Bara drömma lite, del 1

I den här situationen förstår jag att det är privilegierat och lite bortskämt att drömma om resor som inte blir av. I jämförelse med vilka seriöst viktiga följder coronaviruset får är det småpotatis - jag håller 100 % med. Men likväl, den här gången tänker jag strunta i fåfängligheten i det hela och ändå skriva om en resa vi knappt hann börja planera innan världen drogs med i den här malströmmen. Jag hoppas vi kan plocka upp planerna där vi lämnade dem inför någon framtida sommar! När den där framtida sommaren låter vi stå osagt - just nu känns det overkligt avlägset. Den inställda Erasmusträffen i Polen som skulle ha varit i maj har fått preliminära nya datum i december och fast åtta månader i normala fall är väldigt långt fram så vågar jag inte ens räkna med att det kommer att vara möjligt... Jag vet faktiskt inte om jag är pessimist eller realist när jag tänker så, men jag hoppas förstås att framtiden ser ljusare ut än jag tror!

Det är nämligen så att vi hade hunnit börja smida planer för en eventuell Englandsresa i sommar. Vi var fortfarande i det där vaga skedet där vi varken hade bestämt datum eller exakt upplägg när det så småningom gick upp för oss att det inte kommer att ske det här året. Väldigt skönt i och för sig att vi inte hade hunnit längre - visserligen hade det knappast varit några problem att avboka i det här läget, men det är ju enklare att slippa! 

De brittiska öarna har ju väldigt många hörn att utforska - så mycket att välja på! Den här gången skulle det nog ändå ha landat på England, av en rad orsaker. En av dem är...

WARNER BROS STUDIO LONDON - THE MAKING OF HARRY POTTER

Arvid och Edvin har nördat in på Harry Potter sedan flera år tillbaka och vi har till och från drömt tillsammans om att resa till England och se studiomiljöerna med egna ögon. Nu har vi kommit så långt i serien att vi tyckte det började bli dags... Ja, Arvid har ju läst hela serien flera gånger om, men vår gemensamma högläsning är mitt uppe i Fenixorden nu, och filmerna har vi hållit hårt på att ska komma efter boken... (Nä, inte göra saker för enkla inte!) Nu blir det ju inte så, men jag tänker att de ändå är tillräckligt insnöade för att intresset inte ska försvinna även om vi väntar nåt år... eller några. 

I väntan på det kan jag och alla andra som vill resa lite hemifrån soffan bland annat gå på British Library's interaktiva utställning om Harry Potter (här!) eller botanisera på webbplatsen Wizarding world of Harry Potter (här!). Därifrån kan man också ta sig till Stephen Frys inläsning av Harry Potter and the Philosopher's Stone (här!), som finns öppen och gratis för alla nu, som en generös gest under coronakrisen. Jag har hört att det ska vara en fantastisk inläsning och kommer helt säkert att ge det en chans!

(Det blir fler inlägg om vad vi fantiserade om att se och uppleva i England... så småningom! Jag insåg i tid att ingen orkar läsa inlägg som är tre kilometer långa och hejdade mig.)

Skärmflimmer

Åååh. Just nu vill jag slita mitt hår. Är så oerhört trött på att sitta och jobba framför en skärm! Jag tycker fortfarande våra dagar i bubblan är mysiga på många sätt, men börjar bli så trött på alla timmar framför datorn. Känner nästan en fysisk spärr som jag måste komma förbi när jag ska öppna kalkylarket där jag håller koll på vem av mina elever som gjort sina uppgifter och vem som ligger efter. Det är inte kärnuppgifterna i sig - elevkontakten, planeringen eller de inlämnade uppgifterna - som jag är trött på, utan framför allt att systematisera och logga allt som lämnas in för att ha någon slags chans att följa upp de elever som riskerar att trilla av. Så oerhört tidskrävande!

Eftersom jag har varvat jobb med att hjälpa till med finskaläxor, ha fostrande samtal (med mina barn, inte mina elever - de jag har med elever tenderar att vara mer pedagogiska), läsa högt för uttråkad femåring och plocka i diskmaskinen är jag fortfarande inte ens ikapp med att följa upp dagens lektioner - för att inte tala om att planera morgondagens! Och då har Matias (förstås) också varit hemma och var bl.a. ute på en rätt lång cykeltur med alla barnen, så jag hade hur lugnt som helst. En stund. Ser verkligen fram emot påsklovet! Inte för att det är långt, men det är åtminstone några lediga dagar och det är drömmen just nu. Drömmen.

Bilden är för övrigt från igår. Idag hinner jag inte med någon promenad och inte är himlen blå heller. (Hälsningar från räven som sa surt.)

Men! För att få mitt välbehövliga avbrott innan jag fortsätter med att planera en distanslektionssekvens om danska tänkte jag ändå skriva om en intressant sak jag gjort. Det är nämligen så att mina föräldrar prenumererar på Hufvudstadsbladet och sedan ger tidningarna vidare åt moffa när de är klara. Då och då får jag i min tur en påse tidningar av moffa - vid det laget är de ju inte dagsfärska, men det finns faktiskt ganska mycket tidlösa reportage och kolumner som jag uppskattar. (Vadå? Har ni hört att Purmobor skulle vara snåla? Det är helt felaktigt. Sparsamma var det.)

Nu i helgen plockade jag hur som helst fram en påse som moffa hade med sig till Edvins kalas tidigare i vinter och det visade sig vara ännu intressantare än vanligt. De numren var från januari och februari - alltså från den tid när coronaviruset på sin höjd var en vagt oroande kinesisk angelägenhet. De senaste veckorna har jag ibland undrat vad nyheterna bestod av före viruset - fanns det ens något att skriva om då? Det visade sig att det faktiskt fanns annat. Brexit till exempel! Aldrig kunde man väl tro att Brexit skulle falla i glömska så här snabbt! Annat som oroade och upprörde var den onormalt varma vintern - och löst kopplat till den, de hemska skogsbränderna i Australien. Det handlade om brödköer och Östersjön och de amerikanska primärvalen. En rubrik i mitten av februari handlade om att nya rön visar att gamla patienter löper större risk för att dö av det nya coronaviruset. Intressant var det i alla fall, med en fläkt från den gamla världen där inte coronaviruset stjäl precis allt thunder. Hoppas vi snart är där igen!

Puh. Tack. Mitt avbrott gjorde vad det skulle, nu känns det okej att fortsätta jobba i expressfart igen tills det är dags för godnattsaga. Wish me luck!

Fredag vecka 14

Fredag och fredagsselfie! För exakt så här peppad och uppåt känner man sig (...inte!) efter ännu en vecka av distansundervisning och sorgliga nyheter från världen. Men jag kände mig betydligt mer uppåt efter att ha smitit ut på en kvällspromenad före godnattsagan. Det är ju inte klokt att kunna gå ut i dagsljus när klockan är nästan halv åtta! "Inte klokt" på ett bra sätt. 

"Inte klokt" på ett bra sätt är det också att jag har upptäckt ännu en ny stig alldeles runt knuten - just när jag började tro att jag hade åtminstone lite koll på det stora nystanet av stigar i skogen här bakom så insåg jag att det finns en stig på andra sidan vägen också... En vältrampad fin i vacker skog - en perfekt runda för en timme ungefär. Wow! Fast nu ska jag väl medge att det inte är jag som "upptäckt" den, utan Matias som serverat mig den... annars hade jag nog aldrig tagit in på den, utan bara trott att stigen på sin höjd gick till grannens garage, för det ser precis ut som om den skulle gå in på deras gård i början... 

"Inte klokt" för tredje gången var solnedgången jag gick hem i. Knallig och fantastisk. Så inleder vi den här helgen. 

Undantagsshopping

Jaha, så har jag då storhandlat - eller överhuvud taget handlat - för första gången på tolv dagar!* Det har nog aldrig hänt tidigare i mitt vuxenliv... särskilt med tanke på att jag hatar att storhandla och alla gånger väljer att småhandla på väg hem från jobbet några gånger per vecka istället. Funkar bättre för oss, mindre matsvinn och bättre koll. Men nu får vi förstås tänka om... Precis som alla andra. Det märktes helt klart att det inte var normalläge, för även om jag helt ostrategiskt handlade precis i det som borde vara rusningstid efter jobbet var det lugnt och stilla i stan. 

Annat som förändrats sedan jag handlade sist var plexiglaset vid kassorna, avspärrningar vid Prismas infopunkt och förinspelade uppmaningar om att hosta i armvecket och låta bli att hamstra. Mest främmande kändes det på apoteket, där personalen arbetade med visir framför ansiktet. Främmande, men bra trots allt. Än så länge ligger epidemin lågt här i trakten, men det får så gärna fortsätta så - och när (antar det är oundvikligt) läget blir allvarligare också här är det ju bra att de redan har satt in åtgärder som skyddar personalen. 

Sortimentet var det för övrigt inget fel på, förutom enstaka, specifika produkter som var slut. Däremot var mitt viktigaste ärende ett nytt tangentbord, för ska jag jobba framför datorn här hemma i vem vet hur länge till är det ohållbart med det här gamla skraltiga... men där var det sämre ställt.! Tangentbordet jag hade tänkt köpa var slut och försäljaren beklagade lite roat/uppgivet att det inte hjälps - eftersom så många plötsligt börjat jobba på distans hinner leverantörerna helt enkelt inte med. Webbkameror var det ännu värre med, de var helt slut, så tur att jag inte behövde en sån i alla fall. Jag fick nöja mig med ett lite enklare tangentbord, men det sparade mig å andra sidan en tjugolapp...  Så nu sitter Finlands befolkning där med sina gigantiska förråd WC-papper, men ingen utrustning för att distansjobba! Oh well.

Kändes riktigt ovant att vara ute bland folk på stan - men kul! Men samtidigt också ganska trevligt att komma hem med den fullastade bilen och veta att vi klarar oss i vår bubbla ett bra tag framöver nu igen. Min hem, min borg - har aldrig känts så sant som nu!

* Vi har alltså inte varit så duktiga att vi klarat oss helt ohandlade i tio dagar, Matias har handlat ett par gånger här emellan. Men inte jag!

Helg i sol och vind

Tack och lov för den här årstiden! När det mesta ställs in och världen håller andan är det guld värt med blå himmel och vår i luften. Sitter här med hettande kinder och fortfarande lite småruggig känsla efter att ha varit utomhus nästan hela helgen - en välkommen kontrast efter en vecka med skärmundervisning... Nu är jag tillbaka framför skärmen, har ännu en lektion som måste planeras så att den kan tidsinställas och ploppa upp för eleverna 8.30 imorgon. På tal om imorgon är det lite spännande, för då meddelar regeringen om hur det ska fortsätta för skolornas del efter 13.4... Att vi återvänder till våra klassrum efter påsk tror jag inte med tanke på att epidemin knappt hunnit ta fart i stora delar av Finland, men när? Blir det alls före sommarlovet? Imorgon blir vi klokare! 

Igår gjorde vi något som känns lite förbjudet, så pass att jag nästan lät bli att nämna det på en öppen blogg... vi träffade nämligen min moffa, som med viss (!) marginal passerat 70. Kändes ändå så tryggt som det bara är möjligt eftersom hela familjen hade varit isolerad eller nästan isolerad i en och en halv vecka och vi bara träffades utomhus i sol och blåst, med rejäla säkerhetsavstånd och handsprit i högsta hugg. Vem vet hur det utvecklar sig, senare i vår är till och med det kanske uteslutet. Han har en vedtrave vi brukar få hämta från, så vi plockade med oss ett lass. Dessutom hade vi med kaffetermos och dopp och tog kaffepaus på terrassen. Vi pratade om böldpest och statsskulder och om hur han träffade mommo på en sångfest i Esse för nästan 70 år sedan. Innan vi körde hem passade vi också på att gå ner till den nya skolgården nedför backen - såvitt jag vet är det faktiskt i Purmo som världens bästa skolgård finns! 

Idag fortsatte vi friluftslivet och cyklade till stan. Vi träffade svärfar Ingemar på hans gård en stund den här gången - än en gång kaffe i snålblåst med rejäla avstånd och så fortsättning i lekpark. Om det här undantagstillståndet fortsätter kommer jag visserligen att börja sakna sånt jag annars gillar - teater, restaurangbesök, elever i klassrum och resor. Men allt det kan jag klara mig utan. Jag saknar det, men jag klarar mig. Men att inte kunna umgås fritt med familjen - det kommer att kännas på riktigt. För vem vet hur lång tid vi talar om? Framtiden har aldrig känts så oklar som nu. Så tack och lov för blå vårhimmel.

(Och trots att jag redan var genomfrusen kunde jag inte låta bli att fortsätta med en solopromenad till Grötberget när vi kom hem. Jag har alltid tyckt att våren är en ful årstid, men nu kan jag inte låta bli att ändå tycka att allt det gulbruna ändå är ganska mjukt och vänligt. Mjukt och vänligt for the world!)

Ännu en fredag i det nya normala

Det är konstigt hur snabbt något som först verkar fullständigt overkligt ändå blir... det nya normala. Vi har hunnit med en och en halv vecka av undantagstillstånd och att hänga här hemma i vår bubbla börjar kännas mer normalt än att vara ute i stora världen. Undrar hur många som boar in sig så gott att de blir folkskygga när allt det här är över..? Jag insåg idag att det är hela nio dagar sedan jag ute bland folk senast och jag har inte ens märkt det! Jag har visserligen gått på långpromenader ungefär varannan dag, men det är inte många ansikten utanför familjen jag sett... desto fler har jag förstås kontakt med varje vardag, både kolleger och lärare, så jag hinner liksom inte ens märka frånvaron av fysiska människokontakter. Och så full fräs med våra egna barn. Gott så, för nu ryktas det om en förlängning, kanske ända fram till sommaren... vilket låter helt rimligt när man följer med kurvor och prognoser. Vi får se, vi får se. Igen, jag är glad över att inte vara den som fattar besluten nu. Kudos till vår regering! 

I det nya normala hör vi nyheterna om att Nyland ska stängas av från resten av Finland och tycker visserligen att det låter som science fiction, men accepterar att det är så det är nu. I det nya normala annonserar butikerna om att deras kunder bör hålla säkerhetsavstånd till andra kunder och  monterar upp plexiglas framför kassorna. Restauranger tävlar om att få bjuda på gratis hemkörning och småföretagarna ser molnen hopas. 

Hade någon sagt det här till mig före sportlovet... nä. Jag hade inte trott på det. 

Bra

Nåja, jag kanske raljerar lite om att det är rörigt att jobba hela familjen under samma tak. Men den största känslan är trots allt att vi har det så bra. Jag läser rapporter från Italien och Spanien och jag tänker på dysfunktionella hem som inte fixar den här tillvaron. Jag tänker på alla som riskerar att bli av med sina jobb och sin försörjning och jag försöker skaka av mig skrämmande historier om människor som blivit sjuka. Och jag känner mig skuldmedvetet medveten om hur bra vi har det. 

Det har i och för sig bara gått en vecka ännu av vad som kanske kan bli ett riktigt ultralopp, men än så länge: Allt väl! Barnen verkar inte ens särskilt uttråkade ännu - kanske tur att hela familjen tydligen är tillräckligt introvert för att klara sig ett tag för sig själv... Skulle det inte vara för oron för vad själva viruset kan ställa till med när det väl peakar måste jag medge att vi faktiskt mest skulle njuta av den här tillvaron. Får man det? Jag är livrädd för att katastrofen ska komma och jag då ska läsa det här och skämmas för att jag naivt lallar på i min sköna, soliga bubbla med skog och hemmajobb och fotbollsmatcher på gården. Men är jag rationell (vilket jag är ibland) så förstår jag ju att det inte hjälper någon att sörja i förväg. Och kanske i onödan. Förhoppningsvis i onödan! Och tills vi vet, så fortsätter jag att njuta av våren trots allt.

The little things

En bra grej med distansundervisning - när man upptäcker mitt under arbetsdagen att ens jeans har fått ett hål i grenen spelar det ingen roll! Och inte behöver jag ha bråttom med att köpa nya heller, för jag kan lugnt fortsätta att slita på de här gamla favoriterna i minst en månad till utan att någon höjer på ögonbrynen... 

En annan sak - förutom friheten att gå runt med trasiga byxor - som glädjer mig lite extra idag är vår diskmaskin! Vi klarade ju oss utan i ungefär nio månader efter att vi flyttade in och jag tyckte till och med det var ganska trevligt med handdisk. Men en bit in på sommarlovet insåg vi hur mycket tid vi lade på disk när alla var lediga och hemma, så vi gav oss och skaffade diskmaskin. Mycket tacksam för det nu! För om det kändes som att disken tog onödigt mycket tid i somras när vi var lediga kan jag bara tänka mig hur det skulle kännas nu, när vi jobbar, hjälper till med skola OCH alla äter alla måltider här hemma... Så: Länge leve diskmaskinen!

Skrivbordshållningen

Att vara lärare räknas kanske inte som ett fysiskt arbete, men det är så mycket skönare än ett renodlat skrivbordsjobb! Det blir väldigt tydligt nu när mitt lärarjobb plötsligt blivit just ett skrivbordsjobb...  Idag har jag fått ihop sorgliga 6000 steg på hela dagen - trots att jag hade varit ute med barnen - när jag i vanliga fall lätt får ihop mer än det dubbla, åtminstone om jag lägger till en promenad. Illa!

(Petnoga tillägg: Jag inte har en aning om hur pålitliga stegen är, för när min gamla aktivitetsklocka gick sönder och jag skaffade en ny så ramlade stegen plötsligt in väldigt enkelt jämfört med tidigare... Oklart vilken klocka som är mer sanningsenlig. Oavsett så hjälper det mig att hålla koll.) 

Jag var väldigt nöjd med vinterns  nya rutin som (i princip) innehöll ett bodypump- och ett pilatespass i veckan. Tills - poff - mitt hyfsat rörliga arbete byts ut mot ett stillasittande skärmjobb samtidigt som alla ledda gruppträningspass ställs in. Fortfarande inte synd om mig för det, men jag borde nog ta tag i det här om jag inte vill bli smidig som en sten snart. Promenader är jag bra på att få till, men borde verkligen ta tag i någon onlineträning... en 30 day yoga challenge kanske? Les Mills lär också ha öppnat upp sina onlinepass, vilket ju är helt fenomenalt... bara man skulle hinna kolla upp det. Snart, snart! 

Blir för övrigt ganska stressad av alla tips på allt man kan göra nu när man "bara ska sitta hemma". Ha! På vissa sätt är det förstås ett lugnare tempo än normalt, men att ha 1 x hemdagis, 2 x hemskola och 2 x distansarbetande vuxna under samma tak är inte direkt drömläget för att äntligen hinna läsa de dammiga böckerna längst bak i hyllan. Och då har vi det ändå rätt bra ställt, för varken Matias eller jag råkar ha riktigt tjockt i schemat just nu och barnen är ändå ganska stora och självgående! Kan tänka mig att det är många som svettas ännu mer på dagarna med att få allt att gå ihop just nu... 

Hur som helst, vi har skapat en del rutiner som vi håller hårt på - en är att börja dagen med morgonpromenad (som mer och mer börjar glida över i morgonfotboll eller morgonbollkastning) och en annan är att vara ute minst en timme på eftermiddagen. Hittills har det varit enkelt att få igenom  tack vare det underbara vädret. Ska man umgås med lilla familjen hemmavid 24/7 ett tag framöver nu så skadar det inte alls med sol och blå himmel!

Friday!!

Puh! Jag och barnen pratade häromdagen om skillnaden mellan vardag och helg och om det alls skulle kännas någonstans nu när vi håller oss hemma mest hela tiden ändå. Efter bara tre dagars hemskola kan jag lugnt hävda att JA, vi känner definitivt skillnad! Så skönt med fredagskväll nu!! Har fortfarande ett par elever som jag borde kontakta för att kolla varför det inte kommit in några uppgifter från dem, men eftersom jag försöker att inte vara en monsterlärare får det faktiskt vänta till måndag. 

Eftersom jag i misstag råkade se ett femminutersreportage från ett sjukhus i norra Italien har jag lite svårt att klaga på intensiva jobbdagar - föredrar ändå helt klart (!!!) att sitta i mitt trivsamma hus tillsammans med min friska familj och kommunicera online med lika friska elever istället för att vara mitt i det kaoset - men vågar jag ändå säga att jag är lite trött nu? Jag tror att redan nästa vecka blir lugnare, när vi väl har landat och hittat strukturer. Även om det finns en miljon saker man skulle kunna testa för att göra innovativa, spännande distanslektioner så tror jag faktiskt att en tydlig struktur är det viktigaste att hitta just nu - både för mig själv och mina elever! När vi väl har det, då kan vi fortsätta från det och börja testa nya idéer. 

Fick en idé och bad mina Erasmusvänner skicka bilder från sina fönster - de jobbar ju också alla hemifrån - för att jag skulle kunna göra ett "we're all in this together" inlägg på skolans Erasmus-instagram. Jag passar på och lånar dem till bloggen också, så här kommer några hälsningar här från andra lärare som jobbar också hemifrån!

Så här ser det ut utanför Alexandras hem i Funchal, Madeira. Ser mulet ut där idag?

Desto klarare himmel över Julies bakgård i County Mayo, Irland!

Och för ett par dagar sedan var det minsann vackert i Funchal också, när João skickade den här bilden från sitt fönster.

I Polen har Monika passat på och beskurit buskarna i trädgården...

...och i Ungern har Péter tagit det här med självförsörjning på allvar!

Till sist avslutar vi med Fatmas spektakulära vy över Svarta havet, bergen och staden Trabzon.

We're all in this together.