Öppen fråga till alla som jobbar som lärare:
Är det verkligen så ont om tid som jag alltid får intryck av?
Jag tänker kanske speciellt på gymnasiet, eftersom det är där jag vikarierat ett par gånger nu. Det blir ju nästan komiskt om man ska hålla en sån här fart? Så mycket material, så lite tid. Ett exempel: en engelskakurs jag vikarierat på nu har kultur som tema, och man borde hinna med ca två texter i veckan för att få in det viktigaste stoffet på en kurs. Men då får man förstås ta i beräkningen att det jämt dyker upp studentskrivningar, friluftsdagar och annat otyg. Så nu har jag fått gå igenom populärmusikens historia på en lektion, film på en lektion... man hinner nätt och jämnt lyssna på stycket, så är det dags att skynda vidare. Hur ändamålsenligt kan det vara egentligen?
Vad är det för vits med att utbilda sig till lärare och lära sig tänka ut pedagogiska arbetssätt om man ändå aldrig hinner tillämpa sånt? Nåja. Har man hela kursen får man ju planera från början hur man lägger upp den, och då finns det kanske mer utrymme för (egna) bra idéer, men ändå... Verkligheten verkar aningen hektisk. Men kanske jag bara är lite frustrerad efter gårdagen när jag fick extremkomprimera en lektion om just film, som jag utan vidare skulle kunna ha som tema för en hel kurs...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar