Bilburen syster

Från och med denna dag har jag inte mindre än tre systrar med körkort - grattis Amanda! Skulle jag inte vara härdad skulle jag tycka att det är jättekonstigt när mina pyttesmå syskon börjar köra alla möjliga fordon, men jag har vant mig vid tanken. När Hanna tog körkortet tyckte jag det var lite konstigt (och en skrämmande tanke i sig...) och när Jenny och alla hennes jämnåriga vänner blev myndiga tyckte jag det var sjukt knäppt. Men jag börjar vänja mig vid att mina syskon börjar vara vuxna. Lite i alla fall. Själv kände jag mig lite lurad när jag blev myndig, fick rösträtt och tog körkortet - jag hade förväntat mig att jag skulle känna mig betydligt mognare, klokare och säkrare på vad jag vill med livet, så det var en antiklimax att kunna köra runt i Österbotten och ändå inte känna sig vuxen...

(Och faktum är att det är roligare med vuxna syskon än med pyttesmå - de är intressantare att prata med och stjäl inte ens godis!)

Undervisningsstilar

Jag vill gärna ge intryck av att vara lugn (men energisk), engagerande och ha full kontroll när jag undervisar. Det händer ibland. Ibland blir det annorlunda. Idag blev det så mycket korta stunder, som varvades med längre stunder när jag antingen vimsade runt och glömde hälften jag tänkt säga eller forcerat pratade så jag knappt hann andas. Jag vet i ärlighetens namn inte om studerandena märkte någon skillnad, men mig själv kan jag inte lura - full kontroll var det ganska långt till.

Men när jag tänker på min favoritlärare från studietiden inser jag att han nog inte heller hade full kontroll. I själva verket hände det att han var så hoppig att det skämtades om att han var hög på koffeinpiller - men det gjorde inte föreläsningarna mindre intressanta. (Men i ärlighetens namn - han var inte alltid hispig!) Huvudsaken var att han var kunnig, engagerad och lyckades förmedla intresset. Och när jag tänker vidare på andra lärare jag haft som jag tyckt om inser jag att de inte heller nödvändigtvis har haft koll på allt. Inga människor är perfekta. Alla lärare är människor. Ergo: Inga lärare är perfekta.

Skulle jag ha ett vanligt (dagligt) lärarjobb skulle jag kanske ha slutat att se på undervisning som en performance för länge sen, men mina få undervisningstimmar har fortfarande inte lyckats övertyga mig om att klassrummet inte är en scen...

Glad idag

Förresten - underbart, underbart med all snö som kommit! Nu hoppas jag att den är här för att stanna. En vit vinter med massor, massor av snö önskar jag mig...

(Och här skulle det passa med en vacker bild - men min bildinspiration finns inte alls för tillfället, så min blogg får nöja sig med att vara en textblogg en tid!)

Pickad

Nu är det gjort - de får ha sina konspirationsteorier, men nu är jag i alla fall vaccinerad mot svininfluensan. Inga biverkningar har jag råkat ut för så här på kort sikt heller, förutom en öm överarm. Trött som en halt, gammal frass har jag varit både igår och idag, men å andra sidan minns jag inte riktigt när jag inte skulle ha varit trött senast, så det kan jag knappast skylla på vaccinet...

Jag tänker ibland med saknad på dagar då jag faktiskt har (eller hade...) energi som gör att kroppen studsar av iver att få göra saker. (Det händer inte ofta, men det händer!) Nu är det mera olika nivåer av trött som gäller: "trött men kan strunta i det och ändå göra saker", "nu är det lite jobbigt-trött" och "kollapsa på sängen-trött". Det jag i alla fall är glad och tacksam för är att jag verkar kunna strunta i tröttheten när jag faktiskt måste uträtta något. För det är ju så roligt att jobba också! Även om tröttheten slår tillbaka på helgerna. Och därför känner jag mig väldigt asocial just nu - det är inte det att jag inte vill träffa folk, det är bara det att det är så mycket skönare att trilla ihop på soffan... Jag lovar att kika ut ur min puppa i mars! Eller förresten, ge det två år till så hinner vi få sömnrutiner också.

Semester i Vasa

... eller tja, det var väl närmast working holiday. Men det var verkligen jätteroligt att vara i Vasa igår! Det var den första av fem gånger jag ska hålla kurs i Vasa de närmaste veckorna, och jag ser fram emot resten! Det var roligt att köra i höstdiset, roligt att jobba i Kvarnen igen, roligt att träffa kollegorna, roligt att undervisa, roligt att vimsa runt på stan och roligt att äta tillsammans med vasavänner. Det var helt enkelt ingen hejd på roligheterna. Kanske det inte skulle vara lika roligt om man var tvungen att pendla varje dag ända till pensionen, men fem gånger lär inte bli för betungande...

Även om jag inte saknar att bo i höghus är det mycket jag saknar med Vasa. Alla vackra promenader längs med vattnet, vännerna, miljön vid Kvarnen, stadsbibban med den fina barnavdelningen, gymmet, lekparkerna, Baptistkyrkan, stadskänslan... Det hade jag inte trott när vi flyttade till Vasa - Vasa för mig var Rewellcenter och de fulaste av de fula husen i centrum. Men nu saknar jag den där staden innerligt.

För övrigt - jag kom fem minuter för sent till föreläsningen för att jag irrade runt i tre olika trappuppgångar innan jag hamnade rätt. Och då är det snart fyra år sen jag började röra mig i den byggnaden. Fyra år, people!

Lättstött katt

Katter! Jag börjar tro att de lever upp till sitt rykte som lite lättstötta och arroganta. Idag fick Tintin vara ute en hel normal arbetsdag eftersom jag var i Vasa och Matias på jobbet som vanligt. Men han ville minsann inte komma in när han kunde, utan höll sig borta tills för en liten stund sen. Då såg Matias honom här utanför - men måste övertala honom att komma in genom att lyfta in honom. Varefter vår vanligen spinnande, gosande, runtfötternastrykande katt satte nosen i vädret och noga såg till att inte vistas i samma rum som någon av oss. Sårad stolthet.

Så nu är frågan - hur oskämmer man bort sin bortskämda katt? Typ utan att han flyttar härifrån...

Tittar bara in för att skryta lite.

Ja, du. Idag har jag:

- väckts av yrvaken A. halv sju
- fått oss iväg utan att någon har gröt i ansiktet
- lämnat honom vid fammos och gått på yoga för gravida
- skyndat iväg till första föreläsningen i en kurs jag ska ha fram till jul
- lunchat på jobbet (lyxlunch eftersom jag åt den ensam med ÖT)
- hämtat A. och storhandlat med honom
- suttit tillräckligt länge för att äta ett päron, sen gjort jättelasagne i långpanna (och jag har aldrig förr gjort lasagne helt på egen hand!). Kan tilläggas att Arvid bara såg på Pingu lite i slutet... så jag har gjort som alla präktiga föräldrar (men sällan jag) gör: jag lät honom leka runt fötterna på mig och hjälpa till där det gick.

Nu väntar jag på att maten ska bli färdig, och efter det ska jag ut och gå ut och gå med en vän. Även om mina ben börjar kännas väldigt gravida redan nu... Men det konstiga är att med den energinivå jag haft på sista tiden borde jag ha tyckt att redan en tredjedel av de här sakerna är utmattande. Och det är väl därför jag skriver det här - ren och skär förvåning. Vad är jag hög på idag egentligen?

Namntips

Det är inte så lätt att hitta på namn, så all hjälp välkomnas med tacksamhet. Men kanske inte allt behöver tas i allvarligt beaktande... På Svenska namn kan man få fram namnförslag genom att skriva in föräldrarnas namn, då borde man få matchande namn för hela familjen. Använder jag både våra förnamn och mellannamn får vi veta att det skulle passa med en liten Torleif, alternativt Toola (tydligen en feminin form av det skandinaviska namnet Tolir). Tja, jag vet inte jag. Använder jag bara förnamnen föreslår namngeneratorn Ernst och Elma. Lite bättre ändå; Elma är fint, men Ernst... jag gillar inte hemmafixarprogram i tv så mycket. Jakten fortsätter!

Vilka förslag får ni?

Kommunikation

Det kan inte vara lätt att vara 2 år och 4 månader och kämpa med pratandet. Igår när A. kom hem från fammos berättade han om vad de hade gjort. Jag frågade om fammo hade läst för honom, och han svarade: "Ja! Mamm Mu, äij..." (så långt var vi med: Mamma Mu och Kråkan, men sen fortsatte det...) "...dä! Dä! Dä. Dä, dä. Dä. Dä..." Allt med olika tonfall och ett så ivrigt ansiktsuttryck att vi hemskt gärna skulle ha velat veta vad som hände med Mamma Mu och Kråkan. Men vi begrep ingenting. Så frustrerande det måste vara! Men å andra sidan skulle man väl inte lära sig någonting utan den frustrationen; det är nog den vi har att tacka för alla nya ord som dyker upp hela tiden.

Och han använder just tonfall väldigt duktigt när orden sviker. Igår kväll när han varit ute med pappa förklarade han "Tintin! Pappa." med ett tonfall som gjorde att jag förstod utan minsta tvivel att han menade att pappa lockade på Tintin, inte bara att de sett Tintin. Så kommunicera kan han. Men fortfarande vill han så mycket mera än han kan...

En bloggsuck

Håhåjaja. Den oroliga natten tar ut sin rätt. Inatt skulle Arvid sova mellan oss - och som han sov. Eller inte sov. När han sov fick alla hans föräldrar vilda sparkar mellan revbenen, knytnävar i öronen och pekfingrar i ögonen och när han inte sov, då var han upprörd. Mycket upprörd.

Så även om dagen gått sin gilla gång, verkar det här vara den tid på dygnet då natten hinner ikapp oss. Grinig unge och grinig morsa. Jag vill äta choklad till kvällsmat. Och sen vill jag gå och lägga mig. Får jag det?