Träna i det gröna

Skönt! Har just kommit hem från parkjumppa i Tiklasparken, kändes bra. Skulle passet ha varit inomhus skulle det ha varit... okej, aningen trist. Men ute på gräset en vacker sommarkväll var det super.

Förutom att det är skönt att vara utomhus är det också ganska skönt att ribban inte ligger så högt: man är många, man är utomhus och tantprocenten är ganska hög. Och om man inte riktigt orkar hänga med så är man i alla fall ute i solen. Jag tycker egentligen ganska bra om jumppapass där man blir lite lagom distraherad. Det är samma sak med mamma-barnjumppa. Tycker man själva träningen blir för arbetsam där kan man alltid pyssla lite med sitt barn utan att tappa ansiktet för att man inte håller tempot till 100 % - och är man på parkjumppa kan man alltid låtsas att man fick en fluga i ögat. Eller en pinne i skon. Eller att man blev jättejätteintresserad av en bil som körde förbi.

Det här avslöjar kanske att min ambitionsnivå inte är så värst hög... Men det var knappast nån hemlighet förut heller. Om det är mera otrevligt än trevligt att träna får det vara för min del helt enkelt. Men jag jobbar på det där med att jag ofta låter bli för att själva tanken på att ta sig i nackskarvet och komma sig för känns arbetsam... för det är nog inte en giltig orsak att låta bli.