The O.C.

Haha, jag föll på min egen fyndighet. Jag tänkte precis skriva något nedlåtande om hur serien The O.C. inte berikat världen med så mycket mer än bra soundtrack - men så googlade jag lite och snubblade över en samling snabba repliker, glossiga bilder och populärkulturella referenser. Och - nu vill jag se hela serien igen. Ouch! Jag som redan hade glömt bort att den fanns.

Det jag egentligen skulle skriva var alltså att jag lyssnat en del på soundtrack från serien de senaste dagarna (Spotify, ständigt detta Spotify). Och jag gillar, gillar, gillar. Och nu är jag alltså tvungen att säga det mycket ödmjukt utan dumma kommentarer om själva serien.

Snurr

Det finns ju så oerhört mycket jag skulle vilja sätta tid på. En av de sakerna är min blogg. Men eftersom vardagslivet känns ungefär som en torktumlare just nu - trots att det inte är nåt speciellt på gång - får den klara sig bäst den vill med sporadiska inlägg. Ni vet Maslows behovshierarki? Jag befinner mig för det mesta på de lägre trappstegen på dagarna just nu: se till att alla äter, dricker, sover, utför sina naturbehov på rätt ställe och har anständigt rena kläder på sig.

Nä, det är inte riktigt så illa. Jag har möjlighet att träna ett par gånger i veckan, jag jobbar några timmar då och då och jag KAN rymma på kvällarna (till exempel - som nu - in i arbetsrummet med en dator och lite choklad ) när det behövs. Jag är bara lite vardagschockad efter vårt sköna höstlov, that's all. Men hur mina föräldrar lyckades få folk av fem ungar, det begriper jag inte.

Till sist en av dagens belöningar, mitt fullständiga namn handskrivet av Arvid. Han fick en idé, bad om penna och papper och skrev mitt namn. Mamma Hannus. För så heter jag nuförtiden!

Dagens musiktips

Av en slump har jag snubblat över musik som är perfekt den här årstiden. Du kommer in från snålblåsten och är trött, frusen och blöt om fötterna. På med med mjukaste byxorna och ullsockorna; fram med tekokaren och stearinljusen. Det enda som saknas: danska Agnes Obels album Philharmonics. Det är vackert och harmoniskt, nästan så det kan bli tråkigt om man känner sig aktiv och energisk, men perfekt om man behöver lite bomull för själen.

Finns på Spotify!

Ta itu med

Pust! Man ska inte göra en lång intervju och sedan vänta i två veckor med att renskriva den till en artikel. Det är inte alls klokt. Min anteckningar verkar plötsligt väldigt... kryptiska. Och jag vet ju att det funkar så, men vad kan jag säga? Jag skyller på Malmö!

(Även om jag hade nästan en vecka på mig mellan intervjun och resan. Men det kan vi strunta i en liten stund nu.)

Den skånska överraskningen

Borta bra, men hemma bäst - tycker jag egentligen inte alls. Visst är det bekvämt att ha sin tvättmaskin och diskmaskin och sina saker till hands, och visst är det skönt att sitta i soffan och se på tv. Men borta är minsann bra, åtminstone om man har förmånen att få bo hemma men borta, som vi fick hemma hos Jenny borta i Malmö. Perfekt för en smått sliten barnfamilj att få semestra i en oväntat skön stad i en ny och spännande del av Sverige - i syster Jennys sköna kollektiv med kristallkronor, u-n-d-e-r-b-a-r-a soffor och runda väggar. Det är möjligt att det drogs en kollektiv lättnadens suck i huset på Möllevången när den kringresande cirkusen drog vidare, men vi kände oss som hemma och stortrivdes.

En annan bra sak när man reser med en familj som är ungefär lika lättnavigerad som Viking Isabella är att bo precis där det finns trevliga saker, så att det inte alltid måste bli Utflykt med stort U för att uppleva något. Om syrrans stadsdel står det i reseguiden "Upplev Sverige":
Välkommen till Malmös färgstarkaste kvarter, med "Möllan" - Möllevångstorget - i centrum. Här är det spännande att bara flanera, handla grönsaker eller frukt på torget, eller äta på någon av alla de restauranger med mat från hela världen som finns i området. Att hon bor i en ganska magnifik lägenhet gör inte saken sämre!

Malmö överraskade överlag. Eftersom jag inte kände till något annat om Malmö än Turning Torso och oroligheterna i Rosengård gjorde jag det logiska felslutet att det inte var något att känna till. Fel! Malmö är Sveriges tredje största stad, men känns ändå charmig och avslappnad. Centrum är relativt koncentrerat och trevligt att gå i, det finns många parker och det finns massor av hus med personlighet. Tyvärr händer det ju inte så ofta att man har vägarna förbi, men jag skulle definitivt rekommendera Malmö! Nu skulle det vara roligt med bilsemester i Skåne också, har blivit lite nyfiken på slätterna och korsvirkeshusen...

Tack Jenny och Jennys vänner för att vi fick bo hos er! :)

Going Slowly

Jag har egentligen slutat skriva retroaktivt om sommaren, jag lovar! Men en trevlig händelse vill jag få med, eftersom jag samtidigt får tipsa om en fantastisk blogg.

Det började med att min cykelentusiast till make nämnde lite försynt att han brukar läsa en intressant blogg om och av två amerikanska cykelresenärer och att de skulle behöva få lite post skickad till en fast adress i den här delen av världen - som vår adress till exempel. Och kanske övernatta här också... Jag läste lite i bloggen, bestämde mig för att de verkade väldigt sympatiska och gav tummen upp. Och så kom det sig att Tara och Tyler bodde i svärföräldrarnas husvagn på vår gård några dagar i juli. Tyvärr hände väldigt mycket annat samtidigt (roliga saker, men tidskrävande), men det klickade direkt som det gör med vissa människor. Vi saknar dem! För mig skulle de gärna få fortsätta bo på vår bakgård...

Men nu är det ju så att de har några andra platser att upptäcka: de började sin resa - med mottot Going Slowly - i Skottland i april 2009, cyklade ner genom Europa till Tunisien (över vintern) och norrut igen, den här gången genom Östeuropa. I Tyskland köpte de en liten bil för att köra genom Ryssland och Mongoliet på sin resa mot Sydostasien; deras mål är att komma fram till Malaysia i slutet av året. Orsaken till att de överhuvudtaget gjorde en avstickare till Finland var att deras plånbok blev stulen i Tallinn och de behövde få sina nya kreditkort skickade till en fast adress. Tråkigt förstås, men trevligt för oss eftersom det betydde att vi fick lära känna dem!

De senaste dagarna har jag läst ikapp mig på deras blogg och är helt absorberad av deras äventyr i Sibirien och Mongoliet - platser jag knappt varit medveten om tidigare. I verkligheten är de tillbaka på sina cyklar, nu i Thailand, men bloggen ligger några veckor efter. Läs, läs läs! Deras blogg är oerhört målande och välskriven, och bilderna är konst. Deras besök inspirerade mig på så många sätt; jag blev intresserad av foto igen (inklusive bildredigering och kamerateknik!!), började tänka mig att cykla mer än minimum igen, kanske köpa en bättre cykel än den jag har haft sen jag var 15 år. Men framför allt var det spännande att prata med två kloka och mycket mänskliga människor som just nu lever ett ganska extraordinärt liv.

Gästfotograf: Arvid

Klart jag har en son med många talanger! Häromdagen tränade han sin fotograferingskonst, och här är resultatet. Inte illa för en treåring, vill jag påstå!

Takt och ton

- Det är något konstigt med dina steg, tror jag.
- Men jag är helt i takt med musiken!
- Det kan du inte vara, för jag är i takt med musiken. Och vi är inte i takt med varandra!
- Men då är det kanske något konstigt med dina steg?

På något sätt är den mycket typisk för oss, den här konversationen från måndagens nybörjardanskurs... Vi vill ju så gärna ha rätt, båda två. Men för det mesta är det rena rama parterapin att gå på danskursen. Vi lär oss dansa, men framför allt lär vi oss dansa tillsammans - och även om Edvin brukar få följa med är det roligt med lite vuxentid på (nästan) tu man hand! Vi har missat ett par gånger, men hittills har vi lärt oss bugg, samba, humppa och foxtrot. Och min man som alltid sagt att han inte kan dansa - han hade fel! Han hade bara aldrig provat...

I måndags foxtrottade vi förresten till Vikingarna på tyska. Och inte nog med det - det slog mig att vi har den cd:n i vår hylla! Den som tycker det låter som ett fascinerande faktum får komma och se den med egna ögon.

30

Idag klängde jag i ett klätternät. Jag säger bara: Scary när man är 30! Förr var det inte det minsta skrämmande ens att - hemska tanke - gunga upp och ner i knävecken. Nu är jag bergsäker på att jag bryter nacken om jag slinter och trillar ner. En och en halv meter. Och knappast har jag väl blivit så ålderssvag att jag verkligen skulle bryta lårbenshalsen om jag föll, men i mitt huvud är jag övertygad om att det här är farligt. Så feg man blir när man blir vuxen!

Men kanske det här var min 30-årskris? Skönt det, så behöver jag inte köpa nån Harley.

Och jo, jag hade en jättebra födelsedag igår! Släktkalas, cheesecakes en masse, fina presenter (jag hade glömt att man får sådana fast man är vuxen!) och som avslutning god mat på Pedrina's i Kokkola. Perfekt! Och eftersom 30-årskrisen hittills begränsat sig till lite impulsivt nätklättrande får jag vara nöjd med det också.