Telefondetox

Well, de här oxveckorna jag nämnde i mitt förra inlägg? Jag skyller på dem att jag har tappat bort min telefon. Klockan närmade sig fem och jag var ensam kvar i en öde skola när jag äntligen tyckte mig börja bli klar för dagen - och det var verkligen på tiden eftersom bilen behövde stå till tjänst för fotbollsskjuts om precis så lång tid det tar för mig att köra från jobbet. Det är just då man helst inte vill inse att telefonen är borta. Puts väck. Rusade runt och letade flera varv överallt där jag hade hållit till sedan jag använde den sist men... borta. Kan ju också ha något att jag rusade runt och letade ungefär lika systematiskt som en duracellkanin (de har inga hjärnor), väl medveten om att jag redan borde vara på väg hemåt med bilen... Jaja. Den kan mycket väl ligga helt synlig i lärarrummet imorgon. Tills dess blir det en ofrivillig telefondetox!

Konstigt nog körde jag ändå hem med en övervägande bra känsla i magen. Idag hade vi nämligen vår andra träff med Erasmusklubben och det var så genomtrevligt! Det här läsåret går jag med en ständig känsla av att det hela kommer att floppa - för varför skulle någon vilja vara med i ett internationellt projekt mitt i en till synes ändlös pandemi? Men till min förvåning hade vi tre nya deltagare första gången och idag hade ännu en ny elev kommit till. Dessutom var de aktiva och glada och taggade för det vi höll på med, så jag kan kanske småningom släppa känslan av att vara sista råttan på ett sjunkande Erasmusskepp - det verkar ju bli riktigt bra ändå!

Känns lite skönt att få konstatera att en lyckad (men lång) arbetsdag faktiskt trumfar en försvunnen telefon. Lite sunt ändå. 

******

Update: Yes. Telefonen låg fullt synligt i lärarrummet morgonen därpå. Bra letat, Mia!

Heja heja!

 

Just nu känns oxveckorna verkligen som just oxveckor. Allt rullar på som det ska och för det mesta har jag riktigt roligt på köpet, men som det ska rullas i skolan just nu. Det är liksom inga avbrott, inga guldkanter, inga roligheter som inte vi lärare själva ordnar. För ungefär ett år sedan var jag med åttorna på musikal till Wasa teater och det var en så oerhört lyckad dag. Sånt kan jag verkligen sakna! (Teater! Utflykt! Avbrott i vardagen!) Just nu känner jag att teaterbesök och resor är något så avlägset att de knappt finns på riktigt, inte minst när jag läser alla nyheter om tröga vaccinleveranser, mutationer och (än en gång) strängare restriktioner vid gränserna. Inte undra på att coronatröttheten sprider sig. 

Oh well. Jag har åtminstone bokat in en frissatid nästa vecka, så då kommer jag i alla fall att få knoga på i fräschare hår. 

Men - tanken var egentligen att skriva om något av årets (hittills) bästa, nämligen onlineträning! Jag vet, jag är tio månader senare på bollen än resten av världen, men bättre sent än aldrig... Min syster tipsade mig om en onlinekurs som är två gånger i veckan och som man kan delta i antingen på Zoom i realtid eller när som helst under de följande tre dagarna. Så bra upplägg! Dessutom med en ledare/PT som jag har gått på mammaträning med när Josef var liten, så jag visste redan från början att hon är bra. 

Efter att jag måste sluta med pilates och bodypump i mars hittade jag liksom ingen annan träningsrutin än skogspromenader (massor av skogspromenader visserligen, men det fyller ändå en annan funktion). Jag vet att det finns oändligt mycket att använda på Youtube, men det var liksom så oändligt att jag inte orkade börja peta i det. Jag behöver liksom någon som knackar på i min telefon två gånger i veckan och säger att nu är det dags. Sen har jag faktiskt bara tränat i realtid en enda gång hittills, resten har varit i efterskott, men ändå bra att få den där sparken i baken.  (Info här om jag låtit så taggad att det smittat av sig!) Tror att det här är en keeper! 

Hejdå julen, hej vardagsköket

 Stopp stann städi!

Det går lite väl fort nu. Vi har varit tillbaka i skolan mindre än två veckor och det känns som att vi hunnit med uppskattningsvis två månader. Med den här takten kommer vi att ha sportlov nästa vecka, eller om ett halvår. Tiden verkar göra som den vill när dagarna är lite för fullmatade. Samtidigt är jag också öppen för att vi kan gå över till distansundervisning när som helst eller så inte alls. Det är bara att hålla i hatten och hänga med!

Idag blev det i alla fall julgransplundring här i stugan - förra året hade vi kvar en grön och frisk gran ända till 29 januari (!), vi bara plockade ner det rödaste och tomtigaste pyntet när det började kännas malplacerat. Det här året fick vi ge oss redan nu, för barrhavet var inte nådigt... Som det kanske märks är jag inte så mycket för nutidsgrejen med att ta in granen i november och slänga ut den på juldagen. Det beror väl till lika delar på att jag är en liten besserwisser som envisas med att julen egentligen är tiden från julafton till tjugondag Knut och att jag också är en långsam varelse överlag. Jag vill ju hinna njuta när vi väl fått till alla dekorationer! 

Att jag inte har någon brådska med att få ut julgranen har kanske också något att göra med att den brukar stå i ett hörn som ser utomordentligt trist ut största delen av året - hörnet är liksom gjort för att husera en gran och ser alltid lite sorgligt ut när det inte är säsong för en sådan. Men det här kanske blir året när vi äntligen tar tag i köksrenoveringen, så vi får se hur det ser ut i våra hörn nästa jul! 

I vilket fall som helst är jag barnsligt förtjust i att elda upp granen. Älskar att ha en öppen spis för sånt! Att säga hejdå till granen genom att bära ut den i ett soprum skulle kännas som ett fullständigt ovärdigt slut på julgranssäsongen, men att elda upp den känns som att avsluta med ett fyrverkeri. Love it! 

Med en vårtermin framför fötterna

Jag börjar kanske bli tjatig - men som jag älskar vårt vinterväder just nu! Vitfluffig snö och precis lagom många minusgrader. Love it! Så här kunde det gott få vara fram till april. Har faktiskt funderat allvarligt på att investera i nya skidor, men inte riktigt kommit till skott ännu.

Nu är vi två dagar in i vårterminen och det har varit både roligt och smått utmattande att vara tillbaka efter lovet. Just nu är ju coronaläget här relativt lugnt, men det återstår att se hur resten av vårterminen kommer att se ut. När jag har planerat de kommande veckorna har jag precis som i höstas lagt upp en plan A, men varit väl medveten om att det kan bli något helt annat och att det kan gå snabbt. Det är bara att flyta med strömmen och hitta på lite vartefter! Har fått ett preliminärt kanske-löfte om att få starta Erasmusklubben om två veckor och det skulle ju vara kul efter att ha väntat sen början av läsåret... (Extra glad har jag blivit när fjolårsdeltagarna har kommit och frågat när vi ska börja igen - så kul att de är på hugget fast vi inte har några resor inom synhåll!)

På tal om Erasmus hade vi faktiskt vårt första planeringsmöte för det nya projektet idag! Att träffas via skärmar är ju inte riiiktigt samma sak som den ursprungligen planerade kick-offen i Polen, men det får duga! De flesta av våra partners i det nya projektet är samma som i det gamla projektet, men ett par nya eller halvnya ansikten har vi med oss i teamet. Ska bli riktigt roligt att börja på med projektet fastän det bara blir på hemmaplan nu till börja med! För tillfället är det bara vi och Ungern som har eleverna i skolan, och i princip överallt utom här är läget värre än någonsin, så det är bara att hoppas på att vaccindistributionen är snabbare än de nya mutationerna! Den här pandemin gör en ödmjuk, så är det. Och ganska tacksam över att bo i en glest befolkad avkrok. Men jag är också väldigt glad och tacksam över mina kontakter ut i andra hörn av världen, känns särskilt värdefullt i dessa tider!

 (Den första bilden är från dagens skog, den andra från mamma och pappas dörr i tisdags. Jag vet att den är mer än lovligt sned, men orkar faktiskt inte redigera och föra över bilden på nytt... Håller man bara huvudet lite ljuvt på sned så blir det bra!)