Dublin - en första titt

Framme! Jag ska väl medge att det (typ enda?) jag var nervös över på förhand var att hitta fram till mitt airbnb-rum i kväll... nu är jag här, och det var inte ens svårt. Inte ens att hitta rätt busshållplats i mörkret eller hämta nyckeln vid butiken nere på hörnet. Förstås. Och ja, det var rätt Spar, även om kassapersonen verkade totalt förbryllad först...

Jag har så många halvbloggade resor som jag aldrig hunnit blogga klart om, så den här gången tänkte jag producera inlägg lite vartefter - åtminstone från början, när vi väl är i Ballina kan det bli knepigare så fullspäckat som programmet ser ut... Med vår nya kamera kan jag nämligen föra över bilder trådlöst till telefonen! Kanske helt normalt nu i och för sig, men med vår tolv år gamla kamera gick det inte. Hehe, lätt att bli imponerad om man uppdaterar sina prylar tillräckligt sällan...

Nu känner jag att det blir ett ganska ospännande inlägg, så jag skyndar mig att slänga in några bilder från det lilla jag såg av Dublin by night. Sen är det faktiskt dags för pyjamas, klockan är ju faktiskt över nio lokal tid... aah, det har jag sett fram emot!

På väg!

Tajmingen kunde vara bättre - med ett halvt nerpackat nytt hem och en höst som snurrat fram i ilfart känner jag att äventyrslusten inte var den största när jag skulle packa mina väskor för att resa till Irland en hel vecka på egen hand.

Men här, i ett lugnt hörn på Arlanda, hinner jag långsamt ifatt mig själv. Hallå, nu ska jag upptäcka Irland! Jag, som aldrig sett den där ön förr, ska få se Dublin, Ballina och Galway! Jag ska få höra irländsk folkmusik (hoppas jag), se slott och gå på julmarknad. Jag hoppas få se novembersol, men är förberedd på regn. Jag ska träffa mina europeiska kollegor som jag haft kontakt med i snart ett år. Jag kommer att hälsa på i två irländska skolor - och vi kommer att på riktigt dra i gång projektet som varit på gång så länge!

Nu är jag mer än peppad! Men det behövdes några tysta timmar i mitt eget sällskap på Arlanda...

Mellan flytt och jobb och resa och allt

Fotot är visserligen svartvitt, men när jag ser mig i spegeln IRL är det ungefär så jag ser ut. November är alltid november, men det känns verkligen som om jag skulle behöva lite dagsljus just nu. Det har varit intensivt på jobbfronten och trots att jag mest av allt längtar efter att packa upp och fixa är i vårt nya hem (eller allra helst ligga på soffan i vårt nya hem och läsa, om jag ska vara ärlig) får vi fortfarande kryssa fram mellan bananlådor. Tack och lov att Matias i alla fall lyckats plocka och greja en hel del, så det känns som att läget är under kontroll i alla fall!

Är för tillfället väldigt kluven mellan att å ena sidan bara vilja tassa omkring här hemma och boa in oss och att å andra sidan studsa jämfota av iver inför nästa veckas planer. Det är ju då jag får åka till Irland!!! Jag och en kollega ska alltså till Ballina på Irland för att planera vårt Erasmusprojekt tillsammans med kollegor från andra länder. Dessutom har jag bokat in två dagar helt solo i Dublin före själva träffen - mitt trötta, slitna novemberjag skulle kanske inte ha bokat in några extradagar, men mitt peppade jag tidigare i höstas gjorde det utan att tveka. Liksom, hur ofta händer det egentligen att jag har vägarna förbi Dublin och kan stanna till och turista lite..?

Jag har aldrig varit på Irland förut, så jag ser verkligen fram emot att skaffa mig en uppfattning om den gröna ön - även om november känns som en rätt så riskabel månad när det gäller väder... Idag fick vi dessutom programmet för träffen i Ballina och både jag och min kollega gick runt och log som två fån när vi hade kollat igenom det - visserligen finns det en del planering på agendan, men också betydligt mer utflykter och roligheter än jag hade förväntat mig! (Till exempel en utflykt till Galway, vilket jag inte alls hade räknat med!) Om jag är lite sliten nu kommer jag antagligen att vara en zombie efter nästa vecka, men jag har väldigt starkt på känn att det kommer att vara värt det!!

Fars dag

Pappor är: Ovanligt bra i min närhet, skulle jag vilja påstå! När jag ser skämt om “what happens when daddy takes care of the baby” känns det som något som hämtat från en annan värld, för så ser det inte ut i min omgivning. Är rätt säker på att det gäller de flesta pappor häromkring i nådens år 2018 och är rätt nöjd med att mina söner får växa upp med det!

En pappa jag ser upp till: Pappan till mina barn. I över elva år har vi delat på föräldraprojektet och jag är mer än tacksam för min parhäst. Han fixar och grejar, kramar och skojar, lagar mat och förhör läxor. Även när tålamodet och orken krackelerar ibland finns det inte en tanke på att han skulle dra sig undan sitt ansvar, utan han finns där för oss, både för mig och för barnen. Mattus, du vet att jag lätt får utslag av sentimentala kärleksförklaringar på sociala media, men ett stort hjärta till dig!

Jag som pappa är/skulle vara: Det här är så intressant! Jag börjar ha en ganska klar uppfattning om hur jag är som mamma vid det här laget, men hur skulle jag vara som pappa? I grund och botten skulle jag nog vara samma sorts förälder som jag är som mamma - kärleksfull, peppande men en aning disträ - men säkert skulle jag ändå skulle ta en lite annan roll? Skulle jag ändå vara den som har koll på tandläkartider, hobbyer och knytkalas? Jag vet i alla fall att jag knappast skulle kunna lämna över vardagsmatlagningen på den andra föräldern lika ogenerat som jag gör nu utan att känna mig som en riktig mansgris...

(bild)

En sak min pappa lärt mig: Det ordnar sig!

Det bästa med min pappa: Att det ordnar sig! Han hittar saker som försvunnit spårlöst. Han bakar jättegoda tårtor. Han har alltid plats i famnen för sina barnbarn. Han vill påverka saker till det bättre. Han trivs i naturen och har fört den glädjen vidare till oss. Han har sinne för humor. När jag var liten somnade jag tryggt i bilen i absolut förvissning om att ingenting kunde gå fel när pappa körde. Tack för tryggheten och känslan för det vackra som du gett oss, pappa!

På så sätt liknar jag min pappa: Jag har nog fått en viss tidsoptimism av honom… och ingen av oss har tålamod att göra saker petnoga. (Däremot är han nog betydligt mer handlingskraftig än jag - han är berömd för att börja måla och tapetsera bortglömda projekt dagen före studentkalas, det är inte jag.) Vi gillar båda två gamla saker, natur och fotografering. Jag tycker det är svårt att själv se likheterna som säkert finns, men jag blir alltid glad när jag lägger märke till något!

Det här borde alla pappor ha rätt till: Pappaledighet! Någon klok person att prata med när det känns motigt och så en och annan sovmorgon.

Så firar jag farsdag: Min egen pappa brukar hålla till i älgskogen på farsdagen och firas nästa aldrig på rätt dag - den här gången blev det på lördag kväll som vi firade både honom och min moffa i Purmo. På själva farsdagen uppvaktade vi Matias (är ovanligt nöjd med bokpresenten jag gav honom - Bevare mig väl, en riktig tegelsten om byggnadsvård av gamla hus) och söndagslunchade på Friends & brgrs tillsammans med svärfar. Inte mindre än fyra pappor har jag att fira i min närhet!

...och i kökssoffan sitter ana-moffa och ser roat på medan barnbarnsbarnen övar på sina partytrick. Där har vi ännu en viktig pappa! När jag var liten och sov över vid mommo och moffas efter hornorkestern varje måndagskväll var det mest mommo som skötte saker och ting och moffa var lite mer i bakgrunden. Ju äldre jag blir, desto viktigare blir moffa - tänk vilken förmån att fortfarande få lära sig saker av sina morföräldrar när man närmar sig 40! (Tack för bilden, Hanna...)

Nyinflyttad, sliten och glad

Så blev det äntligen fredag kväll! De senaste tio dagarna har haft ett galet tempo, men från att det såg helt normalt ut hemma hos oss på Aspvägen när vi fick nycklarna hit till nya huset förra tisdagen har vi nu flyttat, tömt huset, flyttstädat och lämnat över nycklarna till de nya ägarna; flyttat in i vårt nya (gamla!) hus och fått fram i stort sett det vi behöver för det dagliga livet. Samtidigt har vi jobbat, gått på utvecklingssamtal både på skola och dagis, skjutsat till hobbyer och ordnat med sophämtning. Hälften av Edvins kläder är nerpackade på okänd plats, men han kan ju alltid låna av Arvid. Vi har levt på hämtmat och karelska piroger under den här tiden, men nu ser jag fram emot Matias hemlagade rödbetspaj ikväll! Det är nästan en vecka sedan vi började sova här och vi känner oss fortfarande lite förundrade över att det är här vi bor.

Det märkliga är ändå hur lugnt det känns att bara vara nu, även om vår inredning än så länge bäst kan beskrivas som bananlåde-chic. Det som kändes mest stressigt var att tömma och städa vårt gamla hus med bara en vecka med tillgång till båda husen, men nu när det är gjort känner jag att jag är redo och tassa runt i yllesockor, elda i spisen och leva i bananlådor hur länge som helst. Det är något med det här huset som gör att det känns så vilsamt att vara här - till och med när tillvaron har sett ut som den gjort den senaste veckan! I vårt förra hus kändes det lite som att vi erövrade rum för rum när vi renoverade och nästa projekt stod hela tiden på kö. Här finns det minsann också en rad mindre och större projekt som vi vill ta itu med på sikt - men inte nu. Det är bra som det är. Är något slitet är det så det ska vara. Lugnet jag känner för det...

Vi trivs!