Glad påsk!

Vad den här påskhelgen virvlat snabbt förbi! Det är visserligen bara söndag kväll och ännu en dag kvar av lovet, men eftersom vi precis har sagt hejdå till Sverigekusinerna för den här gången känns det som att det närmar sig vardag igen. Som vanligt bor de hemma hos svärfar, men vi har umgåtts i stort sett non-stop den här helgen, lite här och lite där. Så roligt att se hur de yngsta kusinerna tog upp leken nästan direkt där de lämnade den i vintras när vi hälsade på dem i Sverige! Är så glad över att särskilt Josef är så hemtam med sina jämnåriga Sverigekusiner fastän vi bara träffas några gånger om året - men det är klart, vi träffas ju mer intensivt de gångerna. (Är också lite nöjd med att ha fått titeln "kusinmamma" av den yngre Sverigekusinen - tids nog hinner han lära sig vad jag egentligen heter, nu är jag nöjd med att kallas "kusinmamman". Känns nästan lite kungligt. "Drottningmodern" sådär.)

Vi har haft en rolig, solig men ganska intensiv påskhelg - men gott så! Önskar bara att vi kunde få några lediga vardagar ännu innan det är dags för slutspurten av den här vårterminen... Puh! Det ska nog gå.

Som barn tyckte jag det var en av årets höjdpunkter att på påskhäxa på påsklördagen och detsamma verkar mina barn tycka nu. Fast just påskhäxa ville ingen klä ut sig till i år - det fick jag släppa och vara mer än nöjd med min ursnygga Gryffindorelev och mina två katter. Tja, katt eller tiger, det var lite oklart exakt vilket kattdjur Josef egentligen föreställde, men viktigast tyckte han det var med Peltorkåporna! Påskandet blev en riktig heldagshistoria - barnen gick i lite olika konstellationer tillsammans med kusinerna och tillsammans med kompisar, vi vuxna hängde med knattarna på en (rejäl!) runda och så fortsatte vi med att hälsa på Matias moster innan vi landade vid faffas. Puh! Godis finns så det räcker till och blir över... får nog ransonera ut det fram till midsommar minst.

Nytt för i år var ju att starta här i gränden! Vi for faktiskt en sväng till vår gamla gränd, främst för att säga hej till de gamla grannarna, och det kändes konstigt normalt att gå där... visserligen har jag gått förbi utan att bo där förr, men jag fick riktigt hålla mig i kragen för att inte sätta mig och chilla i solen på det-som-inte-längre-är-vår-terrass eller gå in i det-som-inte-längre-är-vårt-varmgarage för att kolla om tvättmaskinen är klar. Är det verkligen bara jag som är urdålig på förändringar? Jag anser mig egentligen kunna hantera förändringar ganska bra, men när det gäller platser - de sitter kvar i ryggmärgen på mig i en evighet! Huvudet har gått med på förändringen, men kroppen tror fortfarande att jag borde ha tillträde till alla mina gamla hem och arbetsplatser.

Idag fortsatte vi att fira påsk med en färgglad, skön familjegudstjänst och sedan bjöd svärfar hela gänget på lunch på Strandis. Tror aldrig vi haft en så lugn och trevlig måltid där förut, alla barnen satt lugnt och åt och pratade belevat och ingen (!) behövde ens ha fram en telefon som distraktion. Underbart!

Så - från oss alla till er alla - en riktigt glad fortsättning på påsken!

Aprilväder och kanadensare

Varje gång jag tänker sätta mig för att skriva ett inlägg här hejdar jag mig - för min första tanke är att skriva om hur snabbt dagarna snurrar nu och min andra tanke är att det är lite pinsamt att blogga om hur stressad man är. Dåligt upplagt liv, liksom. Äh, nu är det sagt. Jag är hyfsat stressad, men ganska glad ändå. (Skulle bara bli mer jämnglad av mer sömn och ett lugnare tempo.) Den här våren är intensiv, men min vana trogen är jag hela tiden övertygad om att nästa vecka blir lugnare - jag vet inte om det är positivt eller negativt som stresshanteringsmetod sett..?

Ändå har jag faktiskt lyckats träffa rätt mycket folk på sistone - inte minst den här veckan, när mina två kanadensiska småkusiner är på snabbvisit i Finland. Träffade deras mamma Lisa för första gången för två år sedan, Margot för ett år sedan och nu har jag också träffat hennes syster Eleanor. Jättekul med släktingar jag aldrig varit särskilt medveten om tills för två år sedan! Just nu bor de tillfälligtvis i Wales respektive England, därav Finlandsresan. Dessutom har jag träffat rätt många av mina finländska småkusiner tack vare besöket, så det är ju också en bonus!

Vårlistan anno 2019

Eftersom det här är sista dagen i mars, och april enligt min tideräkning är den första riktiga vårmånaden tänkte jag damma av den gamla vårlistan som jag fyllde i förra våren också. Visserligen är frågorna de samma, men just därför kan det vara roligt att återanvända den och se hur svaren skiljer sig från ifjol!

Ett säkert vårtecken som dykt upp den här helgen är att Matias tagit fram vårt utebord och vi har premiärfikat på terrassen - inte bara för i år, utan överhuvudtaget i det här huset. Ser fram emot många repriser under det närmaste halvåret! Sedan vet jag inte om det är vårtecken direkt, men en annan rolig grej i helgen är att vi sett två rådjur på vägen precis utanför tomten och att vi nästan blivit vana med att "vår" ekorre kommer och kalasar på fågelbordet utanför vårt köksfönster. Mitt i naturen!

Min vår år 2019 kommer att bli:
Skön, hoppas jag! Jag vet att den kommer att fortsätta att vara ganska jobbtung, precis som den senaste månaden varit, men jag hoppas att jag ändå lyckas planera tillräckligt smart för att kunna njuta av ljusa kvällar och skogsstigar som tinar upp.

En sak jag ser fram emot:
Måste jag begränsa mig till en?
Jag ser fram emot att det ska börja växa i vår nya trädgård så att vi får se vad som egentligen finns här. Jag ser också fram emot Erasmus-resan till Ungern i maj och jag ser fram emot påsken, när Norrfjärden-kusinerna hälsar på i Finland. Ser också fram emot en lång rad mindre roligheter som förhoppningsvis blir av!

Tre säkra vårtecken:
Svanarna, ljuset och avloppsstanken från smältande is har redan anlänt!

Det här gör jag på vårdagjämningen:
Vårdagjämningen 2019... (googla, googla) var en ytterst vanlig onsdag. Jag jobbade en fulldag och skjutsade Edvin till konstskolan Balatako. Et voilá - en väldigt typisk marsonsdag i mitt liv 2019!

En låt jag kommer att lyssna på i vår:
Jag kommer sannolikt att lyssna en del på den här (Don't be so shy - Imany):

Samt tyvärr också den här... (This song's gonna get stuck in your head... yes, indeed it will.)

Det bästa med våren är:
Att ljuset återvänder och samtidigt den där pirriga vandringslusten. Barmark och lättare skor.

Så här klär jag mig i vår:
Jag kommer att klä mig ungefär som jag brukar den här årstiden (och de flesta andra årstider), med en försmak för blommiga skjortor och svarta, tajta och ytterst bekväma jeans. Överväger faktiskt att chockera världen genom att klä mina ben i något annat än de två par identiska svarta jeans som jag växlat med de senaste två åren eller så... eller så köper jag bara ett tredje par som är lite mindre urtvättat...

Det här hoppas jag händer i världen:
Framför allt att Finlands folk engagerar sig i riksdagsvalet som är på kommande! Frågar någon mig tycker jag att vår nuvarande regering har gjort felprioritering efter felprioritering och nu hoppas jag valresultatet kommer att visa att vi är fler som vill justera kursen för det här landet.

Så skiljer sig våren 2019 från våren 2018:
Framför allt är den här våren annorlunda eftersom vi inte bor på samma plats längre. Vid den här tiden för ett år sedan visste jag inte ens att vi planerade att flytta, men så kom den där annonsen den där söndagen i slutet av maj... (Men ja, vi visste om att det skulle komma till försäljning och lekte med tanken... men mest som en lek, ett tankeexperiment.) Nu ser jag fram emot att ta emot våren här, dels för att få se vad som kommer upp i våra blomrabatter, dels för att vi har skogen runt knuten och kan följa med i naturen på ett helt annat sätt.

När det gäller jobbet ser våren 2019 ut ungefär som 2018, även om skolan bytt namn och jag flyttat från ett barack-klassrum till ett annat. Den stora skillnaden är att förra året gick jag och försökte låta bli att tänka på hur länge det var till augusti, när vi skulle få besked om vårt Erasmusprojekt - nu är jag i full gång med att koordinera det!

St Deirbhile's Blessed Well

Söndag igen, kanske dags för fler bilder från vackra halvön Mullet? (Här finns mera.)

Efter besöket hos fyrvaktaren fortsatte vi till en sagolikt vacker plats, St Deirbhile's Blessed Well. Legenden säger att St. Deirbhile på 500-talet reste till den avlägsna halvön Mullet för att komma undan en enträgen beundrare. Han följde efter, så för att göra sig själv mindre attraktiv rev hon ut sina ögon och slängde dem på marken. Det fungerade och den förskräckte friaren förstod äntligen hinten och försvann ur historien. St Deirbhile tvättade sina ögon i en källa och fick sin syn tillbaka. Om det finns någon annan grund än miraklet med hennes ögon till hennes helgonförklaring fick jag aldrig klart för mig, men hennes källa ligger på en underbar plats. 

Vattnet i källan sägs hjälpa mot allehanda ögonåkommor och på bilden ser vi min hoppfulla kollega Juuso ösa upp vatten. Han bär fortfarande sina glasögon, men i efterskott fick vi veta att man först måste krypa under porten för att det ska fungera. Det duger inte att kliva över muren... Så vi lär aldrig få veta hur det hade gått om han följt konstens alla regler!

Där fanns också ett par bänkar till minne av personer som gått bort, och en av bänkarna var till minne av den ena sjöräddaren som omkom i helikopterolyckan jag skrev om tidigare. Det stämde till eftertanke - men om jag saknade en anhörig som hade dött, särskilt ute till havs, hade jag nog tyckt om att ha en minnesplats som den här att gå till.

(Kunde inte heller låta bli att bli glad av korna som gick och betade runtomkring källan.... det gjorde bara platsen ännu mer rofylld!)

Vi körde också ner till en strand - vi var inte rustade för någon lång strandpromenad, men hade inte haft något emot en sådan! Det var ännu en sagolik plats.

Men den stank, den här vackra stranden.
Tången som ligger på stranden lär faktiskt vara något av en specialitet i trakten och vi såg faktiskt några personer som var ute med hinkar och plockade av den, men jag har svårt att tro att den skulle kunna behandlas så att den verkligen smakar gott... Men vad vet jag, kanske har jag fel! Nyttigt lär det i alla fall, och i forna dagar var man kanske inte så noga med smaken så länge det mättade och gjorde gott... Någon tångrätt blev det i alla fall inte av att jag smakade!

Sedan var det dags att sätta sig i vår minivan igen och köra tillbaka till fastlandet. Vi lunchade på ett lite otippat nöjesscentrum med lekland, bowling och arkadspel, Gateway Leisure i Belmullet. Det kändes som en väldigt avlägsen plats för ett nöjescentrum, men å andra sidan har de kanske inte så mycket konkurrens heller i området!

Sedan var det dags att säga farväl (och vem vet - kanske på återseende?) till Mullet och Belmullet och köra tillbaka för en sista kväll i Ballina. Det här var mobilitetens sista dag, och både Juuso och João från Portugal skulle faktiskt bege sig mot Dublin redan samma kväll eftersom de båda hade bokat flyg hem på lördagsmorgonen. Själv hade jag bokat annorlunda för att kunna vara med ända till slutet av vår träff i Ballina, även om det egentligen inte var mer än en middag kvar på programmet.

Vi fick lite tid att strosa runt i Ballina - det är inget stort centrum (kanske som Jakobstad?), men deras Penney's (Primark) lär faktiskt ha varit Irlands största när det öppnade... Penney's hade jag redan kollat in i Dublin, men visst var det roligt att ha lite tid att gå runt på egen hand och bekanta sig med centrum! Sedan blev det en sista middag på en pub - och där hade några musicerande föräldrar från skolan dragit ihop en grupp folkmusiker som spelade för oss. Så roligt! Älskar den irländska musiken.

Själv hade jag alltså lite tid kvar i Ballina på lördagen (nästa inlägg!), men det började vara dags att säga hejdå till alla nya vänner. Det kändes märkligt efter så intensiva dagar, men samtidigt inte så dramatiskt trots allt - jag visste ju att vi kommer att samarbeta vidare på distans och dessutom träffas flera gånger igen under projektets gång. Tänk, så lyxigt! Är så, så glad att jag får delta i det här projektet.

Utan röd tråd

Hej världen!

Just nu är jag alldeles för trött för att få till ett inlägg med något så avancerat som en röd tråd, så jag gör tvärtom. Jag skriver ett inlägg med tre roliga saker som har absolut ingenting med varandra att göra!

Ett: 
Josef har börjat uttala r-ljud som L istället för att hoppa över dem eller uttala det som J - till exempel Alvid istället för Avvid. Jag antar att det är ett steg mot ett riktigt r-ljud, men just nu njuter jag bara av att det låter så ofattbart gulligt och hoppas i hemlighet att den här fasen i hans språkutveckling inte går över för snabbt. Ingen av storebröderna har fått till r-ljudet förrän i sexårsåldern, så vi har inte bråttom. 

Två:

Kan inte låta bli att berätta om en oväntad utmaning med att bo i ett gammalt hus med brädgolv! Tidigare i vintras försvann mitt bankkort spårlöst. Jag var inte särskilt orolig eftersom jag var nästan säker på att det hade försvunnit här hemma, men däremot ganska förbryllad över hur det kunde ha gått så fullständigt upp i rök. Nåja, jag spärrade det, beställde ett nytt och tänkte inte så mycket mer på det. 

Tills häromdagen, när Matias av någon anledning lyste ner mellan golvspringorna i köket - och såg mitt kort! Det är så lustigt, för vad är oddsen att det skulle ha fallit ner mellan golvspringorna? Och ännu mer - vad är oddsen för att Matias skulle råka ligga på golvet just där, lysa ner med en ficklampa och av en slump få syn på det? Han började genast spinna på någon idé om att få upp det med ståltråd och nånting nånting, men jag stoppade honom. Där tycker jag gott det kan få ligga som ett dokument för framtiden över att jag har bott här.

Tre:

Jag kan andas ut, "min" Erasmusgrupp har kommit välbehållen tillbaka hem från Turkiet, trött och nöjd! Under veckan som gått har jag dammsugit Facebook, Whatsapp och Instagram på rapporter och bilder från Trabzon och kunnat glädja mig åt att det verkar ha varit en fantastiskt givande Erasmusträff. Så roligt, också för mig här hemma! Nu håller vi på och bokar resan till Ungern i maj och jag peppar så jag håller på att få dåndimpen. Då kommer jag alltså att resa till Tiszafüred på den ungerska slätten tillsammans med fyra elever och en eller två andra lärare. På vägen dit stannar vi till i Budapest och nu lägger jag naturligtvis orimligt mycket tid på att se på resevloggar och läsa resebloggar om Budapest... Småstaden Tiszafüred finns det av naturliga orsaker inte lika mycket att läsa om, så jag får helt enkelt åka dit och se själv hur det är där! 

Bilden följer nästan en röd tråd - den är ju faktiskt från Istanbul, när Matias hade möjlighet att åka till Turkiet som en del av ett Erasmusprojekt på hans skola för några år sedan!

Söndagsfrid (eller: En novemberfredag på Irland)

Det här är söndagsfrid. Matias har tagit barnen till söndagsskolan och jag stannade hemma för att "vakta söndagslunchen som puttrar på spisen" - men egentligen mest för att få känna efter hur ett tyst hus låter. Det händer inte så ofta! Doften av älgstek sprider sig i huset och ingen vill något av mig på en stund. Jag njuter. Och då slår det mig att nästa inlägg om Irland faktiskt är så söndagsstilla som det någonsin går att få en fredag att bli. Under kick-offens sista officiella dag åkte vi på en utflykt till halvön Mullet, en dryg timmes bilfärd från Ballina. Det var en fantastisk plats!

Det hade frusit på under natten och med tanke på att ingen använder vinterdäck på Irlands krokiga små vägar och hur ovanligt det verkade vara med isigt före att döma av folks reaktioner kändes det aningen nervöst att sätta sig i minibussen på morgonen - inte minst för att vår jovialiske chaufför fortsatte prata lika oupphörligt i telefon som dagen innan! Men det gick bra. Förstås. 

För att komma till Mullet körde vi över vidsträckta torvfält och mjuka kullar. Irland är så vackert! Jag kände hur gärna jag nån gång vill ta med hela min stora familj till Irlands västkust för att se mera - den som älskar kalfjäll måste älska det här landskapet också! Det hade samma vilda, ruggade men samtidigt vackra stämning som kalfjällen i Arjeplog. En dag, familjen. En dag. 

Området här ute på kusten räknas till Gaeltacht, alltså de områden på Irland där iriska är det dominerande språket och också används som hemspråk i många familjer. På halvön och däromkring finns flera sommarläger dit barn och ungdomar skickas för att få språkbada på iriska samtidigt som de paddlar och simmar. Det lär också vara allt fler hus som ägs av sommargäster, samtidigt som samhällena på halvön fortfarande är levande glesbygd med skolor, kyrkor och så vidare. 

Den lilla byn vi först tog sikte på var Eachléim, där vi skulle hälsa på i ett litet (minimalt) - typ - berättarcentrum. Minns faktiskt inte vad det kallades, men det var ett litet hus som verkade skötas om av en handfull eldsjälar som bl.a. samlade berättelser och legender från trakten. 

Vi var där för att träffa Pap, en historieberättare från byn. Han tog emot oss i dörren och var en uppenbarelse i en klass för sig - en väderbiten liten gubbe med håret på ända. Jag har inga bilder av honom helt enkelt för att han på nåt sätt hade för mycket integritet för att fotas. Det hade känts snudd på opassande. Vi satte oss i en ring och väntade. Han väntade också. Sedan började han så småningom berätta, men mer om traktens historia än om de irländska sagorna vi hade väntat oss. Det gick lite trögt, och de som varit med förr sa att han ibland är en strålande berättare, men just den dagen kom han aldrig riktigt igång. Det kanske är så med naturkrafter och med gubbar som heter Pap - de går inte att schemalägga! 

Efteråt var nästa stopp Eachléim Heritage Centre, ett lite mer officiellt kulturcentrum där vi fick höra bland annat om livet och naturen på öarna i trakten och om den stora utvandringen från den här trakten till Nordamerika. Väldigt intressant!

Michelle, en av lärarna i vår värdskola i Ballina - hon med vinröd jacka på bilderna ovanför, bor på Mullet och var vår guide den dagen. Tack vare att hon känner folk på halvön kunde hon ordna med alla besök och folk som ställde upp och berättade för oss. Dessutom fick vi hälsa på i en fyr tack vare henne!

Blacksod lighthouse, längst ut på halvön Mullet, är egentligen inte öppen för besök av allmänheten, men Michelle hade ordnat så att fyrvaktaren tog emot oss och visade oss runt ändå. Väldigt spännande, tyckte den här landkrabban som inte är van med fyrar!

Nu har jag glömt bort fyrvaktarens namn, men jag minns i alla fall att fyrvakteriet har gått från generation till generation i hans familj. Han växte själv upp i fyren när hans pappa skötte om fyren och bodde sedan själv i den också som vuxen när han själv tagit över uppgiften. Numera bor han dock i ett hus en bit ifrån fyren som numera bara är hans arbetsplats, inte hans hem. På hösten efter att familjen hade flyttat från fyren förstördes faktiskt delar av fyren av en stormvåg, så där hade de bra timing... 

Det är ingen hög fyr - det ser man på bilden av utsikten - men det är ändå något särskilt med att stå uppe vid en fyrlampa och se ut över havet! Fyren är också central för kusträddningen i området och vi fick höra - i flera sammanhang faktiskt - om en tragisk händelse för mindre än två år sedan, när en räddningshelikopter kraschade i en storm inte långt därifrån så att alla fyra i besättningen omkom. Helikoptern var på väg tillbaka efter en räddningsinsats och krockade med en klippa på ön Blackrock island. Det var påtagligt hur skakade folk här fortfarande var när de berättade om olyckan. Nu råkade vi ju besöka halvön en klar och vacker dag, men jag kan tänka mig hur utsatt man är för väder och vind från Atlanten när man bor där...

Och för att gå längre tillbaka i historien så fick vi också veta att landstigningen i Normandiet 1944 faktiskt sköts upp med en dag efter väderleksrapporter som den nuvarande fyrvaktarens pappa (eller om det var farfar) skickade från just Blacksod lighthouse. Historiens vingslag!

Återkommer med bilder från resten av den här bildsköna dagen senare!

Mot Trabzon, Turkiet!

... inte jag då. Men om ett par dagar är det dags för den första Erasmusträffen tillsammans med elever inom vårt projekt! I egenskap av vår skolas koordinator för projektet kommer jag nog antagligen att åka med på de flesta av resorna, men den här gången åker Juuso (som var med på kick-offen på Irland) och en annan kollega tillsammans med de fyra första eleverna. 

På lördag flyger de till Istanbul för en övernattning och lite sightseeing och på söndagskvällen reser de vidare till Trabzon för den egentligen träffen. När resorna skulle bokas blev det en del dröjsmål som vi mestadels inte kunde så mycket åt, så när det äntligen var klart att boka blev det en ganska dyr historia - och en ganska krånglig! Jag avundas dem inte alla deletapper och mellanlandningar på vägen. Bara som ett exempel så kommer gruppen att beta av alla Nordens huvudstäder förutom Reykjavik innan de är hemma igen om en vecka... Heh. 

Om själva resorna kanske blir ansträngande så tror jag att allt däremellan blir desto mer njutbart! Vår värd Fatma har ordnat med ett jättefint program med en blandning av utflykter, goda måltider, studiebesök och möten - precis som på Irland. Jag tror det kommer att bli toppen! Är inte avundsjuk eftersom jag själv både har fått och ännu kommer att få ta del av motsvarande resor, men är väldigt peppad! Känner mig också lite ansvarig som initiativtagare till det hela, så jag kommer nog att pusta ut ordentligt först när de allihopa är välbehållna hemma igen... 

Med all aktuell debatt om flygande och resande har jag grubblat rätt mycket över det här projektet. Är det verkligen något positivt att fostra ungdomar till... resande? Att sänka tröskeln för dem att flyga? Det är inte blänkande självklart. Men hur jag än vrider på det måste det vara mer bra än dåligt för planetens framtid att de här tonåringarna får pröva sina vingar och se sig om i världen. Det jag verkligen, verkligen önskar att det här projektet leder till - förutom engelskakunskaper och de förbättrade basfärdigheter som officiellt är projektets huvudsyfte - är en känsla av att resten av världen är nära och betydelsefull. Att det som är aktuellt i Turkiet och Ungern spelar roll. Att människor är människor oavsett var de bor. 

Att jorden är en vacker plats som måste - måste! - skyddas och skötas om för framtiden. 

Att samla på hög

Puh! Det är ett väl känt faktum att ju mera det finns att blogga om, desto mindre tid finns det att faktiskt blogga om det. Ungefär så är det nu. Vi har varit på sportlovsresa till Norrfjärden, vi har kommit tillbaka, vi har firat Edvins födelsedag, vårvintern har varit vacker, jag har tänkt på saker. Josef har varit dunderförkyld, jag skickar snart iväg en Erasmusgrupp till Turkiet... what to choose? För att överhuvudtaget komma igång och blogga igen tänkte jag slänga in ett inlägg om en av mina absoluta favoriter i alla kategorier - Edvin!

Snart är vi nog inte överhuvudtaget småbarnsföräldrar längre. Vår mellanunge, vår baby med de mulliga, gulliga kinderna... han är nio år nu! Han läser tjocka böcker och slukar i synnerhet alla Dagbok för alla mina fans som han kommer över. Han spelar fotboll två gånger i veckan och trivs med konstklubben, söndagsskolan och simskolan. Ja, han har faktiskt tagit märke tre gånger i rad på simskolan nu - nybörjarmärket, 25 meter och 50 meter. (Synd att det bara är en gång kvar av kursen, annars hade han varit primusmagister innan jag hinner blinka tre gånger!)

Han har för tillfället ett hiskeligt humör och ständigt ett välutvecklat sinne för drama. Han är samtidigt lika kramgo som när han var tre. Han är påhittig, kreativ, klok och resonerande. Han är rolig och hittar gärna på shower tillsammans med sina bröder. Att hans styrka för tillfället inte är att hjälpa till här hemma får vi jobba vidare på. Hans syskon är hans bästa vänner, samtidigt som han är utåtriktad och orädd i de flesta sammanhang. Han hälsar och tackar och svarar artigt på frågor som främmande tanter ställer. Han gör mig rätt ofta utmattad, men ännu oftare väldigt, väldigt glad. Älskade unge!

Advokaten

Grattis till mig - nu har jag äntligen satt vitsord för en klass som jag försökt sätta vitsord åt i flera dagar, känns det som. Ska vi vara nog har jag faktiskt ägnat betydligt mer tid åt annat i mitt liv, men de hade faktiskt flera uppgifter som skulle gås igenom innan jag kunde komma så långt som till periodvitsorden, så nu är jag nöjd. Bara fyra grupper kvar nu då...

När jag sitter här med de där sista tveksamma fallen och velar blir det ju lätt att jag försöker smita. Den här gången smet jag till Underbara Claras blogg. Där hade hon gjort ett personlighetstest (16 personalities) och eftersom jag satt där i prokrastineringsmode kunde jag förstås inte låta bli att själv testa. Och nu kan jag (tydligen) inte låta bli att härma Clara rakt av och skriva ett inlägg om resultatet. Jag är rätt säker på att resultatet skulle variera om jag tog testet imorgon igen, eller beroende på trötthet, stressnivåer och hur dagen rullat på hittills. Rätt många nypor salt. Men just nu, denna måndagseftermiddag blev jag: ADVOKATEN.

"Advokatens personlighetstyp är mycket sällsynt, mindre än 1 procent av befolkningen. Det hindrar dock inte att de gör avtryck på världen. De har en medfödd känsla för idealism och moral, men det som skiljer dem från andra idealistiska personlighetstyper är deras beslutsamhet och handlingskraft. Advokater är inga drömmare, utan fullt kapabla att vidta konkreta åtgärder för att förverkliga sina mål och utöva ett varaktigt positivt inflytande."

Tja... precis som Clara också konstaterade blir man överfallen av smicker genast i början och kan bara inte låta bli att läsa vidare. Självklart vill jag ju höra att jag tillhör en mycket unik, men samtidigt betydelsefull och - om jag får säga det själv - nästan nobel personlighetstyp! Lite skeptisk är jag ändå, tyvärr. Idealismen känner jag igen, men samtidigt vet jag att jag är mer en drömmare än en handlingskraftig doer. Jag har tränat på att sparka mig själv i baken och får betydligt mer till stånd nu än när jag var yngre, men handlingskraft är inget som bara faller sig lätt för mig.

Det står också att "advokater" ofta kan vara hjälparbetare eller engagerade i välgörenhetsorganisationer, men att de ännu hellre går till roten med problemet så ingen behöver bli räddad i framtiden. Skulle hemskt gärna känna igen mig där, men... nja. I bästa fall kanske jag kan skapa tillräckligt med samhällsengagemang i mina elever för att de ska rädda världen! Kommer mest att tänka på Hans Roslings superinspirerande bok "Hur jag lärde mig förstå världen". Beskrivningen stämmer bättre in på honom än på mig, vill jag nog påstå!

Okej. Vi saxar vidare från resultatet:

"Advokater har lätt för att knyta kontakter med andra och har en fallenhet för värme och känsla i språket, att tala i mänskliga termer snarare än ren logik och fakta. Det faller sig därför naturligt att deras vänner och kollegor ser dem som relativt sociala personer. De får dock inte glömma att Advokater behöver tid för sig själva för att stressa av och ladda om batterierna, och inte heller bli alltför förskräckta när de plötsligt sluter sig inom sitt skal. Advokater är noga med att inte såra andras känslor och de förväntar sig att andra ska vara likadana, något som innebär att man emellanåt behöver ge dem några dagar att vara för sig själva."

Ja, i det här stycket tror jag faktiskt att det mesta stämmer in. Är inte förvånad över att testet hävdar att jag är 71 % introvert och kan definitivt skriva under på det där med att jag behöver egen tid för att ladda batterierna - trots att jag i vissa sammanhang beter mig ganska socialt. Dessutom, ju tröttare jag blir, desto tunnare blir mitt skinn, så att jag inte bara fastnar på situationer där jag sårat andra, utan också situationer där jag eventuellt kan tänkas ha sårat någon eller någon sårat någon annan. Puh. Då skulle "några dagar att vara för sig själva" vara balsam för själen, men det funkar ju hyfsat sällan för en trebarnmorsa... får nöja mig med "ett par timmar" eller "ett par snuttar om tio minuter när jag stänger dörren och låtsas jobba men egentligen sitter och bloggar om min personlighetstyp". 

Jag blev i alla fall väldigt glad av att hitta ett citat av Martin Luther King, Jr i beskrivningen av "min" personlighetstyp!

"Varje människa måste bestämma sig för om han vill vandra i den kreativa altruismens ljus eller i den destruktiva egennyttans mörker."

Martin Luther King

Han genererade många geniala citat, den mannen. När jag går till mig själv vill jag ju spontant tänka att jag vandrar "i den kreativa altruismens ljus", men för att vara realistisk halkar jag nog väldigt ofta över i "den destruktiva egennyttans mörker". Hur kommer det sig att man (jag!) alltid tenderar att räkna in sig själv bland the good guys? Hjältarna och hjältinnorna, de som så självklart väljer rätt och osjälviskt under svåra omständigheter. Är rätt säker på att jag i en farlig situation skulle samla barnen under mina vingar, böja nacken och försöka göra mig osynlig. 

Superlångt, navelskådande inlägg, jag vet. Mest kul för mig själv kanske - men ta testet för all del, det är roligt att skärskåda sig själv ibland!

Christmastime in Ireland

... eller närmare bestämt julmarknad i Galway. Var så goda: Julstämning från november, lagom till slutet av februari! Ska försöka att inte göra någon alldeles för förvirrad.

En fördel med november på Irland - förutom frånvaron av turistmassorna som lär trängas där i slutet av juli - är julskyltningen. I Galway hade dessutom den årliga julmarknaden öppnat, så vi hade också ledig tid för att till exempel gå på den. Julskyltningen i resten av Galways centrum var förresten inte heller att leka med! Mysigt!

Julmarknaden bestod av ett tivoli, försäljningsstånd och nån slags julpark/ljuspark med juldekorationer. Kameran gick het, "för att visa barnen"... bilderna blev dock på sin höjd halvbra, det var uppenbarligen inte så enkelt att fota julprydnader i strålkastarsken och halvskymning. Roligt att gå runt och titta i alla fall, och jag hade gärna haft med mig min familj då!

En sak köpte jag också, en kitschigt handmålad julgranskula. Jag tyckte att allt i det ståndet såg påfallande ryskt ut, men såg sedan att det tydligen var nunnor från Minsk (!) som stod för försäljningen. Ångrar väldigt mycket att jag inte frågade hur det kommer sig att de ukrainska nunnorna säljer sitt hantverk på en julmarknad i Galway...

Lite hann jag också gå i vanliga affärer. Jag hittade Matt Haigs "The Humans" som jag ändå hade tänkt köpa på en bokhandel och trots att det hade varit både smidigare och billigare att klicka hem den från adlibris så... tja, det är ändå roligare att den är köpt just där, i den där bokaffären i Galway. Dummare saker har väl turister bränt pengar på, kan jag tänka. Hittade också mängder med choklad som jag köpte med hem som present (och färdkost, förstås). Det var en helt normal mataffär, men jag vet inte om det berodde på årstiden eller om det var något särskilt med den affären, men jag fick känslan av att ungefär hälften av utbudet bestod av... choklad. Företrädesvis i presentförpackningar. De snålar inte på livets goda, irländarna. Kanske de tröttnat på den historiska potatisen.

Så småningom samlades gruppen igen, först på en smockfull pub där de precis skulle börja spela (ännu mer!) irländsk folkmusik. Mysigt, men ganska svettigt och stimmigt sådär i slutet av en lång dag - lite skönt ändå att gå vidare när det blev dags att gå till vårt bokade bord på en restaurang i närheten!

Pizza på Fat Freddy's blev det den kvällen. Jag har ju väldigt lite erfarenhet av gruppresor egentligen, och längtar väl egentligen inte efter sådana heller. Men jag kan inte annat än erkänna att jag tyckte det var underbart att hela tiden få gå till färdigt dukat bord, i bildlig bemärkelse. Jag hatar att hitta restaurang när jag är hungrig och trött, så att bara få hänga med flocken till ett färdigbokat bord på en färdigtestad restaurang... mmm. Överlag var hela programmet så bra uttänkt, vår värd Julie satte verkligen ribban högt inför de andra träffarna!

Sedan var det minst sagt ett trött gäng som kurade ihop sig i minibussen för att köra tillbaka på de vindlande, slingrande vägarna tillbaka till Ballina. Vilken bra dag det hade varit!