söndag 15 september 2019

Min världens finaste


För länge, länge sen fanns det en tid när jag skrev om mina barn när de fyllde jämna år och månader. Det känns som en evighet sedan, samtidigt som det känns som förra veckan. Som med allt annat! Det känns som om det gått en blinkning sedan den där vackra septemberdagen för fem år sen, då när hela familjen hade höstblåsor och jag hade vilat mellan värkarna halva natten bredvid en lugnt sovande fyraårig Edvin. Samtidigt är det en evighet. Då var Edvin en gosekindad liten knatte som sov mellan oss i sängen, nu är han en virvelvind på långa ben. Då var det självklart att låta fammo och faffa ta hand om storbarnen när vi skulle in till BB, nu har vi fått vänja oss med att klara oss utan fammo. Då gissade jag att det var en särdeles fin unge som var på väg ut i världen, nu vet vi att det var så. Därför kan jag inte låta bli att skriva ett födelsedagsinlägg. Josef! Fem år!


Det händer ungefär dagligen att jag ser honom på avstånd och inte kan begripa att den långbente killen som kan ungefär det mesta själv är min minsta, min baby. Hur gick det här till? Samtidigt känns det förstås nästan overkligt att tänka sig att vi bara hade två barn ända tills han kom. Han behövdes ju här, förstås! Han är klok och liksom stadig, i balans ända sen han var pytteliten - utom vid måltiderna när han härjar och springer och gömmer sig, mest för sakens skull tror vi. Det går över. Han bäddade själv en madrass åt sig och bestämde att han skulle sova på golvet i vårt sovrum, och så gjorde han det ett par veckor. Han älskar Ryhmä-Hau, Spotify, sina bröder och sitt dagis. Han har börjat bli nyfiken på både finska och engelska. (Igår när barnen hade filmkväll med Alvin och gänget på engelska kom han springande gång på gång och ville veta vad olika ord betyder. Eftersom han inte pratar riktigt rent på svenska heller var det inte så lätt varje gång och vid ett tillfälle såg han lite bekymrat på mig och sa "Mamma, du kanske inte kan engelska så bra?" Det kunde jag ju ha blivit lite knäckt för, men sen fixade jag flera ord på raken och upprättade min engelsklärarstolthet!)


"Äntligen är jag fem! Jag väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat och väntat."


(Och till sist... det finns massor av barn som är världens finaste, jag vet. Men just den här råkar vara min världens bästa femåring!)

fredag 6 september 2019

Oförtjänta tomater


Det känns nästan som lögn att lägga upp en bild på mogna, röda tomater i min hand. De existerar ju bevisligen (åtminstone tills alldeles nyss), men det är ju inte så att jag gjort nåt för att förtjäna dem. Vi flyttade till ett färdigt växthus, köpte tomatplantor på -70% i början av juli och kom ihåg att vattna dem tillräckligt ofta. Tadaa! Det räcker för mig.

Känner ibland att det här med trädgård är ännu ett av mina sorgligt försummade områden (ungefär som i stort sett allt som har med hushåll att göra), men jag gillar i alla fall att äta skörden. Vårt trädgårdsland sådde vi efter nån gång efter midsommar och sedan glömde vi allt mer aktivt bort att rensa ogräs ju längre sommaren led, men konstigt nog har det ändå växt en del där - sallad, ärtor, rödbetor och morötter. Tja, det handlar visserligen om den blygsamma storleksordningen 13 överlevande morötter (jo, jag räknade), men ändå! Självförsörjningen ligger inte riktigt nära till hands, men nöjet att få stå och äta krispiga, kalla ärter och sötdoftande tomater en mild septemberkväll... det är oförtjänt, men väldigt njutbart. 

(Och så har jag satt krokuslökar ikväll. Arbetsgången när jag köper blomlökar brukar vara följande: Köpa lökpåse. Låta lökpåse ligga på arbetsbänken i köket. Tills lökpåse städas undan i en skrubb. Tills lökpåse upptäcks och lökarna sätts i jorden en mild och snöfri jullovsdag eller eventuellt följande höst. Nu köpte jag krokuslökarna igår och satte dem idag! Får jag ge mig själv en klapp på axeln?)

söndag 1 september 2019

Skön helg med en hint av måndagspanik


Ja, vad säger man? September, plaskpool och barfotaväder har det varit idag! Väldigt härligt en ledig söndag, men lite tråkigt att behöva ställa in sig på en alldeles för fullspäckad måndag som kommer emot alldeles för snabbt. Jag har ju mer luft i mina veckor annars i höst, men just måndagarna är ungefär lika luftiga som betong. Med ett extra möte och fotbollsföräldraskap till så räknar jag med att springa ungefär från åtta till åtta - och nånstans i mitten ska jag se sval och samlad ut på skolfoto. Hurra. (Tror inte jag blivit bra på skolfoto sen jag gick i gymnasiet. Tror inte skolfoton är gjorda för vuxna, faktiskt.) Räknar med att resten av veckan blir snällare bara jag fixar måndagen!

Så just idag är det skönare att tänka bakåt än framåt. Ungefär ett dygn bakåt, till villaavslutningen på "Sjöblommas villo" i Monäs. Det blev ännu en villaavslutning enligt nästan samma upplägg som mina barndomars! Fast den här gången var det bara husfolk där förutom vi - en lugn och skön och på alla sätt trivsam eftermiddag och kväll! Vädret var inte lika somrigt som idag, men ändå tillräckligt varmt för att två glada barn skulle simma två gånger och till och med vår frusna Arvid skulle hoppa i lagom tills det mörknade och raketerna började smälla på andra sidan viken. Vi försökte paddla också, men fick ge oss rätt snart när vinden bokstavligen svängde kanoten med fören tillbaka mot stranden vi kom ifrån... på kvällen hade det mojnat, men då hade vi hunnit bli för lata. Sedan smällde vi raketer tills alla var nöjda och Josef knappt kunde hålla ögonen öppna längre... tror inte vi hann köra många meter innan hela baksätet sov på hemvägen.

En fin helg alltså, men nu. Nu: Tänka framåt. Lite lektionsplanering, så blir måndagen betydligt trevligare än utan...

söndag 18 augusti 2019

Guoletsjaur, Kuoletisjaure, Guoledisjávrre - kärt barn har många namn


Nu tycker jag det är dags - här kommer ett bildregn från en av sommarens vackraste dagar på en av sommarens vackraste platser! Det var vår första dag i fjällen, solen sken och vi körde iväg till Guoletsjaur. Ja, eller egentligen ska det väl stavas Kuoletisjaure alternativt Guoledisjávrre ser jag nu när jag började kolla upp det... Kanske är Guoletsjaur vår egen variant på namnet. Inte konstigare än att Kortesjärvi har sitt eget, alldeles unika uttal i grannbyn Överpurmo: Kårttischärv! Hehe.


Det var ju början av juli - flera veckor tidigare än vi vanligen brukar resa till fjälls - och dessutom hade det varit en kall försommar. Det märktes på snön som låg kvar, men däremot hade vi inte särskilt kallt just när vi var där. En riktig fullträff att åka den tiden på sommaren!


När jag tänker på hur mycket jag tycker om det här området kring Silvervägens högsta punkt är det nog 50 % enastående naturupplevelse och 50 % min familj som är orsaken. Skulle jag resa dit på egen hand eller med bara min lilla familj skulle jag säkert njuta ändå, men nog skulle det vara märkligt. Det hör liksom till att det här är något man gör med hela stora flocken. Vi har aldrig levt villaliv eller haft nåt sånt att samlas kring, utan det är fjällen (och Stennabba) som är våra tillsammans-platser. Så Guoletsjaur blir liksom en kombination av två av de saker jag är allra gladast för att kunna ge mina barn - både fjällen och släkten!


Den här dagen var så njutbar att jag nog kunde ha stannat ute ända till natten. Ville liksom aldrig vända! Däremot hade jag inget behov av att gå snabbt eller långt, utan det passade mig perfekt att gå i barnens takt, klättra på stenar, bygga rösen och stanna för mellanmålspaus med jämna mellanrum. En riktig livsnjutardag, helt enkelt!





Här finns ett gammalt inlägg om Guoletsjaur - samma vyer och tydligen lika mycket snö det året, men vilka små barn vi hade med oss då!


fredag 16 augusti 2019

Första fredagsfiilisen den här hösten


Så var det fredag! Vi klarade oss nästan utan manfall genom den första skol-/arbetsveckan och pustar ut här hemma efter väl förrättat värv. Skolstart är tydligen synonymt med förkylningar som virvlar upp som ovälkomna myggor i skogen en julikväll, så 3/5 i familjen har lite olika varianter på förkylning och Herr Tweenie tillräckligt för att missa två dagar av första skolveckan. Själv går jag omkring med en värkande tennisboll i halsen och kan varken gapa stort eller svälja utan att mentalt ta sats först. Men det är okej, nästan en vecka kvar tills Matias och jag ska ut på roligheter, så gott om tid att bli frisk igen!

Läsårets första period har jag lyxigt nog en ledig dag i veckan  - på fredagar! Det är så skönt att det inte är sant, även om största delen av min lediga dag idag gick till ett rätt så nödvändigt frissabesök, diverse ärenden och fredagshandling. Nu är det gjort i alla fall och resten av helgen ligger fortfarande framför! Egentligen skulle vi ha firat Matias 40 år i liten skala imorgon kväll, men på grund av förkylningarna sköt vi upp det och jag kan inte låta bli att tycka att det är rätt skönt ändå med en helt oplanerad helg. Ganska nöjd med livet alltså!

tisdag 13 augusti 2019

Start!


Det är nu det börjar, det nya läsåret! Jag har varit sällsynt opeppad på att inleda ett nytt år - jag hade blivit så bekväm i sommarlovslunken att det kändes riktigt, riktigt motigt att tvinga mig ner framför datorn för att tänka jobbtankar igen. Men igår på lärarnas planeringsdag var det något som klickade på plats. Äntligen började jag känna hur det glittrade till av förväntan inför det nya året! Jag tror lite försiktigt att jag inte faller tillbaka i mitt überstressiga tempo från i maj, för det verkar faktiskt finnas tillräckligt med luft i mina vardagsveckor det här året. Att vi har en alldeles nybyggd avdelning med superfin matsal, lärarrum och inte minst skolbibliotek skadar inte alls heller. Idag kom eleverna och nu kan jag äntligen känna att ja, nu är vi på gång igen. Nu känner jag att det ska bli roligt att styra upp den här hösten!


Barnen har förstås också börjat och jag känner redan hur jag kommer att angsta till våren - nu har vi nämligen kommit fram till Arvids sista år före högstadiet och Josefs sista före förskolan. Tiden går så fort, stanna den snälla! Men den här hösten njuter vi av att helt enkelt... fortsätta. Ingen byter jobb. Ingen byter skola. Framför allt har vi ingen flytt framför oss. Vi bara rullar vidare, och det är ju ibland det bästa som finns.


Måste till sist bara - med tillåtelse av Arvid - dela med mig av bilden jag försökte få till av mig och min älskade tweenie... Hans ansiktsuttryck! Det är faktiskt inte misär, det är bara hans "enough with the pictures"-ansikte. Han ställer upp på ett par bilder (se ovan), men sen skrynklar han ihop ansiktet för att försäkra sig om att det är omöjligt att ta nån fin bild där han ingår... lite som det här familjefotot från Spanien 2013. Redan då! Han har tydliga gränser, min son.


måndag 29 juli 2019

Turist i egen stad


Vad är frihet? Det kan säkert definieras på en miljon olika sätt, men att inte behöva hushålla med min tid är något som ger mig en nästan svindlande frihetskänsla. Även jag gillar det mesta jag gör under terminerna så är det väldigt sällan jag spontant kan hitta på något som tar tid utan att behöva beräkna hur mycket det stör allt det där som egentligen borde göras istället. Men nu - nu kan jag. Väldigt snart måste jag sätta mig ner med läsårsplaneringen som jag hela tiden skjuter upp, men ännu är det inte panik. Igår turistade vi i hemkrokarna hela dagen, bara för att vi kunde. 

Det vi hade planerat in var ett besök på Nanoq följt av den mindre semestriga uppgiften att tömma loppisbordet vi haft den senaste veckan. Men när våra vänner frågade om vi ville hänga med till Fäboda på förmiddagen var det inget som hindrade det. Och när vi frågade svärfar om vi kunde komma förbi och plocka jordgubbar i hans land efter Nanoq-besöket var det ingenting som hindrade att vi dessutom hämtade pizza och åt tillsammans med honom. I slutändan var vi ute på sommarnöjen nästan hela dagen - och det gjorde ingenting! Det är frihet. 


På Fäboda var det väldigt lite folk jämfört med hur jag hörde ryktas att det var dagen innan, när det var runt 30 grader. Inte så dumt att välja en lite svalare förmiddag! I vattnet var det helt okej - inte jättevarmt, men helt klart simbart. Blåste och vågade friskt gjorde det också, så pass att den här landkrabban fick påminna sig om hur långgrund och snäll stranden faktiskt ändå är... men roligt tillika att hoppa i vågorna! Det här var faktiskt vårt första dopp vid Fäboda för den här sommaren och med tanke på hur temperaturerna sjunkit får vi se om det var det enda. Roligt att det blev av i alla fall och en fin bonus med sällskapet!



Och så genast vidare till Nanoq! Varken Matias eller jag hade varit dit på många år och barnen hade aldrig varit. Jag har tänkte i ett par somrar nu att vi ska passa på när de har guidade rundturer under Jakobs dagar, men tydligen tog det några år att få ändan ur vagnen... Jag gillade verkligen! Blev på något konstigt sätt sugen på att resa till Grönland själv och se med egna ögon. Det är kanske inte en resa som någonsin blir av, men drömma kan man ju. 

Josef var antagligen trött efter Fäboda, för när vi inte köpte glass mitt i guidningen fick han spunk, blev jättesur och vägrade hänga med oss och guiden. Jag kan inte påstå att jag tycker det är en god idé att ge barn en telefon att spela på när de är på museum, men den här gången var det enda sättet att själv kunna lyssna överhuvudtaget... Problemet löste sig i alla fall när vi hittade blåbär på utsidan. Bingo! Blåbär löser alla humördippar.


En av guidens favorithistorier var den om den misslyckade Andrée-expeditionen och hon nämnde också Bea Uusma. Då slog det mig att jag ju faktiskt har hennes bok om Andrées ballongfärd - ett loppisfynd som fått stå och damma i bokhyllan alldeles för länge. Har hört väldigt mycket gott om den, men när jag tagit upp den och börjat bläddra har jag aldrig riktigt känt något sug efter att läsa vidare. Jag behövde visst lite starthjälp för att komma igång, och det fick jag igår. Så pass att jag stannade uppe alldeles för sent och läste halva boken redan samma kväll... 


Den handlar alltså om Salomon August Andrées polarexpedition; han och de två andra deltagarna i besättningen skulle med start på Svalbard flyga med vätgasballong över Nordpolen, släppa ner en boj med ett meddelande om att de var först på plats och sedan glida vidare till Alaska, Ryssland eller Kanada. Med i packningen hade de bland annat sidenkravatter för att kunna hälsa de jublande välkomstkommittéerna med stil när de kom fram. Det gick inte riktigt så. Utan att ens ha testflugit ballongen uppskattade Andrée att den skulle klara av att flyga i 30 dagar, vilket var långt mer än nödvändigt då seglatsen beräknades ta högst sex dygn. Ingen luftballong hade hållits i luften längre än ett dygn, någonsin. Bara två dygn efter start nödlandade de och vandrade i över isen i tre månader tills de kom fram till Vitön, där deras döda kroppar upptäcktes 33 år senare. Jag vet inte om jag ska beundra deras äventyrslusta eller förundras av den oerhörda dumheten i projektet?


Det är en fascinerande bok. Dels är Uusmas besatthet av den här gåtan fascinerande, dels är själva historien spännande. Men som sagt, jag behövde en öppning in i den för att bli nyfiken på mera! Rekommenderar den, särskilt i kombination med ett besök på Nanoq!

torsdag 25 juli 2019

Så mycket sommar

Häromdagen hade vi våra vänner från Vasa här på pizzakväll, första gången de hälsade på i nya huset. Också nåt jag älskar med sommarlov - att det äntligen blir av att träffa vänner! Då kom semester på tal - här i huset har vi ju faktiskt nästan skamligt långledigt i huset eftersom hela högen följer skolåret. Malin funderade på om man faktiskt kan bli "färdig" med semester och ledighet och jag hävdade bestämt att ja, jag tycker att jag småningom börjar bli ganska färdig. Inte så att jag inte vill vara ledig - och absolut inte återgå till vansinnestakten i våras - men sådär att jag känner att den här sommaren redan har gett mig så mycket vila att det skulle passa med lite terminsplanering snart. Ja, jag påstod till och med att jag skulle börja på den här veckan. Först skulle jag rensa och röja i arbetsrummet och sedan - boom - skulle jag börja bekanta mig med nya läromedel, göra terminsplaneringar och finkamma nätet på smarta lektionsupplägg. 

Det planerade jag faktiskt. 

Men... sen kom den nya veckan med värmebölja och Jakobs dagar och inbokad sommarteater och... tja, väldigt, väldigt mycket sommar. Har jag jobbat hittills den här veckan? Nja. Fråga igen lite senare. Men jag har verkligen njutit av att inte jobba, och det är väl alltid något! Samtidigt läser jag att värmen bara är här några dagar, så även om det skaver lite att jag trots allt inte har kommit igång med läsårsplaneringen, skaver också impulsen att vi borde passa på - passa på att simma, simma och verkligen ta vara på den här sommarens (kanske) korta värmebölja. Puh! En enda gång har jag hunnit simma utomhus i sommar, men det skyller jag faktiskt på det svala vädret. Inte ens i lördags var vattnet särskilt varmt vid Vilttorpet trots att vädret annars var fint... men sommaren är ju inte slut ännu!


Men passat på att njuta av sommaren har vi allt gjort ändå den senaste veckan. Två gånger har jag gått på Jakobs dagars förmiddagsträning i Skolparken, en dag följt av lyxlunch på Pavis tillsammans med syrran Hanna. En dag förra veckan lämnade Matias och jag barnen hos faffa och lunchade (också då) på Pavis och avslutade med att äta glass och handla mat på egen hand bara för att vi kunde. (Att vara tillsammans hela familjen hela tiden hela sommaren är härligt, men inte bara enkelt.) Cyklade in till stan för att strosa omkring på storloppis på torget och äta glass med storbarnen häromdagen, semester som bara va. En kväll tittade min moffa in just när vi skulle äta kvällsmat, och jag var orimligt nöjd med att jag precis hade lagat mat som varken var rester eller helfabrikat - och att det var gott och räckte till alla. Bingo! Sånt gör en sommar. 


(Här är receptet som jag hittade i s-kedjans mattidning Säsong. Fast jag lyckades tydligen inte vända det rätt... heh. Enkelt, snabbt och gott, kommer helt klart att bli en vardagsfavorit i repris. Men lägg för allt i världen inte så mycket salt som det står här!)


Sommarteater har vi också varit på! Har varit så imponerad av Oravais teater tidigare - de brukar alltid vara ett par steg mer professionella än jag väntar mig av en sommarteater och miljön är fantastisk. Under liten himmel som de spelar i år är inget undantag. Den handlar om Maria Åkerblom-rörelsen och var fängslande, välspelad, effektfull och bitvis riktigt obehaglig. Rekommenderar om det finns biljetter kvar!


Under tiden hade barnen poolparty med kusinerna i Nykabi - det om något är väl att ta vara på sommaren!



måndag 15 juli 2019

Nya tallar, nytt blåbärsris

Det är inte klokt alltså - alla de här stigarna i skogen utanför vårt hus! (Tänk: Emoji med stjärnglasögon.) Ikväll gick jag än en gång på en ny stig och häpnade över hur fint det var åt det hållet också. Har nog aldrig haft så lättillgänglig skog till hands. Jag växte ju minst sagt upp nära naturen i Överpurmo, men där får man ju för det mesta välja mellan att hålla sig till skogsvägarna eller trava fram över stockar och stenar. 

Här går stigarna kors och tvärs genom skogen så jag blir alldeles bortskämd. Dels passerar en allmän vandringsled här, dels finns det en mängd stigar som används tillräckligt flitigt av terrängcyklister för att de ska hållas fint upptrampade - till och med vintertid. Visst händer det att jag får dela stigarna med en cyklist eller två, men för det mesta har jag ändå skogen för mig själv så pass att jag funderat en del på vad jag ska göra om jag träffar en björn... vilket faktiskt hände en motionär häpnadsväckande nära centrum av Kokkola häromveckan! Viker jag av från mina vanliga rundor händer det fortfarande att jag tappar väderstrecken så att min promenad blir två timmar istället för den ena timmen jag hade tänkt mig... Jag antar att det avtar med tiden, både det att jag upptäcker nya stigar och att jag regelbundet går vilse, men än så länge känner jag upptäckarglädjen! Nytt life goal: Få koll på den här skogen och stigarna i den. Jobbar på det!


(Ja, på bilden ser det ju bara grådassigt ut, men det skyller vi på min mobilkamera. Egentligen var det grönt och skönt och välkomnande! Och väldigt myggigt.)

torsdag 11 juli 2019

Hit the road

På förhand måste jag erkänna lite för att jag fasade för resan till fjällen. Inte för fjällen eller själva vistelsen där, men för bilresan dit. För första gången sedan vi fick barn skulle vi nämligen köra hela vägen på en dag - tidigare har vi antingen tagit båten över till Umeå, vilket förkortar körtiden ganska radikalt, eller så har vi delat upp resan på två dagar och övernattat i Norrfjärden, vilket bara är en omväg på tjugo minuter, så i princip bara ett smidigt stopp längs vägen. Mina systrar har däremot friskt vågat och kört runt med sina barn rätt många gånger, så vi tänkte att det inte kan vara omöjligt - även om vi nästan höll på att ändra oss efter den där katastrofalt påfrestande bilresan ner till Åbo på väg mot Stockholm i början av juni..! Hur som helst, det fick bära eller brista, nu skulle vi testa!



Vi hade planerat minutiöst. Vi skulle starta så tidigt att barnen (och jag) inte kunde låta bli att somna om och sova rätt länge i början; på så sätt skulle vi få den första biten "på köpet". Vi bäddade ner hela baksätet med täcken och kuddar och jag måste säga att det såg riktigt, riktigt mysigt ut. Och det funkade! Vi startade 4.21 och A&E somnade nästan genast. Josef höll sig vaken till Kalajoki, men sedan slocknade han (och jag) också. Så glad för att Matias inte hade något emot att köra just den här okristligt tidiga morgonsträckan!


När alla så småningom började vakna i trakterna kring Uleåborg stämde vi av med Amanda och Mathias, som körde samtidigt som oss, och bestämde oss för att morgonpausa i Ii. (Ja, det är ett riktigt ortsnamn!) Där finns en badplats som vi kört förbi otaliga gånger och tyckt att ser så fin ut, men vi har aldrig stannat där. Där skulle det bli frukostbuffé! Fin strand, och förutom ett gäng gubbar som fixade med omklädningsrummen var det väldigt lugnt där kring 7 på morgonen...


Efter en tankpaus i Torneå utackorderade vi ett barn (var det Arvid kanske?) till Amanda och Mathias, och det fortsatte vi med resten av resan, lät bara barnen turas om lite. Guld värt! Att köra långt är egentligen inte ett problem i vårt baksäte, det är att klämmas in alltför tätt inpå sina bröder under en alltför lång tid. Vi borde alltid köra tillsammans med en annan bil!

Sedan susade vi vidare till Älvsbyn, där vi åt en helt okej asiatisk lunchbuffé och sedan vidare till Arvidsjaur där vi storhandlade mat för att det är där de sista mellanstora mataffärerna före Vuoggatjålme, 200 km längre fram, finns. Sedan kom vi fram till Arjeplog och då är man nära! Vi åt ganska sorgliga hamburgare på Frasse's (trots att alla egentligen var mätta efter lunchen - kanske därför de kändes så sorgliga), men sedan kom äntligen kameran fram. Solen flödade och jag är så hemskt glad i det där området kring Silvermuseet.


Det här året blev det inget museibesök, men två gånger i modern tid (jämfört med förr i vääde när jag reste med mamma och pappa) har vi besökt det och jag har verkligen gillat det i vuxen ålder också!


Ja. Landskap jag älskar. Arjeplog är ett av dem.





Den sista biten gick snabbt och det märkliga är att jag inte ens då, efter att ha suttit mer än klockan runt i bilen, fick myror i baken. Jag är inte heller någon superhjälte i bilen, utan brukar kunna lida av både restless legs och panikuttråkning... men inte den där dagen. Vissa dagar är bara förunderliga och det här var en av dem. Vi kom fram utan att någon enda av oss hade brutit ihop och fått nog. Helt fantastiskt! Tack vare vår tidiga väckning kom vi dessutom fram ganska tidigt på kvällen, så vi hade gott om tid att packa upp, bädda och träffa resten av familjen som hade anlänt dagen innan. Vi kan definitivt tänka oss att göra om det här!