lördag 24 juni 2017

Älskade Djurgården

Ett första riktigt reseinlägg! Vi förflyttar oss alltså tillbaka till förra onsdagen, när vi rullade i land i ett soligt Stockholm på förmiddagen. Jag blir så pirrigt glad av Stockholm! Det känns lite illojalt mot vår egen huvudstad, men även om jag kan tycka att det är lite kul att besöka Helsingfors då och då så är mina känslor för den staden ganska svala, medan Stockholm känns som en gammal vän som alltid gör mig glad. Det kan förstås bero på att jag känner mig som 20+ igen när jag rör mig i vissa delar av staden, men jag vill gärna tro att det inte bara är nostalgi.


Vi började med att inse att vi redan var hungriga efter den blygsamma matsäcken vi hade haft med oss som båtfrukost. Vi var för sent ute för hotellfrukost och bestämde oss för att det fick bli den lyxigaste tidiga lunch Östermalm kunde erbjuda. Eller tja, det blev alltså McDonald's/Subway på Fältan... Mysigt i alla fall att sitta på uteservering med utsikt över Karlaplan! Josef, som för tillfället älskar bussar, var också mycket nöjd med utsikten...

Dagens plan var att se Vasamuseet (barnens önskemål) innan vi körde vidare mot Kolmården. Eftersom det inte är så bara att parkera på Djurgården lät vi bilen stå och gick mot museet istället. Som jag kan gilla det promenadstråket!


Det är faktiskt tre år sedan hela familjen var i Stockholm senast, och då var vi också till Vasamuseet. När vi frågade (stor)barnen om det är något speciellt de vill göra i Stockholm den här gången innan vi kör vidare var det - kanske något överraskande - Vasamuseet som var deras omedelbara önskemål. Så det fick det bli! Vi vuxna tycker också det är fascinerande med den tragiska historien om det stolta skeppet som förliste efter bara några hundra meter. Tycker också det är roligt att museet vidgar perspektiven lite och berättar lite mer allmänt om livet i 1600-talets Stockholm också.


Helt avslappnat gick det ändå inte att flanera runt eftersom Josef var på sitt springigaste humör. Försök nu bara stå och titta på detaljer eller informationsskyltar med en sjövild tvååring som vill och (tror att han) kan göra allt själv! Överlag är det mycket som blivit lättare nu när Arvid och Edvin är så pass stora, men det finns fortfarande dagar när vi känner oss väldigt mycket som en... småbarnsfamilj.


Haha, kunde inte låta bli att lägga in den här bilden också...

Mia: Men se, vilket fint ställe! Här ska vi ta en bild, kom med nu ungar!
Arvid och Edvin: Gnnnh...


Efter Vasamuseet kunde vi inte riktigt förmå oss till att lämna soliga, vackra Djurgården och gå direkt till bilen, så vi tog en promenad istället. Lite glass mittemot Skansen, people watching och livsnjuteri i största allmänhet. Den eftermiddagen fick mig att undra över varför någon någonsin vill göra något annat än sitta på en picknickfilt på Djurgården och njuta hela somrarna..?


Nåja, till sist sansade vi oss och återvände till bilen för att köra iväg mot Kolmården. Det vi inte hade räknat med var att det skulle ta en timme att ta oss igenom city! Kanske kunde vi ha valt en annan rutt, kanske hade vi otur eller kanske borde vi helt enkelt ha tagit till oss varningen vi faktiskt hade fått om rusningstrafiken... Nåja, vi hade i alla fall folk att spana på!


Resten av körandet gick bättre, men lättnaden var ändå stor när vi äntligen körde upp bredvid den gula stugan vi skulle bo i. Hur kommer det sig att det alltid är den sista biten som är grinigast och omöjligast, oavsett hur långt man kör..?

Dagens stora missbedömning var ändå inte rusningstrafiken, utan det att vi plötsligt insåg att vi var så nära stugan att det nog inte skulle dyka upp fler mataffärer på vägen... Så klantigt, för det var ju inte så att vi inte skulle ha kört förbi en och annan affär på väg från Stockholm! Den närmsta butiken hade vi fått veta att skulle ligga i Krokek, men vi hade inte kollat upp så noga hur långt det var dit. Drygt tjugo minuter med bil visade det sig...


Jag lämnade man och barn att packa upp, bädda och installera sig i stugan och körde själv iväg mot Krokek. Till saken hör att vi inte har någon gps utom den på Matias telefon... som jag inte hade med mig. Krokek hittade jag, men som jag snurrade på där utan att hitta någon affär! Det krävdes både att jag stannade och frågade om vägen och ringde Matias och bad honom kolla på sin telefon innan jag hittade fram... Det var väldigt vackra omgivningar, men jag måste medge att jag inte uppskattade dem särdeles mycket just då! Nåja, lite efter nio (svensk tid!) var jag äntligen tillbaka så vi kunde börja med den mycket försenade middagen... den gången tyckte vi det var försvarbart med snabbnudlar!

fredag 23 juni 2017

Glad midsommar!


Himlen sprack upp och solen började äntligen värma lagom till kvällen! Det är midsommarafton och vi har firat helt utan båtar, hav, jordgubbar, midsommarblomster och annat som some-flödet tydligen anser att är nödvändigt. Vi hade en inbjudan till midsommarfirande i Esse, men konstaterade att vi behövde lata oss lite efter vår resa och stannade hemma istället. Mannen i huset (of course) grillade och sedan skulle vi gå på midsommarpromenad, men kom inte längre än till trädgården. En mycket enkel midsommarafton, men fin i all sin enkelhet!

torsdag 22 juni 2017

Tio år som förälder


Nu har det gått tio år sedan han klev in i våra liv, den här mannen. Det är ett helt decennium sedan vi blev föräldrar! Det har varit och är fortfarande ett äventyr. Det har samtidigt varit så mycket svårare och så mycket lättare än jag kunde tro att vara förälder. Så mycket mer utmanande och så mycket mer spännande. Så mycket mera allt! Skulle jag ha vågat ta steget om jag vetat precis hur mycket livet skulle komma att förändras? Skulle jag kanske ha fegat ur om jag vetat om all oro, all trötthet och all frustration? Tänk om jag hade gjort det - då hade jag gått miste om all stolthet, glädje och kärlek som också följde med.

På förhand tror jag inte jag insåg att det är en hel personlighet som kommer in i familjen när ett barn föds. Det är varken en mini-me eller en mini-Mattus, utan någon helt annan. Någon helt ny. Den som kom till oss för tio år sedan har blivit en klok, nyfiken problemlösare med integritet, kreativitet och kramar i världsklass. Så tacksam för att det var just du som kom till oss, Arvid!

onsdag 21 juni 2017

Hemma igen!

Vi är hemma igen efter våra åtta dagar på vift! Det blev ganska intensiva dagar, men roligt var det. Med facit i hand har jag konstaterat att det funkar bra att rodda runt vårt gäng längs med vägarna, men det är helt klart mer semester att hålla sig på en plats. Det bästa beslut vi gjorde när vi bokade Spanienresan i vintras var ju att hålla oss stationerade på en ort - då kunde vi upptäcka bäst vi ville, men vi kunde också låta kappsäckarna ligga och damma i ett hörn och pusta ut på kvällarna när vi kom tillbaka "hem" till vår lägenhet. Den resa vi ville göra nu funkade inte riktigt på det sättet, men det blev bra ändå. Mest var det kanske vi vuxna som kände att vi gärna skulle ha latat oss liiite mer - Arvid tyckte till exempel det var bra med en roadtrip så man fick se många olika saker. Och det tycker ju egentligen jag också.

Det kliar i fingrarna att gå igenom bilderna och semesterblogga (jag som bara hunnit halvvägs igenom sportlovsresan...), men det får vänta lite. Här är i alla fall det vi gjorde:
Dag 1: Bil ner till Helsingfors, nattfärja till Stockholm
Dag 2: Stockholm + körde ner till Kolmården
Dag 3-4: Kolmården
Dag 5-6: Jönköping
Dag 7: Tom Tits experiment, nattfärja till Åbo
Dag 8: Åbo, Ikea och hem!

Den regniga bilden här nedanför är från färjan i Helsingfors. Den representerar vårt semesterväder ganska dåligt, för det är nog enda gången vi alla behövde ha jackor på oss - hela tiden i Sverige uppförde sig vädret oklanderligt, från början till slut! Sol, blå himmel och sommarvärme... ända tills vi rullade i land i Åbo i duggregn och +11 grader. Heja Finland.

Vi brukar alltid ta färjan till och från Åbo, men den här gången fick vi ett infall och bokade från Helsingfors istället. Det är inte mycket längre att köra dit, och istället för en kort natt när man egentligen bara hinner stressa för att få barnen att sova en någorlunda tillräcklig natt så hann vi både med en hel kväll på båten och sovmorgon dagen därpå. Vi kom ändå fram 9.30 svensk tid, så vi hade ändå det mesta av dagen kvar - och då var vi utvilade och glada istället för hålögda! Kommer helt klart att köra den taktiken igen!


måndag 12 juni 2017

Ett foto i timmen

Såhär dagen före avresa fick jag ett infall och plockade upp en gammal bloggklassiker - ett foto i timmen! Vad jag kan minnas har jag bara gjort det en gång förr, när jag var mammaledig med Josef, men nu tyckte jag det kunde passa bra med en bloggutmaning i miniformat. Riktigt ett foto i timmen blev det inte, men ganska många!

Kl 10
Jag sneglade på klockan och insåg att jag hade glömt bort EFIT-utmaningen fast jag hade varit uppe sedan före åtta... bättre sent än aldrig tänkte jag, och tog en inte så självklar bild av ett lass ogräs som stod kvar sedan igår!


Kl 11
Barnens kusiner Joar och Leander hälsade på en stund medan syster Hanna hade saker att göra. Joar och våra storbarn sögs genast in i en tydligen väldigt fantasifull legovärld, men Leander tyckte det var en usel idé att hänga med moster och kusiner... åtminstone först. Plötsligt klickade det liksom till när han tydligen hade tröttnat på att gråta och han gled istället iväg för att börja leka. Sedan var allt väl!


Kl 12
Hanna hade återvänt (till Leanders stora lycka) och vi lyxade till det med fiskpinnar till lunch. Javisst javisst, fiskpinnar är väl inte per definition någon lyx, men där vi satt i gott sällskap på terrassen helt utan stress kändes det väldigt lyxigt!


Kl 13 - tog jag ingen bild, för Hanna & co höll på att säga hejdå precis när jag fick en potträningsrelaterad incident att städa upp efter. 

Kl 14
Dags för eftermiddagsvila. Josef håller på att sluta med sina tupplurar på dagarna, men vila behöver han ändå. Och egentligen - vem behöver inte en liten siesta? Storebröderna hade ingenting alls emot en paus framför tv:n... (Det är i själva verket vi som håller på och avslutar Josefs dagssömn helt enkelt för att han blir totalt upp och ner av dem - han skulle kunna fortsätta sova hur länge som helst och när vi väcker honom är han på monsterhumör minst en timme. Bättre då med tidigare nattning!)


Kl 15
Jag noterade att klockan var tre och såg mig om efter något intressant att fota. Det var inte helt lätt, för vi höll på med ungefär samma saker som vi gjort hela dagen - packa, städa, byta kissblöta byxor... inte särdeles spännande. Men då upptäckte jag Arvid som höll på med ett kul projekt - han fotade legofigurer i sina naturliga miljöer! Coola bilder blev det också, men de finns på lilla kameran.


Kl 16 och kl 17 passerade obemärkt medan jag handlade och vi åt kvällsmat, så vi hoppar till...

17.30
Jag gjorde en kraftansträngning med packningen av barnens kläder. Too-Ticki tyckte det var mysigt. Hoppas hon inte får spunk när vi sticker iväg och lämnar henne ensam med kattvakterna!


Kl 18
Jag kände att jag behövde lite frisk luft och smet iväg till bibban för att returnera en bunt böcker. Jag kände fortfarande att jag behövde frisk luft och tänkte fortsätta med att smita iväg på en minilänk. Jag smög inte så diskret, så plötsligt hade jag sällskap av två söner. Men det gjorde inget, vi for en aning längre än jag hade tänkt och farten var åtminstone inte långsammare än om jag stuckit iväg på egen hand! Min mellanson är inte den som brukar ha full fart framåt, men om han har en cykel så är han ganska bra på att dra fart! (Det blev ändå inte långt, men jag ska försöka bli bättre på att få till minirundor då och då!)


Kl 19
Jag insåg att jag faktiskt har en chans att putsa upp mina söners hår lite före Sverige. Jag började med Josef (som alltså inte har förvandlats till varulv!) och fick på nåder fortsätta med Edvin. Arvid är rädd om sitt långa hår, och i ärlighetens namn skulle jag nog vara ute på djupt vatten om jag försökte putsa upp det, så det får nog bli ett frissabesök ännu i sommar för att få lite form på hårsvallet.


Kl 20
Det har varit märkt och molntungt hela dagen, men förutom några droppat på eftermiddagen har det ändå inte regnat. Men nu kom allt på en gång! Nyduschade Arvid kunde inte låta bli att springa ut med pyjamas och paraply...


Och ungefär 20.30 avrundar jag utmaningen här - i min för tillfället nästan städade datahörna. Matias har nattat Josef och storbarnen äter vattenmelon och ser på Sommarlov. Jag har fortfarande saker att packa, men tyckte det kunde passa bra med en bloggpaus innan jag styr upp det sista. Bloggpaus - och därtill nyhetspaus för att begrunda dagens skräll - efter att den extremt främlingsfientlige Halla-Aho valdes till ordförande för Sannfinländarna har regeringen splittrats, så nu får vi se vad som händer. Skönt i alla fall att det någon gång kommer en gräns emot för hur mycket hatretorik som accepteras!


En riktigt bra sommarlovsdag har vi haft! Är så glad att vi sköt upp resan med en dag och kunde ta det så här pass lugnt dagen före. Men packningen är förstås inte klar för det... dags att ta mig i kragen och få det gjort nu!

söndag 11 juni 2017

Costa Blanca dag 6: Throwback till en sjuårsdag!


Så här en försommarkväll när jag sitter och tänker på att jag borde börja packa för vår Sverigeresa kan jag inte låta bli att slänga in ett inlägg från en vinterdag i Spanien. Inte vilken vinterdag som helst heller - det var Edvins sjuårsdag! Vi hade haft lite roligt åt att han skulle fira bemärkelsedagen utomlands och skämtat om att han borde sätta in en annons i tidningen... men skämt åsido, så blev det faktiskt en riktig höjdare till födelsedag!


Dagen började förstås med presenter på sängen - det vill säga de presenter som var tillräckligt små/platta för att det skulle kännas rimligt att ta med dem på resan! Sedan fortsatte vi med att gå till lägenhetsuthyrarens kontor för att kolla upp möjligheten att hyra en bil dagen därpå. Damen på kontoret ringde biluthyrningen för att höra sig för och gav lite bekymrat besked att det nog inte skulle gå att få någon bil levererad till Villajoyosa dagen därpå eftersom det var söndag... men skulle det gå för sig att vi tar bilen redan idag? Till samma pris, förstås! Det tyckte vi inte var något problem. Alls! Klockan tolv skulle vi få den, en halv extradag med bil alltså! En riktig födelsedagsbonus...


I väntan på att få hämta bilen passade vi på att ta en finpromenad i Villajoyosa. Vi hittade en lekpark, invirkade träd och en försvarlig mängd mysiga gränder och småtorg!





Vi hade fått bylta på oss ganska rejält, för det här var nog den kallaste dagen på hela vår resa. Tur att vi inte hade rest söderut bara för att få ligga och sola, för då skulle nog den här dagen ha varit en besvikelse! Nu var vi nöjda med att det räckte med jackor och fingervantar för att ändå kunna njuta ute...


...och stranden kunde vi ha roligt på fast det blåste kallt! Klätterställningarna var lika roliga för det...


Så småningom kom vi tillbaka till våra kvarter, alldeles lagom i tid för att hämta ut bilnycklarna till vårt vrålåk. Innan vi testade den behövdes en lunch- och tårtpaus hemma i lägenheten, men sedan passade vi på att se oss om lite i området... to be continued i nästa inlägg!

lördag 10 juni 2017

Och plötsligt blommar allt!

Den här första sommarlovsveckan har varit lyckad på så många sätt - vädret har varit strålande och det känns som om sommaren drog igång på riktigt så fort skolavslutningarna var avklarade. Barnen har varit på barnläger och här hemma har vi i sakta mak försökt ta tag i allt som inte blivit gjort under de stressiga sista veckorna av vårterminen. När vi satt ute på terrassen och åt - lagom varmt, lagom soligt och inga myggor - slog det mig hur fenomenalt generöst det är att nästan hela sommaren fortfarande ligger framför oss! Nu är det fint att leva.


Men ett orosmoln har skuggat den här veckan, och det är att min mommo har varit riktigt dålig. Hon är varken ung eller stark, så hennes kropp har inte mycket att sätta emot när något dyker upp. Just nu ser det bättre ut än det gjorde för några dagar sen, men med någon i hennes ålder och form går det förstås aldrig att ta något för givet. Är så glad att jag har varit ledig och kunnat vara en del på sjukhuset med henne! Bara någon vecka tidigare skulle det ha varit extremt svårt att få till... Nu hoppas vi på det bästa.

måndag 5 juni 2017

För övrigt...

... så har vi ju faktiskt inlett sommarlovet här!

Hittills har jag hart sommarlov i drygt två dygn och hunnit med avslutningsfest hos en kollega, finlunch på Strandis för att fira svärfars födelsedag, fixande inomhus och utomhus, ännu en finlunch på After eight med en kompis och eh... en eftermiddag på jobbet. Jag kunde inte slita mig! Eller, jag kunde kanske ha slitit mig, men av omtanke till mitt framtida jag (i augusti alltså) har jag tänkt vika den här veckan lite halvt åt att bli lite mer organiserad inför höstterminen. Nästa vecka blir det roadtrip i Sverige och efter det har jag tänkt vara helt ledig ett tag!

Det lustiga är att jag just nu är mer inspirerad att planera undervisning än jag varit på länge. Allt är så mycket roligare när man inte måste! Dessutom har jag nästan städat klart i klassrummet och det känns som om en sten fallit från mina axlar - jag har nog inte ens insett hur mycket de osorterade pappershögarna har tyngt ner mig den här terminen! Kan alltså tillägga att det inte bara är mitt samlade rådd från de senaste två läsåren, utan också min föregångares... jag har bl.a. slängt kataloger om språkresor från 1979. Oh dear.

söndag 4 juni 2017

No more

Jag hade verkligen tänkt att jag inte ska kommentera fler terrordåd nu. Jag grät för Manchester och jag måste tvinga mig att läsa om de koptiska kyrkorna som attackerades i Egypten. Men jag skrev ingenting om det i bloggen. Det ville jag inte göra fler gånger.


Men så blev det juni, och jag blev nästan bubbligt glad när Facebook påminde mig om att det är exakt två år sedan jag tog min familj och flög till London. Den 3 juni 2015 vaknade vi till vår första dag i England, vi checkade ut från hotellet och tog tunnelbanan till Towern. Vi var upprymda och glada för storstadspulsen, äventyret och vackra Tower Bridge med det spännande glasgolvet. Efter att ha utforskat bron tog vi en långpromenad till tågstationen där vi skulle ta ett tåg till Isle of Wight. På vägen spanade vi in folklivet, gick förbi Borough market och bongade coola väggmålningar. Vi inledde vår resa med en väldigt rolig halvdag i London och brukar prata om den då och då.


I morse när jag vaknade fick jag veta att det hänt något helt annat den 3 juni 2017. (Läs här.) Mellan Tower Bridge och London Bridge är det mindre än en kilometer och tanken på att det skedde ett terrordåd (får vi förmoda, även om det visserligen inte bekräftats ännu) precis där jag gick med mina barn exakt på dagen två år tidigare gör mig kall.

Det alla kloka människor säger nu är att vi inte får böja oss för ondska och terror. Jag undrar hur? Om det betyder att leva vidare precis som förr så har jag misslyckats. Skulle jag ta med mina barn till en Tower Bridge idag? Nej. Det skulle jag inte. Jag ber och hoppas av hela mitt hjärta att det här är en våg som snart ebbar ut, men det vet vi inte. För två år sedan ägnade vi inte risken för terrorattentat en tanke när vi planerade vår resa - jag var nervös för att tappa bort något envist barn i trängseln, men jag tänkte inte överhuvudtaget på risken att någon med vett och vilja skulle attackera ett turistmål, en bro eller lokaltrafik. Det skulle jag göra idag. Betyder det att jag böjt mig? Kanske det.

Men om det att inte böja sig innebär att fortsätta tro människor om gott, att undvika splittring och hatprat och att se skillnad på terrorister och vanliga människor som flytt undan dem - då har jag inte böjt mig. Och det tänker jag inte göra heller.

Nu önskar jag bara fred på jorden. Amen.

torsdag 1 juni 2017

Tack Katthult!

Det är den tiden på året när det är dags att knyta ihop ett läsår och dyka in i sommarlovet. Nästan varje år är det någon här i familjen som har något nytt att se fram emot till hösten och jag är så motsatsen till happy-go-lucky att jag själv också känner hur det är lite jobbigt nu i brytningsskedet när min sjuåring våndas över att bara ha en dag kvar på förskolan han tyckt så mycket om. Eller att jag har lämnat min sista gång på småbarnsavdelningen Katthult - som vi också har tyckt så mycket om.

Och jag kan inte låta bli att skriva ett ode (dock utan versmått) till vår fina småbarnsavdelning. Josef skulle börja med dagvård när han var bara elva månader och jag ifrågasatte ungefär varje dag i slutet av den sommaren om jag hade gjort rätt som tackat ja till mitt nya (nuvarande!) jobb och skulle låta min baby vara borta på dagarna. Han hade inte ens börjat gå ännu! Men jag tröstade mig med att han skulle mjukstarta tillsammans med storebror hos en familjedagvårdare med en pytteliten grupp. Ända tills två veckor innan skolstart, när vi fick reda på att familjedagvårdaren skulle sluta och vi skulle få en dagisplats istället. Panik! Jag föreställde mig en röjig, härjig plats ingrodd med snor och tjockt med barn som snubblar över varandra.

Jag önskar att jag kunde berätta för mig själv i augusti 2015 hur bra det skulle bli. Under de här två läsåren har vi från början till slut varit fullständigt trygga med att lämna Josef där, och de gånger han protesterat mot att lämnas kan lätt räknas på en hand. Atmosfären har varit lugn och trevlig när vi lämnat eller hämtat, de gör roliga saker och personalen har varit superb med barnen. (Det här året har vi ju dessutom haft lyxen att min syster jobbar på just den avdelningen, men även utan henne har vi känt att Josef varit i trygga händer!) Det har glittrat i ögonen på honom när han fått höra att det är dagisdag så till den milda grad att vi haft dåligt samvete för att vi pusslat ihop till den lägsta nivån av dagistider nu i vår...

Imorgon har vi sista dagen på den avdelningen och det känns lite som att lämna en mjuk och trygg bubbla. Inte bara halva småbarnsgruppen, utan dessutom moster Amanda flyttar upp till samma storbarnsavdelning till hösten, så det blir säkert bra trots en större grupp. Men avdelningen vi lämnar har en speciell plats i mitt hjärta! Tack för de här två åren!