Same, same...

Det här har jag bloggat om förr, men något av det skönaste med att semestra i Vuoggatjålme är att vi gjort det förut. Vi vet redan var man kommer sig enklast upp på kalfjället (Guoletsjaur), var det kan finnas hjortron (uppför en svettigt brant fjällsida med härlig utsikt), var myggorna är som galnast (Lillsjön) och vad som finns på andra sidan norska gränsen (brantare berg och ett par turistsenter). Vi känner oss hemma där, måste inte upptäcka hela tiden. Det räcker med att njuta av den välbekanta naturen. Att se på foton från gamla Vuoggatjålmesemestrar är fascinerande, vyerna är desamma men familjemedlemmarna förändras. Och blir fler.

Redan på väg dit är det svårt att slita blicken från sjöarna och fjällen. Speciellt om vädrets makter är på ens sida - regn behöver inte vara ett minus!

När Hanna och jag var små och hopplösa att ha i bilen satte sig mamma och pappa ner och tänkte ut den kortaste rutten till kalfjäll (med de färjeförbindelser som fanns på 80-talet). De hamnade i Arjeplog. Vi får väl säga att de kan vara nöjda med sitt val nu, sådär 25 år senare!

Only in Vuoggatjålme - älgar som är lika nyfikna på oss som vi är på dem. Det här är antagligen en kalv till "gårdsälgen" Hängöra.

Arvid stortrivs på fjället, speciellt när hela storfamiljen finns till hands för att busa och leka. "He i noo häftit jä på fjälli" och "Wow, va fint!"

En klassiker man inte får glömma: "Hoppa så högt man kan uppe på ett fjäll tillsammans med så många familjemedlemmar som möjligt". Det blir sällan särskilt smickrande bilder, men det är inte riktigt meningen heller.