Tålamodet, tålamodet

Ja, det är lite mycket nu som sagt. Det kanske värsta med det här tempot jag har de här veckorna är att jag får så dåligt tålamod med folk!

Det är ingen vidare egenskap för en lärare med många bollar i luften, tyvärr. Idag har jag haft en fullspäckad dag med bl.a. en massa presentationer, en massa specialarrangemang och dessutom sista eller nästsista lektionen med flera klasser på nian. Sånt kan vara lugnt... de dagar jag känner mig harmonisk och laddad från början.

Men idag... jag vet inte jag. Mitt TÅLAMOD! Med människor som apropå ingenting alls börjar dra superroliga stories om traktorer när hens klasskompis sitter i bokpratssoffan och försöker berätta för klassen om sin bok. Med människor som storögt säger att de inte är riktigt klara med sin presentation, så de tänkte ta den nästa gång istället. Med människor som bankar på mitt klassrumsfönster när jag metodiskt och effektivt försöker avsluta de sista fem minuterna med en klass som annars också beter sig som yra höns bara för att sommarlovet hägrar.

Mpf.

När jag är lärare som bäst styr jag upp sånt med humor, vänlighet och orubbat lugn. I andra fall blir jag lite grinig.

Mot bättre vetande - End of term edition

Lustigt nog läste jag häromdagen ett blogginlägg Peppe Öhman hade skrivit om saker hon gör mot bättre vetande. Jag har nämligen själv gått omkring de senaste dagarna och tänkt på allt jag själv gör mot bättre vetande. I synnerhet perioder som den här, när tempot är alldeles för högt och jag ger mig själv alldeles för lite tid för återhämtning. Är det inte just då jag borde vårda min kropp och min själv lite extra? Det kunde man ju tycka, men nä. Då blir jag en veritabel handbok i Hur Man Icke Ska Behandla Sig Själv.

Jag:

1. Prioriterar bort träning, till och med de sköna skogspromenaderna i majsol. Istället sitter jag som en hösäck framför datorn eller över en provhög alldeles för många timmar per dag.
2. Snacksar på alla dåligheter som finns i skåpen och fyller på med en massa choklad när jag handlar på väg hem från jobbet. För att orka. Trots att jag vet att jag antagligen skulle hållas mer skärpt (mer effektiv!) om jag höll mig till äpplen.
3. Ser mig själv i spegeln och nyper mig missbelåtet i dubbelhakan och bullmagen som trivs gott som en följd av 1. och 2. Trots att spegelbilden knappast visar någon stor skillnad är det så mycket svårare att gilla läget när jag själv vet hur försoffad jag är för tillfället.
4. Sover på tok för korta nätter. Det här läsåret har jag strävat efter att lägga mig tidigare och sova mer, och överlag har det lyckats - och det märks på mitt humör och min energi! Inte just nu, dock.
5. Försöker hinna med allt istället för att skala bort. Det ska gå det ska gådetskagåskagåskagå.

Det enda positiva jag kan komma på just nu är att jag hinkar i mig litervis med te medan jag kör mina kvällspass, och det är väl alltid något. Och det är faktiskt en väldigt (!) begränsad period, för jag är LÄRARE och det är MAJ! Det är visserligen också orsaken till att jag stressar som jag gör, för allt vettigt som ska göras det här läsåret ska vara gjort på fredag - på lördag reser vi nämligen iväg på Erasmusresa till Ungern (!!!!) och när vi kommer tillbaka är det kört. Då har niorna ingen vanlig undervisning kvar och alla vitsord ska redan vara satta. Så det är nu, under de några korta dagar vi har kvar, som det gäller. Sedan är det Ungern, en huller-om-buller-skolvecka med Powerpark och annat gött och sedan - skolavslutning och sommarlov!

Egentligen är det inte klokt, vilket bra yrkesliv jag har ändå.

Fickabyxorna

I brist på tid för att tänka ut några nya inlägg fortsätter jag på recycling-temat! Det här är ett annat opublicerat guldkorn jag hittade i mappen med utkast. Det är skrivet i oktober 2017, när Josef var tre år.

Intresset för fickabyxor har kanske svalnat lite nu, ett och ett halvt år senare, men aldrig att han ens i misstag skulle acceptera ett par mjukisbyxor! Inte när han är sjuk, inte när han ska vara hemma hela dagen, inte när han ska leka, hoppa och springa. Nope. Han bara ser på mig som om jag vore skvatt galen om jag försöker föreslå det. Fattar faktiskt inte varför vi ens äger mjuka byxor i storlek 104...

(Bilden från hösten 2017. Cutie!)

............................................................................................................................................................

En sak glömde jag ju att nämna när jag skrev om vår fenomenale Josef, tre år. Fickabyxor! Överraskningarna i föräldralivet alltså. Aldrig trodde jag att jag skulle ha en treåring vars största intresse (till och med större än intresset för brandbilar) skulle vara... byxor. Med fickor.

Nu har jag en sån! Ibland kan hans första nymornade replik när han vaknat vara att säga att han ska ha fickobyssorna idag. Vissa dagar byter han fickobyxor flera gånger och vi har helt slutat att plocka fram mjuka, sköna collegebyxor för vi har insett att han aldrig kommer att gå med på att använda dem. Jeans ska det vara, eller chinos eller något annat jag själv klassar som kalasbyxor för en treåring. Ju osmidigare, desto bättre - färgglad velour får jag bara drömma om... Och han har till och med börjat kommentera våra byxor! På höstlovet när jag gick omkring här hemma med leggings och en lång tröja tittade han lite ogillande och tyckte att jag skulle lägga på mig fickabyxor istället. När Matias hade nya byxor häromveckan fick han ett entusiastiskt godkännande av Josef. Han håller pli på oss! Gullungen.

Oh well. Våren!

Å ena sidan: Call me crazy, men jag tycker faktiskt det är lite uppiggande med snöoväder. Till och med i maj.

Å andra sidan: Kan inte förneka att det var skönt häromveckan med... mindre snöstorm och mer sol. Tids nog!

15 år (och en vinter till på det)

Tänkte skriva ett inlägg om hur jag inte gör nåt annat än jobbar för tillfället, vilket onekligen känns som ett urtråkigt inlägg. Då råkade jag kolla i min mapp för utkast och hittade ett inlägg jag skrev i somras, på vår bröllopsdag, men tydligen aldrig lade upp. Det får komma upp här nu, även om det hunnit gå ännu ett halvår sedan jag skrev det!

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

På 15 år finns det tid för mycket att hända. Det finns tid för utbildning, arbetsplatser, resor, för en rad olika hem. För tre enastående barn. 15 år har varit början av ett äktenskap. Nu har vi resten kvar!

Vi är som bäst när det gäller, har det visat sig. I förlossningssalar, i sjukhuskorridorer och när det ska läggas bud på drömhus. Det är då vi inser hur bra vi fungerar tillsammans. Vi tycker lika om allt som är viktigt. Det händer att vi glömmer bort det i vardagslunken, när sopor ska tas ut, dagvårdstider ska organiseras och barn ska skjutsas, uppfostras och nattas - men så är det. Det finns tusen småsaker vi är inkompatibla med, men när det kommer till kritan förvånas vi ofta av hur överens vi är. Vi valde rätt!

Den här dagen känns som en milstolpe, men nästa år kommer kanske en ännu större. Då kan vi nämligen fira att vi varit tillsammans i exakt 20 år - på Matias 40-årsdag! Då har vi alltså varit tillsammans halva hans liv... exakt på dagen! Det får vi fira, på nåt sätt.

(Försökte hitta en färskare bild på oss två, men det enda jag hittade hur långt jag än scrollade bakåt bland årets bilder var... den här pärlan! Från Vikingacentret i Jelling... och vem vet, kanske tar jag upp den bortglömda Danmarksbloggen också en vacker dag.)

Glad påsk!

Vad den här påskhelgen virvlat snabbt förbi! Det är visserligen bara söndag kväll och ännu en dag kvar av lovet, men eftersom vi precis har sagt hejdå till Sverigekusinerna för den här gången känns det som att det närmar sig vardag igen. Som vanligt bor de hemma hos svärfar, men vi har umgåtts i stort sett non-stop den här helgen, lite här och lite där. Så roligt att se hur de yngsta kusinerna tog upp leken nästan direkt där de lämnade den i vintras när vi hälsade på dem i Sverige! Är så glad över att särskilt Josef är så hemtam med sina jämnåriga Sverigekusiner fastän vi bara träffas några gånger om året - men det är klart, vi träffas ju mer intensivt de gångerna. (Är också lite nöjd med att ha fått titeln "kusinmamma" av den yngre Sverigekusinen - tids nog hinner han lära sig vad jag egentligen heter, nu är jag nöjd med att kallas "kusinmamman". Känns nästan lite kungligt. "Drottningmodern" sådär.)

Vi har haft en rolig, solig men ganska intensiv påskhelg - men gott så! Önskar bara att vi kunde få några lediga vardagar ännu innan det är dags för slutspurten av den här vårterminen... Puh! Det ska nog gå.

Som barn tyckte jag det var en av årets höjdpunkter att på påskhäxa på påsklördagen och detsamma verkar mina barn tycka nu. Fast just påskhäxa ville ingen klä ut sig till i år - det fick jag släppa och vara mer än nöjd med min ursnygga Gryffindorelev och mina två katter. Tja, katt eller tiger, det var lite oklart exakt vilket kattdjur Josef egentligen föreställde, men viktigast tyckte han det var med Peltorkåporna! Påskandet blev en riktig heldagshistoria - barnen gick i lite olika konstellationer tillsammans med kusinerna och tillsammans med kompisar, vi vuxna hängde med knattarna på en (rejäl!) runda och så fortsatte vi med att hälsa på Matias moster innan vi landade vid faffas. Puh! Godis finns så det räcker till och blir över... får nog ransonera ut det fram till midsommar minst.

Nytt för i år var ju att starta här i gränden! Vi for faktiskt en sväng till vår gamla gränd, främst för att säga hej till de gamla grannarna, och det kändes konstigt normalt att gå där... visserligen har jag gått förbi utan att bo där förr, men jag fick riktigt hålla mig i kragen för att inte sätta mig och chilla i solen på det-som-inte-längre-är-vår-terrass eller gå in i det-som-inte-längre-är-vårt-varmgarage för att kolla om tvättmaskinen är klar. Är det verkligen bara jag som är urdålig på förändringar? Jag anser mig egentligen kunna hantera förändringar ganska bra, men när det gäller platser - de sitter kvar i ryggmärgen på mig i en evighet! Huvudet har gått med på förändringen, men kroppen tror fortfarande att jag borde ha tillträde till alla mina gamla hem och arbetsplatser.

Idag fortsatte vi att fira påsk med en färgglad, skön familjegudstjänst och sedan bjöd svärfar hela gänget på lunch på Strandis. Tror aldrig vi haft en så lugn och trevlig måltid där förut, alla barnen satt lugnt och åt och pratade belevat och ingen (!) behövde ens ha fram en telefon som distraktion. Underbart!

Så - från oss alla till er alla - en riktigt glad fortsättning på påsken!

Aprilväder och kanadensare

Varje gång jag tänker sätta mig för att skriva ett inlägg här hejdar jag mig - för min första tanke är att skriva om hur snabbt dagarna snurrar nu och min andra tanke är att det är lite pinsamt att blogga om hur stressad man är. Dåligt upplagt liv, liksom. Äh, nu är det sagt. Jag är hyfsat stressad, men ganska glad ändå. (Skulle bara bli mer jämnglad av mer sömn och ett lugnare tempo.) Den här våren är intensiv, men min vana trogen är jag hela tiden övertygad om att nästa vecka blir lugnare - jag vet inte om det är positivt eller negativt som stresshanteringsmetod sett..?

Ändå har jag faktiskt lyckats träffa rätt mycket folk på sistone - inte minst den här veckan, när mina två kanadensiska småkusiner är på snabbvisit i Finland. Träffade deras mamma Lisa för första gången för två år sedan, Margot för ett år sedan och nu har jag också träffat hennes syster Eleanor. Jättekul med släktingar jag aldrig varit särskilt medveten om tills för två år sedan! Just nu bor de tillfälligtvis i Wales respektive England, därav Finlandsresan. Dessutom har jag träffat rätt många av mina finländska småkusiner tack vare besöket, så det är ju också en bonus!

Vårlistan anno 2019

Eftersom det här är sista dagen i mars, och april enligt min tideräkning är den första riktiga vårmånaden tänkte jag damma av den gamla vårlistan som jag fyllde i förra våren också. Visserligen är frågorna de samma, men just därför kan det vara roligt att återanvända den och se hur svaren skiljer sig från ifjol!

Ett säkert vårtecken som dykt upp den här helgen är att Matias tagit fram vårt utebord och vi har premiärfikat på terrassen - inte bara för i år, utan överhuvudtaget i det här huset. Ser fram emot många repriser under det närmaste halvåret! Sedan vet jag inte om det är vårtecken direkt, men en annan rolig grej i helgen är att vi sett två rådjur på vägen precis utanför tomten och att vi nästan blivit vana med att "vår" ekorre kommer och kalasar på fågelbordet utanför vårt köksfönster. Mitt i naturen!

Min vår år 2019 kommer att bli:
Skön, hoppas jag! Jag vet att den kommer att fortsätta att vara ganska jobbtung, precis som den senaste månaden varit, men jag hoppas att jag ändå lyckas planera tillräckligt smart för att kunna njuta av ljusa kvällar och skogsstigar som tinar upp.

En sak jag ser fram emot:
Måste jag begränsa mig till en?
Jag ser fram emot att det ska börja växa i vår nya trädgård så att vi får se vad som egentligen finns här. Jag ser också fram emot Erasmus-resan till Ungern i maj och jag ser fram emot påsken, när Norrfjärden-kusinerna hälsar på i Finland. Ser också fram emot en lång rad mindre roligheter som förhoppningsvis blir av!

Tre säkra vårtecken:
Svanarna, ljuset och avloppsstanken från smältande is har redan anlänt!

Det här gör jag på vårdagjämningen:
Vårdagjämningen 2019... (googla, googla) var en ytterst vanlig onsdag. Jag jobbade en fulldag och skjutsade Edvin till konstskolan Balatako. Et voilá - en väldigt typisk marsonsdag i mitt liv 2019!

En låt jag kommer att lyssna på i vår:
Jag kommer sannolikt att lyssna en del på den här (Don't be so shy - Imany):

Samt tyvärr också den här... (This song's gonna get stuck in your head... yes, indeed it will.)

Det bästa med våren är:
Att ljuset återvänder och samtidigt den där pirriga vandringslusten. Barmark och lättare skor.

Så här klär jag mig i vår:
Jag kommer att klä mig ungefär som jag brukar den här årstiden (och de flesta andra årstider), med en försmak för blommiga skjortor och svarta, tajta och ytterst bekväma jeans. Överväger faktiskt att chockera världen genom att klä mina ben i något annat än de två par identiska svarta jeans som jag växlat med de senaste två åren eller så... eller så köper jag bara ett tredje par som är lite mindre urtvättat...

Det här hoppas jag händer i världen:
Framför allt att Finlands folk engagerar sig i riksdagsvalet som är på kommande! Frågar någon mig tycker jag att vår nuvarande regering har gjort felprioritering efter felprioritering och nu hoppas jag valresultatet kommer att visa att vi är fler som vill justera kursen för det här landet.

Så skiljer sig våren 2019 från våren 2018:
Framför allt är den här våren annorlunda eftersom vi inte bor på samma plats längre. Vid den här tiden för ett år sedan visste jag inte ens att vi planerade att flytta, men så kom den där annonsen den där söndagen i slutet av maj... (Men ja, vi visste om att det skulle komma till försäljning och lekte med tanken... men mest som en lek, ett tankeexperiment.) Nu ser jag fram emot att ta emot våren här, dels för att få se vad som kommer upp i våra blomrabatter, dels för att vi har skogen runt knuten och kan följa med i naturen på ett helt annat sätt.

När det gäller jobbet ser våren 2019 ut ungefär som 2018, även om skolan bytt namn och jag flyttat från ett barack-klassrum till ett annat. Den stora skillnaden är att förra året gick jag och försökte låta bli att tänka på hur länge det var till augusti, när vi skulle få besked om vårt Erasmusprojekt - nu är jag i full gång med att koordinera det!

St Deirbhile's Blessed Well

Söndag igen, kanske dags för fler bilder från vackra halvön Mullet? (Här finns mera.)

Efter besöket hos fyrvaktaren fortsatte vi till en sagolikt vacker plats, St Deirbhile's Blessed Well. Legenden säger att St. Deirbhile på 500-talet reste till den avlägsna halvön Mullet för att komma undan en enträgen beundrare. Han följde efter, så för att göra sig själv mindre attraktiv rev hon ut sina ögon och slängde dem på marken. Det fungerade och den förskräckte friaren förstod äntligen hinten och försvann ur historien. St Deirbhile tvättade sina ögon i en källa och fick sin syn tillbaka. Om det finns någon annan grund än miraklet med hennes ögon till hennes helgonförklaring fick jag aldrig klart för mig, men hennes källa ligger på en underbar plats. 

Vattnet i källan sägs hjälpa mot allehanda ögonåkommor och på bilden ser vi min hoppfulla kollega Juuso ösa upp vatten. Han bär fortfarande sina glasögon, men i efterskott fick vi veta att man först måste krypa under porten för att det ska fungera. Det duger inte att kliva över muren... Så vi lär aldrig få veta hur det hade gått om han följt konstens alla regler!

Där fanns också ett par bänkar till minne av personer som gått bort, och en av bänkarna var till minne av den ena sjöräddaren som omkom i helikopterolyckan jag skrev om tidigare. Det stämde till eftertanke - men om jag saknade en anhörig som hade dött, särskilt ute till havs, hade jag nog tyckt om att ha en minnesplats som den här att gå till.

(Kunde inte heller låta bli att bli glad av korna som gick och betade runtomkring källan.... det gjorde bara platsen ännu mer rofylld!)

Vi körde också ner till en strand - vi var inte rustade för någon lång strandpromenad, men hade inte haft något emot en sådan! Det var ännu en sagolik plats.

Men den stank, den här vackra stranden.
Tången som ligger på stranden lär faktiskt vara något av en specialitet i trakten och vi såg faktiskt några personer som var ute med hinkar och plockade av den, men jag har svårt att tro att den skulle kunna behandlas så att den verkligen smakar gott... Men vad vet jag, kanske har jag fel! Nyttigt lär det i alla fall, och i forna dagar var man kanske inte så noga med smaken så länge det mättade och gjorde gott... Någon tångrätt blev det i alla fall inte av att jag smakade!

Sedan var det dags att sätta sig i vår minivan igen och köra tillbaka till fastlandet. Vi lunchade på ett lite otippat nöjesscentrum med lekland, bowling och arkadspel, Gateway Leisure i Belmullet. Det kändes som en väldigt avlägsen plats för ett nöjescentrum, men å andra sidan har de kanske inte så mycket konkurrens heller i området!

Sedan var det dags att säga farväl (och vem vet - kanske på återseende?) till Mullet och Belmullet och köra tillbaka för en sista kväll i Ballina. Det här var mobilitetens sista dag, och både Juuso och João från Portugal skulle faktiskt bege sig mot Dublin redan samma kväll eftersom de båda hade bokat flyg hem på lördagsmorgonen. Själv hade jag bokat annorlunda för att kunna vara med ända till slutet av vår träff i Ballina, även om det egentligen inte var mer än en middag kvar på programmet.

Vi fick lite tid att strosa runt i Ballina - det är inget stort centrum (kanske som Jakobstad?), men deras Penney's (Primark) lär faktiskt ha varit Irlands största när det öppnade... Penney's hade jag redan kollat in i Dublin, men visst var det roligt att ha lite tid att gå runt på egen hand och bekanta sig med centrum! Sedan blev det en sista middag på en pub - och där hade några musicerande föräldrar från skolan dragit ihop en grupp folkmusiker som spelade för oss. Så roligt! Älskar den irländska musiken.

Själv hade jag alltså lite tid kvar i Ballina på lördagen (nästa inlägg!), men det började vara dags att säga hejdå till alla nya vänner. Det kändes märkligt efter så intensiva dagar, men samtidigt inte så dramatiskt trots allt - jag visste ju att vi kommer att samarbeta vidare på distans och dessutom träffas flera gånger igen under projektets gång. Tänk, så lyxigt! Är så, så glad att jag får delta i det här projektet.

Utan röd tråd

Hej världen!

Just nu är jag alldeles för trött för att få till ett inlägg med något så avancerat som en röd tråd, så jag gör tvärtom. Jag skriver ett inlägg med tre roliga saker som har absolut ingenting med varandra att göra!

Ett: 
Josef har börjat uttala r-ljud som L istället för att hoppa över dem eller uttala det som J - till exempel Alvid istället för Avvid. Jag antar att det är ett steg mot ett riktigt r-ljud, men just nu njuter jag bara av att det låter så ofattbart gulligt och hoppas i hemlighet att den här fasen i hans språkutveckling inte går över för snabbt. Ingen av storebröderna har fått till r-ljudet förrän i sexårsåldern, så vi har inte bråttom. 

Två:

Kan inte låta bli att berätta om en oväntad utmaning med att bo i ett gammalt hus med brädgolv! Tidigare i vintras försvann mitt bankkort spårlöst. Jag var inte särskilt orolig eftersom jag var nästan säker på att det hade försvunnit här hemma, men däremot ganska förbryllad över hur det kunde ha gått så fullständigt upp i rök. Nåja, jag spärrade det, beställde ett nytt och tänkte inte så mycket mer på det. 

Tills häromdagen, när Matias av någon anledning lyste ner mellan golvspringorna i köket - och såg mitt kort! Det är så lustigt, för vad är oddsen att det skulle ha fallit ner mellan golvspringorna? Och ännu mer - vad är oddsen för att Matias skulle råka ligga på golvet just där, lysa ner med en ficklampa och av en slump få syn på det? Han började genast spinna på någon idé om att få upp det med ståltråd och nånting nånting, men jag stoppade honom. Där tycker jag gott det kan få ligga som ett dokument för framtiden över att jag har bott här.

Tre:

Jag kan andas ut, "min" Erasmusgrupp har kommit välbehållen tillbaka hem från Turkiet, trött och nöjd! Under veckan som gått har jag dammsugit Facebook, Whatsapp och Instagram på rapporter och bilder från Trabzon och kunnat glädja mig åt att det verkar ha varit en fantastiskt givande Erasmusträff. Så roligt, också för mig här hemma! Nu håller vi på och bokar resan till Ungern i maj och jag peppar så jag håller på att få dåndimpen. Då kommer jag alltså att resa till Tiszafüred på den ungerska slätten tillsammans med fyra elever och en eller två andra lärare. På vägen dit stannar vi till i Budapest och nu lägger jag naturligtvis orimligt mycket tid på att se på resevloggar och läsa resebloggar om Budapest... Småstaden Tiszafüred finns det av naturliga orsaker inte lika mycket att läsa om, så jag får helt enkelt åka dit och se själv hur det är där! 

Bilden följer nästan en röd tråd - den är ju faktiskt från Istanbul, när Matias hade möjlighet att åka till Turkiet som en del av ett Erasmusprojekt på hans skola för några år sedan!