...but different

Samtidigt som fjällen inte förändras, är tillvaron i Vuoggatjålme inte så statisk att det blir tråkigt.

Sedan vi var dit sist (för två år sedan) har det dykt upp en fancy reception med en fancy restaurang i stugbyn. Vi tvättade av oss myggsprejen en kväll och gick dit och åt fint. Viltskavsgratäng med lingonsylt, mmm...


En annan nyhet är att vi följde sommarens tema och (förstås) tog med oss cyklarna till fjällen. Men det skriver jag inte mer om nu, vår cykeldag måste få ett eget inlägg!


Annars? Vi var fler än någonsin förr - och ännu en på kommande. (Det är alltså moster jag ska bli, inget annat!) Jag har aldrig i mitt liv sett så många lämlar som i år, levande och döda. Väldigt roliga djur! Åtminstone de levande... Det var också mycket vatten i alla sjöar och fjällbäckar i år - forsar och vattenfall hade dykt upp lite här och var. Och det hände att man blev blötare än man brukar på vissa ställen...

Same, same...

Det här har jag bloggat om förr, men något av det skönaste med att semestra i Vuoggatjålme är att vi gjort det förut. Vi vet redan var man kommer sig enklast upp på kalfjället (Guoletsjaur), var det kan finnas hjortron (uppför en svettigt brant fjällsida med härlig utsikt), var myggorna är som galnast (Lillsjön) och vad som finns på andra sidan norska gränsen (brantare berg och ett par turistsenter). Vi känner oss hemma där, måste inte upptäcka hela tiden. Det räcker med att njuta av den välbekanta naturen. Att se på foton från gamla Vuoggatjålmesemestrar är fascinerande, vyerna är desamma men familjemedlemmarna förändras. Och blir fler.

Redan på väg dit är det svårt att slita blicken från sjöarna och fjällen. Speciellt om vädrets makter är på ens sida - regn behöver inte vara ett minus!

När Hanna och jag var små och hopplösa att ha i bilen satte sig mamma och pappa ner och tänkte ut den kortaste rutten till kalfjäll (med de färjeförbindelser som fanns på 80-talet). De hamnade i Arjeplog. Vi får väl säga att de kan vara nöjda med sitt val nu, sådär 25 år senare!

Only in Vuoggatjålme - älgar som är lika nyfikna på oss som vi är på dem. Det här är antagligen en kalv till "gårdsälgen" Hängöra.

Arvid stortrivs på fjället, speciellt när hela storfamiljen finns till hands för att busa och leka. "He i noo häftit jä på fjälli" och "Wow, va fint!"

En klassiker man inte får glömma: "Hoppa så högt man kan uppe på ett fjäll tillsammans med så många familjemedlemmar som möjligt". Det blir sällan särskilt smickrande bilder, men det är inte riktigt meningen heller.

Den sortens lördag

En ledig lördag utan något speciellt inplanerat. Jag går och väntar på sådana som ett barn väntar på julafton. Fantastiska tanke: att få gå hemma i joggingbyxor och bara "måra på" med småsaker en hel dag! Men när den efterlängtade lördagen äntligen dyker upp brukar min kropp rätt ofta strejka. Hjärnan varvar ner lite - och kroppen stänger av sig. Sen går jag då och vadar fram i sirap med blytungt huvud hela dagen. Antagligen nån slags primitiv överlevnadsinstinkt för att se till att jag verkligen tar det lugnt när jag nu kan.

"Men snälla kroppen, jag hade faktiskt tänkt ta det lugnt ändå. Jag lovar! Bara göra små, små saker! De märks knappt alls!"

Hjälps inte. Idag verkar vara en just en sån seg dag. Men vem vet, kanske det kan resultera i några föråldrade blogginlägg om sommaren?

Update: Nu, några timmar senare verkar jag ha vaknat. Det fick ta sin tid, bara. Och det var ju inte helt fel med en skön promenad i Sandsundgränderna.

Update igen: Jag konstaterade att tre inlägg i rad är klagovisor om hur trött jag är. Måste bara påpeka att jag inte är trött hela tiden! Det händer att jag är riktigt energisk också. Det är kanske bara det att jag gör annat än bloggar då...

Det trötta småbarnslivet, del 200

Snälla, säg att det är tänderna. Snälla, säg att det är en snabbt övergående förkylning. Snälla, säg att det är den första dagvårdsveckan.

För jag vill inte riktigt tänka mig att den här gnällkarusellen skulle vara något jag måste vänja mig vid. När jag kommer hem (eller hämtar vid dagmamman) blir Edvin först underbart, oerhört lycklig. Inom en halv minut har han kommit på allt elände och all världens orättvisa som han måste dela med mig. Och så fortsätter det. I stort sett all vaken tid utom när jag ligger platt på rygg i sängen och låter honom klättra på mig, babbla med mig, dräggla på mig och dra mig i näsan. Bara då vet han att han har min fulla uppmärksamhet. Och det är tydligen den han kräver just nu. Bara den lilla småsaken.

Men vädret är vackert, min man stökar med hemlagad pesto, Edvin ska strax ta en tupplur och sedan ska vi iväg till Purmo för att hänga med min familj. Låt oss tro på en gnällfri(are) framtid!

PS. Det knasiga är ju att han trivs alldeles förträffligt vid dagmamman, så det är inte det. Sist jag lämnade honom där gick han rakt till leksaksskåpet utan att ens titta på mig när jag försökte säga hejdå. (Edvin! Som aldrig säger hejdå till mamma utan tårar!) Och det är ju skönt. Mycket skönt!

Klara, färdiga!

"Betalningen har betalats", meddelar nätbanken. Och av pur trötthet kan jag, den förmodade moddeläraren, inte låta bli att fnissa lite förtjust åt den töntiga formuleringen. Bådar det gott inför terminsstarten? Låt oss bara konstatera att det kanske är bra att det visade sig att mina lektioner börjar först på onsdagen - visa upp mig på morgonsamlingen lär jag väl klara av med hedern i behåll.

Men utvilad efter sommaren... njae. Peppad är jag, jag tycker att det ska bli jätteroligt att börja och jag ska se till att utnyttja de 1 ½ månader jag har kvar på det här jobbet så bra som möjligt. Men pigg? Nä. Däremot hoppas jag (lite blåögt?) på att kanske bli lite piggare efter att ha haft egentid på dagarna ett tag igen, även om egentiden samtidigt råkar vara jobbtid tillsammans med 500 elever och 50 kollegor. Jag älskar mina småbarn - men ack, det trötta livet som småbarnsförälder...

PS. Förtydligar, förtydligar: jag har haft en superb sommar. Men det är kanske också därför jag är lite trött...

Mmm..mat.

Jag är ju ingen mästerkock direkt.* För det mesta är jag inte ens intresserad av att laga mat, utan förhandlar bort matlagningen till min man och gör nåt roligare själv. Som att städa toaletten eller så. I sommar har det varit en bottennotering till och med för mig: när det varit min tur att laga mat har det blivit karelska piroger eller, om familjen haft riktigt tur, stekt korv. Tur för oss att min man har lite större register...

Men den här helgen känner jag inte riktigt igen mig själv. Två dagar av två har jag/vi lagat mat. Utan egentliga recept. Av ditt och datt som vi måste användas upp. Och det blev gott! Igår en slags stroganoff med bacon, morosås(rester), paprikastrimlor (fyndade i frysen), lök och squash + ris. Idag kycklinggratäng med broiler (duh), ris (från igår) paprika- och potatisstrimlor (fyndade i frysen), grädde (från Humlefestivalen) och västerbottensost. Gott och gott. Och poff, så är jag superinspirerad att laga mat igen. Lämpligt nog inför vardagsstarten imorgon...

* Litotes är en medveten och demonstrativ underdrift i uttryckssättet (jfr engelskans understatement). En litotes kan antingen användas för att förstärka det man vill ha sagt eller för att lindra det. Gränsen mellan litotes och metafor eller ironi är inte alltid helt lätt att dra. Motsats till hyperbol. (Wikipediakunskap)

Go' natt

Saker man helst inte hittar i sin säng när man tänkt gå och lägga sig:

- en inkamönstrad bilstol som borde återlämnas till rådgivningen snarast
- en trätraktor
- kläder som ska till loppis
- kläder som ska in i skåpet
- kläder som ingen människa vet vart de ska
- lakan som borde bytas efter en blöjrelaterad incident i morse

Vilken tur att jag hittade allt det där nu och inte när jag makar mig i säng om en timme eller två!

(Jag vet, idealet vore att lägga sig nu tvärt. Men jag är ju hungrig efter min cykeltur. Det är det officiella skälet till att jag inte lägger mig. Och så vill jag ligga i soffan och se på tv. Det är det inofficiella skälet.)

Låsta fötter

Det var med skräckblandad förtjusning jag lånade ett par cykelskor idag. Jag skulle följa med MalinJohanna en bit mot Nykarlebyhållet och eftersom vi tidigare talat om att jag var nyfiken på cykelskor och konstaterat att vi har samma skostorlek kunde jag inte riktigt låta bli att låna hennes. Även om jag gärna skulle ha ångrat mig när det var dags för fötterna att lämna marken.

Men frånsett ett "sh-t!" som ekade mellan radhusen när Arvid sprang framför cykeln och jag måste stanna snabbt (och förstås glömde att ta lös nån fot först - jag hade faktiskt bara cyklat med låsta fötter i ca tio meter då) gick det bra. Lite nervöst, men när jag väl kommit igång var det jätteroligt och Mallo fick tillbaka sina skor först efter 10 km när det var dags att trampa skilda vägar. Jag tror jag vet vad som står på min önskelista för födelsedagen - synd bara att det inte är den bästa cykelsäsongen från oktober och framåt...

Den observanta läsaren noterar säkert att jag inte har cykelskor på mig på bilden. Och inte är det några Sundbyåkrar bakom mig heller. Jag återkommer till den dagen!

Festival

Man kan väl säga att jag kände mig lite förvirrad när jag damp ner på årets Humlefestival. Vi hade startat i Norrfjärden (nära Piteå) så tidigt vi kunde på morgonen och kört i så full fart det går med vårt gäng tills vi kom hem ca sextiden. Det tog mig 40 minuter att byta om och packa om, och så skjutsades jag till Humle av svärfar. (- Festival verkar det vara här? Ey, vänta, är jag en av de ansvariga? Jaja, det verkar ju vara fint iordningställt...)

Humlefestivalen såg lite annorlunda ut än vanligt i år - det stora tältet var borta och istället fanns en utomhusscen. Fullträff! Det gav en mysig torgkänsla, och alla blev mycket mer involverade i vad som hände på scenen. Och det här säger jag trots att det regnade största delen av lördagen. På fredagen var det uppehåll på kvällen, men vädret (och andra evenemang) gjorde tyvärr att besökarsiffrorna var ganska dystra. Ändå känns det som om det var en lyckad festival. Det mesta fungerade och folk verkade glada. Utom kanske på lördagseftermiddagen då alla verkade ha blötts upp av regnet och försvunnit ett tag... Tacksamt nog kröp de fram ur sina hyddor igen mot kvällen.

Jag är nöjd. Och konstaterar än en gång att det är något väldigt tillfredsställande med att arrangera evenemang och se hur pusselbitarna faller på plats. Speciellt om resultatet blir bra. Och - naturligtvis - om så många som möjligt kommer. Men ändå, kvalitet framom kvantitet! Huvudsaken är att de som kommer får ut något av det.

Nionde augusti

Idag firar vi vår *räknar febrilt i huvudet*... åttonde bröllopsdag. Det har min make funnit för gott att fira genom att cykla i full fart mot ryska gränsen. Vad säger det egentligen om mina kvaliteter som hustru?

Men han är duktig! Och han och hans partner in crime närmar sig målet! Läs här.

Hur många rätt?

Idag hälsade vi på vår blivande dagmamma för första gången. Det kändes bra! Åtminstone när vi väl hittat henne bland alla nybyggda rad- och parhus utan namn och nummer... Hon verkade trevlig och barnen hade ingen lust alls att gå hem när det var dags för det.

Jag är faktiskt inte speciellt bekymrad för att Edvin ska börja dagvårdas. Visserligen är han liten, men familjedagvård känns som ett betydligt mindre steg än dagis, och dessutom är han van att skötas av någon utanför familjen efter att vi hade barnvakt hemma hos oss några månader i våras. Det blir bra. Däremot har jag börjat fundera på Arvid de senaste dagarna - jag tyckte det var perfekt att ha båda barnen på samma ställe, men nu har jag blivit osäker. Han har ju liksom gått och blivit fyra år. Borde han få vara på dagis nu? Med en massa jämnåriga? Är det inte så man ska göra?

Men efter att ha sett hur han lekte där idag gissar jag att han inte alls kommer att få tråkigt. Och dessutom kommer han att gå i dagklubben två förmiddagar i veckan, så där kommer han att få jämnåriga kompisar. Så egentligen tror jag det blir bra.

Men ändå - som förälder är man ju så ängslig. Ger vi honom verkligen de bästa möjliga förutsättningarna för resten av livet eller vad är det vi missar? Som förälder kan man aldrig få alla rätt, men man vill ju sikta på så många som möjligt.

Och just när jag funderade på allt det här snubblade jag över det här blogginlägget (med tillhörande kommentarer) på Mama's got the magic. Kul att läsa. Men är det inte konstigt att slutsatsen av alla sådana här diskussioner är att alla vet bäst själv och att man inte ska jämföra sig med andra? Man tycker ju att det borde betyda att det inte är så krångligt, det här med föräldraskap...