Men titta vad jag hittade! Ett halvfärdigt inlägg om vårt sportlov i Sverige. Det måste jag ju passa på och avsluta, nu när jag ändå är inne på bloggen.
Som jag skrev i mitt förra inlägg var vintern ganska långt ifrån lagom, utan det gick ganska kraftfullt åt pipsvängen med förhållandet mellan arbete och vila. Mellan jullovet och mitten av mars är jag osäker på om jag hade några lediga dagar alls förutom de fem dagar vi var i Sverige, och förstås de två dagar jag var till Helsingfors på mässa. Under samma period var det nog inte heller många vardagskvällar jag var ledig, eller ens nästan ledig. Jag lovar att det inte är en humble flex, utan jag tycker helt klart att det misslyckats om det blir så! För lite träning, för lite vila, för lite sömn, för lite chill med familjen och så en massa choko som konstgjord energi för att orka lite till. Definitivt inte det bästa upplägget. Samtidigt visste jag vilka faktorer det berodde på, och jag visste att det skulle plana ut till något mer normalt i mitten av mars, vilket det också gjorde.
Hur som helst, på sportlovet tog vi barnen och svärfar och körde upp till Norrfjärden för att hänga med kusiner! Det var inte helt avkopplande det heller, men väldigt roligt att få lite miljöombyte, göra något roligt med familjen och få umgås med Sverigekusinerna (och Sverigekusinföräldrarna och Sverigekusinhunden och Sverigekusinkatten förstås, rätt ska vara rätt).
Det är ju något av en tradition för oss att dra till Norrfjärden när det blir sportlov, och även den här gången blev det en hel rad klassiker. Vi gjorde stan i Piteå, åt asiatisk buffé, loppisfyndade på PMU i Öjebyn, hade fredagsmys framför Bäst i Test och lördagsmys framför mello. För andra året i sträck lyckades vi också pricka in äldre kusinens födelsedag, så när kusinerna slutade skolan på måndagen kidnappade vi dem och bjöd på födelsedagsfika och bowling. Jättekul att få till den tajmingen på det som för dem egentligen var en helt vanlig måndag!
På söndagen passade vi också på att lasta in vår slalomutrustning i bilen för en dag på Lindbäcksstadion. Förra året var det lite motigt innan vi kom igång eftersom Arvid inte hade någon utrustning och vi inte visste om att de inte hade någon uthyrning den vintern... det ordnade sig till sist tack vare farbror Anders jättefina skidor. Den här gången var det jag som kom skidlös, men jag fick låna Ylvas utrustning, som visserligen hade några år på nacken, men som jag har lånat förr, för ett antal år sedan. Skorna var för små, men inga problem - i år hade uthyrningen öppnat igen! Problemet kom när jag bad personalen ställa in bindningarna så de passade och hivade upp skidorna på disken. Eh... en stor bit av den ena bindningen var borta, påpekade damen, så det gick inte. Att man kan känna sig dum! Senare hittade vi biten i bilen - skidorna var top of the line när Ylva fick dem som tonåring, men nu hade platsen visst murknat och trillat sönder på den 15 minuter långa vägen till backen... kanske bättre så än att den trillade sönder mitt i backen iofs.
Fortfarande inga problem, tänkte jag, bara att hyra ett par skidor då! Men när det visade sig att de hade väldigt få skidor i varje storlek och jag hade att välja på typ barnskidor eller superlånga skidor, då var det inte roligt längre. Eventuellt var det jag som hade varit mest pepp av alla på att åka, och nu fick jag skicka upp resten av familjen i backen medan jag själv satte mig i bilen och grät som ett barn (kan ha något samband med att jag inte hade slappnat av sedan jul, men kan också ha något samband med att jag verkligen ville åka).
Sen drog jag upp snoret och bestämde mig för att armadis i he, har jag åkt hit för att åka så ska jag åka. Sportaffärerna i Piteå hade söndagsöppet och jag åkte iväg, shoppade ett par skidor, körde tillbaka och hann åka nästan två timmar. Inte fullt så impulsivt som det låter, för nästa vinter behöver vi ett par till i familjen och de här kan också Arvid använda, och Edvin om nåt år. Var inte alls färdig med åkandet när liftarna stängde, och tyvärr blev de två timmarna mina enda timmar i backen denna vinter. Men det kommer väl fler vintrar i världshistorien, och då har jag minsann skidor. Och vi har lärt oss att inte komma till Lindbäcksstadion utan utrustning fler gånger!
Vi gjorde annat sportlovigt också. Kusinhunden Isa är Josefs favorit, och han är hennes, så det blev en del hundpromenader och hundlek. Om jag får gissa vilket av mina barn som blir husse till en hund i framtiden satsar jag rätt frimodigt på Josef! Jag hade också med mig mina längdskidor (hela och funktionella) och var också iväg på en tur i spåret i byn.
