligen tycker jag inte det är så hemskt med förkylning, men lite tröttsamt är det att ha lock för öronen, rethosta i halsen, en kropp tung som bly och dessutom vingla så fort man rör på sig (antar det har med öronen att göra...)

2. Jag hinner bara inte med det som ska göras i veckorna just nu, så nu försöker jag planera för måndagen fast det är helg. Det går inte så bra, se punkt 1.

3. Vädret är trist. Men det är väl egentligen bra, se punkt 1 och 2.

Update: Ett par minuter efter att jag hade publicerat inlägget fick jag veta om en tragisk bilolycka igår; jag känner den som kom först till olycksplatsen och de inblandade i olyckan var hans klasskamrater. Och nu har mitt perspektiv skiftat, och jobb och ett tungt huvud en vanlig, trist lördag känns som en förmån.

Artsy fartsy

Får man säga så här utan att låta pretentiös? Så här: Jag sitter i detta nu och surfar på art prints och suckar och föreställer mig hur fulla mina väggar kunde vara om jag hade obegränsat med pengar att lägga på konst. (Och då talar jag ju inte om väggmålningar och marmorstatyer, utan helt enkelt relativt billiga tryck - men dock.) Det finns så begåvade människor. Och precis som det finns bilder som bara sköljer förbi mig finns det också bilder som går rakt in i mig. Som gör mig glad, som gör mig inspirerad, som gör mig nyfiken. Eller frågande och störd.

Det påminner mig om att jag hade tänkt tipsa om realityprogrammet "Work of Art" som kom i somras på SVT. Men det är så dags nu, en månad eller två efter att det slutat. Det var bra i alla fall, så nu fick jag det sagt. Upplägget lite som Master Chef, America's Next Top Model och alla de andra - men med ett gäng oetablerade konstnärer som kämpade om en egen utställning på Prestigefyllt Museum. Vi satt som hypnotiserade varje gång!

(Inte vågar jag klippaklistra in några bilder heller, av respekt för konstnärernas rättigheter och allt sånt.)

Konstiga kvinnor på bilder

Äh, jag tänker inte ens försöka formulera mig mer ikväll. Jag tänker äta müsli och se på tv. Men här finns två välformulerade, smarta texter om kvinnor i reklam. Det är ju skrattretande (eller sorgligt) hur kvinnor ser ut i reklambilder. Och alla som tycker det är normalt borde föreställa sig män i samma positioner och fråga sig varför det plötsligt ser konstigt ut. Klick och klick.

Ack, alla dessa länkar som gör att jag aldrig lägger mig i tid på kvällarna.

Glömd och glömd, sådär lagom glömd

Det slog mig plötsligt att jag har en blogg. "Oj, den har jag nog försummat på sista tiden." Och så kollade jag och mitt senaste blogginlägg var från i förrgår. Den var kanske inte så jätteförsummad ändå.

Under den långa tiden jag försummat bloggen har jag testat dels att (med mycket motstånd i magen) skjuta upp ett par föreläsningar och ge mig själv en sjukdag (visserligen med lite hemmajobb, men också soffligg), dels kört en full arbetsdag med så mycket snor i huvudet att jag ett par gånger tappat balanssinnet  för ett par minuter när jag snutit mig.

Nu är det kväll och jag gillar det.

Karins jämställdhetslista

Karin på bloggen Lopptorget har plockat ihop en jämställdhetslista som man kan fylla i på bloggen eller diskutera vid köksbordet. Jag testar. Först här, sedan köksbordet har jag tänkt. Så här på förhand anar jag lite att Matias drar det större lasset när det gäller att faktiskt utföra saker, medan jag är den som organiserar och har koll på saker.

Jämställdhetslistan

Göra mat, vardag:oftast Matias

Göra mat, fest: oftast Matias

Planera inköp:Mia

Handla: Båda, men mest Mia

Diska/plocka i och ur diskmaskin: Båda

Föra ut soporna: Mia

Städa: Båda, se mina tillägg nedanför

Dagligt småplockande: Ingen? Nä, båda

Tvätta fönster: Båda, mest Mia

Tvätta kläder: Mia

Stryka: Vi stryker våra egna kläder, ingen gillar det.

Sortera kläder i rätt skåp: Mia

Hålla reda på barnens storlekar: Mia

Införskaffa nya kläder till barnen vid behov: Mia

Tvätta bilen: Matias

Ansvara för bilens reparation och besiktning: Matias

Ringa jobbiga samtal som berör hushållet (typ: ni har fakturerat för mycket): Båda

Betala räkningar: Båda

Deklarera: Vi gör vårt eget pappersjobb, gäller alla blanketter

Hålla reda på släktingars bemärkelsedagar: Mia

Köpa presenter till kalas och släktingar: Mia

Arrangera familjens sociala liv (middagsbjudningar och barnkalas): Mia

Skotta snö: Båda, mest Matias

Klippa gräsmattan: Matias

Initiera större hushållsprojekt, typ städa kylskåpet, frosta frysen: Mia (men det slutar oftast med att Matias utför själva jobbet)

Genomföra större hushållsprojekt: Båda

Inreda och renova: Båda. Men när vi tapetserade höll Matias hårt i tapetklistret.

Pynta hemmet, typ köpa blommor och puffa soffkuddar: Mia

Bära in och ut utemöbler: Matias

Föra barn till skola/dagis: Båda

Hämta barn till skola/dagis: Båda

Natta barn: Båda (varsitt barn), men det händer att Matias tar båda

Barnens tandbortsning: Båda, mest Matias

Initierar pargrejer; fixar barnvakt och kollar bioutbud: Mia

Drivkraften i familjen, typ nu ska familjen på utflykt, så här ska julen firas: Mia

Familjens totala löneinkomster: Det varierar eftersom min inkomst varierar, medan Matias inkomst är stabil. Matias jobbar 80 % för att vara vårdledig en dag/vecka medan jag är inställd på att jobba hela veckan men är arbetslös vissa dagar vissa veckor.

Så vill jag gärna precisera lite med städningen. Vi städar båda, men gör olika saker. 

Plockar: Båda, men Matias hinner mer för att Mia fastnar i detaljer. Men jag håller på längre innan jag räknar det som färdigt...

Städar vessan: Mia

Städar köket: Matias

Städar golven: Matias

Städar skåp, garderober och liknande (mer sällan): Mia

Dessutom bör det väl sägas att det oftast är Matias som går ut med barnen så att jag får jobba undan i fred här inne, mer sällan andra vägen. 

Summa summarum: Det var väl ungefär som jag tänkte. Jag fick faktiskt fylla i mitt namn på fler punkter än jag trodde. Nu blir det intressant att se om den andra parten i listan håller med om hur jag punktat!

Människor som är välkomna

De senaste veckorna har varit hektiska och jag har inte haft mycket energi över för att vara social. Men de senaste tre dagarna har vi haft fyra - mycket välkomna - besök, och de flesta har mer eller mindre bjudit in sig själva med kort varsel. Perfekt, om du frågar mig! Ingen planering, ingen stress, inga förflyttningar och inga krav på städade hörn. Bara trevliga människor som kommer hem till oss och... är trevliga i största allmänhet. Har man tur (som Amanda igår) kan det bli hemlagad pizza, annars kanske man får nöja sig med smörgås och ta med kladdkakan själv (som Jenny och Kittan i förrgår). Det är mindre viktigt. Igår blev det lördagsmys som vi definitivt inte skulle ha fått till på egen hand, tack vare att syster Amanda bjöd in sig. Pizza, lekpark och Carcassonne på seino. Fortsätt att bjuda in er själva - ni är välkomna! Leksakerna som ligger utströsslade över hela vårt hem betyder inte att vi inte är glada åt folk som tittar in.

(Men just idag ska jag anstränga mig för att vara asocial - sitter här med en riktigt klassisk höstförkylning medan man och barn är på söndagsskolans terminsstart. Måtte snoret sluta rinna och rösten återvända tills arbetsveckan börjar.)

Breaking news

Idag var jag och klippte mig, och jag är inte missnöjd. Det känns lite ovant och oväntat.

Potatisbloggen

Jag försökte ju föra träningsdagsbok på bloggen en tid i våras, men det tog sig inte riktigt. Det kändes malplacerat i den här bloggen, så jag slutade. Men ändå, det var roligt att få en översikt av min blygsamma träning - och det är en extra morot att skriva ut offentligt vad man åstadkommit under veckan som gått. Det går ju inte an att inte ha ett enda litet pass att visa upp om man nu en gång ska redovisa sina träningsveckor... Så, what to do? Jag startade en ny blogg! På "Var inte en potatis" kommer jag att föra träningsdagbok, åtminstone med ett inlägg i veckan. Visserligen tränar jag varken mycket eller seriöst, men det här kanske peppar mig till att få ändan ur soffan lite oftare.Jag bloggar mest för min egen skull, men hoppas i största hemlighet (hrm) på att åtminstone någon ska läsa och sparka mig i baken vid behov. Eller hurra för mina hjältedåd, det får man också göra.

Helyllesöndagen

Det är sällan man hinner med så mycket på en dag och ändå känner sig så avslappnad.

Det blev... 22,5 km på cykel med hela familjen, barnen i cykelkärran bakom Matias cykel (bör noteras att jag erbjöd mig att ta ett barn i barnsits på min cykel...). Vi cyklade via Bennäs och Östensö, bland annat på en väg jag inte visste fanns. Finns många mysiga hus i Östensö!

Det blev... snabblagad men utsökt lunch av något så enkelt som ris och broiler.

Det blev... ett synnerligen välordnat loppisbord med mycket förmånliga priser på Cityloppis. Må vi icke behöva släpa hem hela rasket igen om en vecka eller två.

Det blev... ett smått spontant besök i Bäckby, som kunde erbjuda gott och rikligt sällskap, mumsiga bakverk och välutrustad sandlåda.

Det blev... scones, för första gången på en evighet.

Och nu sitter jag och jobbar inför morgondagen - vi kan säga som så: det är inte min favoritpunkt på den här listan, men det går an.

Opraktisk hjärna

Här sitter jag, med ett gyllene tillfälle att planera nästa veckas undervisning färdigt redan nu. Och det enda min hjärna vill befatta sig med är tydligen:

1. Tänka på hur skönt det vore med en tupplur.
2. Fundera på vad vi kan ha för ätbart i skåpen. (Nästan ingenting, visar det sig varje gång.)

Och min vanliga lösning är tydligen att blogga om det och sedan fortsätta att tänka på växelvis 1 och 2.

Endorfiner

Härligt, härligt, härligt! Kom just in, sådär oansvarigt precis mitt i nattningen, efter en dryg timme och 21 sköna kilometer på cykel. Vackert, soligt och så ljust och varmt man kan förvänta sig av en septemberkväll. Och plötsligt känns det mesta så mycket roligare än det gjorde för några timmar sen! Jag brukar säga att jag inte känner av speciellt mycket endorfiner efter att jag tränat - visst känns det sunt och skönt i kroppen, men något lyckorus brukar det inte direkt vara frågan om. Men om man kombinerar det med frisk luft och gärna vackert väder - då! Då biter det.

Den sexistiska legofärgen rosa

Upprörda röster om "den sexistiska Legoserien Friends". De snäva legoserierna debatterades i våras (vintras?), men nu är de på tapeten igen - för den rosalila serien Friends har tydligen varit en försäljningssuccé.

Jag håller helt med de upprörda om att Lego begränsar pojkar och flickor alldeles i onödan, och att legohyllorna slår barnen i huvudet med vilka förpackningar de borde välja. Det är fel. Lego City är den mest neutrala delen - men inte heller där går det ens att leka att könsfördelningen skulle se ut som i verkliga livet. Poliserna, tjuvarna och byggjobbarna har ju skäggstubb, så ingen i misstag heller ska tolka in en kvinnlig polis som verkligen inte var tänkt som kvinnlig... Det är också fel. En stad, en verklig stad, innehåller kvinnor och män, flickor och pojkar, och jag begriper inte varför bara hälften syns i Legos version. (Legos stad verkar också ha väldigt hög brottslighet och extremt brandfarliga hus, att döma av andelen polis- och brandkårsbyggsatser...)

Däremot fattar jag inte varför det är just Lego Friends som får vara boven i debatten. Jag skulle gärna ta bort fokus från allt det rosa, lila och flickiga - för att göra det lättare för pojkar att leka med serien. För den är bra!* Trädkojan vi har är påhittig och det går att leka på många olika sätt med den. Ett labb, en rockscen och en veterinärmottagning borde väl inte heller vara så extremt flickiga områden att pojkar skulle portförbjudas? Att leka vardag är ju det roligaste som finns! Se istället på Ninjago-serien, som bara innehåller krigare och monster - där har vi en serie som verkligen borde skällas ut.** Flickorna ska skyddas mot det överflickiga och gulliga, men vem försvarar pojkarna mot svärd och blodbad? Men framför allt: låt flickor och pojkar leka tillsammans. Med leksaker och byggsatser som inte utestänger någon. Flickor och pojkar i lekåldern är inte helt väsensskilda varelser - de är barn. S'not rocket science.

Men go Lego City. Jag har kanske en eller annan legogumma med hästsvansar kvar från det glada åttitalet för att balansera upp det hela.


* Minus i och för sig för de välsvarvade legoflickorna. Varför inte vanliga legofigurer så det är naturligt att leka ihop med resten av legot?
** Fast vi äger ingenting som har med Ninjago att göra, så vem är jag att skälla. Egentligen. Obs! Det betyder inte att vi önskar det i julklapp.

Våra lampor har något emot oss, del två

Det luktade bränt i skrubben idag. Vad är detta? En sammansvärjning? Lampor, veten detta - jag håller ögonen på er.

Del ett finns här.