lördag 30 april 2022

Hemma igen!

 


Hemma igen! Trött, men nöjd och tacksam. Allt rullade på fint och jag hade bästa möjliga resesällskap! Vi kom hem tidigt igår kväll och nu njuter jag stort av att bara tassa runt här hemma. Tvätta lite kläder, spela Finns i sjön, ta igen lite jobb, förhoppningsvis gå ut en sväng i skogen lite senare. Perfekt att komma hem till en oplanerad helg! Att det är vappen idag kommer jag på ibland och glömmer lyckligen lika snabbt, men kanske får vi till en liten första maj-picknick imorgon.

De här fotona är från för tre år sedan, men jag återkommer helt säkert med några inlägg om resan så småningom!

onsdag 20 april 2022

Påskhelg


Påsklovet kom, påsklovet gick och nu känns det som om sommaren står bakom dörren och väntar. Nu är det bara en slutspurt kvar! Det är i och för sig en slutspurt som innehåller mer extraprogram än vår skolvardag har gjort sammanlagt de senaste fem terminerna... Allt som inte fått genomföras i skolan sedan mars 2020 ska genomföras nu, tvärt, genast och med detsamma! Det blir Erasmusresa, det blir Erasmusgäster, det är turneringar och föreläsningar och PRAO och gäster och konserter och teaterbesök... Det är bara att inse - det jag inte hunnit lära niorna nu får resten av livet lära dem. Det bäddar för en ganska utmattande, men också riktigt rolig maj månad känner jag. 


Under påskhelgen hade vi finbesök! Kusinerna från Norrfjärden hälsade på senast till julen 2019 och har gjort några tappra försök sedan dess. De planerade att komma till jul, men blev förkylda. De planerade att komma i mellandagarna, men var fortfarande förkylda. De planerade att komma till trettondagshelgen, men strängare restriktioner infördes. De lekte med tanken på att komma en helg i februari, men fick covid. Oh well. Nu lyckades det! Inte helt självklart heller, eftersom Josef på vår sida hade magsjuka helgen innan och magen tog så pass med stryk att han inte var 100 % i skick ännu en vecka senare... Men sist och slutligen lyckades det! Det var så roligt att umgås i ett par (korta) dagar. Kusinerna fick gå påskhäxa tillsammans (även om ingen var klädd just till häxa) och de hittade varandra direkt, som de brukar. Nu ser vi fram emot att träffas mer till sommaren!



lördag 9 april 2022

För länge, länge sedan

 


Det känns som att det hänt något märkligt med tiden nu under pandemin. Å ena sidan känns det oerhört länge sedan den första nedstängningen, men å andra sidan är det som att en del har snabbspolats. Väldigt uppenbart blir det när jag ser tillbaka på våra Erasmusresor före pandemin - det var ju alldeles nyss? Samtidigt är det faktiskt så att de flesta av eleverna som reste med oss det första läsåret faktiskt blir studenter eller tar sin yrkesexamen i vår - en del av dem har till och med börjat hoppa in som vikarier på skolan... Lite roligt är det ju ändå att Erasmusklubben börjar ha några år i ryggen! 


Just nu börjar det bli spännande. Om exakt två veckor kommer min fredagskväll att bestå av packning och lite extra många kramar till barnen, för följande dag är det dags att flyga till Ungern! Jag ser så oerhört mycket fram emot det, samtidigt som jag inte riktigt vågar - för det är klart att det där viruset kan smyga sig fram och ställa till det just nu fast det låtit bli i över två år. Och lite smått panikslagen är jag onekligen också med tanke på alla arrangemang! Vi hade ju nätt och jämnt hunnit få in lite rutiner för resorna med elever, sedan slog pandemin till och mina reseskills rostade bort. De stora pusselbitarna borde åtminstone vara på plats, och så hoppas vi att de små lägger sig så småningom!

Jag skrev i alla fall att jag skulle fira med ett par inlägg från vår förra resa till Ungern när flygbiljetterna är bokade, men de senaste veckorna har jag jobbat så sjukt mycket att det inte funnits mycket tid för annat. Men nu! Nu är det dags för en tillbakablick på en rätt mulen och regnig, men samtidigt rolig och minnesvärd dag i Eger, en timme med buss från "vår" lilla ort Tiszafüred. Eger har en lång och brokig historia och är också en studiestad - bland annat gick flera av våra värdar sin lärarutbildning där. 


Att vara i Eger känns på många sätt som att vara i hjärtat av Europa, med allt det innebär av medeltida byggnader, en borg uppe på kullen och en historia under många olika härskare. Under nästan ett sekel i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet var staden en del av det osmanska riket. Osmanerna förvandlade kyrkor till moskéer och byggde både bad och minareter - bland annat den på bilden ovanför. Ursprungligen lär 17 minareter ha byggts i Eger, men den här är den enda som står kvar. Det är ingen vidare bild, men den måste med. 

För några forinter får man nämligen gå upp i minareten och det var nog det värsta jag gjorde under resan! Den första biten av spiraltrappan i massiv sten går väl an, men som det syns på bilden smalnar tornet av betydligt när man kommer högre upp - och när man väl kommer upp är det bara att gå ut på en smal, smal avsats med ett anspråkslöst räcke. Hu! En av mina kollegor har höjdskräck och tyckte det var hemskt. Jag har en tendens till klaustrofobi och tyckte det var hemskt. På Wikipedia står det faktiskt att det inte rekommenderas för personer med höjdskräck eller klaustrofobi, men det hade vi ju inte läst...


...och tur var det visserligen också att vi inte hade läst varningen, för då hade vi ju gått miste om den här vackra vyn över staden! Till och med den här gråmulna dagen blev jag glad av kyrktornen, de gulliga husen och de varma färgerna. 


Väl nere gled vi vidare in i en marsipanbutik nedanför minareten. En så fin affär! Tänk Pippi i godisaffären, men i en ungersk version, så har vi bilden ungefär klar. Köpte med mig lite marsipan hem till pappa.


På väg ut genom dörren är turkiska Fatma, en av de fantastiska människor jag lärt känna genom våra projekt. De senaste två åren har lärt mig att inte ta något för givet, men i smyg ser jag redan ivrigt fram emot vårt besök i Turkiet nästa vår. Ibland för jag faktiskt påminna mig om att jag själv faktiskt aldrig har besökt Trabzon, eller Turkiet överhuvudtaget, för efter att ha samarbetat intensivt med Fatma och hennes skola i över fyra år nu tror jag nästan att jag har varit där. Och själv var jag ju inte med på resan till Trabzon 2019, men jag följde med stor inlevelse med på distans!


Men tillbaka till Eger. Vi åt inte bara marsipan, utan följde också efter vår värd Péter genom en saluhall och upp till en undanskymd våning med några hål i väggen bland annat för langós. De är maffiga och kanske inte vad jag skulle äta till lunch varje dag, men jag ser absolut fram emot att äta langós i Ungern i vår igen! De finns med olika fyllningar, men den här varianten med bara ost, vitlök och creme fraiche verkar ha varit standard. Gott! 


Efter att ha gått runt och spanat in staden på egen hand skulle vi sammanstråla vid borgen, men tydligen hade vi inte förstått vilken ingång det var fråga om, så det blev en promenad runt borgen i ösregnet. Visserligen en fin promenad, men kanske hade den varit ännu bättre i torrare väder och om vi inte varit på jakt efter resten av gruppen!


Men vackra vyer! Hade jag själv planerat resan hade jag förstås också planerat in ett besök på själva borgen, borgnörd som jag är, men nu fick vi nöja oss med att gå runt den och se på utsikten. Till sist var vi tillbaka där vi hade börjat, vilket också var platsen där vi skulle träffa de andra. Det var dags att lämna centrum av Eger för denna gång...


..och fortsätta till Egerszalók Salt Hill spa. Ungern må sakna kust, men de är berömda för sina termalkällor och det lär finnas ett termalbad i någon form i varje by. Det här är modell större och och har både varma och kalla bassänger inomhus och utomhus. Uppe i backen finns vad jag trodde var en saltformation (namnet!), men tydligen är det kalksten och ser bara ut som salt... Nåväl, det var fina timmar ändå! Hade inga egna foton därifrån, så den här har jag plockat från nätet och den är nog tagen en soligare dag, men i de varma poolerna utomhus var det riktigt skönt i gråvädret! En del bassänger var så varma att man måste byta till en svalare ibland för att inte tuppa av... På det preliminära programmet i år finns också ett bad, men den här gången blir det grottbadet i Miskolctapolca. Det blir kul! 



fredag 8 april 2022

I vår tid

Mariupol.

Bucha.

Kramatorsk.

Att den här våren skulle vara en tid när namn på städer blir kända av helt fel anledning - jag hatar det. Det borde inte hända, inte i vår tid. Den europeiska historien innehåller redan alldeles för många namn på orter som präglats av krigsbrott och folkmord; nu borde vi veta bättre. Inte fler ortsnamn på den mörka listan nu!

Mitt hjärta går sönder samtidigt som mitt eget liv rullar på i sina hemtrevliga gängor. Hur förhåller man sig till det?

fredag 1 april 2022

Vi


För ganska många år sedan gick jag i centrum av Vasa, hand i hand med en liten knatte som nätt och jämnt lärt sig gå. Fast det måste vara nästan 14 år sedan är minnesbilden fortfarande glasklar - jag var så sprängfylld av förundran över att vara mamma till en liten människa som helt klart höll på att bli en egen person, som bokstavligen höll på att ta sina första egna steg ute i världen.

Förra lördagen gick vi på stan i Vasa igen, visserligen inte hand i hand, men lika fylld av förundran var jag - tänk att få gå där med en unge som blivit en helt egen person och som dessutom gått och blivit en så klok, lugn och fin sådan. Så rolig att umgås med!

tisdag 22 mars 2022

Är vi på väg igen?

 

Efter två och ett halvt år med Erasmus på hemmaplan börjar det röra på sig. Vågar vi tro att vi är på väg ut i världen igen? Ja! Ingenting är väl egentligen lugnare och tryggare nu än det varit hittills under pandemin (förutom att vi är vaccinerade), och nu har det dessutom seglat upp mer än mörka moln i öst, men nu är det dags. Nu är det dags! Om en månad kommer jag, om allt går väl och det blir som vi planerar och hoppas, att resa till Ungern med en kollega och fem ivriga elever. Och i maj ska vi äntligen få vara värdar för ett Erasmusbesök hemma hos oss - efter att ha väntat i över två år efter att vårt förra försök till värdskap ställdes in med nästan noll varsel i mars 2020. Vi är alla lite skamfilade och väldigt mycket mer ödmjuka i vår planering efter de senaste två åren, men vi måste ju tro och våga försöka igen! 

Praktiskt också att vår ungerska värd - med något höjda ögonbryn och kanske lite sarkasm i rösten - berättade att den ungerska regeringen nu har avslutat pandemin eftersom det är lämpligast så med tanke på det kommande valet... 

Men först ska det bokas flyg. Knappast kan vi väl skylla på pandemin, men aldrig har jag varit med om maken till krångel när det gäller resebokning! Redan på måndag morgon var allt var klart för att boka. Ikväll, tisdag kväll, har jag fortfarande inte lyckats slutföra bokningen helt. Jag har suttit sammanlagt två timmar i telefonkö och ungefär 45 minuter i kö för att nå fram på Finnairs kundtjänstchatt de här två dagarna och ringt oräkneliga samtal fram och tillbaka med den tappra personen på bildningskansliet som hade oturen att få mig och min bokning på sitt bord... Men jag hyser visst hopp om att kunna slutföra det här imorgon bitti innan skoldagen börjar - håll tummarna!



Bilderna är från vårt besök i Ungern i maj 2019, från en eftermiddag när vi gjorde en utflykt till grannbyn Porozló och ekocentret Tisza-Tavi Ökocentrum. Om jag lyckas boka klart imorgon tror jag minsann jag ska fira med några blogginlägg från resan för tre år sedan! Där har jag nämligen halva resan obloggad och så kan vi ju inte ha det. 

fredag 18 mars 2022

Sportlovsjournalen, del 1


Dags för några sportlovsinlägg! Inte skrivna utan tanke på vad som händer i världen utan tvärtom med stor tacksamhet för allt vårt fina, vanliga, fredliga. 

Jag inledde som sagt sportlovet med en arbetsdag i hemmakontoret, men på söndag förklarade jag högtidligen min ledighet öppnad och lovade mig själv sju fullständigt lediga dagar. Det lyckades och det behövdes verkligen! Vi började direkt med något så perfekt sportlovsaktigt som skidjippot Onnis runda - våra större barn deltog ett par gånger när de var små, men nu hade det blivit en lång paus. Josef var taggad direkt när han hörde om loppet, och efter lite betänketid ville Edvin också vara med. Extra kul var det sen att inse att en hel hög kusiner också skulle delta! 


Stämningen på rundan är verkligen jätteskön - peppande och fin. Inte för långa banor heller, med en kilometer för Josefs åldersgrupp och två för Edvins, så det går att delta även om man bara skidat lite halvhjärtat tidigare under vintern... Vädret kan vi inte heller klaga på - bättre sportlovsväder än anno domini 2022 går inte att få!


Rätt skönt också att vara utomhus i flera timmar, komma hem med solen brännande i kinderna - och inse att det fortfarande bara är tidigt på eftermiddagen! Och undertecknad var så taggad av skidjippot att hon plockade sina egna skidor i bilen och körde till Lodeträsk och tog en egen runda. Spåret vid Lodeträsk var vårt närmaste spår när vi bodde i radhus och det är varken långt, upplyst eller avancerat, men jag gillar det. Det känns som ödemark fast halva myren omges av planerade bostadsområden... Spåret är 1,5 km långt och hela tiden platt, vilket gör att det känns väldigt kravlöst att snurra på där ett varv, två varv, tre varv... och så länge man har lust tills solen går ner eller klockan blir mycket. 


Skida och tänka


Fredag kväll och på något underligt sätt har det redan hunnit gå två hela arbetsveckor sedan sportlovet. Hur gick det till? De har fullständigt sugit musten ur mig och jag skulle inte ha något emot... ett sportlov? Sportlovet var ändå väldigt bra. Jag jobbade första och sista dagen av det, men däremellan var jag välsignat ledig. Hela tiden med lite hettande kinder av sol och ömmande triceps av gårdagens skidtur. Det längtar jag tillbaka till! 

Samtidigt skuggades sportlovsveckan - liksom veckorna efter det - av nyheterna från Ukraina. Jag skidade och skidade och lyssnade och lyssnade. Nyhetssändningar, nyhetspoddar och Anna-Lena Lauréns briljanta Sammetsdiktaturen i ljudboksform. Försökte begripa vad som händer och vad det betyder. Först nu senare har jag insett att jag hela tiden höll mig till teoretiska resonemang om kriget och bakgrunden till det - fortfarande värjer jag mig för berättelser om det som räknas allra mest: Människorna som bombas sönder. De som dör eller begraver sina barn i massgravar. Det som händer varje dag nu kommer aldrig att kunna göras ogjort, och det är så oerhört att jag inte ens vet hur jag ska närma mig det. Det får allt i min vanliga vardag att kännas så futtigt - men samtidigt så väldigt viktigt och värdefullt. Om bara alla fick leva i sina vardagar, med sina familjer och sina små glädjeämnen och framtidsplaner och anhöriga som lever i trygghet. Om bara. 


Bilderna är från sportlovets sista dag, när jag tog en paus från periodvitsorden och begav mig till Lodeträsk i snövädret. Det ser ruskigt ut, men var både skönt och roligt att skida i - precis vad jag behövde då. Inget är som ett skidspår i snöyra för att ge en lite distans till världen!

söndag 13 mars 2022

På inte alls tunn is

 
Vårvintern är på god väg att segla upp som en av mina favoritårstider. Åtminstone när den är som just nu. Fortfarande bra med snö och kallt på nätterna, men på dagarna sol, blå himmel och fläckvis barmark på vägarna. Jag kan ännu skida genom skogen till vårt närmaste skidspår, men igår såg jag två svanar komma flygande precis ovanför mig när jag gjorde det - och det var så varmt att jag fick skala av ett klädlager från överkroppen innan jag ens lämnade gården!


Idag gjorde vi nog den perfekta söndagsutflykten den här årstiden. Min moster skrev och föreslog en promenad över isen ut till holmen Storpaskarn och det tackade vi absolut ja till. Vi blev en hel liten släktflock som vandrade över isen och det var så otroligt fint! Jag har lite halvhjärtat försökt få familjen med mig ut till Mässkär då och då under vintern - de har haft en lång säsong och folk verkar ha vallfärdat dit i vinter - men familjen har varit motsträvig, så det har inte blivit av. Får se om det lyckas ännu så länge isvägen finns i år, men dagens utflykt var minst lika bra! Det är bara en dryg kilometer att gå över och vackra landskap, men känner man inte till stället så blir det ju inte av... Har en känsla av att det finns obegränsat med sådana smultronställen i nejden! Och så traskar man bara på längs med de gamla, invanda stigarna... 



Jaha. Nu borde jag väl kanske planera lektioner inför morgondagen, men när jag ser de här bilderna och med en blick ut genom fönstret konstaterar att vädret fortfarande är strålande så tänker jag att... söndag borde få vara söndag, kanske jag hinner med en runda i skidspåret innan det skymmer? 


Återkommer antagligen med mera vårvinter i form av sportlovsrapporter, så ber om ursäkt på förhand för enahanda content!



söndag 27 februari 2022

Shame on you

En sak jag blir nästan orimligt provocerad av: När någon medvetet förstör det andra har byggt upp. 

När någon kastar sten på gatlampor, när någon kör sönder ett nydraget skidspår, när någon med vett och vilja ritar en stor, ful mustasch på sitt syskons teckning.

Och busringningar! Minst roliga skämtet någonsin, alltid på mottagarens bekostnad, till uppringarens nöje. Den som blev uppringd är inte med på skämtet och har antagligen bättre saker att göra. Kanske sköta sitt jobb, kanske svara vänligt i telefon när nästa person ringer och faktiskt har ett ärende.

Men allt det här är oviktigt. Det spelar ju ingen roll.

Det som spelar roll just nu är att någon tror sig ha rätt att bomba städer någon annan byggt upp. Förstöra för ett helt land som helt säkert hade bättre saker att göra. Tvinga ett helt folk att släppa det de håller på med och istället försvara sig eller fly. Jag tänker på att någon kanske hellre vill vända ansiktet mot februarisolen och fundera på vad som ska få växa i grönsakslandet till sommaren. Inte alls packa en väska och lämna gården vind för våg. Någon annan får snart sin examen och funderar på att söka in till universitet. Ingenstans i planen fanns att stå i standby för att kallas in i ett krig. Någon kanske är nygravid, illamående och förväntansfull och vill helst göra en kokong av sitt hem. Inte springa ner i ett bombskydd när larmet går och kanske återvända till ett hem som saknar en vägg.

Förstöra någon annans hem, förstöra någon annans tillvaro. Städer, vägar, vardagar som någon annan byggt upp. Grusa framtidsplaner, splittra familjer. Inte okej.

Jag är rätt säker på att precis varenda person i Ukraina kunde ha haft bättre saker för sig än det de nu tvingas till. Rätt säker.