Framåt

Det är dags för en arviduppdatering igen. Fast nuförtiden borde jag egentligen skriva en sådan minst en gång om dagen, eftersom det går så otroligt snabbt framåt. I måndags upptäckte han hur man kryper. Spännande! Först såg han ut som en nyfödd kalv när han vinglade fram på alla fyra, men övning ger färdighet, och nu smäller han militäriskt ner händerna och kryper snabbt och effektivt dit han vill. Häromkvällen när jag kom hem lyste han upp, började skratta och kröp i full fart mot mig där jag stod innanför dörren. Sånt smälter man av. :)

En flirtmin skaffade han sig också förra veckan. Det är inte ett helt äkta leende, utan mer ett som kan knäppas på och av vid behov. Minen på bilden är en korsning mellan spontant leende och flirtminen - flirtminen ser ibland nästan ut som en grimas. Jag jobbar fortfarande på att komma underfund med vad den egentligen betyder...

I onsdags var han sjuk, hade feber en dag. Och då var jag oerhört tacksam för vår långa bärsjal som vi inte använt på länge nu. När han var trött och ledsen snurrade jag helt enkelt fast honom på magen, där han gungade och trivdes. Han somnade till och med medan jag gick runt och pysslade på med ett och annat. Ändå skönt att det var kortvarigt förstås... Men igår var det min tur att bli förkyld, och jag skyller på den lille killen jag lever i symbios med. Fast jag har visserligen väntat mig det ända sen min gradu blev färdig, att mitt immunsystem ska slappna av och släppa in en eller annan förkylning. Och vi hade ändå inga planer i helgen, så vad kan väl passa bättre än en skojig liten förkylning..?

(Okej, jag kan på rak arm komma på ganska många roligare helgsysselsättningar, men jag försöker bara vara positiv...)