Det är mycket som blir lättare när barnen blir större, inte minst när det gäller resande. Att stå ut med varandra i bil i fem timmar är inte nödvändigtvis en av dem... Det testade vi på väg ner till Åbo igår och vet inte riktigt om vi ska skratta eller gråta när vi tänker på fjällresan senare i sommar... 900 km på en dag har vi tänkt klara på vägen dit. Ha! Det går säkert utmärkt. Alldeles utmärkt.
Ja, hur som helst är vi framme i Stockholm nu, så allt väl! Har sovit (ganska) gott på båten och ätit en sällsynt lyckad hotellfrukost på Scandic vid hamnen, så det finns hopp för att den här familjen ska umgås civiliserat! (Jag tvivlade ett tag halvvägs ner till Åbo igår...)
Vi har talat om Stockholm hela våren och haft på klart att det är den här veckan som skulle passa bäst, men vi har haft så mycket annat på gång att det höll på att rinna ut i sanden... Ännu för en vecka sen var allt obokat - och det är inte helt självklart att hitta vettigt boende i Stockholm en vecka på förhand. Men allt klickade på plats när vi väl fick ändan ur vagnen!
Nu sitter vi och chillar i vår airbnb-lägenhet i Aspudden och är ohemult nöjda med att vi verkligen kom oss iväg! Nu gäller det bara att vi kommer oss upp ur soffan också och inte lämnar här resten av dagen... "Men he sku ju vara en BRA dag", tyckte Edvin. Och det är iofs sant! Men ändå, nån aktivitet utöver det ska vi nog försöka få till.
Jaha! Jag skrev tydligen ett inlägg om hur jag håller på att tappa tålamodet med folk och sedan lämnade jag bloggen skramlande tom och orörd i hela tre veckor. Så vad har hänt sedan sist?
Det som inte hänt är i alla fall att jag blivit en folkilsken enstöring som bor i mitt klassrum och lurpassar på förbipasserande för att kasta whiteboardpennor i huvudet på dem. Skönt! Däremot hade jag fullt sjå med att ro terminen i land och hade ingen tid för just nånting alls som inte var helt nödvändigt. Nu har sommarlovet kommit, men tyvärr måste jag erkänna att jag inte lyckats sluta jobba ännu. Färdig kommer jag förstås inte att bli, men förhoppningsvis lyckas jag dra streck inom en snar framtid så att jag kan släppa micken och - boom - börja känna mig ledig på riktigt. Det behövs, känner jag!
En rolig grej som hänt sedan jag skrev sist är förstås Ungernresan, som jag självklart kommer att skriva mera om. Allt gick bra, så nu har jag genomfört min första resa tillsammans med elever också - utan missöden! Att resa med en handfull mogna femtonåringar (och två kollegor) är förstås inte utmanande på så sätt, men man vet ju aldrig vad som händer längs vägen. Jag körde hela gänget i motorbåt på Lake Tisza till exempel, och det kunde ju i princip ha slutat hur som helst... (Spoiler alert: Allt gick bra, vi sitter inte kvar i vassen längre!)
Och så har det förstås varit den sista ruschen på terminen med allt vad det innebär: niornas projekt, sjuornas utflykt till Powerpark, avslutning, yra fjortisar med vårkänslor, skolgudstjänst och de sista lektionerna. Mycket roligt, men också mycket utmattande! Jaja, men nu är det faktiskt sommarlov. Och snart ska jag ta sommarlov också. Underbart!
Ja, det är lite mycket nu som sagt. Det kanske värsta med det här tempot jag har de här veckorna är att jag får så dåligt tålamod med folk!
Det är ingen vidare egenskap för en lärare med många bollar i luften, tyvärr. Idag har jag haft en fullspäckad dag med bl.a. en massa presentationer, en massa specialarrangemang och dessutom sista eller nästsista lektionen med flera klasser på nian. Sånt kan vara lugnt... de dagar jag känner mig harmonisk och laddad från början.
Men idag... jag vet inte jag. Mitt TÅLAMOD! Med människor som apropå ingenting alls börjar dra superroliga stories om traktorer när hens klasskompis sitter i bokpratssoffan och försöker berätta för klassen om sin bok. Med människor som storögt säger att de inte är riktigt klara med sin presentation, så de tänkte ta den nästa gång istället. Med människor som bankar på mitt klassrumsfönster när jag metodiskt och effektivt försöker avsluta de sista fem minuterna med en klass som annars också beter sig som yra höns bara för att sommarlovet hägrar.
Mpf.
När jag är lärare som bäst styr jag upp sånt med humor, vänlighet och orubbat lugn. I andra fall blir jag lite grinig.
Lustigt nog läste jag häromdagen ett blogginlägg Peppe Öhman hade skrivit om saker hon gör mot bättre vetande. Jag har nämligen själv gått omkring de senaste dagarna och tänkt på allt jag själv gör mot bättre vetande. I synnerhet perioder som den här, när tempot är alldeles för högt och jag ger mig själv alldeles för lite tid för återhämtning. Är det inte just då jag borde vårda min kropp och min själv lite extra? Det kunde man ju tycka, men nä. Då blir jag en veritabel handbok i Hur Man Icke Ska Behandla Sig Själv.
Jag:
1. Prioriterar bort träning, till och med de sköna skogspromenaderna i majsol. Istället sitter jag som en hösäck framför datorn eller över en provhög alldeles för många timmar per dag.
2. Snacksar på alla dåligheter som finns i skåpen och fyller på med en massa choklad när jag handlar på väg hem från jobbet. För att orka. Trots att jag vet att jag antagligen skulle hållas mer skärpt (mer effektiv!) om jag höll mig till äpplen.
3. Ser mig själv i spegeln och nyper mig missbelåtet i dubbelhakan och bullmagen som trivs gott som en följd av 1. och 2. Trots att spegelbilden knappast visar någon stor skillnad är det så mycket svårare att gilla läget när jag själv vet hur försoffad jag är för tillfället.
4. Sover på tok för korta nätter. Det här läsåret har jag strävat efter att lägga mig tidigare och sova mer, och överlag har det lyckats - och det märks på mitt humör och min energi! Inte just nu, dock.
5. Försöker hinna med allt istället för att skala bort. Det ska gå det ska gådetskagåskagåskagå.
Det enda positiva jag kan komma på just nu är att jag hinkar i mig litervis med te medan jag kör mina kvällspass, och det är väl alltid något. Och det är faktiskt en väldigt (!) begränsad period, för jag är LÄRARE och det är MAJ! Det är visserligen också orsaken till att jag stressar som jag gör, för allt vettigt som ska göras det här läsåret ska vara gjort på fredag - på lördag reser vi nämligen iväg på Erasmusresa till Ungern (!!!!) och när vi kommer tillbaka är det kört. Då har niorna ingen vanlig undervisning kvar och alla vitsord ska redan vara satta. Så det är nu, under de några korta dagar vi har kvar, som det gäller. Sedan är det Ungern, en huller-om-buller-skolvecka med Powerpark och annat gött och sedan - skolavslutning och sommarlov!
Egentligen är det inte klokt, vilket bra yrkesliv jag har ändå.
I brist på tid för att tänka ut några nya inlägg fortsätter jag på recycling-temat! Det här är ett annat opublicerat guldkorn jag hittade i mappen med utkast. Det är skrivet i oktober 2017, när Josef var tre år.
Intresset för fickabyxor har kanske svalnat lite nu, ett och ett halvt år senare, men aldrig att han ens i misstag skulle acceptera ett par mjukisbyxor! Inte när han är sjuk, inte när han ska vara hemma hela dagen, inte när han ska leka, hoppa och springa. Nope. Han bara ser på mig som om jag vore skvatt galen om jag försöker föreslå det. Fattar faktiskt inte varför vi ens äger mjuka byxor i storlek 104...
En sak glömde jag ju att nämna när jag skrev om vår fenomenale Josef, tre år. Fickabyxor! Överraskningarna i föräldralivet alltså. Aldrig trodde jag att jag skulle ha en treåring vars största intresse (till och med större än intresset för brandbilar) skulle vara... byxor. Med fickor.
Nu har jag en sån! Ibland kan hans första nymornade replik när han vaknat vara att säga att han ska ha fickobyssorna idag. Vissa dagar byter han fickobyxor flera gånger och vi har helt slutat att plocka fram mjuka, sköna collegebyxor för vi har insett att han aldrig kommer att gå med på att använda dem. Jeans ska det vara, eller chinos eller något annat jag själv klassar som kalasbyxor för en treåring. Ju osmidigare, desto bättre - färgglad velour får jag bara drömma om... Och han har till och med börjat kommentera våra byxor! På höstlovet när jag gick omkring här hemma med leggings och en lång tröja tittade han lite ogillande och tyckte att jag skulle lägga på mig fickabyxor istället. När Matias hade nya byxor häromveckan fick han ett entusiastiskt godkännande av Josef. Han håller pli på oss! Gullungen.
Tänkte skriva ett inlägg om hur jag inte gör nåt annat än jobbar för tillfället, vilket onekligen känns som ett urtråkigt inlägg. Då råkade jag kolla i min mapp för utkast och hittade ett inlägg jag skrev i somras, på vår bröllopsdag, men tydligen aldrig lade upp. Det får komma upp här nu, även om det hunnit gå ännu ett halvår sedan jag skrev det!
På 15 år finns det tid för mycket att hända. Det finns tid för utbildning, arbetsplatser, resor, för en rad olika hem. För tre enastående barn. 15 år har varit början av ett äktenskap. Nu har vi resten kvar!
Vi är som bäst när det gäller, har det visat sig. I förlossningssalar, i sjukhuskorridorer och när det ska läggas bud på drömhus. Det är då vi inser hur bra vi fungerar tillsammans. Vi tycker lika om allt som är viktigt. Det händer att vi glömmer bort det i vardagslunken, när sopor ska tas ut, dagvårdstider ska organiseras och barn ska skjutsas, uppfostras och nattas - men så är det. Det finns tusen småsaker vi är inkompatibla med, men när det kommer till kritan förvånas vi ofta av hur överens vi är. Vi valde rätt!
Den här dagen känns som en milstolpe, men nästa år kommer kanske en ännu större. Då kan vi nämligen fira att vi varit tillsammans i exakt 20 år - på Matias 40-årsdag! Då har vi alltså varit tillsammans halva hans liv... exakt på dagen! Det får vi fira, på nåt sätt.
(Försökte hitta en färskare bild på oss två, men det enda jag hittade hur långt jag än scrollade bakåt bland årets bilder var... den här pärlan! Från Vikingacentret i Jelling... och vem vet, kanske tar jag upp den bortglömda Danmarksbloggen också en vacker dag.)
Vad den här påskhelgen virvlat snabbt förbi! Det är visserligen bara söndag kväll och ännu en dag kvar av lovet, men eftersom vi precis har sagt hejdå till Sverigekusinerna för den här gången känns det som att det närmar sig vardag igen. Som vanligt bor de hemma hos svärfar, men vi har umgåtts i stort sett non-stop den här helgen, lite här och lite där. Så roligt att se hur de yngsta kusinerna tog upp leken nästan direkt där de lämnade den i vintras när vi hälsade på dem i Sverige! Är så glad över att särskilt Josef är så hemtam med sina jämnåriga Sverigekusiner fastän vi bara träffas några gånger om året - men det är klart, vi träffas ju mer intensivt de gångerna. (Är också lite nöjd med att ha fått titeln "kusinmamma" av den yngre Sverigekusinen - tids nog hinner han lära sig vad jag egentligen heter, nu är jag nöjd med att kallas "kusinmamman". Känns nästan lite kungligt. "Drottningmodern" sådär.)
Vi har haft en rolig, solig men ganska intensiv påskhelg - men gott så! Önskar bara att vi kunde få några lediga vardagar ännu innan det är dags för slutspurten av den här vårterminen... Puh! Det ska nog gå.
Som barn tyckte jag det var en av årets höjdpunkter att på påskhäxa på påsklördagen och detsamma verkar mina barn tycka nu. Fast just påskhäxa ville ingen klä ut sig till i år - det fick jag släppa och vara mer än nöjd med min ursnygga Gryffindorelev och mina två katter. Tja, katt eller tiger, det var lite oklart exakt vilket kattdjur Josef egentligen föreställde, men viktigast tyckte han det var med Peltorkåporna! Påskandet blev en riktig heldagshistoria - barnen gick i lite olika konstellationer tillsammans med kusinerna och tillsammans med kompisar, vi vuxna hängde med knattarna på en (rejäl!) runda och så fortsatte vi med att hälsa på Matias moster innan vi landade vid faffas. Puh! Godis finns så det räcker till och blir över... får nog ransonera ut det fram till midsommar minst.
Nytt för i år var ju att starta här i gränden! Vi for faktiskt en sväng till vår gamla gränd, främst för att säga hej till de gamla grannarna, och det kändes konstigt normalt att gå där... visserligen har jag gått förbi utan att bo där förr, men jag fick riktigt hålla mig i kragen för att inte sätta mig och chilla i solen på det-som-inte-längre-är-vår-terrass eller gå in i det-som-inte-längre-är-vårt-varmgarage för att kolla om tvättmaskinen är klar. Är det verkligen bara jag som är urdålig på förändringar? Jag anser mig egentligen kunna hantera förändringar ganska bra, men när det gäller platser - de sitter kvar i ryggmärgen på mig i en evighet! Huvudet har gått med på förändringen, men kroppen tror fortfarande att jag borde ha tillträde till alla mina gamla hem och arbetsplatser.
Idag fortsatte vi att fira påsk med en färgglad, skön familjegudstjänst och sedan bjöd svärfar hela gänget på lunch på Strandis. Tror aldrig vi haft en så lugn och trevlig måltid där förut, alla barnen satt lugnt och åt och pratade belevat och ingen (!) behövde ens ha fram en telefon som distraktion. Underbart!
Så - från oss alla till er alla - en riktigt glad fortsättning på påsken!
Varje gång jag tänker sätta mig för att skriva ett inlägg här hejdar jag mig - för min första tanke är att skriva om hur snabbt dagarna snurrar nu och min andra tanke är att det är lite pinsamt att blogga om hur stressad man är. Dåligt upplagt liv, liksom. Äh, nu är det sagt. Jag är hyfsat stressad, men ganska glad ändå. (Skulle bara bli mer jämnglad av mer sömn och ett lugnare tempo.) Den här våren är intensiv, men min vana trogen är jag hela tiden övertygad om att nästa vecka blir lugnare - jag vet inte om det är positivt eller negativt som stresshanteringsmetod sett..?
Ändå har jag faktiskt lyckats träffa rätt mycket folk på sistone - inte minst den här veckan, när mina två kanadensiska småkusiner är på snabbvisit i Finland. Träffade deras mamma Lisa för första gången för två år sedan, Margot för ett år sedan och nu har jag också träffat hennes syster Eleanor. Jättekul med släktingar jag aldrig varit särskilt medveten om tills för två år sedan! Just nu bor de tillfälligtvis i Wales respektive England, därav Finlandsresan. Dessutom har jag träffat rätt många av mina finländska småkusiner tack vare besöket, så det är ju också en bonus!
Eftersom det här är sista dagen i mars, och april enligt min tideräkning är den första riktiga vårmånaden tänkte jag damma av den gamla vårlistan som jag fyllde i förra våren också. Visserligen är frågorna de samma, men just därför kan det vara roligt att återanvända den och se hur svaren skiljer sig från ifjol!
Ett säkert vårtecken som dykt upp den här helgen är att Matias tagit fram vårt utebord och vi har premiärfikat på terrassen - inte bara för i år, utan överhuvudtaget i det här huset. Ser fram emot många repriser under det närmaste halvåret! Sedan vet jag inte om det är vårtecken direkt, men en annan rolig grej i helgen är att vi sett två rådjur på vägen precis utanför tomten och att vi nästan blivit vana med att "vår" ekorre kommer och kalasar på fågelbordet utanför vårt köksfönster. Mitt i naturen!
Min vår år 2019 kommer att bli:
Skön, hoppas jag! Jag vet att den kommer att fortsätta att vara ganska jobbtung, precis som den senaste månaden varit, men jag hoppas att jag ändå lyckas planera tillräckligt smart för att kunna njuta av ljusa kvällar och skogsstigar som tinar upp. En sak jag ser fram emot:
Måste jag begränsa mig till en?
Jag ser fram emot att det ska börja växa i vår nya trädgård så att vi får se vad som egentligen finns här. Jag ser också fram emot Erasmus-resan till Ungern i maj och jag ser fram emot påsken, när Norrfjärden-kusinerna hälsar på i Finland. Ser också fram emot en lång rad mindre roligheter som förhoppningsvis blir av!
Tre säkra vårtecken:
Svanarna, ljuset och avloppsstanken från smältande is har redan anlänt!
Det här gör jag på vårdagjämningen:
Vårdagjämningen 2019... (googla, googla) var en ytterst vanlig onsdag. Jag jobbade en fulldag och skjutsade Edvin till konstskolan Balatako. Et voilá - en väldigt typisk marsonsdag i mitt liv 2019!
En låt jag kommer att lyssna på i vår:
Jag kommer sannolikt att lyssna en del på den här (Don't be so shy - Imany):
Samt tyvärr också den här... (This song's gonna get stuck in your head... yes, indeed it will.)
Det bästa med våren är:
Att ljuset återvänder och samtidigt den där pirriga vandringslusten. Barmark och lättare skor. Så här klär jag mig i vår:
Jag kommer att klä mig ungefär som jag brukar den här årstiden (och de flesta andra årstider), med en försmak för blommiga skjortor och svarta, tajta och ytterst bekväma jeans. Överväger faktiskt att chockera världen genom att klä mina ben i något annat än de två par identiska svarta jeans som jag växlat med de senaste två åren eller så... eller så köper jag bara ett tredje par som är lite mindre urtvättat...
Det här hoppas jag händer i världen:
Framför allt att Finlands folk engagerar sig i riksdagsvalet som är på kommande! Frågar någon mig tycker jag att vår nuvarande regering har gjort felprioritering efter felprioritering och nu hoppas jag valresultatet kommer att visa att vi är fler som vill justera kursen för det här landet.
Så skiljer sig våren 2019 från våren 2018:
Framför allt är den här våren annorlunda eftersom vi inte bor på samma plats längre. Vid den här tiden för ett år sedan visste jag inte ens att vi planerade att flytta, men så kom den där annonsen den där söndagen i slutet av maj... (Men ja, vi visste om att det skulle komma till försäljning och lekte med tanken... men mest som en lek, ett tankeexperiment.) Nu ser jag fram emot att ta emot våren här, dels för att få se vad som kommer upp i våra blomrabatter, dels för att vi har skogen runt knuten och kan följa med i naturen på ett helt annat sätt.
När det gäller jobbet ser våren 2019 ut ungefär som 2018, även om skolan bytt namn och jag flyttat från ett barack-klassrum till ett annat. Den stora skillnaden är att förra året gick jag och försökte låta bli att tänka på hur länge det var till augusti, när vi skulle få besked om vårt Erasmusprojekt - nu är jag i full gång med att koordinera det!
