Storebror är intresserad av och snäll mot lillebror än så länge, men visst märks det att han saknar den gamla tillvaron utan baby i huset. För det mesta tar han det som en hel karl, men ibland rinner känslorna över. De senaste dagarna har han kunnat bli helt förtvivlad utan förvarning, t.ex. när han inte fick fara till fammos efter parken häromdagen eller när han inte fick smaka av mina c-vitaminer (!). Och det är klart - först försvann jag i många dagar och när jag äntligen kommer hem får han bara (i bästa fall) hälften av min uppmärksamhet. Tack och lov för pappaledigheten, den ger oss kanske en chans att komma underfund med hur man ger två barn det de behöver samtidigt!
Storebror har blivit stor på många sätt, inte bara för att han jämförs med lilla lillebror. Hans pratande har störtat framåt hela vintern, och fortsätter att göra det nu också - han berättar gärna och mycket om vad han t.ex. gjort i lekparken. Han har alltid tyckt om böcker och att lyssna när vi läser för honom - men nu händer det allt oftare att man hittar honom sittande i ett hörn fullt uppslukad av en bok som han "läser" själv. Och så har han lärt sig räkna! Eller ja, till två i alla fall. Och så kan han begreppen "många" och "alla", och vet att "åtta, nie" är många. Och att när klockan är "åtta, nie" brukar man äta kvällsgröt och ta på pyjamas... Snart är han minsann skolmogen!
(Men jag slant på tangenterna och råkade skriva "skolomogen" i misstag... och visst - kanske det ändå stämmer ett par år till...)
1 kommentar:
Det är inte lätt att bli stor! Det där med att hitta balansen var rätt svårt, det slutade med (och jag skämtar inte) att jag fick lägga mig själv åt sidan (det lilla jag hade kvar) och istället dela upp min tid mellan barn 1, barn 2, hemmet, och sen OM det lämnar nåt över så får jag det som "fritid" (fast det ibland är att hänga tvätt). Men då blev Felicia mycket nöjdare, och sen vänjer man sig. Och plötsligt hör allt det där till vem jag är, och det är rena lyxen att kolla nåt eget program på tv på dagen (fast när man ammar mycket så är det klart man ska kolla!), läsa en bok, eller göra nåt bara för att JAG vill det. Inte för att jag måste (som att diska). Knepigt. Svårt. Men sen när familje-mobilen slutat gunga så våldsamt så är det ack så härligt! :-D För alla parter... Det är så roligt att se Felicia och Lucas leka tillsammans. :-)
Skicka en kommentar