Ledig

Hej sommarlov.

Du tog tid på dig, men du kom till sist. Jag har sett så mycket fram emot det, men när det äntligen blev dags kändes det mest underligt och till och med lite obekvämt att umgås. Ledighet, det var så länge sen vi träffades att jag inte visste riktigt hur jag skulle återuppta bekantskapen. Men småningom börjar jag tänka att vi nog kommer att trivas tillsammans ändå. Vi behöver bara lite mer tid för att hitta tillbaka till varandra, men tid har vi ju nu. Välkommen!

Ja hjälp. Månaden före skolavslutningen var inte hållbar på något sätt alls. Här hemma är det kaos ute och kaos inne. Idag städade jag kylskåpet (long overdue) och skämdes ögonen ur mig när jag insåg hur mycket mat jag skulle behöva slänga bara för att ingen hade hunnit eller orkat hålla koll på vad som fanns där - typiskt symptom på en för stressig period. Jag tränade också mitt första onlinepass sedan början av maj och noterade att det minsann kändes i kroppen att jag skippat träningen och istället panikladdat med choklad för att orka i mål. Ingen energi alls. 

Som sagt, ohållbart på så många plan! Samtidigt försöker jag vara snäll och nådig mot mig själv fast jag inte lyckats hålla alla bollar i luften hela tiden - jag har trots allt lyckats knyta ihop ett skolår och se till att mina ungar mår bra och det får ibland vara gott nog. Men nu är det dags att vila och sakta men säkert börja räta upp det här skeppet igen. Så småningom!

Erasmusträff i Polen

 

För ganska precis ett år sedan skulle jag ha samlat ihop en grupp från vår skola och rest till Polen för att knyta ihop vårt första projekt. Vi skulle ha fått se både Warszawa och Ostrów Wielkopolski i vårskrud och jag är säker på att det skulle ha blivit ännu en jätterolig Erasmusresa i samlingen. Men ni vet.

Istället blev det, precis som med den träff vi var värdar för i slutet av april, en virtuell mobilitet som fick knyta ihop projektet för oss och den gick av stapeln under veckan som varit. Yes, exakt precis när allt annat också ska göras! Efterklokt och förnuftigt kan jag tänka att vi borde ha bestämt oss för virtuella träffar långt tidigare istället för att skjuta på det så här länge, för även om det var roligt och trevligt blev det ganska tungt med två Erasmusveckor så här nära inpå varandra i slutet av terminen. Men det är lätt att säga förstås - det här läsåret har ju inte direkt varit förutsägbart och lätt att planera heller, till exempel fick vi ju inte ens starta med klubben förrän i januari. Tack vare min underbara Erasmusklubb blev det riktigt roligt ändå. Verkligen tack och lov för deras entusiasm, den räddar det mesta och gör att det känns värt att lägga så mycket tid på ett internationellt projekt mitt i en pandemi!

Vi fortsatte det vinnande konceptet med videoträffar länderna emellan och precis som förra gången gick en del möten jättebra, medan andra gick mer... helt okej. Några framgångsfaktorer verkar det finnas: 

1) Små grupper så att eleverna själva vågar ta plats och vara aktiva. 

2) Läraren håller i trådarna, tar en lagom aktiv roll och för samtalet vidare när det behövs.

3) Tekniken fungerar. Visst, människor är viktigare än teknik, men det är SVINTUNGT med möten där folk sparkas ut på grund av dåligt nät, inte hörs på grund av eko och dåliga mickar och liknande.

4) På samma tema: Enkelt är bäst. Att spela kahoot via meet har varit uppskattat och fungerat bra, men att t.ex. visa en video funkar alltid bäst i teorin. Däremot har vi haft jätteroligt när vi lekt enkla ice-breakers som Two truths and one lie - så "keep it simple" får bli mitt motto i framtiden!

Ja, och ett annat vinnande koncept - att bryta av alla digitala möten med hämtpizza i parken! Känns som en klen kompensation för de som hade lovats en resa till Polen ifjol och går ut nian utan att ha fått resa nu, men det var i alla fall veckans klart skönaste lunch!

Livet i maj

Lärarlivet i maj jo. Let's just say - sommarlovet väger upp det mesta när det väl kommer, men det är ingen lek att skjutsa terminen i mål nu! Det hjälper förstås inte att vår andra virtuella Erasmusvecka var just nu, precis när allt annat också ska ske, och för det engagemanget har jag ju bara mig själv att skylla... Äsch, det är ganska osympatiskt att klaga över hur bråttom man har det när ett sommarlov hägrar, men just nu är det mer eller mindre survival mode som gäller. Jo, deadline för läsårsvitsorden är för övrigt 8.00 på måndag morgon. Det kanske säger något om hur lärares helger i maj förväntas se ut... hehe. 

Men i onsdags hände faktiskt något utöver det vanliga - jag slutade tidigare och kunde faktiskt göra det! Jag satte måste-listan på paus och gjorde bara roliga saker resten av dagen. Så behövligt! Först hängde jag med mina syskonbarn på biblioteket medan syrran hade ett ärende - så kul att få springa efter en knubbig och glad ettåring som knatar iväg mellan hyllorna på sina nyfunna ben! När man gör det 24/7 är det en aning själadödande att hela tiden stoppa de små förstörelsemaskinerna, men att hoppa in för omväxlings skull är bara, bara roligt. Och mostershjärtat svällde när han godkände mig som tillfällig ersättning för mamma efter flera blyga månader! 

Dessutom hade Matias prickat in ett jobbärende i Vasa så att han skulle kunna plocka upp mig när mosterstjänsterna inte behövdes längre. Medan han jobbade gick jag en stund på stan och sedan blev det mat på Amarillo innan vi körde hem igen. Något så dejtliknande har vi eventuellt inte gjort sedan augusti 2019... Som alltid när jag är någon annanstans än hemma/på jobbet/i mataffären kände jag mig lite vild och galen som var ute på vift - behövs inte så mycket för det nuförtiden. Men roligt var det med ett sällsynt avbrott i vardagen!

Fyra väderstreck

Så här mitt i ännu (!) en förkylningsseg helg tänkte jag låna ett resebloggsinlägg som jag sett på flera ställen, bara för att pigga upp mig lite. Det handlar om de östligaste, västligaste, sydligaste och nordligaste punkterna jag besökt, vilket inte visade sig vara helt lätt. Men kul!

Min sydligaste destination: Sydney, Australien

Jag börjar med den som är lättast, för här kan det rimligtvis inte vara något annat än Sydney. Under vår resa till Australien 2003 (räkna inte hur många år som gått sen dess, tack!) höll vi mest till längre norrut, men den sista veckan innan vi flög hem turistade vi i Sydney. Vilken stad! Efter drygt två månader i småstäder i norr kändes Sydney stor, myllrande och lite svårgripbar - dessutom var det vår och rentav kallt jämfört med det subtropiska klimat vi kom från, men ändå gillade jag den. Chinatown, Sydney Harbour, Manly beach... det var ändå en vänlig och avslappnad miljonstad! 

Resan till Australien var ju ganska extraordinär när det gäller väderstreck, så om vi räknar bort den är Madeira min sydligaste destination. Ännu en fantastisk ö!

Min östligaste destination: Brisbane, Australien

Min östligaste punkt är nästan lika enkel. Efter en titt på Australiens karta måste det vara Brisbane som ligger längst österut av de platser jag varit på. Kan inte påstå att jag hunnit se mycket av Brisbane, men det blev en snabbvisit på vägen mellan Darwin och Townsville tack vare en mellanlandning som gav oss en hel dag i Brisbane! Hade inte haft något emot att se mera av staden, min östligaste punkt hittills i livet, inte ens en grå och regntung dag som den vi råkade få. 

Om vi räknar bort Australienresan med samma logik som ovan har det inte blivit några långa färder i österled för mig. Lite förvånad blir jag ändå när jag ser att Finland ju faktiskt ligger längre österut än de platser jag hade för mig att det skulle stå mellan... När jag reste till Ungern ser det faktiskt ut att ha gått en aning västerut från hemsoporna... Min östligaste punkt bortsett från resan till Australien måste alltså vara någonstans i Finland! Är dock inte riktigt säker på var - kan det vara något så icke-exotiskt som Vuokatti? Bara att inse det var ju värt den här utmaningen, rätt så roligt tycker jag ändå!

Min västligaste destination: Gatlinburg, Tennessee

Nu blir det lite svårare. Att det är USA som är mitt västligaste land är det ingen tvekan om, men jag fick fundera lite för att komma på den västligaste punkten som visade sig vara den pyttelilla (och tydligen ganska turisttäta) staden Gatlinburg, Tennessee. Jag kan verkligen inte påstå att jag har upplevt Tennessee, men jag har varit över gränsen från North Carolina och nosat lite! Det var under vår tvåveckors roadtrip i sydstaterna, när vi valde att istället för att köra direkt från Cherokee till vårt nästa bokade boende i Asheville, något som skulle ta en dryg timme om jag får tro Google maps, valde att ta en omväg över Smoky Mountains och tillbaka, vilket tog betydligt längre.

I Gatlinburg cruisade vi ner längs huvudgatan, åt en smörgås på Subway och körde tillbaka mot North Carolina över bergen. The Smokies var en mäktig upplevelse, men när mörkret föll och vi körde längs slingrande bergsvägar som inte ens gps:en hittade kände vi nog att vi hade varit lite väl tidsoptimistiska... Nåväl, slutet gott, allting gott, vi kom tryggt och säkert fram till Asheville tids nog! 

Och för sakens skull - räknar vi bort USA blir det Madeira som är min västligaste punkt också! 

Min nordligaste punkt: Fauske, Norge

Den här var svårast. Vi har rest så pass mycket i norra Sverige och till viss del i norra Norge när jag var liten att vad jag än säger så kan det hända att det finns någon annan, längre norrut. Den nordligaste platsen som jag med säkerhet vet att jag varit är åtminstone Fauske i Nordland fylke i Norge. Det är en av våra standardutflykter från Vuoggatjålme om man vill ut och köra en dag, så dit har jag åtminstone varit ett antal gånger! De finaste bilderna fick vi 2016 - det var något med ljuset. Eller så var det den söta ungen. 

********************

Det här var roligt - och precis som jag gissade känner jag mig lite mindre håglös och förkyld än innan. Det tackar jag för! 

Glad första maj!

I år har vi varit synnerligen dåliga valborgs- och första maj-firare. Inga studentmössor, inga hembakta munkar och inte minsta lilla mjöd. Inga majvippor, inga ballonger och inte ens en liten picknick. Det är nästan så jag får dåligt samvete när jag tänker på de stackars barnen... Vi får ta det ett annat år. Det skrala firandet är nog en kombination av att jag bara tänkt på Erasmus, jobb och nödvändigheter den senaste veckan och knappt kom ihåg att det skulle firas i helgen och att Edvin - efter en frisk vecka efter att ha varit däckad i feber - blev brakförkyld, så vi kan inte träffa någon den här helgen HELLER. Nope. 

Vi grillade och åt på terrassen igår, dock. Egentligen alldeles för kallt, men det finns en sommar som ligger och lurar bakom all den råkalla luften som täcker in oss just nu. Jag längtar! Och lika mycket längtar jag efter vår köksrenovering. Det närmar sig! Idag planerade vi inredning i skåp och lådor och klickade iväg en beställning. Jag är till lika delar livrädd för att vi ska ha planerat ett jättefult och opraktiskt kök och uppspelt som ett barn på julafton.  Jag lär återkomma om det...

På bilden ser vi förresten mitt livs enda svenska valborgsbrasa. Jag försökte hitta första maj-foton från Åbotiden, men hade inga på datorn pga analogt tidevarv pga gammal. Hittade istället en från 2007 när vi stack iväg till Stockholm på vår sista tumisresa före föräldraskapet. Fast Arvid hade vi iofs med oss, väl förpackad i en enorm jättemage - inte ens jag kan riktigt tro på att bilderna är tagna över två månader före bf... Lite kul ändå att ha bildbevis för att mina minnesbilder inte har överdrivits med tiden! 

Ja, där känner jag väl att jag kom från ämnet en aning. Hur som helst - glad första maj till alla!

Resa i tanken

I mitt förra inlägg klagade jag på att alla veckor rullade på i samma spår, men veckan som gått har åtminstone varit mer innehållsrik än de flesta. Visserligen har jag sovit, vaknat och kört till jobbet enligt samma mönster som alla andra veckor, men väl där har jag styrt upp virtuella möten med fem andra länder, lyckats och misslyckats med tekniken och fått se elever som bubblar av förtjusning över nyaddade snapkontakter i Polen. Det har på ett fullständigt motsägelsefullt sätt sugit musten ur mig och samtidigt gett mig så mycket energi!

Den här veckan har vi varit värdar för en digital Erasmusmobilitet istället för den fysiska som aldrig blev av i mars 2020. Vi har vetat sedan i höstas att det kunde bli aktuellt att ersätta de två sista träffarna i vårt gamla projekt med virtuella träffar, men har skjutit på beslutet i det längsta i hopp om att det skulle öppnas någon möjlighet att resa på något sätt. Till sist fick vi ge oss och inse att det inte kommer att ske inom det här projektet eftersom det måste avslutas och redovisas senast i augusti i år. Till all lycka har vi ju ett nytt projekt på gång, så förr eller senare under de kommande två läsåren borde det väl bli möjligt i alla fall! 

Att vara värd för en digital mobilitet är på många sätt lättare än att ordna en fysisk mobilitet eftersom all logistik med mat, transporter och övernattning faller bort. Men samtidigt är det inte så bara att lyckas ge "gästerna" en känsla av att de besöker Finland utan att resa... Jag tycker ändå vi gjorde vad vi kunde av det!

Vi bjöd på en videopromenad längs älven i Nykarleby, en guidad (video)tur i vår skola och en språkkurs på Thinglink. Temat för träffen var "A taste of my country" och istället för att laga mat från olika länder tillsammans som det var tänkt ifjol gjorde alla deltagare presentationer med tillhörande aktiviteter om sina länders maträtter och mattraditioner. Dessutom har eleverna berättat om sina länder i små videor och lyssnat på elever i andra länder som gör detsamma. Och jag lär mig så mycket! Har varit nödd och tvungen att lära mig redigera videor, använda Flipgrid, styra upp digitala möten med hela klasser, bli bättre på Twinspace och tipsats om ett antal användbara digitala redskap. Mycket kan man säga om det senaste året, men den digitala utvecklingskurvan har varit dramatisk. Det är liksom bara att dyka in och se hur det går.

 

Och framför allt träffades vi online. Vi började med ett stort möte med alla länder - där lärde jag mig att inte lita på svajigt trådlöst nät när jag är värd för ett stort meet... "Du tappade nätverksanslutningen. Försöker återansluta." är inte det jag helst läser på min skärm när jag försöker hålla i trådarna för ett möte med 60-70 inloggade deltagare från sex länder... oh well. Det gick ändå helt okej tack vare hjälpsamma kollegor med bättre nät i Ungern och på Madeira och efter det lärde jag mig att aldrig underskatta en nätverkssladd. 

Senare i veckan träffades vi allihopa i tur och ordning så att vi träffade ett annat land i taget. Det var roligt! På vissa möten hade jag bara Erasmusklubben med mig, men på andra hade jag klubben tillsammans med en vanlig undervisningsgrupp. Mötena blev helt klart mer avslappnade och kanske också mer givande när jag bara hade den lilla gruppen, men samtidigt tyckte jag det här var ett smart sätt att få in lite praktisk engelska på vanliga lektioner. Det är för- och nackdelar med allt och jag är glad att jag testade lite olika modeller. Nästa vecka ska vi ännu träffa Irland som var tvungna att skjuta upp vårt möte, så det ser jag fram emot! 

(Bilderna är från Nykarleby i april 2021, Ungern i maj 2019, Madeira i november 2019 och Irland i november 2018. Så glad för den skattkista av reseminnen jag hann samla före pandemin.)

April

Jag börjar bli så uttråkad av den här händelselösa räckan av veckor som ser nästan identiska ut och hade bestämt att nu i helgen, nu ska det allt bli en utflykt! Kanske Vasa, kanske Kokkola, kanske ännu kortare - vad som helst för att bryta av den eviga lunken. Sen fick jag en lätt vårförkylning, fick göra mitt femte coronatest sedan oktober och är nu i karantän i väntan på svar. I bästa fall får jag svar före arbetsdagen på måndag, men några utflykter blev det inte. Är nästan sur på mig själv för att jag inte bara blundade för mina små förkylningssymptom, men samtidigt. Orka orka, lite till!

På plussidan har vi fantastiskt vårväder just nu! Krokusarna tittar fram, fåglarna sjunger som galna och barnen studsar på studsmattan dagen lång. Fast snön ligger kvar på stora delar av vår gård (eftersom vi bor rätt så skuggigt) känner jag av sommaren som ligger runt hörnet och väntar. Idag röjde jag upp i ett par blomrabatter, stoppade ner blomlökar här och där och insåg att ja, förra sommarens trädgårdsvurm verkar vakna till liv igen även denna vår. Sämre kan en helg i karantän se ut ändå! 

Mer påsk!

Mer påsk! Jag måste erkänna det - jag är svag för påsklördagen. Allt stök och bök med påskhäxor och påskgodis och gummistövlar och vem ska gå med vem är något jag i vanliga fall skulle få spunk av, men en dag om året är det okej. För det är påsk. Förra året blev det ju en väldigt (!) stillsam påsk när pandemin var ny och ingen hade hunnit tänka ut smarta alternativ, men i år har saker på vissa sätt börjat närma sig det normala igen. En idé som verkar ha spritt sig mångfalt snabbare än viruset är att sätta ut godis på gården och bjuda in påskhäxor med ballonger och skyltar, så hela förmiddagen cyklade vi runt och spanade efter ballonger - och jag får fortfarande hänga med på ett hörn eftersom Josef inte får cykla utan vuxen i trafiken ännu... 

Riktigt kul att cykla runt med barnen och deras kompisar med solen brännande på kinderna! Är också så glad att barnen helt självklart ville vara med på hela spektaklet fast de börjar bli stora - kanske mycket för att deras kompisar också var på hugget. Och visst kan jag sakna de riktigt klassiska påskhäxorna, men en katt, en tiger och en clown är också fint.

Barnen tyckte nästan det var ännu bättre än det vanliga sättet eftersom det kändes som en skattjakt. De fick cykla mer för godiset, men det är ju bara en bonus tyckte jag! Skörden blev också lite mer rimlig än vissa år när de haft godis kvar resten av våren... Hit till vår gränd är det däremot inte många som hittat fast jag försökte göra reklam - verkar bara ha varit ett sällskap hit medan vi själva var ute på vift. Oh well, mer godis till oss! Burp. 

Långfredag

Det blev april, det blev påsk, det blev vår - allt på en och samma gång! Påsklovet var efterlängtat och välkommet och jag njuter stort av att ta en paus från jobbet i några dagar. Men ett tydligt tecken på att det verkligen behövdes en paus är nog att jag hela tiden aktivt måste mota bort alla jobbrelaterade tankar som hela tiden dunsar in i min hjärna... Ännu tre underbart lediga dagar till!

Långfredagen blev riktigt bra. Jag kände mig nästan lite brottslig som faktiskt gick på fysisk gudstjänst i förmiddags - den första på ungefär ett halvår... Det kändes fint och högtidligt att kunna gå åtminstone en gång under påsken! På eftermiddagen tog jag med mig familjen på en mer corona-anpassad påskvandring på gravgården i stan. Fint att det ordnas alternativt program när det är som det är. Men why, oh why är det alltid så att minst en surar om tre barn följer med? Det är kanske bara alla andra familjer i världen som lyckas med utflykter. Idag tyckte Josef att det var superonödigt att trampa runt på en gravgård om det inte ens fanns några gömda chokladägg i slutet av spårningen. Tur i alla fall att han hittade klätterträd (jo, på gravgården - förlåt) som gjorde honom lite glad igen. Jag tyckte i alla fall det var fint ordnat!

We're back!

High-five till alla inblandade! Våra tre distansveckor är avklarade och det med hedern i behåll!

Nog är det skönt att vara tillbaka i skolan! De här veckorna har rullat på riktigt bra, men 1) det är så mycket roligare att undervisa i skolan och 2) det är så skönt att slippa alla överlånga timmar framför datorn. Idag var vår första dag tillbaka i skolan - och det här har varit den första kvällen på flera veckor  som jag inte har känt att jag måste jobba. Underbart! Nu tänkte jag räkna upp alla sköna saker jag gjort, men listan ser inte så mycket ut för världen när jag granskar den närmare... Men wow, jag har plockat i diskmaskinen, tränat online, duschat och (atypiskt nog) suttit i soffan med Arvid och Edvin och sett på ishockey. (Who are we? Ingen av oss ser väl på ishockey?) I all sin enkelhet, ganska fantastiskt för en måndag kväll. 

Mina föresatser att prioritera utomhuspauser gick det åt skogen med (och tyvärr inte bokstavligen). Men på pluskontot hann jag faktiskt ut och skida fem gånger på en dryg vecka, vilket var mångdubbelt mer än jag skidat överhuvudtaget tidigare i vinter. Sen kom våren. Jag har bestämt mig för att inte vara irriterad på mig själv för att jag kom igång så sent - januari och februari var nu en gång som de var - men nog kan jag ju önska att jag hade varit lite snabbare på bollen. 

Det är först i år jag har insett hur smidigt vi har till vårt närmaste spår - jag kan bokstavligen spänna fast skidorna på gården, skida på en bred stig med skoterspår genom skogen och hamna direkt på ett välskött elljusspår. Hela rundan blir ungefär fem kilometer, vilket är ganska lagom för mig och min skraltiga skidteknik - och skulle jag mot förmodan få till tekniken lite bättre är det bara att skida ett varv till eller två innan jag styr hem genom skogen igen. Fast med tanke på hur snön har regnat bort idag lär det få vänta till nästa vinter... Nu hoppas jag på en lika fin vinter nästa år igen!

När jag kom till skolan idag hittade jag förresten en miniräknare i snödrivan utanför mitt klassrum. Den var halvvägs framtinad ur drivan - och fungerade felfritt. Det tyckte jag var lite hoppingivande.