torsdag 23 november 2017

Veckans blogglista: Min kropp

Oooh. Den här listan. Även nu när jag börjar fylla i den är jag osäker på om jag kommer att lägga upp den, för den kommer nära. Jag önskar att jag kunde säga att jag blivit så KOMPIS med min kropp efter 30 och att jag är FULLSTÄNDIGT nöjd med att den burit och ammat tre barn - det skulle kännas moget. Det skulle kännas som något att skriva på en vuxen blogg. Men tyvärr är jag inte riktigt där ännu, och speciellt inte efter den här stressiga hösten när det blivit betydligt mer choklad än träning i min vardag, om vi säger så. Men vi kör:

  • Jag tycker min kropp är:
Praktisk, framför allt! Den sätter väldigt sällan käppar i hjulet för sånt jag vill göra. Den gör sitt jobb och det är jag hemskt tacksam för!

  • Min relation till kroppen har varit:
Mer okomplicerad än den är nu. Tyvärr. Jag trivdes visst bättre som obesvärat smal 23-åring än knubbig och sliten 37-åring. Go figure. (Går vi ännu längre tillbaka hittar vi däremot pintjockt med korthetskomplex. Jag var så galet kort ända upp till gymnasiet ungefär! Och trodde att långa personer per definition var en lite bättre sorts folk. Nu är jag medellängd och har pustat ut.)

  • Det bästa med min kropp:
Den är frisk! Det är fantastiskt! Visst, den är inte vältränad, men jag vet att det inte finns några fysiska hinder för att bli det. Bara jag lyckas hitta tid och ork så KAN jag träna det mesta jag vill, och det känns ändå lite hoppingivande.

  • Så ser jag på andras kroppar:
Med betydligt snällare ögon än jag ser på min egen. 
Önskar att jag kunde säga att jag inte lägger märke till andras kroppar, men det vore ändå en lögn. Jag kan beundra vackra, proportionerliga, vältränade kroppar, men påverkar kroppen hur jag uppfattar människan? Jag vill spontant svara nej, men jag är säkert också hopplöst genomsyrad av våra sjuka samhällsideal. Jag är i alla fall uppmärksam på mig själv så att jag kan ge mig själv en mental örfil när jag drar paralleller mellan kropp och personlighet. 

  • Såhär ger jag min kropp energi:
Vilken energi..? Jag äter regelbundet i alla fall. I den bästa av världar skulle min miniminivå också innebära 8-timmarsnätter och svettiga långpromenader några gånger i veckan. 

  • Det här har min kropp klarat av:
Föda tre barn! Amma tre barn! Samt därpå släpa runt på tre barn genom trotsåldrar och rymningsåldrar och dramaåldrar! Den har också burit mig ut i världen för att se fjäll, storstäder och främmande stränder. Det uppskattar jag också.

  • Min kropp mår bra av:
Vila, promenader och bodypump. Tystnad och tillräckligt med sömn. 

  • Min kropp mår dåligt av:
Stillasittande skrivbordsjobb. Är oerhört tacksam för att jag har ett rörligt jobb - det är visserligen inte ett fysiskt arbete egentligen, men jag får åtminstone stå och gå en stor del av dagen. Känner direkt i rygg och nacke när jag sitter flera timmar framför datorn.

  • Så gör jag för att älska min kropp:
Kramar mina barn. 
Påminner mig själv om att en kropp finns till för att röra på sig. 
Väljer kläder som funkar på min kropp istället för kläder som är snygga på andra. 
Ser på släktdrag. Det är enklare att älska min dubbelhaka när jag ser den som något som påminner om min fina fammo än när jag ser den som en konstruktionsmiss.

söndag 12 november 2017

Lite sliten


Jo, vi lever. Vi lever mycket, minst sagt!

Den här hösten är tuff. Allt går bra, vi mår bra, inga katastrofer i sikte. Men vi jobbar för mycket och känner oss ganska slitna just nu. Vi har båda två gått upp i arbetstid jämfört med ifjol, och jag gick länge och trodde att vi jobbar 100 % båda två det här läsåret. Nu har jag fått på klart att Matias faktiskt jobbar 110 % i år, och med ojämn periodisering betyder det betydligt mer nu på hösten.

Så... ja. Att båda föräldrarna i en barnfamilj jobbar 100 % tycker jag är en urbota dum idé. Att jobba ännu mer är ännu dummare. Jag briljerar verkligen inte med vårt tempo, utan skäms snarare för att vi ställt det så. Det känns som väldigt icke-2017 att jobba så mycket att man knappt hinner andas. För tillfället prioriterar vi bort så mycket som jag vill ha i våra liv (släkt, vänner, städning, utomhusliv, läsning, träning...) bara för att det överhuvudtaget ska gå ihop. Men det lättar för Matias efter jul, och det betyder att det lättar för oss alla. Det är inte långt till det. Faktiskt. Efter sportlov får han det riktigt chill! Hellre att det går den vägen än tvärtom. Och när det är dags att planera nästa läsår är vi kanske klokare.

Förra helgen försökte vi i alla fall varva ner lite när Ylva och Anders och deras barn kom till Finland och firade Allhelgona. Å ena sidan lyckades jag lägga bort jobbtankarna största delen av helgen, men å andra sidan är befolkningsstatistiken i våra familjer lite sådan att "lugn och ro" är långt borta! Ja, ungefär som på bilden ovan. Haha! Men gulliga är de ju, hela högen! De kommer tillbaka till jul, och det är så roligt att se hur småknattarna trivs ihop. Även om kusinerna bor i olika länder träffas de ju faktiskt flera gånger om året, och då ganska intensivt.

Ja, och så tankade vi ju faktiskt energi i Stockholm också häromveckan! Oj, det vill jag skriva om. Jag blir så glad av Stockholm. Och av att vara ledig. Måste absolut suga ut det sista av de fina dagarna genom att blogga om dem så småningom!

Jag skäms förresten också för att jag glömde bort farsdagen idag ända tills jag läste morgontidningen med de sedvanliga farsdagsreportagen. Då samlade jag visserligen våra ungar och uppvaktade Matias på soffan, men i övrigt har jag varit en riktigt usel pappa-partner idag. Har bara suttit och jobbat, varvat med att jag skällt ut småfolk som härjat. Och småfolk HAR härjat. Har kanske eventuellt skällt ut den andre vuxne i vår familj också av bara farten. Bättre lycka nästa år...

(För protokollet så firade vi faktiskt min egen pappa och moffa grundligt i Purmo igår, och idag bjöd vi svärfar på farsdagslunch. Vi är trots allt inte helt hopplösa!)

fredag 20 oktober 2017

Höstlov i Tammerfors


Det blev en mycket snabb visit till Tammerfors i helgen! Än en gång kan vi konstatera att tideräkningen är annorlunda när man rör sig med barn - något som borde vara fullständigt självklart för oss vid det här laget, efter drygt tio år som föräldrar... så småningom kanske vi lär oss. Vi hade två riktigt bra dagar, men också väldigt intensiva. Nästa gång vi sticker iväg på minisemester vart som helst längre än till Vasa ska vi se till att ha minst två nätter på oss! Med barn alltså, på bara två vuxna hade det här varit en riktigt behaglig längd...



Vädret var som vädret mest har varit den här hösten - fuktigt, regnigt och gråmulet. Men det gjorde inget, vi hittade på inomhusaktiviteter istället. På lördagen inledde vi med något alldeles nytt, inte bara för oss - Muminmuseet som öppnades i juni. Det var verkligen ett jättefint museum som jag helt klart rekommenderar. Fräscht och genomtänkt, med jättefina miljöer!


Ibland känns det som att Mumintrollen och Tove Jansson har mjölkats sönder av alla oändliga muminmuggar och andra produkter, så det var jätteroligt att gå lite mer tillbaka till rötterna och se originalskisser och annat. I ateljén var det också jätteskönt att sitta och rita tuschteckningar en stund. Alla talade med dämpade röster, Arvid och Edvin satt djupt försjunkna i sina mumintroll och det var ett av de där väldigt sällsynta ögonblicken när det känns nästan fysiskt hur energinivåerna fylls på. Kanske jag borde börja teckna tuschteckningar här hemma också? Tyvärr tror jag inte riktigt jag får till samma meditativa känsla vid ett smuligt köksbord...


Jag tror att det var Arvid och jag som tyckte allra bäst om museet - familjens två yngsta däremot orkade inte riktigt titta så länge som vi andra gärna hade velat. Själv tyckte jag att det fanns jättemycket att se på och jag kommer gärna att gå igen bara för att få titta på det jag missade i kölvattnet av en rastlös sjuåring och en springig treåring... Med det sagt, det finns mycket att se på för mindre barn också, med bland annat närmare 40 tablåer från muminberättelserna. Det är bara att kompromissa lite. Som vanligt.


En annan aktivitet som vi inte hade planerat utan mest snubblade över var lite otippat Stockmanns Galna dagar. Kunde inte låta bli att gå in! (Den som händelsevis inte är från Finland, alternativt inte håller till på platser med gula spöken - det är alltså en bökig, svettig rea två gånger om året. Ingen vet vad tjusningen egentligen är, men alla ska dit och armbågas. När jag bodde i Åbo hörde det liksom till att åtminstone gå dit och köpa slibbigt lösgodis en gång per Galna dagar-omgång.) Nu råkade det alltså vara Galna dagar. Vi klämde oss in och lät barnen botanisera på leksaksavdelningen, men det blev inga större köp, förutom att jag köpte... diskmedel och köksrengöringsspray. Eh? Det var... ekologiskt? Luktade gott? Hade snygga etiketter? Nä, faktiskt - det finns inget sätt att snacka sig ur det här. Jag smittades av de gula spökena och köpte DISKMEDEL och KÖKSRENGÖRING att släpa hem från Tammerfors, bara för att det var galna dagar. Haha!

Ännu en trevlig grej vi gjorde: middag på Lotus Garden. För en gångs skulle var alla hyfsat välartade (eller eventuellt bara utmattade efter halvtimmen på Stockmann) och vi kände oss så underbart civiliserade där vi satt och åt asiatisk lördagsbuffé hela familjen. Det är de stunderna jag sparar för mindre harmoniska tider!



På söndagen var vår stora plan Ikea, där vi ju faktiskt hade verkliga ärenden att uträtta, men vi passade på och stannade på hotellet så länge vi fick. Mmm, hotellfrukost med ganska civiliserade barn. Check! Söndagssimtur i hotellets simbassäng. Check! Fast där var det en familjemedlem som fick en seriös humördipp, vilket gjorde att just simmandet kändes mindre roligt. Humördippar är inte att leka med. Inte i den här familjen i alla fall, men kanske är det bara vi.

Överlag känns det ibland som att röra sig på minerad mark att göra roliga saker tillsammans med hela familjen. Det är så mycket personkemi och minidraman att en stackars morsa kan bli utmattad för mindre. Just nu har vi dessutom två barn som samtidigt (!) har klivit in i en lite mer... känslosam period, samtidigt som vårt för tillfället mest stabila barn alltid, oavsett utvecklingsfas, är mer eller mindre känslig för humörsvängningar. Puh! Vi vuxna andades djupt och påminde varandra om att vi väldigt (!) snart kommer att åka på egen hand (!) till Stockholm. Då ska vi försöka pejla in varandras känslolägen lite bättre! Jag vet att det är jättedåligt, men för tillfället prioriterar vi nästan helt bort att hålla varandra glada och nöjda utan riktar in allt vårt krut på barnen. Visst kan jag se att Matias ibland verkar behöva peppas, men om det finns tre andra människor jag har ansvar för att hålla vid gott humör väljer jag att låta den där andre vuxne individen fixa sitt humör själv. I know. Urusel parstrategi. Jag tror att en helg på tu man hand är livsviktig för oss just nu.


Vad mera? Vi tänkte gå en söndagspromenad längs med stigarna på vackra Pyynikki - vi bodde på Scandic Rosendahl som verkligen ligger i natursköna omgivningar - men eftersom 1) vädret var ruggigt och 2) vissa barnhumör var nästan lika ruggiga tog vi den korta versionen. En liten tur blev det i alla fall innan vi hoppade i bilen och begav oss till Ikea! Där levde minsteman rövare och vi var minst sagt uppgivna ett tag när vi försökte fundera på skåpdörrar och lådfronter samtidigt som tre ungar ville femton olika saker, men sist och slutligen fyllde vi släpvagnen med i stort sett det vi skulle ha och hade till och med lite roligt mellan varven.

Kort men intensiv helg; långt och babbligt blogginlägg. Ungefär så! Vi ses igen Tammerfors, då förhoppningsvis i lite mindre pressat tempo!

torsdag 19 oktober 2017

hashtag metoo

Ja, här har jag suttit och velat. Ska jag hänga på hastaggen metoo på Facebook eller inte? Ska jag? Eller inte? Med den enorma genomslagskraft den fått känns det lite som ett ställningstagande oavsett hur jag gör.

Framför allt: Jag har kommit så oerhört lätt undan. Kanske jag haft tur, kanske jag rört mig i snälla kretsar, kanske är jag en wallflower, men jag har inte mycket att berätta. Aldrig har jag upplevt trakasserier i en jobbsituation, aldrig har jag känt mig hotad på allvar, aldrig har jag känt att jag behöver ändra på mitt handlingsmönster på grund av trakasserier. Javisst, när jag synar mina minnen hittar jag nån tafsning och nån ovälkommen kommentar. Ja, ett tag hade jag lite obehag för Tomasbron efter att både jag och en kompis sett en blottare där vid olika tillfällen. Ja, det finns män i grupp som betett sig så att jag har känt mig utsatt när jag gått hem ensam sent på kvällen. Men att jag överhuvudtaget behöver tänka på saken för att komma underfund om jag ens platsar under hashtaggen gör att jag låter bli.

Å ena sidan: Det är viktigt att synliggöra allt det där osynliga, det där som de flesta kanske himlar med ögonen åt och tänker att "det är som det är". Det är inte det. Ingen ska behöva slå ifrån sig ens "oskyldiga" kommentarer eller närmanden. Därför skulle jag kunna tänka mig att hashtagga även om jag knappt ens själv riktigt räknar mina minimala erfarenheter av trakasserier.

Å andra sidan: Det jag skrapat ihop i minnets bortglömde skräprum är liksom ingenting. Det finns så många (!) med verkliga erfarenheter som kan få rampljuset den här gången. Att hashtagga utan att egentligen ha något att berätta känns orättvis mot alla dem som verkligen har något att berätta. Men det viktigaste här - att jag inte själv har upplevt trakasserier eller övergrepp betyder inte att det inte är ett problem. Det är det bevisligen, och så oerhört utbrett - om någon har tvivlat tidigare så går det inte att blunda för det nu! Jag hoppas verkligen att kampanjen skapar diskussion och att den ska öka medvetenheten om vad sexuella trakasserier är och sänka toleransen för dem. Det tror jag faktiskt att den kan!

fredag 13 oktober 2017

Att se fram emot

Jag känner mig sällan så privilegierad som när jag bokar en resa. Nu känner jag mig tre gånger så privilegierad, för vi har nyligen bokat hela tre resor! En är först på sportlovet, men två kommer ganska snabbt på. Ska vi vara noga kommer den ena väldigt snabbt på, för vi tänkte köra iväg direkt imorgon bitti!



Resa ett: Tammerfors!
Nu är det kanske inte någon vidlyftig resa om det bara ingår en enda övernattning, men jag tycker vi räknar det i alla fall! Grundorsaken är att vi har en del vi behöver från Ikea, och bestämde oss för att kombinera det med en höstlovsresa i miniformat. Jag gillar Tammerfors och ser fram emot resan, även om det blir en snabbvisit! Bilderna här ovanför är faktiskt från en annan gång när vi övernattade på samma hotell ungefär samma årstid. Det är Edvin på bilderna, vilket skvallrar om att det är några år sen... Ser fram emot en helg i Tammerfors, det är länge sen! Både Josef och jag är rejält förkylda, men vi utrustar oss med pappersnäsdukar och tar det lugnt så blir det nog bra i alla fall.



Resa två: Stockholm!
Förra höstens höjdpunkt kan ha varit min resa till Stockholm, då jag reste tillsammans med en kollega för att i första hand gå på Skolforum. Samtidigt passade vi på att få in lite nöjen, bland annat gick vi på musikal och prickade in höstens bästa söndagspromenad. Nu när Matias och jag bollade idéer för en höstresa på tu man hand landade vi till sist i exakt samma idé - det går liksom inte att komma ifrån att Stockholm nog ger mest i förhållande till restid/biljettpriser när tiden är begränsad. Vi valde att åka samma helg som jag reste ifjol för att passa på att gå på Skolforum också, även om det mest blir en bonus den här gången. Framför allt ska vi passa på att prata ostört, äta ostört och... jag vet inte, vad gör man när man reser med sin man utan barn..? Sist det hände var Barcelona i juni 2014, vår sista resa innan vi blev trebarnsföräldrar!



Resa tre: Mallorca!
Sist men inte minst, efter mycket velande har vi också gjort slag i saken och bokat en sportlovsresa till Mallorca! Förra årets sportlovsresa till Alicante/Villajoyosa var så över förväntan på alla sätt att vi inte kunde släppa tanken på att göra något liknande i år. Jag har velat se Mallorca länge, men vi tvekade ändå eftersom vi vet att det inte finns några garantier för att vädret är vackert den tiden på året. Men - vi tänker som vi gjorde ifjol: Alla väder är bra väder så länge vi får en paus från alla vinterjackor, ylleunderställ och ytterbyxor! Om det blir soligt och vackert får det vara en bonus, annars får vi upptäcka Mallorca i dimma och regn. Vi har bokat en lägenhet i Palma Nova som jag förstått är relativt lugnt men ganska turisttätt - förstås ganska självklart att det är bäst utbud på boende på den typen av orter. Det vi allra mest önskar av resan är dels att upptäcka Palma, som verkar vara väldigt charmigt, dels att uppleva naturen på ön. Och när jag surfat runt har jag småningom börjat inse att lågsäsong nog passar oss väldigt bra, för bikinifolksinvasionen i juli känner jag att jag kan hoppa över...

torsdag 12 oktober 2017

Upstairs


Det börjar vara dags att packa ihop mitt klassrum och inleda baracklivet... Efter höstlovet kommer vi som fortfarande jobbar i det vackra, men mycket slitna Ahlbäckshuset så småningom flytta ut till en baracklänga. Jag kommer att sakna good old Upstairs! Visst, det må vara iskalla golv, suspekta avlopp och hälsovådlig inomhusluft där, men jag gillar det. Det är stort, luftigt och har fyra enorma fönster med utsikt över älven, kyrkan och vattentornet. Frihetskänslan de där fönstren har gett mig kan inte överskattas. 

Och som grädde på moset är byggnaden tydligen så åsides att ingen annan vill ha undervisning i det här rummet - det har varit mitt alldeles egna kungadöme! Eller mitt kråkslott åtminstone. Nåja, eftersom problemen med inomhusluften gjort att jag har kunnat ha mindre än hälften av mina grupper här i höst och jag istället har fått rusa runt mellan sex klassrum i fyra byggnader känns det rimligt att flytta nu. Måste bara få vara lite sentimental först. Må det här vackra huset renoveras grundligt och leva länge än!

Just nu sitter jag annars här och försöker greppa att jag... har höstlov, typ!?! Imorgon har eleverna dagsverke och vi klassföreståndare är lediga som kompensation för utvecklingssamtalen vi har senare i höst/vinter. Min plan är att skicka iväg hela familjen till sina vanliga vardagstillhåll och beta av lite jobb här hemma. Ensam. Hemma. Iklädd mjukisbyxor och stickade sockor. Guld! Det som inte är så guld är att näsan börjat rinna punktligt som tåget nu när den känner lukten av ledighet. Inte så konstigt kanske, eftersom jag stressat vansinnigt mycket de senaste två (?) veckorna och dessutom känt av en lurande förkylning de senaste dagarna. Självklart bryter den ut nu när jag slappnar av. Så nu tänker jag jobba ännu långsammare än planerat imorgon och varva med en massa honungsvatten och vila, för på lördag och söndag har vi helt andra planer än pappersnäsdukar och värktabletter!

söndag 8 oktober 2017

Söndagsbrunch


Är alldeles varm och glad efter världens skönaste söndagsförmiddag. Systerson Joar i Nykabi fyller snart 6 år och systerson Aron i Bäckby fyller 2 år ungefär samtidigt, så de firades tillsammans med en söndagsbrunch hemma hos Joar. Så mysigt och så lyxigt! Och när kalaset var över hade vi största delen av söndagen kvar, perfekt!

Kan behövas en halvdag i långsamt tempo nu, för nu har jag sex intensiva arbetsdagar bakom och det känns som att det väldigt snart är måndag morgon igen. Vi hade öppet hus i skolan igår, vilket var väldigt trevligt, men eftersom jag dessutom stannade kvar för att ordna med en del saker som jag ändå måste hinna med före måndagen så kom jag hem först vid femtiden igår... började min helg! Välkommen, efterlängtade höstlov om en vecka... Orka orka i fyra dagar till nu bara!


(Arons födelsedagspresent, förstås från mjölk- och köttproducerande morbror - Tänk på vad du grillar!)


Och nu? Det lutar åt att jag ignorerar alla borden och tar en time-out i sällskap av Malin Persson Giolitos Störst av allt. Jag har dragit mig i det längsta för att läsa den pga obehagligt ämne, men häromdagen råkade den hoppa på mig i skolbiblioteket och nu är jag fast. Den är så skickligt skriven att jag knappt kan slita mig innan jag fått rätsida på vad som hänt och hur och varför. Med den här takten torde det vara ganska snart...

Men tack för idag och grattis till Joar och Aron!


måndag 25 september 2017

Josef tre år!


Visst är det betydelsefullt att fylla 18 år. Eller 50, eller 100. Men tre år känns också som ett betydelsefullt trappsteg. Ända upp till två års ålder är det framför allt det babyknubbiga, stapplande och sockersöta som dominerar, men en treåring kan dela ut mördande blickor och snustorra tillrättavisningar om någon i misstag råkar säga att hen är "för liten" för något. ("Nähä, jag e soo!") Vi har inte längre någon småtting. Numera har vi bara storbarn. För Josef har fyllt tre.

Övergången skedde egentligen under sommarlovet - vid skolavslutningen kändes det stort och främmande och sentimentalt att Josef skulle säga hejdå till sin småbarnsavdelning och förbereda sig på att börja gå tillsammans med storbarn nu i höst. Även om han kunde mycket och tyckte (!) mycket, så var han min baby. En stor baby, men ändå. Efter sommaren kan jag inte med bästa vilja kalla honom min baby, även om jag i smyg snusar honom i håret och lyssnar på hans andetag när han somnat på kvällen. Han har lärt sig så mycket sedan början av juni, och nu känns det fullständigt logiskt att han ska hänga med större barn på dagarna.

Att vi blivit av med blöjor dagtid efter sommarlovet känns stort (och så skönt!), men det är så mycket annat också. Det är något med hela hans attityd - han "kan själv", men han KAN verkligen själv. Han kan klä på och av sig, han kommer ihåg pottan själv. Vill han sitta och rita en stund drar han fram stol och bord ur skrubben, plockar papper ur printern och letar fram en penna i storebrödernas saliga röra. Han har börjat prata på ett annat, mycket mognare sätt och går att resonera med om något går honom emot. Fortfarande talar han inte alls rent, men numera kallar han sig Josef istället för Ofef. Han kan räkna till tio och visa med sina fingrar hur gammal han är. På dagis leker han gärna med de större barnen - inte så konstigt kanske med två storebröder och deras kompisar här hemma. Han har blivit så duktig att min hjärta kläms ihop och jag måste påminna mig om att han kommer att behöva mig i många år ännu. Inte på samma sätt som när han var den lilla räkan som behövde hjälp med allt, men på nya sätt.

Imorgon blir jag antagligen tvungen att stanna hemma med fortfarande småfebrig Josef och slits mellan att stressas av tanken på allt jag borde göra på skolan imorgon och att i smyg (och med halvtaskigt samvete) ändå se fram emot en lugn hemmadag med den här fina ungen.

Hjärta.

---
Update: Hm. Pusslad kombination så att jag är hemma halva dagen och jobbar på eftermiddagen. Det bästa eller det sämsta av två världar..?

söndag 24 september 2017

Höstens vackraste kväll


Det händer inte så ofta, men ibland känns det som om man rest långt fast man inte flyttat sig långt i kilometer. Största delen av den här helgen har varit ganska seg, men en trött familj i allmänhet och en febertrött Josef i synnerhet. Igår var den lille stackaren helt däckad av febern, men idag har krafterna börjat återvända. Och eftersom solen faktiskt inte gick att ignorera hoppade vi i bilen mot kvällskanten och körde ut till havet för att grilla korv. En kort biltur - och en helt annan värld! Höstens vackraste kväll, om inte årets.


Josef var glad och pigg, och skulle vi inte ha vetat om att han haft feber nästan hela helgen skulle vi inte ha märkt något på honom. Visserligen hade han mer feber när vi kom hem, förmodligen mer än om vi skippat utflykten, men just idag känner jag mig inte som någon dålig förälder fast jag säger att det var värt det. Det var det!


För det är inte många sådana här septemberdagar vi får. Det var för varmt för våra tjocktröjor och barnen hoppade på klipporna så vi fick hjärtat i halsgropen. Rönnbären lyste röda och träden gula, vattnet skvalpade lugnt och solen färgade allt i guld när den började sjunka...


Och även om jag alltid blir lite stressad av att äta med barn i närheten av sand (jag vet, jag är inte så zen) så var korv, morotsstavar och kex världens bästa kvällsmat just ikväll.


För att inte göra avslutningen sämre än resten av kvällen passade solen på att gå ner precis när vi packade ihop, släckte elden och förberedde oss på att köra hem och ta itu med nattningsbrottningen. Är så oerhört tacksam för den här kvällen! Den laddade batterierna så mycket bättre än något annat jag kan komma på.


lördag 23 september 2017

Oh! Sweet nothin'

En oplanerad lördag och en oplanerad söndag. Det är lycka just nu. Inget planerat. Ett hus som måste röjas upp, jobb som måste ses över, kläder som måste tvättas... men inte en tid att hålla förrän måndag. Det är underbart.

Ett smolk i glädjebägaren är att Josef har fått feber lagom till helgen - men då förstår vi i alla fall att ta det precis så lugnt som vi behöver. Jag som hade tänkt ta tag i vårt sociala liv och bjuda hit någon; nu är det faktiskt ganska skönt att behöva släppa den tanken. Ullsockor och mjukisbyxor for the world!