Finaste killarna

Den här veckan provar jag på något nytt. Matias är i Stockholm och lever loppan (dvs går på lödkurs), så jag är ensam morsa i 6 dagar. Det går bra! Har planerat in (nästan för mycket) program, så vi hinner inte ha tråkigt i alla fall. Och som ni ser på bilden råkar det vara de finaste små pojkarna i världen jag får hänga med. Men ändå blir man ju lite trött ibland. Som när det tog nästan två timmar att äta lunch. Eller när Edvin för n:te gången samma natt ska upp och kolla läget. Eller när man får känna sig som en kringresande cirkus så fort man ska förflytta sig. Vilket är precis vad jag egentligen borde göra nu - så fort det känns överkomligt att klä på och förflytta oss allihopa ut i bilen ska vi korttidsemigrera till Purmo en natt. Men nu ska det ske. Nu tar jag sats. Klara, färdiga, kör!

(All respekt till alla föräldrar som är ensamma på heltid - jag beundrar er väldigt mycket!)

Ur barns och dårars munnar...

Regnig höstdag, hemma hos oss, jag sitter inne och jobbar undan lite vid datorn medan man och barn är ute och sandpapprar barnstolen som ska målas. När de kommer in frågar jag Arvid om de har sandpapprat duktigt. Själv har han lekt, svarar han, men pappa var jätteduktig. Så tänkte han lite. "- Du int va na dukti". Här får man minsann inte mycket uppskattning för att man försöker kombinera mammaledigheten med lite extrajobb! Men rätt så, det arbete barn förstår att uppskatta görs nog inte framför datorn...

Annars är det som om vår stora kille har växt med sjumilakliv sedan han började dagklubben förra veckan. Han stortrivs, men samtidigt har han blivit en riktig berg- och dalbana: gulligt, moget och mysigt blandas med trots och tjut. Ena minuten är han snällast i världen och hjälper försiktigt till att tvätta lillebrors rygg i badet, för att nästa minut hoppa runt och slänga leksaker i huvudet på alla som kommer i närheten med en blick som säger allt: "se, nu gör jag precis det du sa att jag inte får och lite till och vad tror du att du kan göra för att hindra mig? Hahaa!"

Det är bara att andas djupt, påminna sig om det berömda treårstrotset och uppskatta stunderna med världens gulligaste.

(Om rubriken alltså: det var närmast barn jag tänkte på, har faktiskt inte många dårar runt mig!)

Kalla mig "Frun i huset"

Vem räknar nu husmorspoäng? Men om någon gör det, kan jag berätta att jag har håvat in idag. Äppelmos! Första gången, och det var ju inte så svårt som jag inbillade mig. Och jag är precis lika stolt som häromveckan, när jag hade åstadkommit köttfärslimpa med gräddsås från scratch. (Extra stolt eftersom jag och såser inte har någon imponerande historia ihop; fråga mina syskon hur drastiskt man kan misslyckas med pulversås...)

Det som gjorde det lite extra roligt är att jag passerade äpplen på min svärmors mammas Electrolux-hushållsassistent som har ungefär 50 år på nacken. Vilken fin maskin! Den är tung som bly, fungerar som smort och kommer säkert fortfarande att gå som tåget om 50 år till.

Frisk luft eller dammlunga?

Vi hade egentligen tänkt städa hela dagen lång, sätta upp tavlor som vi inte satte upp när vi flyttade in för över ett år sedan och kanske våga öppna dörren till det katastrofområde som vi kallar städskrubb. Men det ska vi inte alls, för vi sticker till Överpurmo istället. Och nog känns det mer hälsosamt med lite skogsluft än dammet vi har i alla hörn... Men döm mig inte för hårt om jag städar imorgon istället, söndagen till trots, för jag håller faktiskt på och blir lite galen av den här oredan!

Salem gör mig glad

Den här sommaren har jag fått vara med om ovanligt många härliga musikupplevelser - eller har jag av någon anledning varit ovanligt mottaglig? En av dem var Salem al Fakirs konsert på After Eight under Jakobs dagar. Hans klantcharm och yra hår passar perfekt ihop med hans gladmusik. Keep on Walking är förstås en favorit, men faktum är att det mesta han spelade gör mig glad. Det kunde ha varit en perfekt spelning på After Eights mysiga innergård - om jag hade varit en halvmeter längre. Vi stod i mitten och jag såg Salem och hans band bara om jag stod på tå och sträckte ut varenda kota i min ryggrad - vilket inte var så lätt eftersom jag hade Edvin i bärsjal på magen... Nåja, jag hörde ju onekligen att han spelade en liten bit bort, men lite trist att vara på konsert och se ungefär lika bra som bakom staketet. Musiken gjorde mig i alla fall inte besviken!

Humlefestivalen 2010

Jag fortsätter att blogga i efterskott... hela sommaren kommer jag inte att blogga retroaktivt om, men vissa inlägg har varit färdigskrivna i mitt huvud tillräckligt länge för att jag ska vilja få dem nedskrivna. Humlefestivalen är ett av dem. Även om jag varit mycket lite involverad i planeringen det senaste halvåret bestämde vi oss för att vara med på hela festivalen och bo i husvagn på området. Jag har en känsla av jag och Matias höjde medelåldern på övernattarna ganska radikalt, men... tja, sånt händer. Våra killar sänkte ju också medelåldern rejält, så det kanske jämnade ut sig! För oss var det helt enkelt enklast med allt eller inget - ska vi vara på festival är det lika bra att ta med sig ett eget bo och hållas där hela helgen istället för att kuska av och an. Hur som helst är jag glatt överraskad över hur många vänner och bekanta i vår mogna ålder som fanns på området. Hurra för er, leve Humlefestivalen!

På fredagen hade jag svårt att hitta min plats. Jag sprang runt och försökte febrilt erbjuda min hjälp än här, än där. Men vart jag än kom var det "nä, det är lugnt, vi är nästan klara, du kan ju fråga den och den, kommer inte på något nu, fråga senare"... What? Vad skulle jag göra på festival om jag inte fick jobba? (Visserligen gjorde jag två intervjuer för Missionsstandaret under festivalen, men det lämnade ju massor med ledig tid!) Jag lugnade småningom ner mig och lyssnade på banden, såg dans i skogen och pratade med vänner. På fredagen avslutade Debbie-Ann Bax, som jag hade intervjuat tidigare på dagen, och verkar ha varit väldigt duktig - men det kan jag inte säga säkert, för jag fastnade i ett samtal utanför tältet. Det är sånt som gör Humlefestivalen! Så det är Esther som blev det starkaste musikintrycket på fredagen. Vilken show, vilken energi. Även om fredagspubliken på Humle knappast är den mest tacksamma att spela för...

På lördagen hade jag varvat ner och började på riktigt njuta av att husvagnssemestra på Humle. Vi skippade kallt förmiddagens program och levde lite strandliv i leran på Humles lilla strand. Och resten av dagen levde jag det goda livet - lite jobb (intervjuande) och mycket musik, trevligt sällskap, vackert väder och kebabburgare. Lördagen bjöd på en minnesvärd konsert med souliga Samuel Ljungblahd, som lyckades med en bedrift: en bit in i konserten röjdes bänkarna ur vägen och tältet fylldes till brädden med dansande människor. Glädje, glädje, glädje. Och ganska svettigt.

På söndagen såg vi fram emot en jubileumsgudstjänst/konsert: det är 30 år sedan Humle Rock startade 1980. Och det blev ett mäktigt firande. Några minuter före elva duggregnade det, men inte speciellt mycket. Klockan elva blåstes en trumpetfanfar - och så bröt ovädret ut. Regnet öste ner; vinden slet i tältet, och när jag såg en av stödstolparna lätta från marken tog vi vår baby och sökte skydd i samlingsboden istället (Arvid lekte i lägergården med fammo, lämpligt nog). Det lär ha varit flera av stödstolparna som lyfte, men jag var ändå förvånad över hur många som lugnt satt kvar. Kanske de hade större tro än vi? Eller så kan det hända att de inte visste att ett liknande oväder hade rivit ner och förstört delar av tältet några dagar tidigare... Åskan drog också över oss, och gudstjänsten avbröts ett tag eftersom alla sladdar badade i vatten och åskan slog ner mycket nära. Hur som helst lättade ovädret precis när folk började flytta över till lägergården, och gudstjänsten kunde trots allt avslutas där den påbörjades. Jag är tacksam över att ingen skadades och att snabbtänkta män hann slå ner tältstolparna lite extra när det blåste upp - men jag är också glad över ett av mina mest dramatiska festivalminnen!