söndag 13 januari 2008

På Ebeneser

Mamma sa att flera personer kom fram och stakade sig lite och inte visste om det är riktigt okej att säga så... men det hade varit en trevlig begravning. Och det var det, faffas begravning igår. Zion var full med folk, och det märktes att faffa hade betytt mycket för många. Tårar, skratt och ganska många ägg- och ansjovissmörgåsar. Och tänk så ljus en begravning kan bli när man är övertygad om att man ses igen.

Frid över ditt minne, faffa Gunnar.

2 kommentarer:

Mamma Linda sa...

Vad fint att det blev en ljus och vacker begravning. Och att faffa er betydde mycket för många tvivlar jag inte en sekund på. Det är svårt det där, "får" man säga att en begravning varit trevlig? Jag tycker det, men samtidigt känns lite osäkert inom en, om det är "okej". Men som du skriver är ju en begravning helt annat för oss som är kristna, det är inte ett sista farväl, det är ett på återseende. Och det är en enorm skillnad.

cassiopeia81 sa...

Det är intressant det här emd begravningar, att det är snudd på tabu att säga att de kan vara trevliga. Första gången jag var på begravning var faktiskt när fammo dog för två år sedan, och jag tyckte att begravningen var så fin - folk både grät och skrattade, släktingar man knappt träffat förr kom tillresande och berättade gamla minnen om fammo och faffa på minnesstunden. Det var verkligen den bästa första begravningserfarenheten man kan få som nybörjare, totalt otraumatiserande trots tårarna.

I somras var jag sedan på mitt livs andra begravning, och den var MYCKET värre, mycket svartare och mycket tyngre.