Grattis Johannes

För femton år sedan var det någon som firade nyår genom att smälla av en bomb mot väggen till polishuset i Jakobstad. Det var ju i och för sig ganska rafflande, men mera intressant var det ändå att familjen fick en lillebror. Det måste ha varit rätt så överraskande för våra föräldrar att det dök upp en pojke efter fyra flickor. Vi var i alla fall nöjda med ungen, som inte är så liten längre - om några dagar varnas allmänheten, för då har han fått traktorkort.

Grattis på femtonårsdagen, Johannes!

Lappar

Alla bör bära med sig två papperslappar och läsa på dem varje dag. På den ena står det: "Du är stoft och aska"". Och på den andra: "För din skull skapades universum".

Rabbinskt ordspråk

Faffa Gunnar

Julhelgen hann han fira, faffa min. Men när den var över, på torsdagen 27.12, gick han en promenad, lade sig under en pläd på soffan och steg inte upp mer. När en som närmar sig 89 år dör är det inte direkt någon chock, men en överraskning likväl. I flera år har han varit redo för himlen, och vi har vetat om det, men har väl inte trott att det skulle vara så nära, så aktiv som han ändå varit. Ofta har han gått promenader som kan trötta ut folk med sisådär 50-60 år mindre på nacken också. Nu när jag är här i Överpurmo märker jag att han saknas här, det blir tydligare än i Vasa, men mest av allt är jag glad och tacksam för hur det gick. Han levde färdigt och fick sluta utan att bli liggande sjuk och råddig. Arvid och han hann leva samtidigt ett halvår, och i julhelgen konstaterade faffa att "no var i kar åv hade å". Generationerna går vidare.

Överpurmo är en krutgubbe fattigare, och en viktig pusselbit i min uppväxt är inte kvar här längre. Men vi ses igen, faffa.


Bild är på kommande när jag är tillbaka vid min egen dator.

Julstök, uppföljaren

Alltså, det här är inte dumt. För att bidra lite till julstöket på Mellansjöbacken erbjöd jag mig att göra några salta pajer att ta med och äta på julaftonskvällen. Jag räknade ut hur mycket paj som kommer att behövas, planerade fyllningen... och på något lyckligt sätt blev det så att bröderna Hannus står i köket och bakar paj av hjärtans lust som bäst medan Arvid och jag pysslar på med ett och annat som faller oss in. Doftar gott gör det också. Skulle det kunna vara bättre?

Julstök med Arvid

Klockan 8.08 imorse svängde det: från och med det klockslaget blir det ljusare och ljusare... nu är det nästan sommar igen. (Nästan, sa jag.) Och Arvid blir äldre och äldre - idag fyller han ett halvår. Av någon anledning tycker jag det är djupt tillfredsställande och ordningssamt att han är född på årets ljusaste dag (det borde det väl vara, ett halvår från nu?) och blir ett halvår på årets mörkaste dag. Det är liksom så logiskt och enkelt att hålla reda på.

Igår kväll kom inspirationen till årets julstök. Det har gått lite trögt att komma igång, men igår kväll spelade vi julmusik och städade skrymslen och vrår som hade samlat oroväckande mängder damm (att det börjar klia både i och på halsen när man städar är knappast ett gott tecken). Och tro det den som vill, men jag har fått en riktigt städglad son. Eller åtminstone trivs han om han får gunga omkring i bärsele på pappas mage när han städar. Iklädd tomteluva en stund, till vår förnöjelse. (Arvid, inte hans far...) Men han fick inte ha den länge, för bjällran var lite för lockande att äta upp. Julstöket har fortsatt, julklapparna är inslagna och dammsugaren går som bäst (inte jag som styr). Visserligen kan det se ganska rörigt ut ändå, men vi vet i alla fall att det är jämförelsevis rent. Och ändå har vi inte stressat - Matias bror Anders är här, så vi har haft ett riktigt lugnt och fridfullt julstök. Nästan lite synd att vi sticker från Vasa imorgon - fast å andra sidan, vad har man en stor familj för om man inte tänker fira jul med den? Jul är ändå mysigast i gott sällskap.

Beedle the Bard

Det här inlägget är egentligen bara intressant för dem som hummar glatt igenkännande när jag nämner The Tales of Beedle the Bard. För dig som inte hummat igenkännande, men ändå fortsatt att läsa kan jag berätta att det är en samling sagor som spelar en viktig roll i Harry Potter and the Deathly Hallows - och nu har Rowling skrivit sagosamlingen också. För hand, och illustrerat den. Men publiceras ska den inte, den finns (och ska bara finnas) i sju exemplar. Sex av dem ger Rowling till personer som varit närmast involverade i Harry Potter-serien, och det sjunde ska auktioneras ut på Sotheby's i helgen. Det är för ett välgörande ändamål, så du kan ju ge ett bud om du vill. Utgångspriset är inte mer än £ 30 000.

Hur som helst, även om jag gärna skulle vilja läsa berättelserna gillar jag idén med att bara göra sju handskrivna böcker. Idag, när hela världen har tillgång till i stort sett allt som skrivs, är det lite magiskt med några få, svåråtkomliga exemplar. De kan bli mytomspunna, eftersträvansvärda... Fast säkert kommer ju berättelserna att poppa upp nånstans på nätet ändå. Glädjedödare någon. Men självklart kommer jag ju att läsa...

Läs mer här om du vill.

(Nu lusläste jag, och boken auktionerades ju ut redan i torsdags... beklagar alla som hade tänkt göra ett försök!)

Fantastiskt bibliotek

Åbo nya stadsbibba måste ju få ett alldeles eget inlägg. Så länge jag bodde i Åbo var huvudbibban ett råtthål. Jag tänkte göra en förskönande omskrivning, men kanske jag ändå inte förolämpar någon alltför mycket med mitt ordval... Om jag inte har någon ytterligt trofast och hängiven åbobibliotekarie i min läsekrets, men det tvivlar jag lite på. Själva huset är vackert på utsidan, men på insidan var det trångt, högljutt och luktade fuktiga gamla böcker (eller sockor). Jag gick i princip aldrig dit för att strosa runt och se om jag skulle hitta något trevligt, utan jag gick dit, plockade åt mig det jag på förhand tänkt ut att jag skulle ha, och gick hem. Om jag ville nöjesbiblioteka lite gick jag till barn- och ungdomsbibban. Men nu är det nya tider... nya stadsbibban är en oas. På riktigt. Rekommenderas åt alla som ens lite gillar bibliotek och som har vägarna ens i närheten av Åbo. Det kommer att bli ett helt bibliotekskvarter, och det gamla, vackra biblioteket kommer också att förnyas invändigt och bli den skönlitterära avdelningen. Det som redan har öppnats är en helt nybyggd del: stort, luftigt, estetiskt, trivsamt... med läsbord, sittplatser, tittskåp för barnen på barnavdelningen. Det är bara så snyggt. Man blir glad av att vara i sådana byggnader. Eller är det kanske bara jag som är ytlig?

Ja, jag inser väl att det här är ett nördinlägg.
Välkommen till biblioteksnördarnas egen lilla värld!

Decemberåbo

Jag som hade tänkt reseblogga från vår exotiska resa till det fjärran Åbo. Inte en enda gång har jag kommit mig för, först nu när vi lyckligen är tillbaka i Vasa igen. Men sammanfattningsvis har vi haft det bra. Livet har varit skönt att leva. Gradupresentation och handledning avklarades i rask takt inom ett dygn efter att vi kommit till Åbo, och sedan kunde vi ägna oss åt annat trevligt. Jag såg Pargas i dagsljus för första gången, umgicks med goda vänner, beskådade gammaldags julmarknad, kämpade mig fram i julträngseln i centrum, promenerade utefter ån och försökte studera lite i Arkens bibliotek. Arvid ägnade sig mest åt att flirta med vår tillfälliga kämppis.

Åbo är alltid roligt att återkomma till. Jag känner mig som hemma, men samtidigt ser jag staden lite annorlunda än när jag bodde där. Det händer så mycket där, hela tiden är det nåt som förändras. Ibland när jag går på stan får jag en lite overklig känsla, det är som om jag drömmer att jag är i Åbo: på det stora hela stämmer bilden, men vissa detaljer haltar (butiker som bytt plats, hus som rivits eller byggts, åns kanstenar som rätats till...) Lite sentimental blev jag den här åbotrippen, eftersom vissa kapitel avslutades. Jag lämnade in min arkennyckel, bara en sån sak... Men det är kanske inte så dramatiskt ändå, 2½ år efter att jag flyttat därifrån. Presentationen och handledningen var i princip det sista ärende jag har till litt.vet:s fysiska utrymmen (om jag nu inte doktorerar förstås - ha); gradun är inte inlämnad ännu på ett tag, men resten av kontakterna behöver jag inte dit för. Blev riktigt inspirerad att spurta med gradun förresten, fick bra, konstruktiv kritik som jag vill använda nu. Men jag kommer nog att vara mer morsa än studerande nu den här veckan... kan kanske klämma in någon skrivstund mellan varven.

En liten en

Om man ser på ett halvår i ett helt livs perspektiv är det nog inte mycket. Men vissa halvår är mer händelserika än andra... Ikväll var vi och hälsade på en liten Zacharias som är fem månader yngre än Arvid, och vi blev lite förbluffade. Tänk att så mycket kan hända på fem månader! Zacharias var så lätt att han kunde ha varit gjord av silkespapper, liten och söt. Arvid stor och vuxen i jämförelse (men också söt, förstås). Arvid tittade med stora ögon och försökte komma underfund med vad den lilla varelsen var för en typ. Såg lite bekymrad ut bara när Zacharias grät... och när först mamma, och sen pappa höll i den lille typen istället för honom...

Och imorgon bär det av till Åbo!

Teaterapa?

Snart börjar jag gå i barndom. Nu börjar jag tycka att sånt som var roligt förrivääde är roligt igen - tänker på teater. Jag har med varierande framgång varit med i skolteatrar, lägerdraman och så vidare i mina dar, men det har varit lite magert på sista tiden. Min stora framgång hittills var väl titelrollen i Tusse Trumpen på julfesten på fyran. Vilket stort ögonblick i teaterhistorien. Tusse Trumpen var en tomtenisse som var sur och tvär och inte alls tyckte det var roligt med jul. Men jag minns faktiskt inte om det skedde någon karaktärsutveckling eller om Tusse/jag var sur och tvär från början till slut..?

I söndags gjorde jag bejublad (?) comeback - inte som Tusse Trumpen då, utan som farmor i julspelet i baptistkyrkan här i Vasa. Nej, det fanns väl ingen farmor vid krubban... men farmor fungerar som berättare i Selma Lagerlöfs Den heliga natten. Jag ångrade x antal gånger att jag i ett svagt ögonblick hade lovat ställa upp, men till min överraskning tyckte jag det var roligt - och tyckte till och med det var lite tråkigt att att skådespelet var så kort innan änglakören tog över... Sminkösen/farmors barnbarn sminkade rynkor och babypudrade mitt hår så det stod härliga till och fårskinnstofflorna och pläden i mormorsrutor åkte med. Skådespelandet kan jag inte säga mycket om, men jag lämnade åtminstone inte bort några vitala delar av berättelsen... men vilka duktiga sångare det finns i församlingen! Vackert. När vi gjort vår del fick jag sitta där och mysa i mina fårskinnstofflor och njuta av musiken.

Kanske teaterapan i mig inte är stendöd i alla fall? Det var en överraskning.

Bollsinne

Det verkar som om Arvids fotbollsmostrar får rätt!
Idag var vi och hämtade paketet som ett visst blöjföretag så frikostigt delar ut till halvårsbarn - ganska bra paket faktiskt. Och bäst av allt var en liten boll som tydligen var otroligt rolig. Jag kan ärligt säga att Arvid aldrig tyckt att någon pryl i sig varit så skojig som den där plastbollen; han började skratta högt så fort den ens rullade lite lite på köksbordet.

Träningar med mostrarna nästa.

Snart är vi gröna åsnor

Snart är vi s-kunder. Snart. Men ännu har vi inte kämpat tillräckligt för det åtråvärda gröna kortet. När man tänker på hur mycken energi vi lagt på det hela kunde man nästan tro att det var fråga om ett lite mer spännande grönt kort.* Men nej, det är för ett helt vanligt, futtigt s-förmånaskort vi gjort följande ansträngningar:

1) Prisma. Vi hade en tid att passa och gav upp när vi insåg att det skulle ta en halvtimme till förutom det vi redan stått i kö.
2) Prisma. Rationaliserade lite. Fyllde i alla blanketter hemma och jag trippelkollade att jag skrivit under överallt där jag skulle skriva under, sedan begav sig Matias och Arvid till Prisma för att fixa det. Men si, det gick inte om jag inte personligen var på plats.
3) Prisma. Vi hade en tid att passa och gav upp när vi insåg att det skulle ta en halvtimme till förutom det vi redan stått i kö.
4) S-market på Brändö. Byter taktik och tänker att det kanske är enklare på ett mindre ställe. Verkar lovande, vi får blanketterna med hem för att fylla i. Visserligen hade vi fyllt i dem inför prismaförsöket, men hade inte med dem.
5) S-market på Brändö. Vi lämnar in blanketterna och tror till vår förvåning att det är fixat nu... tills det ringde igår: en massa oifyllt och oklart med blanketterna.
6) S-market på Brändö. Så idag gick jag för att ordna det sista, utrustad med Matias körkort och allt. Men...

7) ...etapp sju återstår. Det visade sig att Matias underskrift saknades på ett av de sisådär femti pappren. Fick med mig blanketten hem för att få en underskrift och ska gå tillbaka med den imorgon.

Det hela är kanske ett test? KPO vill bara ha ägarkunder med änglars tålamod och åsnors envishet.

*Tänker på Green Card i USA, om ni missade det...

Flow

Ja, det skulle man minsann inte ha trott. Efter en natt då Arvid mest inte ville sova alls trodde jag min tankekapacitet var oåterkalleligen förbrukad och förväntade mig inte mycket av mig idag. Men jag stålsatte mig och tog itu med att skriva ett skelett till sammanfattningen som jag fasat för i långa tider. Döm om min förvåning när fingrarna började knattra ivrigt och en halv sammanfattning (eller åtminstone en första version) blev skriven utan större möda. Skulle det alltid vara så här skulle jag kunna doktorera direkt. Tyvärr är det nog alldeles för unikt... Tillbaka till texten, måste skynda skynda innan inspirationen överger mig!

Go' lillajul till er alla!