Tålamodet, tålamodet

Ja, det är lite mycket nu som sagt. Det kanske värsta med det här tempot jag har de här veckorna är att jag får så dåligt tålamod med folk!

Det är ingen vidare egenskap för en lärare med många bollar i luften, tyvärr. Idag har jag haft en fullspäckad dag med bl.a. en massa presentationer, en massa specialarrangemang och dessutom sista eller nästsista lektionen med flera klasser på nian. Sånt kan vara lugnt... de dagar jag känner mig harmonisk och laddad från början.

Men idag... jag vet inte jag. Mitt TÅLAMOD! Med människor som apropå ingenting alls börjar dra superroliga stories om traktorer när hens klasskompis sitter i bokpratssoffan och försöker berätta för klassen om sin bok. Med människor som storögt säger att de inte är riktigt klara med sin presentation, så de tänkte ta den nästa gång istället. Med människor som bankar på mitt klassrumsfönster när jag metodiskt och effektivt försöker avsluta de sista fem minuterna med en klass som annars också beter sig som yra höns bara för att sommarlovet hägrar.

Mpf.

När jag är lärare som bäst styr jag upp sånt med humor, vänlighet och orubbat lugn. I andra fall blir jag lite grinig.

Mot bättre vetande - End of term edition

Lustigt nog läste jag häromdagen ett blogginlägg Peppe Öhman hade skrivit om saker hon gör mot bättre vetande. Jag har nämligen själv gått omkring de senaste dagarna och tänkt på allt jag själv gör mot bättre vetande. I synnerhet perioder som den här, när tempot är alldeles för högt och jag ger mig själv alldeles för lite tid för återhämtning. Är det inte just då jag borde vårda min kropp och min själv lite extra? Det kunde man ju tycka, men nä. Då blir jag en veritabel handbok i Hur Man Icke Ska Behandla Sig Själv.

Jag:

1. Prioriterar bort träning, till och med de sköna skogspromenaderna i majsol. Istället sitter jag som en hösäck framför datorn eller över en provhög alldeles för många timmar per dag.
2. Snacksar på alla dåligheter som finns i skåpen och fyller på med en massa choklad när jag handlar på väg hem från jobbet. För att orka. Trots att jag vet att jag antagligen skulle hållas mer skärpt (mer effektiv!) om jag höll mig till äpplen.
3. Ser mig själv i spegeln och nyper mig missbelåtet i dubbelhakan och bullmagen som trivs gott som en följd av 1. och 2. Trots att spegelbilden knappast visar någon stor skillnad är det så mycket svårare att gilla läget när jag själv vet hur försoffad jag är för tillfället.
4. Sover på tok för korta nätter. Det här läsåret har jag strävat efter att lägga mig tidigare och sova mer, och överlag har det lyckats - och det märks på mitt humör och min energi! Inte just nu, dock.
5. Försöker hinna med allt istället för att skala bort. Det ska gå det ska gådetskagåskagåskagå.

Det enda positiva jag kan komma på just nu är att jag hinkar i mig litervis med te medan jag kör mina kvällspass, och det är väl alltid något. Och det är faktiskt en väldigt (!) begränsad period, för jag är LÄRARE och det är MAJ! Det är visserligen också orsaken till att jag stressar som jag gör, för allt vettigt som ska göras det här läsåret ska vara gjort på fredag - på lördag reser vi nämligen iväg på Erasmusresa till Ungern (!!!!) och när vi kommer tillbaka är det kört. Då har niorna ingen vanlig undervisning kvar och alla vitsord ska redan vara satta. Så det är nu, under de några korta dagar vi har kvar, som det gäller. Sedan är det Ungern, en huller-om-buller-skolvecka med Powerpark och annat gött och sedan - skolavslutning och sommarlov!

Egentligen är det inte klokt, vilket bra yrkesliv jag har ändå.

Fickabyxorna

I brist på tid för att tänka ut några nya inlägg fortsätter jag på recycling-temat! Det här är ett annat opublicerat guldkorn jag hittade i mappen med utkast. Det är skrivet i oktober 2017, när Josef var tre år.

Intresset för fickabyxor har kanske svalnat lite nu, ett och ett halvt år senare, men aldrig att han ens i misstag skulle acceptera ett par mjukisbyxor! Inte när han är sjuk, inte när han ska vara hemma hela dagen, inte när han ska leka, hoppa och springa. Nope. Han bara ser på mig som om jag vore skvatt galen om jag försöker föreslå det. Fattar faktiskt inte varför vi ens äger mjuka byxor i storlek 104...

(Bilden från hösten 2017. Cutie!)

............................................................................................................................................................

En sak glömde jag ju att nämna när jag skrev om vår fenomenale Josef, tre år. Fickabyxor! Överraskningarna i föräldralivet alltså. Aldrig trodde jag att jag skulle ha en treåring vars största intresse (till och med större än intresset för brandbilar) skulle vara... byxor. Med fickor.

Nu har jag en sån! Ibland kan hans första nymornade replik när han vaknat vara att säga att han ska ha fickobyssorna idag. Vissa dagar byter han fickobyxor flera gånger och vi har helt slutat att plocka fram mjuka, sköna collegebyxor för vi har insett att han aldrig kommer att gå med på att använda dem. Jeans ska det vara, eller chinos eller något annat jag själv klassar som kalasbyxor för en treåring. Ju osmidigare, desto bättre - färgglad velour får jag bara drömma om... Och han har till och med börjat kommentera våra byxor! På höstlovet när jag gick omkring här hemma med leggings och en lång tröja tittade han lite ogillande och tyckte att jag skulle lägga på mig fickabyxor istället. När Matias hade nya byxor häromveckan fick han ett entusiastiskt godkännande av Josef. Han håller pli på oss! Gullungen.

Oh well. Våren!

Å ena sidan: Call me crazy, men jag tycker faktiskt det är lite uppiggande med snöoväder. Till och med i maj.

Å andra sidan: Kan inte förneka att det var skönt häromveckan med... mindre snöstorm och mer sol. Tids nog!

15 år (och en vinter till på det)

Tänkte skriva ett inlägg om hur jag inte gör nåt annat än jobbar för tillfället, vilket onekligen känns som ett urtråkigt inlägg. Då råkade jag kolla i min mapp för utkast och hittade ett inlägg jag skrev i somras, på vår bröllopsdag, men tydligen aldrig lade upp. Det får komma upp här nu, även om det hunnit gå ännu ett halvår sedan jag skrev det!

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

På 15 år finns det tid för mycket att hända. Det finns tid för utbildning, arbetsplatser, resor, för en rad olika hem. För tre enastående barn. 15 år har varit början av ett äktenskap. Nu har vi resten kvar!

Vi är som bäst när det gäller, har det visat sig. I förlossningssalar, i sjukhuskorridorer och när det ska läggas bud på drömhus. Det är då vi inser hur bra vi fungerar tillsammans. Vi tycker lika om allt som är viktigt. Det händer att vi glömmer bort det i vardagslunken, när sopor ska tas ut, dagvårdstider ska organiseras och barn ska skjutsas, uppfostras och nattas - men så är det. Det finns tusen småsaker vi är inkompatibla med, men när det kommer till kritan förvånas vi ofta av hur överens vi är. Vi valde rätt!

Den här dagen känns som en milstolpe, men nästa år kommer kanske en ännu större. Då kan vi nämligen fira att vi varit tillsammans i exakt 20 år - på Matias 40-årsdag! Då har vi alltså varit tillsammans halva hans liv... exakt på dagen! Det får vi fira, på nåt sätt.

(Försökte hitta en färskare bild på oss två, men det enda jag hittade hur långt jag än scrollade bakåt bland årets bilder var... den här pärlan! Från Vikingacentret i Jelling... och vem vet, kanske tar jag upp den bortglömda Danmarksbloggen också en vacker dag.)