En osminkad sanning

Förutom allt annat jag bollar med så här i advent så tar jag också en antibiotikakur - minst en, kanske upp till två månader. Två gånger dagligen, minst två timmar efter och en timme före måltider, men inte strax före läggdags. Skojigt pussel mitt i allt annat som ska rulla, må jag säga! Men alternativet är att fortsätta dras med utslagen som håller på och tar över mitt ansikte, så till sist bestämde jag mig för antibiotika och krångel istället. Då och då händer det nämligen att min periorala dermatit blossar upp, och även om den oftast backar av sig själv har det hänt vid några tillfällen att det bara blivit värre tills jag fått ge mig och tagit emot en antibiotikakur. Det här är tredje gången, och det har varit sju-åtta år mellan kurerna, så det känns ändå ganska överkomligt. Och framför allt vet jag att kuren hjälper, även om jag hellre skulle låta bli förstås.

Det började i somras. En utlösande faktor kan vara starkt solljus och kraftig värme - och tji-tjing, så började det krypa fram under den extrema värmeböljan. Ingen överraskning där. Däremot kröp det inte tillbaka när värmen lade sig, utan blev tvärtom bara värre, inte minst nu på senhösten när det blev kallt och torrt i luften. En skojig ny feature (som inte syns så bra på fotot här ovanför) är att utslagen till och med har spridit sig upp till huden kring ögonen, det har jag aldrig testat förr!

Jaja, det ska väl ge med sig det här också, men lite nedslående är det att bläddra mellan alla goda råd eftersom jag just nu gör ungefär tvärtom.

- Ta det luuugnt. Perioral dermatit är stressrelaterat och det vet jag. Inte så konstigt kanske att det inte fått någon chans att retirera den här hösten, som jag hållit på.

- Ät grönt och undvik socker. Alltså, jag äter ju grönt. Men jag äter också en hel del "whatever gets me through the day-choklad". Det är inte jättebra, inte på nåt sätt.

- Täck för allt i världen inte in det hela under ett lager smink. Jag förstår. Men det är julfester och det är utvecklingssamtal och det är möten och undervisning och det är människor, människor överallt i min vardag och när jag är sliten från förr känner jag att jag behöver få lura mig själv (och spegeln) att jag är mindre sliten än jag är när jag möter dem. Hej tuber i sminkväskan. Jag borde göra slut mer er, I know. 

Det här var eventuellt supertråkigt för alla andra, utom kanske någon annan stackare som googlat på perioral dermatit? Ville ändå skriva. Det är ju varken farligt eller så hemskt jobbigt, men tydligen ett irritationsmoment som behövde ventileras ikväll. Och nu håller vi alla tummarna (yes?) för att kuren biter och utslagen snart är historia!

(PS. Ursäkta läskigt foto i början. Utslagen ser ut som de ser ut, men i verkligheten är åtminstone inte mina pupiller fullt så vampyrsmå som på bilden!)

Att landa springande

Det gick ju sådär med att blogga under resan - och att blogga när jag väl kom hem igen också, för den delen! En delförklaring var att den där trådlösa bildöverföringen från kameran som jag var så förtjust över... eh, slutade funka. Har inte haft tid att undersöka varför, men will do, will do. Sedan! Men som jag gissade var programmet intensivt när vi väl kom fram till Ballina, så särskilt mycket bloggande hade jag nog ändå inte haft tid med. 

Om inte förr, så kommer jag i alla fall att grotta ner mig i reseinlägg när jullovet kommer (jullov - som jag längtar!!). Tills dess kan jag i alla fall konstatera att resan blev ett minne för livet, på bästa möjliga sätt! Jag har så mycket att säga om den att jag inte riktigt lyckas sortera bland intrycken, men... wow. Att få resa på det här sättet, lära känna irländare och verkligen få en inblick i vardags-Irland på ett helt annat sätt än jag skulle få om jag hade rest dit som turist känns som en oerhörd förmån. Samtidigt blev jag väldigt sugen på att ta med mig min familj på en roadtrip för att se ännu mer av den gröna ön! Jag lärde mig så mycket, hade så roligt och umgicks med så trevliga människor att det inte är klokt. Att resa hem skulle ha varit sorgligt om vi inte hade varit medvetna om att det här bara är början på ett tvåårigt projekt. Om resorna tillsammans med eleverna blir ens hälften så givande så är jag stolt och lycklig över att ha fått det här projektet till stånd! 

När jag kom hem landade jag springande. Jag kan knappt fatta att det hunnit gå nästan två veckor redan, för när jag ser mig över axeln ser jag bara en virvelvind av dagar som lika gärna kunde ha varit en enda, väldigt intensiv dag. Jag ska inte ens försöka räkna upp allt jag klämt in på mina dagar, men jag kan konstatera att det inte var jätteförvånande att jag blev förkyld precis till vår lediga självständighetsdag och låg och sov största delen av förmiddagen. Nu är det bara att andas djupt och försiktigt stiga ut i den sista etappen fram till jullovet. En dag i taget, en uppgift i taget, så blir det nog bra. Och när det behövs kan jag se på bilder från Mullet Peninsula, en av de mest rofyllda platser jag har upplevt det här året. 

Dublin - en första titt

Framme! Jag ska väl medge att det (typ enda?) jag var nervös över på förhand var att hitta fram till mitt airbnb-rum i kväll... nu är jag här, och det var inte ens svårt. Inte ens att hitta rätt busshållplats i mörkret eller hämta nyckeln vid butiken nere på hörnet. Förstås. Och ja, det var rätt Spar, även om kassapersonen verkade totalt förbryllad först...

Jag har så många halvbloggade resor som jag aldrig hunnit blogga klart om, så den här gången tänkte jag producera inlägg lite vartefter - åtminstone från början, när vi väl är i Ballina kan det bli knepigare så fullspäckat som programmet ser ut... Med vår nya kamera kan jag nämligen föra över bilder trådlöst till telefonen! Kanske helt normalt nu i och för sig, men med vår tolv år gamla kamera gick det inte. Hehe, lätt att bli imponerad om man uppdaterar sina prylar tillräckligt sällan...

Nu känner jag att det blir ett ganska ospännande inlägg, så jag skyndar mig att slänga in några bilder från det lilla jag såg av Dublin by night. Sen är det faktiskt dags för pyjamas, klockan är ju faktiskt över nio lokal tid... aah, det har jag sett fram emot!

På väg!

Tajmingen kunde vara bättre - med ett halvt nerpackat nytt hem och en höst som snurrat fram i ilfart känner jag att äventyrslusten inte var den största när jag skulle packa mina väskor för att resa till Irland en hel vecka på egen hand.

Men här, i ett lugnt hörn på Arlanda, hinner jag långsamt ifatt mig själv. Hallå, nu ska jag upptäcka Irland! Jag, som aldrig sett den där ön förr, ska få se Dublin, Ballina och Galway! Jag ska få höra irländsk folkmusik (hoppas jag), se slott och gå på julmarknad. Jag hoppas få se novembersol, men är förberedd på regn. Jag ska träffa mina europeiska kollegor som jag haft kontakt med i snart ett år. Jag kommer att hälsa på i två irländska skolor - och vi kommer att på riktigt dra i gång projektet som varit på gång så länge!

Nu är jag mer än peppad! Men det behövdes några tysta timmar i mitt eget sällskap på Arlanda...

Mellan flytt och jobb och resa och allt

Fotot är visserligen svartvitt, men när jag ser mig i spegeln IRL är det ungefär så jag ser ut. November är alltid november, men det känns verkligen som om jag skulle behöva lite dagsljus just nu. Det har varit intensivt på jobbfronten och trots att jag mest av allt längtar efter att packa upp och fixa är i vårt nya hem (eller allra helst ligga på soffan i vårt nya hem och läsa, om jag ska vara ärlig) får vi fortfarande kryssa fram mellan bananlådor. Tack och lov att Matias i alla fall lyckats plocka och greja en hel del, så det känns som att läget är under kontroll i alla fall!

Är för tillfället väldigt kluven mellan att å ena sidan bara vilja tassa omkring här hemma och boa in oss och att å andra sidan studsa jämfota av iver inför nästa veckas planer. Det är ju då jag får åka till Irland!!! Jag och en kollega ska alltså till Ballina på Irland för att planera vårt Erasmusprojekt tillsammans med kollegor från andra länder. Dessutom har jag bokat in två dagar helt solo i Dublin före själva träffen - mitt trötta, slitna novemberjag skulle kanske inte ha bokat in några extradagar, men mitt peppade jag tidigare i höstas gjorde det utan att tveka. Liksom, hur ofta händer det egentligen att jag har vägarna förbi Dublin och kan stanna till och turista lite..?

Jag har aldrig varit på Irland förut, så jag ser verkligen fram emot att skaffa mig en uppfattning om den gröna ön - även om november känns som en rätt så riskabel månad när det gäller väder... Idag fick vi dessutom programmet för träffen i Ballina och både jag och min kollega gick runt och log som två fån när vi hade kollat igenom det - visserligen finns det en del planering på agendan, men också betydligt mer utflykter och roligheter än jag hade förväntat mig! (Till exempel en utflykt till Galway, vilket jag inte alls hade räknat med!) Om jag är lite sliten nu kommer jag antagligen att vara en zombie efter nästa vecka, men jag har väldigt starkt på känn att det kommer att vara värt det!!

Fars dag

Pappor är: Ovanligt bra i min närhet, skulle jag vilja påstå! När jag ser skämt om “what happens when daddy takes care of the baby” känns det som något som hämtat från en annan värld, för så ser det inte ut i min omgivning. Är rätt säker på att det gäller de flesta pappor häromkring i nådens år 2018 och är rätt nöjd med att mina söner får växa upp med det!

En pappa jag ser upp till: Pappan till mina barn. I över elva år har vi delat på föräldraprojektet och jag är mer än tacksam för min parhäst. Han fixar och grejar, kramar och skojar, lagar mat och förhör läxor. Även när tålamodet och orken krackelerar ibland finns det inte en tanke på att han skulle dra sig undan sitt ansvar, utan han finns där för oss, både för mig och för barnen. Mattus, du vet att jag lätt får utslag av sentimentala kärleksförklaringar på sociala media, men ett stort hjärta till dig!

Jag som pappa är/skulle vara: Det här är så intressant! Jag börjar ha en ganska klar uppfattning om hur jag är som mamma vid det här laget, men hur skulle jag vara som pappa? I grund och botten skulle jag nog vara samma sorts förälder som jag är som mamma - kärleksfull, peppande men en aning disträ - men säkert skulle jag ändå skulle ta en lite annan roll? Skulle jag ändå vara den som har koll på tandläkartider, hobbyer och knytkalas? Jag vet i alla fall att jag knappast skulle kunna lämna över vardagsmatlagningen på den andra föräldern lika ogenerat som jag gör nu utan att känna mig som en riktig mansgris...

(bild)

En sak min pappa lärt mig: Det ordnar sig!

Det bästa med min pappa: Att det ordnar sig! Han hittar saker som försvunnit spårlöst. Han bakar jättegoda tårtor. Han har alltid plats i famnen för sina barnbarn. Han vill påverka saker till det bättre. Han trivs i naturen och har fört den glädjen vidare till oss. Han har sinne för humor. När jag var liten somnade jag tryggt i bilen i absolut förvissning om att ingenting kunde gå fel när pappa körde. Tack för tryggheten och känslan för det vackra som du gett oss, pappa!

På så sätt liknar jag min pappa: Jag har nog fått en viss tidsoptimism av honom… och ingen av oss har tålamod att göra saker petnoga. (Däremot är han nog betydligt mer handlingskraftig än jag - han är berömd för att börja måla och tapetsera bortglömda projekt dagen före studentkalas, det är inte jag.) Vi gillar båda två gamla saker, natur och fotografering. Jag tycker det är svårt att själv se likheterna som säkert finns, men jag blir alltid glad när jag lägger märke till något!

Det här borde alla pappor ha rätt till: Pappaledighet! Någon klok person att prata med när det känns motigt och så en och annan sovmorgon.

Så firar jag farsdag: Min egen pappa brukar hålla till i älgskogen på farsdagen och firas nästa aldrig på rätt dag - den här gången blev det på lördag kväll som vi firade både honom och min moffa i Purmo. På själva farsdagen uppvaktade vi Matias (är ovanligt nöjd med bokpresenten jag gav honom - Bevare mig väl, en riktig tegelsten om byggnadsvård av gamla hus) och söndagslunchade på Friends & brgrs tillsammans med svärfar. Inte mindre än fyra pappor har jag att fira i min närhet!

...och i kökssoffan sitter ana-moffa och ser roat på medan barnbarnsbarnen övar på sina partytrick. Där har vi ännu en viktig pappa! När jag var liten och sov över vid mommo och moffas efter hornorkestern varje måndagskväll var det mest mommo som skötte saker och ting och moffa var lite mer i bakgrunden. Ju äldre jag blir, desto viktigare blir moffa - tänk vilken förmån att fortfarande få lära sig saker av sina morföräldrar när man närmar sig 40! (Tack för bilden, Hanna...)

Nyinflyttad, sliten och glad

Så blev det äntligen fredag kväll! De senaste tio dagarna har haft ett galet tempo, men från att det såg helt normalt ut hemma hos oss på Aspvägen när vi fick nycklarna hit till nya huset förra tisdagen har vi nu flyttat, tömt huset, flyttstädat och lämnat över nycklarna till de nya ägarna; flyttat in i vårt nya (gamla!) hus och fått fram i stort sett det vi behöver för det dagliga livet. Samtidigt har vi jobbat, gått på utvecklingssamtal både på skola och dagis, skjutsat till hobbyer och ordnat med sophämtning. Hälften av Edvins kläder är nerpackade på okänd plats, men han kan ju alltid låna av Arvid. Vi har levt på hämtmat och karelska piroger under den här tiden, men nu ser jag fram emot Matias hemlagade rödbetspaj ikväll! Det är nästan en vecka sedan vi började sova här och vi känner oss fortfarande lite förundrade över att det är här vi bor.

Det märkliga är ändå hur lugnt det känns att bara vara nu, även om vår inredning än så länge bäst kan beskrivas som bananlåde-chic. Det som kändes mest stressigt var att tömma och städa vårt gamla hus med bara en vecka med tillgång till båda husen, men nu när det är gjort känner jag att jag är redo och tassa runt i yllesockor, elda i spisen och leva i bananlådor hur länge som helst. Det är något med det här huset som gör att det känns så vilsamt att vara här - till och med när tillvaron har sett ut som den gjort den senaste veckan! I vårt förra hus kändes det lite som att vi erövrade rum för rum när vi renoverade och nästa projekt stod hela tiden på kö. Här finns det minsann också en rad mindre och större projekt som vi vill ta itu med på sikt - men inte nu. Det är bra som det är. Är något slitet är det så det ska vara. Lugnet jag känner för det...

Vi trivs!

Vi avslutar ett kapitel

Första snön kom, och flytten. Ända sedan vi skrev på pappren i början av juni har det funnits i tankarna, men det hela har ändå legat så långt in i framtiden att det känts abstrakt och inte riktigt verkligt. Nu är det verkligt. Nu syns det i våra allt tommare rum att vi är på väg någon annanstans och i natt är sista natten vi sover på Aspvägen. Vi har badat bastu för sista gången och tömt nästan alla köksskåp. Det är dags att säga hejdå till vårt sjuttitalshem.

Jag skulle ljuga om jag sa att det känns bara roligt att flytta. Jag är övertygad om att det kommer att bli bra, men just nu - i brytpunkten - sörjer jag också det som fortfarande känns som hemma. Jag trivdes inte omedelbart här och har haft lite blandade känslor för huset, men de senaste året har jag äntligen kommit fram till den punkt där jag helt ärligt kunnat säga att jag trivs.

Det är så mycket vi äntligen lyckats fräscha upp och jag är nöjd med precis allt vi åstadkommit. I vintras renoverade vi hallen och bytte ut hallförvaringen och de senaste månaderna har vi (äntligen!) avslutat bastun och badrummet där ute, byggt en ny terrass (som det visserligen är lätt att säga hejdå till den här årstiden) och tapetserat om i spisrummet. Var och en av de här små pusselbitarna som har klickat på plats har gjort det mer till vårt hem. Och nu, nu när det här huset äntligen börjat göra mig glad, då flyttar vi. Det som gör att det ändå känns okej är ju just det att nästan allt jag är förtjust i är sådant vi har åstadkommit - och har vi gjort oss hemmastadda här, så kommer vi att göra oss hemmastadda i vårt nya hus. Det vet jag ju.

Jag har tagit ledigt på eftermiddagarna både idag och på måndag för att hinna lite bättre med flytten, men när jag kom hem efter lunch idag såg jag mig omkring och kände mig lite modfälld. Allt såg så normalt ut! Det kändes oöverkomligt att ro hela flytten i land på en enda helg och jag började misstänka att vi varit riktigt korkade som ställt det så för oss. Nu känns det tack och lov inte så längre, tack vare att vi knegat på hela dagen tillsammans med min moster, svärfar och mamma och pappa som alla kom och hjälpte till på olika sätt. Så tacksam för det! Det är fortfarande mycket kvar, men det känns inte helt orimligt ändå. Vi fortsätter i morgon! Nu sover våra två yngsta gott efter en tröttsam dag och jag tänker sätta mig i soffan (som fortfarande står kvar) och äta nattmat och se på tv tillsammans med Matias och Arvid.

(Sedan jag tog den här bilden i förrgår har det ändrat årstid, så fascinerande! Varken i går eller i dag har jag hunnit dit överhuvudtaget, utan jag har farit runt och packat här och låtit andra köra i skytteltrafik...)

Leva nu

Leva i nuet, det är väl så en insiktsfull människa gör? Försök med det, du som får nycklarna till nya huset på tisdag, ska flytta nästa helg och just nu har ett höstlov som du borde använda på bästa möjliga sätt! Det är inte helt lätt att fokusera, om vi säger så. Jag tänker att vi borde organisera, packa, fixa, göra adressändringar och samtidigt få undan så mycket jobb som det bara är möjligt - allt för att göra de kommande två veckorna så mänskliga som möjligt för oss. Nu kör vi, helt enkelt!

Men igår hade vi ett möte på banken på eftermiddagen och passade på att fortsätta till Överpurmo efteråt. Så skönt med åtminstone en halvdag helt ledig! Arvid hade med sin cykel, så först cyklade jag en runda med honom och sedan med Edvin. Underbart med Överpurmovägar i höstsol! (Fast Edvin och jag råkade välja en väg som bokstavligen bestod av geggamoja. Gick bra ändå, vi tog det som ett äventyr.) Barnen hittade moster Jennys gamla rullskridskor och övade entusiastiskt på gårdsplanen. Mamma bjöd på risgrynsgröt, pappa bjöd på godis och Johannes bjöd på guidad rundvandring i deras hus - som växer fram i ilfart nu. Bra dag.

När duger vi?

Jag ska fortsätta spinna vidare på bokmässetråden! Ett av de intressantaste seminarierna jag gick på var alltså ett som kallades "När duger vi?", där Clara Lidström och Erica Dahlgren som har skrivit boken Hjälp jag är utmattad talade med psykologerna Kristoffer Pettersson och Katja Lindert Bergsten som i sin tur har skrivit boken I befintligt skick. Clara och Erica har skrivit sin bok utifrån sina egna erfarenheter av utmattningsdepression medan Kristoffer och Katja å sin sida har skrivit sin bok i egenskap av psykologer. Så bra kombination! Gillade dessutom hur alla deltagare verkligen kunde samtala och lyssna utan att prata omkull varandra - så är det inte alltid i en panel som diskuterar ett ämne som alla brinner för!

Kastar in några guldkorn från mina anteckningar!

- Erövra tråkigheten! Det kan vara tufft att börja se sig som en tråkig person som säger nej och inte ställer upp, men det kan vara nödvändigt. Också roliga saker kräver energi. Underbara Clara berättade också om det hon skrivit om på bloggen, nämligen hur hon börjat "mamma" sig själv. Det innebär helt enkelt att hon är lika snäll och tålmodig mot sig själv som hon är mot sina barn:  “Vad du verkar ledsen idag, kanske du är trött, du behöver nog vila nu.”

- En viktig poäng i samtalet var att prestationshetsen vi lever med faktiskt är ett samhällsproblem mer än ett individproblem. "Vi har skapat ett samhälle med ständig förändringslust. Vi ska inte vara nöjda med vad vi har eller hur vi ser ut. Det är bra att veta om att felet inte ligger på oss, utan felet är att vi lever i ett samhälle som premierar den som är driven och framåt." (Clara Lidström)

- Och: "Det är inte gott för människan att leva ensam. Vi är gjorda för att leva i flock och om någon säger åt oss att vi behöver vara på ett visst sätt - träna mer och shoppa mer - för att få vara med i gemenskapen, då kommer vi att kämpa hårt för att få vara med i gemenskapen. Vi blir dåliga konsumenter om vi är nöjda, så det finns starka makter som vill att vi ska fortsätta vara missnöjda." (Katja Lindert Bergsten)

- Samtalet i ett nötskal: Var inte hårdare mot dig själv än du är mot andra. Erövra tråkigheten och inse att även det som är roligt kräver energi. Du duger och du är värdefull, även när du ligger på soffan och äter geléhallon!