Kolmården, del två

Vi hoppar tillbaka till vår andra dag på Kolmården! Som jag redan konstaterat, för den som kan gå snabbt förbi åkattraktionerna räcker det säkert med en dag, men för oss kändes det skönt att vika två dagar för parken och kunna ge det mesta tillräckligt med tid. Då hann vi ändå inte med allt, utan har fortfarande saker vi får pricka in nästa gång istället...

Förhoppningen så här andra dagen var ju att i första hand se på djuren. Samtidigt visste vi att berg- och dalbanorna fortfarande lockade och drog, så vi bestämde oss för att börja med några åk på Bamses värld för att få det ur systemet... Det visade sig att det hade varit ett bra drag (om än helt omedvetet) att låta barnen åka dagen innan, för nu var köerna betydligt längre. Josef blev överlycklig när han såg att Bamseteatern var i full gång och satte sig helt sonika ner och njöt av föreställningen. Argumentet att vi redan hade sett den en gång bet inte riktigt, och enligt devisen "är Josef nöjd, är Mia nöjd" satte jag mig ner och chillade en stund, jag också.

Men sedan var det dags för djurspaning! Dagen innan hade vi helt medvetet sparat några av de coolaste djuren till dag två, till exempel elefanterna. Så fascinerande djur! Liksom noshörningarna, kamelerna och diverse savanndjur som jag nog inte riktigt vet skillnad på. Surikaterna måste vara Kolmårdens mesta mysmästare! När de snurrade ihop sig så att ett helt gäng surikater blev en enda stor pälsboll kände jag bara hur jag hade velat bli surikat och krypa in bland dem och ta en eftermiddagslur tillsammans med dem.

Gorillorna var också roliga. En petar med pinnen i vattnet och ett tiotal gorillakompisar dyker upp för att titta. "Ooooh, vad gör han? Vad han kan! Vad får han upp? Ooooh, en slemmig vattenväxt! Whadda man!" 

Samtidigt gnisslade jag tänder och önskade all världens souvenirbutiker åt pipsvängen. För hur kul är det egentligen att titta på gorillor om man samtidigt ska övertyga en sjuåring om att ett plastdjurhuvud på käpp inte är världens bästa investering? För ziljonte gången. Jag förstår att det finns mycket jag kommer att sakna när barnen vuxit upp, men tjat vid en souvenirbutik är inte en av dem. Eller, jag skulle bli väldigt förvånad om jag någonsin kommer på mig själv med att sakna just den biten av föräldraskapet. Jag tror inte min son kommer att sakna det heller. O ljuva framtid, när han får göra precis vad han vill med sina pengar! Inklusive att köpa ett plastdjur på käpp om han får lust.

Vi tog oss tid att gå runt och se på djuren precis så där som jag hade hoppats, men småningom kom tiden emot. Vi kunde förstås ha stannat längre, men eftersom vi skulle köra till Bankeryd/Jönköping och gärna ville komma fram i vettig tid så avslutade vi lite innan vi kände oss klara. Den "vanliga" lekparken hann vi faktiskt inte ens se på fast vi hade hört att den var bra, och så fanns det ett litet ormhus och en bondgård som vi inte heller hann med. Sälshowen finns också kvar på min önskelista! Dagen innan hade vi ju sett delfinshowen och hann faktiskt se slutet av den en gång till eftersom vi råkade vara i närheten när vi märkte att den höll på. Rovfågelsshowen var också imponerande, även om (eller för att?) fåglarna inte alltid var helt samarbetsvilliga!

Men på väg ut smet jag faktiskt iväg på en avstickare. Vi var på väg mot utgången ( - Ni säger utgång? Jag säger minst 20 yra minuter i souvenirshoppen!) när jag såg en skylt till en utsiktsplats ett par hundra meter in i skogen. Jag skickade gänget vidare till souvenirshoppen och skuttade iväg längs med stigen. Så skönt i skogen - familjesemester i all ära, men ibland kan det behövas en mikropaus! Dessutom hittade jag en underskön picknickplats där jag redan har bestämt att vi ska äta våra polarkakor nästa gång vi besöker Kolmården!

På väg ner mot utgången och resten av sällskapet stannade jag till vid lodjuren. Vi hade sett dem på väg upp, men då tillsammans med alla andra besökare som vällde in i parken en stund efter öppning. Nu var jag helt ensam där - bara jag och lodjuret med ett glas emellan. Det var en upplevelse. Och en fin avslutning på våra två Kolmårdendagar!

Kolmården, del ett

Ett av huvudmålen för vår Sverigeresa delar vi med ungefär hälften av mitt facebookflöde i sommar... men inget ont med det, det bevisar ju bara att det är ett vinnande koncept. Kolmården alltså!

Matias och jag har faktiskt varit till Kolmården en gång tidigare, men det var i vårt förra liv - det där livet när vi var unga och vackra, sommarjobbade i Stockholm och kunde bestämma oss på förmiddagen en ledig dag för att köra iväg ner till Kolmården och se på giraffer på eftermiddagen. Då kände vi oss en aning udda som var där utan barn som förkläden, men inte värre än att vi hade roligt och fascinerades stort av djuren. Eftersom vi inte hade planerat så bra hann vi inte heller se ens i närheten av allt, så den här gången (väl medvetna om att allt tar minst tre gånger längre med tre barn) hade vi bestämt oss för att göra det ordentligt och planera så att vi hade möjlighet att vika två dagar för parken.

Jag tror det var ett bra drag, ifall någon undrar över det. För ett sällskap med bara vuxna som kan skippa Godiståget och koncentrera sig på djuren räcker det säkert med en dag, men för oss var det bra att ha tid! (Ännu en kommentar till den som eventuellt planerar - vi kunde köpa biljetter för en dag som vi sedan uppgraderade till en tvådagarsbiljett innan vi gick därifrån. På så sätt behövde vi inte bestämma oss på förhand, vilket var tacksamt eftersom man gärna känner efter lite under dagen hur mycket som är lagom. Det var först på eftermiddagen vi bestämde oss, eftersom barnen hade velat åka så pass mycket berg- och dalbana att vi inte alls tyckte vi hunnit se tillräckligt mycket av djuren.)

Efter att ha läst tips om hur man undviker köer så började vi med att ta sikte på Safaribanan - en linbana som går tvärs över safariparken där man kan spana både giraffer, zebror och lejon. En hel del djur hann vi spana på vägen och tyckte vi fick en toppenstart på dagen. Linbanan var spännande tyckte vi allihopa! 50 % coolt att åka själva banan, 50 % att spana på djuren. (Och nej, det var inga köer. As in inte en enda människa som stod och väntade när vi kom dit...)

Rätt länge satt vi och skojade om att vi inte sett några andra djur än en och annan småfågel, men det visade sig bara vara startsträckan. Fascinerande att få glida fram över savannen!

Precis invid linbanan låg ett mininöjesfält med två attraktioner, så där fastnade vi en stund. Visst var det kul att åka berg- och dalbanan Delfinen med en uppspelt Edvin, men själv hade jag ju hellre gått vidare för att spana mera djur... vad gör man inte för sina barn? Passade på att äta vår picknicklunch vid ett av de många borden också. Så enkelt att äta picknicklunch på Kolmården, fräscha picknickbord överallt! Vi körde med matsäck båda dagarna - håller helt med barnen om att det är lite extra mysigt att sitta och klämma i sig polarkakor, morotsstavar och saft, oavsett om det är på fjället eller på Kolmården...

På bilden syns också jätteberg- och dalbanan Wildfire, som till Matias besvikelse var stängd pga byråkrati... blev inte bättre av att den visade sig öppna igen bara ett par dagar senare när de tydligen hade fått alla tillstånd i skick! Den ser helt galen ut, så jag gissar att Matias hade blivit ganska ensam om att åka den i vår familj i alla fall...

Om jag lite smygmotvilligt följde med till åkattraktionerna så tyckte jag betydligt mer om delfinshowen som vi passade på att se då den började precis när vi var klara med vår lunch. Vackert! Jag är lite tveksam till om det är etiskt försvarbart med delfinshower eller inte - det finns ju olika åsikter om t.ex. delfinariet i Tammerfors som stängde häromåret - men jag vet inte. Jag har helt enkelt för lite kunskap för att kunna avgöra och har ingen lust att slänga mig med en åsikt som inte grundar sig på något annat än löst plockade påståenden. Delfiner är i alla fall fantastiska djur och det var jätteroligt att få se dem på nära håll!

Sedan kunde vi inte skjuta upp besöket på Bamses värld längre! Det visade sig att vi hade enastående tur med korta köer - enligt en årskortsinnehavare som Matias pratade med - så vi passade på och lät barnen åka nästan så mycket de ville. Godiståget var Arvid och Edvins stora favorit medan Josef älskade Skalmans bilar och kunde ha åkt precis hur många gånger som helst. Bamseteatern var mysig - på perfekt nivå för Josef, men kanske lite väl enkel för de större barnen.

Själv måste jag medge att jag mest blev lite stressad av Bamse-området. Det var trevligt utformat med roliga attraktioner och med skog runtom... men nöjesfält är nöjesfält. Jag förstår att det är ett bra drag av Kolmården att kunna locka med båda bitarna (djur/natur och karuseller), men jag tyckte mest det kändes som publikfrieri, som att det inte riktigt passade ihop med djurparksdelen av Kolmården. Men det är antagligen mig eller tajmingen eller något annat det var fel på, inte Bamses värld. Barnen hade ju faktiskt väldigt roligt!

Vid det här laget hade vi redan bestämt oss för att komma tillbaka och utforska resten av djuren dagen efter, så vi lät barnen i lugn och ro hållas på Bamses värld tills mat- och sovklockan visade att det började bli dags att köra tillbaka till stugan och få mat på bordet. Så skönt att känna att vi hade ett överflöd av tid istället för att pressa runt på parken för att hinna bonga alla djur före stängning!

När Edvin och jag hade avslutat det sista åket hade vi tur och gick vi i misstag en omväg förbi björnarna på väg till utgången där de andra väntade. Vilken tur vi hade! De höll nämligen på och matade björnarna, så mamma björn och hennes tre små nallar var ute och visade upp sig. Vi gick förbi björnarna ett par gånger under våra två dagar, men det här var enda gången vi såg ungarna. Så fina! Om jag får välja så låter jag helst bli att träffa på någon björn ute i skogen, men jag är väldigt förtjust att se på dem med en mur emellan. De är en så fascinerande blandning av klumpiga och smidiga och mellan gulliga och skrämmande stora!

Och till sist - en lugn och skön kväll vid stugan, med regnbåge och allt! Jag njöt i stora drag av att inte behöva stressa iväg för att handla den här kvällen, och barnen njöt av att få "simma". (Läs: kasta stenar i vattenbrynet iförda simbyxor. Lyx att ha en egen liten simstrand på gården, även om det nog var för kallt och för tidigt på sommaren när vi var där!)

Älskade Djurgården

Ett första riktigt reseinlägg! Vi förflyttar oss alltså tillbaka till förra onsdagen, när vi rullade i land i ett soligt Stockholm på förmiddagen. Jag blir så pirrigt glad av Stockholm! Det känns lite illojalt mot vår egen huvudstad, men även om jag kan tycka att det är lite kul att besöka Helsingfors då och då så är mina känslor för den staden ganska svala, medan Stockholm känns som en gammal vän som alltid gör mig glad. Det kan förstås bero på att jag känner mig som 20+ igen när jag rör mig i vissa delar av staden, men jag vill gärna tro att det inte bara är nostalgi.

Vi började med att inse att vi redan var hungriga efter den blygsamma matsäcken vi hade haft med oss som båtfrukost. Vi var för sent ute för hotellfrukost och bestämde oss för att det fick bli den lyxigaste tidiga lunch Östermalm kunde erbjuda. Eller tja, det blev alltså McDonald's/Subway på Fältan... Mysigt i alla fall att sitta på uteservering med utsikt över Karlaplan! Josef, som för tillfället älskar bussar, var också mycket nöjd med utsikten...

Dagens plan var att se Vasamuseet (barnens önskemål) innan vi körde vidare mot Kolmården. Eftersom det inte är så bara att parkera på Djurgården lät vi bilen stå och gick mot museet istället. Som jag kan gilla det promenadstråket!

Det är faktiskt tre år sedan hela familjen var i Stockholm senast, och då var vi också till Vasamuseet. När vi frågade (stor)barnen om det är något speciellt de vill göra i Stockholm den här gången innan vi kör vidare var det - kanske något överraskande - Vasamuseet som var deras omedelbara önskemål. Så det fick det bli! Vi vuxna tycker också det är fascinerande med den tragiska historien om det stolta skeppet som förliste efter bara några hundra meter. Tycker också det är roligt att museet vidgar perspektiven lite och berättar lite mer allmänt om livet i 1600-talets Stockholm också.

Helt avslappnat gick det ändå inte att flanera runt eftersom Josef var på sitt springigaste humör. Försök nu bara stå och titta på detaljer eller informationsskyltar med en sjövild tvååring som vill och (tror att han) kan göra allt själv! Överlag är det mycket som blivit lättare nu när Arvid och Edvin är så pass stora, men det finns fortfarande dagar när vi känner oss väldigt mycket som en... småbarnsfamilj.

Haha, kunde inte låta bli att lägga in den här bilden också...

Mia: Men se, vilket fint ställe! Här ska vi ta en bild, kom med nu ungar!
Arvid och Edvin: Gnnnh...

Efter Vasamuseet kunde vi inte riktigt förmå oss till att lämna soliga, vackra Djurgården och gå direkt till bilen, så vi tog en promenad istället. Lite glass mittemot Skansen, people watching och livsnjuteri i största allmänhet. Den eftermiddagen fick mig att undra över varför någon någonsin vill göra något annat än sitta på en picknickfilt på Djurgården och njuta hela somrarna..?

Nåja, till sist sansade vi oss och återvände till bilen för att köra iväg mot Kolmården. Det vi inte hade räknat med var att det skulle ta en timme att ta oss igenom city! Kanske kunde vi ha valt en annan rutt, kanske hade vi otur eller kanske borde vi helt enkelt ha tagit till oss varningen vi faktiskt hade fått om rusningstrafiken... Nåja, vi hade i alla fall folk att spana på!

Resten av körandet gick bättre, men lättnaden var ändå stor när vi äntligen körde upp bredvid den gula stugan vi skulle bo i. Hur kommer det sig att det alltid är den sista biten som är grinigast och omöjligast, oavsett hur långt man kör..?

Dagens stora missbedömning var ändå inte rusningstrafiken, utan det att vi plötsligt insåg att vi var så nära stugan att det nog inte skulle dyka upp fler mataffärer på vägen... Så klantigt, för det var ju inte så att vi inte skulle ha kört förbi en och annan affär på väg från Stockholm! Den närmsta butiken hade vi fått veta att skulle ligga i Krokek, men vi hade inte kollat upp så noga hur långt det var dit. Drygt tjugo minuter med bil visade det sig...

Jag lämnade man och barn att packa upp, bädda och installera sig i stugan och körde själv iväg mot Krokek. Till saken hör att vi inte har någon gps utom den på Matias telefon... som jag inte hade med mig. Krokek hittade jag, men som jag snurrade på där utan att hitta någon affär! Det krävdes både att jag stannade och frågade om vägen och ringde Matias och bad honom kolla på sin telefon innan jag hittade fram... Det var väldigt vackra omgivningar, men jag måste medge att jag inte uppskattade dem särdeles mycket just då! Nåja, lite efter nio (svensk tid!) var jag äntligen tillbaka så vi kunde börja med den mycket försenade middagen... den gången tyckte vi det var försvarbart med snabbnudlar!

Hemma igen!

Vi är hemma igen efter våra åtta dagar på vift! Det blev ganska intensiva dagar, men roligt var det. Med facit i hand har jag konstaterat att det funkar bra att rodda runt vårt gäng längs med vägarna, men det är helt klart mer semester att hålla sig på en plats. Det bästa beslut vi gjorde när vi bokade Spanienresan i vintras var ju att hålla oss stationerade på en ort - då kunde vi upptäcka bäst vi ville, men vi kunde också låta kappsäckarna ligga och damma i ett hörn och pusta ut på kvällarna när vi kom tillbaka "hem" till vår lägenhet. Den resa vi ville göra nu funkade inte riktigt på det sättet, men det blev bra ändå. Mest var det kanske vi vuxna som kände att vi gärna skulle ha latat oss liiite mer - Arvid tyckte till exempel det var bra med en roadtrip så man fick se många olika saker. Och det tycker ju egentligen jag också.

Det kliar i fingrarna att gå igenom bilderna och semesterblogga (jag som bara hunnit halvvägs igenom sportlovsresan...), men det får vänta lite. Här är i alla fall det vi gjorde:
Dag 1: Bil ner till Helsingfors, nattfärja till Stockholm
Dag 2: Stockholm + körde ner till Kolmården
Dag 3-4: Kolmården
Dag 5-6: Jönköping
Dag 7: Tom Tits experiment, nattfärja till Åbo
Dag 8: Åbo, Ikea och hem!

Den regniga bilden här nedanför är från färjan i Helsingfors. Den representerar vårt semesterväder ganska dåligt, för det är nog enda gången vi alla behövde ha jackor på oss - hela tiden i Sverige uppförde sig vädret oklanderligt, från början till slut! Sol, blå himmel och sommarvärme... ända tills vi rullade i land i Åbo i duggregn och +11 grader. Heja Finland.

Vi brukar alltid ta färjan till och från Åbo, men den här gången fick vi ett infall och bokade från Helsingfors istället. Det är inte mycket längre att köra dit, och istället för en kort natt när man egentligen bara hinner stressa för att få barnen att sova en någorlunda tillräcklig natt så hann vi både med en hel kväll på båten och sovmorgon dagen därpå. Vi kom ändå fram 9.30 svensk tid, så vi hade ändå det mesta av dagen kvar - och då var vi utvilade och glada istället för hålögda! Kommer helt klart att köra den taktiken igen!