lördag 13 oktober 2018

Signerade


Förra gången på bokmässan kom jag nog inte hem med en enda signerad bok. Jag vet inte om det hade någon särskild orsak, men framför allt var det nog för att jag inte riktigt såg meningen i en namnteckning på titelbladet - en bra bok är en bra bok oavsett om den är signerad eller ej. I år trodde jag nog inte att signeringar skulle vara någon grej den här gången heller - men jag tror faktiskt jag håller på att mjukna. Eller bli mer socialt kompetent kanske?

Jag har nämligen kommit hem med fem signerade böcker som jag är hemskt nöjd med! Jag vidhåller fortfarande att namnteckningen i sig inte är det viktigaste, men jag gillar när det blir en ursäkt att säga hej och tack till författaren. Jag gillade att få säga till Martin Widmark och Helena Willis att jag och mina barn haft mycket roligt tillsammans med Lasse-Maja (det hade de också haft, sa de) och till Pax-författarna att min elvaåring att längtat hett efter den sista delen i Pax ända sedan han slukade resten av serien i vårvintras. Gissar att storsäljande författare får rätt mycket bekräftelse i vilket fall som helst, men det är alltid kul att får ge ett hurrarop till någon som gjort sig förtjänt av det! Boken om Ylvania har vi faktiskt inte läst, men eftersom Ylvania-Ylva stod och signerade alldeles bredvid Widmark & Willis passade jag på att ordna med en signerad julklapp på samma gång.

För min egen del var det främst som ett minne av strålande seminarier som jag ville ha de signerade böckerna. Jonas Gardells och (Underbara) Clara Lidström & Erica Dahlgrens seminarier var två av de bästa, mest givande jag gick på under mässan, så det känns extra roligt att ha signerade böcker med sig hem! Jonas Gardell är briljant men aningen skrämmande, men jag lyckades i alla fall säga hej och tack för seminariet, vilket känns stort med tanke på vilken piedestal han stod på när jag studerade litt.vet. i början av millenniet... (Jag flög till Stockholm på samma flyg som honom på hemvägen, hälsade inte som på en gammal bekant.) Clara & Erica kändes betydligt mer mänskliga, som personer man gärna hade suttit och snickelisnackat en stund med. (Om jag var en person som snickelisnackar med främmande människor, vilket jag tyvärr inte är. Ännu.)

Om schemat varit lite mindre hektiskt hade jag nog försökt få en bok signerad av Jaqueline Woodson också - och Matt Haig, som kanske blev min nya idol. Men man hinner inte allt, och sällan stämmer det så bra som på bokmässan i Göteborg.

(Pssst - Ylvania ska som sagt bli en julklapp, så säg inget till Edvin!)




fredag 12 oktober 2018

Tid

Tiden är verkligen en underlig sak. Ibland bara vräker den sig fram helt utan hänsyn till människor som borde hinna med. Jag kan verkligen inte tro att det redan har gått två hela arbetsveckor sedan jag kom hem från Göteborg; det känns nästan fysiskt i mig hur de har spelats upp på dubbel hastighet. Inte konstigt då kanske att jag idag, precis som förra fredagen, kom hem från en helt ordinär arbetsdag, mumlade något ursäktande åt Matias som redan stod i köket och sedan omedelbart kurade ihop mig till en liten boll i sängen för att somna som en stock.

Men nu är det helg. Nästa vecka - höstlovsveckan - är det sagt att vi får börja flytta över saker till nya huset, men vi vet inte riktigt när och hur och i vilken skala, så lite luddigt känns det ännu. Börjar ändå misstänka att det är dags att packa nu? Men samtidigt också planera jobb så att jag bäddar snällt för mig de kommande veckorna - jag tror det kommer att behövas! Men samtidigt också gå ut och ladda höstfärger. Det är nu det är som vackrast! 

Eller så sover jag bara till måndag morgon. Känns också som ett helt sannolikt alternativ.


(Bilden är tagen i Piteå och flera år gammal, men jag tyckte den passade bra in..!)

söndag 7 oktober 2018

Norrsken


Jag stod i varmgaraget och hängde tvätt när jag hörde skratt och tjut och smäll i dörrar. Ett par minuter senare rusade Arvid och Edvin in och ropade att jag måste komma och se på norrskenet - de hade gått ut (i crocs och pyjamas) för att se om de vågade gå till baksidan av huset i mörkret, men upptäckt att hela himlen var full av norrsken. Först började jag sådär typiskt mammigt muttra om hur oklokt det var att springa ute i pyjamas en ändå ganska kall oktoberkväll, men rätt snabbt insåg jag att vi istället ska bylta på oss illa kvickt så att vi kunde stå och se på himlen en stund. Det gjorde vi.

Så mäktigt!

(Bilderna må vara suddiga, men de berättar ändå lite om hur det såg ut.)


lördag 6 oktober 2018

Skogskalas!


Ibland förstår vädret verkligen att uppföra sig, till exempel den här helgen som visst ska vara solig och vacker från början till slut. Underbart! Extra fin tajming var det idag, för vi var bjudna på skogskalas för systerson Joar som snart fyller sju år. Kunde inte ha hittat på något bättre program en så här färggrann oktoberlördag än att grilla korv och äta tårta i skogen hela eftermiddagen tillsammans med hela stora familjen (i åldern från fem månader till nybliven 85-åring)! Gillar syster Hannas nytänkande kalas; en annan gång bjöd de på brunch istället för vanligt kalas, också en höjdare.


Extra bonus att jag också kom hem med ett par presenter från mina syskon - har liksom inte hunnit fira min egen födelsedag det här året med någon annan än lilla familjen, så firades lite på köpet nu. Fick bland annat en 3,2-kilos edamerost av min lillebror mjölkbonden... inte den mest klassiska presenten kanske, men helt klart användbar! Rätt kul, tyckte jag.


Och för övrigt? Känner mig inte så lite stressad av att allt ser så normalt ut här hemma fast flytten närmar sig med stormsteg. Nu är det inte mer än cirka tio dagar tills vi får börja på med att åtminstone flytta över saker, men ändå bara bor vi vidare här som om vi aldrig har tänkt oss någon annanstans. Vi stryker pärlplattor, ser på fredagsfilm, kokar bärkräm... allt utom att ta tjuren vid hornen, rada upp bananlådorna och börja packa ner allt vi ser omkring oss.

Jag slits mellan att längta efter att få flytta in och upptäcka vårt nya hem och att vilja kokonga in mig och bara vara i min gamla, sköna, invanda tillvaro. Jag vill absolut inte börja packa ner hela vårt hem ännu, men fattar att det borde göras bit för bit - jag är bara så urusel på att leva i det där skakiga mellanläget mellan två bostäder. Jag minns att det var samma sak när vi skulle flytta från radhuset: jag drog ut i det längsta på att packa ner alla synliga saker, allt för att inte behöva leva mittemellan längre än nödvändigt. Mittemellan, det som innebär att man känner sig hemlös samtidigt som man har två hem som kräver saker av en. Där trivs jag inte, hur nödvändigt det än är.

Det skulle kanske kännas lättare att ta itu med saker om vi hade mer exakta datum, men än så länge är det mest på ett ungefär. Det är inte många dagar hit eller dit som det kan variera, men tydligen är det inte verkligt för mig förrän jag får rita en stor, fet, röd ring kring den dagen i min kalender. Planeringspedant, jag..? Jo. Men i morgon ska jag försöka övervinna mig själv och packa lite trots avsaknaden på exakt datum i kalendern. Jag kan alltid börja i storskrubbens mörkaste och mest bortglömda hörn. Önska mig lycka till!

onsdag 3 oktober 2018

38

Jaha, så kom då tisdagen och gick. Och jag hade blivit ett år äldre. De senaste månaderna har jag känt att jag kanske har en 40-årskris som ligger och lurar på mig. Det är ju faktiskt en milstolpe som väntar och även om jag får säga att jag är väldigt nöjd med mitt liv så här långt så känns det av någon anledning ändå lite oroväckande. Men nu när jag faktiskt har blivit 38 känner jag mig nästan lite förvånad över att jag har två hela år kvar till 40. Så ung, liksom? Allt är relativt.

Och! Jag måste medge att 38 känns ganska ojämnt och odramatiskt, men när jag skrev gårdagens datum på en blankett på jobbet slog det mig som en blixt att det är exakt tjugo år sedan jag blev myndig. Tjugo år som vuxen! Då tycker jag minsann man borde få guldklocka och en ledig dag för att begrunda vad som hänt under den tiden.

Det har onekligen hänt saker. Jag minns hur snopen jag kände mig när jag fyllt 18, blivit myndig och fått körkortet - och fortfarande kände mig på Bambi på hal is så fort jag försökte tänka ut vad jag ville med mitt liv. Tyckte det var sjukt överskattat att räknas som vuxen när jag ändå kände mig som en liten barnrumpa som inte visste någonting om världen. Nu hör jag inte till alla dem som pustar och himlar med ögonen och deklarerar att de inte för något i världen skulle vilja vara 20-plussare eller - bevare oss väl - tonåringar igen. Inte alls. Jag var en okomplicerad tonåring och åren som 20-something var eventuellt de roligaste i mitt liv. Ändå finns det fördelar att ha hunnit leva och lära i 38 år.

Förutom att väldigt många yttre omständigheter äntligen klickat på plats, känner jag också att jag själv har klickat på plats. Jag har inte blivit en annan person, men jag har blivit en lite mer mogen version av mig. Jag har fått mer tålamod och lärt mig mer om människor och mig själv. Jag blir allt mjukare och känner ibland hur hjärtat nästan går sönder av både sorg och glädje - samtidigt som jag står stadigare där jag är.

Rätt länge trodde jag inte att jag var en person som förändrades. Det tyckte faktiskt kändes lite trist, men nu har jag insett att jag helt enkelt hade missförstått det där med förändring - för mig handlar det inte om radikala omställningar eller 30 day challenges. Förändringar sker, men långsamt och så indirekt att de inte alltid märks. Jag tycker fortfarande om i stort sett samma saker som när jag blev myndig. Jag får fortfarande använda milt tvång för att få mig själv att träna. Det händer fortfarande att jag försvinner i en bok trots att jag borde ta tag i saker. Jag älskar fortfarande att vrida upp musiken och dansa ensam. Jag får fortfarande panik ibland för att jag inte vet hur livet ska hanteras. Men jag har så mycket mer att falla tillbaka på - jag har fler erfarenheter att se tillbaka på och kan konstatera att det mesta brukar gå. Jag har en större tilltro till både mig själv och världen. Om det är så här livet utvecklas, så fortsätter jag gärna. Vidare, här och nu och framåt.


måndag 1 oktober 2018

Efter bokmässan


Hemma igen, vilken virvelvind dagarna i Göteborg var! Jag var fyra dagar på bokmässan och en stor del av tiden yrade jag runt för att pricka in så mycket roligt/nyttigt/intressant som bara var fysiskt möjligt. Det kändes som en riktig bootcamp för både kroppen och hjärnan och nu tycker jag verkligen (hej min rektor?) att jag borde få några lediga dagar bara för att gå igenom anteckningar och låta alla intryck sjunka in. Tänka lite, helt enkelt! Risken med att göra som jag gjorde är att alla bra tankar bara stannar på ytan och skvätter iväg när jag rusar iväg till nästa seminarium, som kanske handlar om något helt annat. Tacksamt nog var jag duktig på att anteckna, så bara jag lyckas skrapa ihop lite tid (bristvara denna månad) ska jag gå igenom mina skrynkliga, bläckfläckiga papper och förhoppningsvis kunna spinna vidare på alla tankespår som finns där. Återkommer förhoppningsvis med några av guldkornen här i bloggen!

Oerhört roligt var det i alla fall! Det roliga med bokmässan är att det finns så otroligt mycket intressant koncentrerat på samma tid och plats. Skulle jag sprida ut alla föreläsare jag lyssnade på över ett helt år skulle jag ändå tycka att jag har haft ett ganska aktivt år på den fronten - för att inte tala om alla parallellprogram jag valde bort hela tiden! 

För tre år sedan, sist jag var på bokmässan, reste jag tillsammans med Matias och Josef, som bara var en liten skruttknubbis på den tiden. Den här gången reste jag ensam, vilket å ena sidan gjorde att jag kunde lägga så mycket tid jag ville på mässan, men å andra sidan innebar det att jag såg mindre av Göteborg den här gången eftersom det inte var någon som väntade på mig utanför bubblan... På förhand, och kanske också första dagen, kändes det trist att sticka iväg från min familj, särskilt så här strax före en så stor omställning som flytten ändå är, men rätt snabbt landade jag i det underbara lättheten i att bara ansvara för mig själv. Och förstås hjälpte det att jag med jämna mellanrum fick rapporter hemifrån om hur bra de hade det! Inte för att jag hade tvivlat på det, men ändå. 

Jag påmindes också om hur livsviktigt det är att göra saker på egen hand ibland. Jag måste erkänna att jag lätt blir lat när jag reser eller gör saker tillsammans med Matias. Dels känns det inte lika viktigt att dubbelkolla saker eftersom vi är två som kan tänka tillsammans när det behövs, men dels överlåter jag nog också vissa saker till honom för att det är enklare så. Om vi ska hitta fram till en okänd adress litar jag på att han tar fram sin telefon och navigerar oss rätt; om telefonen krånglar är han min privata IT-support; om jag inte vet varifrån flygbussen går låter jag honom googla. (I know, jag är lat när det gäller att kolla upp saker på telefonen. Kan bero på att min telefon inte alltid är samarbetsvillig, men kan också bero på att mitt tålamod är reserverat för söner och elever, inte för strulande teknisk utrustning.) Men nu vet jag - igen - att jag naturligtvis kan lösa problem och ta mig fram på egen hand. Förstås! Glömde bara.

Tja, eftersom ingen hört av sig och beviljat mig några dagar ledigt för att smälta alla intryck är det väl bara att plocka fram niornas prov och sjuornas bokrecensioner nu. Återkommer med mera om Göteborg så småningom!

söndag 23 september 2018

Legoland, kapitel ett


Varning för semesterbilder!
--- Danmark, dag 3 ---

Så hur gick det med min storstilade träningsstart? Jovars. Jag gick på min måndagsmotion och fortsatte med en elvakilometerspromenad med min kompis Linda dagen efter. Sedan blev jag jätteförkyld och lät mer som en kråka än en människa i en vecka ungefär (ingen bra grej för en lärare som ändå inte är tillräckligt sjuk för att stanna hemma...) Nu börjar jag äntligen låta mer normal igen, men fortfarande rätt tveksamt om det är klokt att träna imorgon. Och måndagen därpå är det föräldramöte. Så tja, att inleda med nästan en månads uppehåll går ju också..?

Det där pratar vi inte om mera nu, tycker jag. Mycket roligare att se tillbaka på en av sommarens höjdpunkter som vi prickade in redan tidigt i juni - Legoland! Det kommer att bli en veritabel bildbomb, bara som en liten förvarning. Eftersom det gått så länge sedan resan tänkte jag mig att det skulle funka att skriva ett nätt litet inlägg med ett par bilder från våra två dagar i Billund. Ha! Det får nog bli två inlägg ändå... av lite större storlek än vad som kan kallas "nätta små" inlägg.


Förväntningarna var höga den där morgonen i juni när vi steg upp tidigt i lägenheten i Ammitsböl och gjorde oss redo för en heldag bland legoklossar. Vi lyckades faktiskt komma fram till öppning den första morgonen - lite extra spännande var det ju att stå i folkmassan och vänta på att grindarna skulle öppnas!


Vi hade tipsats om att undvika köer genom att gå längst in i parken först och åka där innan folkmassorna hunnit dit, för att sedan arbeta oss bakåt mot ingången. En fullspäckad dag under högsäsong tror jag säkert att det kan vara ett utmärkt råd, men faktum är att köerna den här svala torsdagen i mitten av juni faktiskt var riktigt humana i vilket fall som helst. Jag tror faktiskt vi valde den perfekta första dagen för Legoland!


Istället började vi med att åka upp i utsiktstornet för att få ett hum om hur parken ser ut. Det tyckte vi var en jättebra start; det gjorde det så mycket lättare att orientera oss när vi väl kom ner i markhöjd igen. Vi spärrade också upp ögonen när vi insåg exakt hur nära Billunds flygfält ligger - visst hade vi förstått att det låg nära till, men att det var i stort sett på andra sidan staketet hade vi inte fattat, vi som kom med bil från Köpenhamn!


Eftersom våra barn är - om än inte extremt, så ändå hyfsat - utspridda i ålder hade vi funderat på om Legoland faktiskt skulle fungera både för en treåring och en nästan-elvaåring. Det fungerade över all förväntan! Det hjälpte förstås att vi var två vuxna så att vi kunde dela upp oss ibland, även om det också fanns mycket vi kunde göra alla tillsammans. Tror vi hade lika roligt allihopa! (Däremot tror jag att attraktionerna kan kännas lite för "snälla" för barn som är ännu nåt år äldre, särskilt om hen inte är så intresserad av legobyggande. Men det gäller alltså inte vårt gäng!)


Visst stämmer det som vi hade läst att Legoland är lite disneyfierat och handlar mer om berg- och dalbanor än riktigt genuint legonörderi, men vi blev ändå imponerade av alla storstilade legobyggen överallt! I varje hörn av parken fanns det detaljer att hitta och titta på. (Sedan finns ju också nyöppnade Lego House i Billund numera för den som vill ha mera legobyggande - mer om det senare.)


Skådespelet var jag ganska icke-imponerad av trots en del akrobatik, men det fyllde sin funktion genom att ge oss en ursäkt att sätta oss på en bänk en stund och äta lite mellanmål...


... däremot var trafikskolan en riktig höjdare enligt Arvid och Edvin! Vi var lite osäkra på om det skulle vara värt den extra avgiften - det fanns ju liksom rätt mycket annat som inte kostade extra -  men det visade sig vara det som de både direkt efter och nu några månader senare tycker är något av det bästa på hela Legoland.


Under tiden höll Josef och jag till i Duplovärlden, som Josef i sin tur tyckte var det bästa med Legoland! 


Båda dagarna körde vi med picknicklunch eftersom vi inte direkt hade hört något gott om maten vid Legoland. Vi har ändå blivit ganska duktiga på att hitta picknickmat som faller vårt gäng i smaken och dessutom håller oss tillräckligt mätta. Vi kände oss nästan som riktiga proffs ända tills... vi insåg att vi hade glömt engångstallrikarna och besticken hemma i lägenheten! Eh, no more proffskänsla. Istället fick vi sitta och plocka i oss kalla pastaskruvar, grönsaksbitar och prinskorvar med fingarna direkt ur plastpåsar... hehe. Dessutom hade det blåst upp så vi fick hålla hårt i maten för att den skulle hållas på picknickbordet... Jaja. Ingen kulinarisk höjdare, men det funkade!


Vädret förresten, det måste ju nämnas. Det hade utlovats ostadigt väder båda dagarna, men i slutändan kunde vi konstatera att det regnade en (1) timme totalt under två heldagar på Legoland! Den timmen kom dessutom vid stängning första dagen när vi ändå började vara rätt så möra och redo att köra tillbaka till lägenheten. Det var visserligen blåsigt, men varken för varmt eller för kallt eller för vått eller så perfekt att det lockade dit för mycket folk att trängas med. Vi kunde inte ha bett om bättre tur med vädret! Dagen efter våra båda Legodagar däremot regnade bort nästan helt och hållet, så då var vi väldigt belåtna med att vi redan få vårt Legolandsbehov mättat...





Och om Matias börjar sloka framåt eftermiddagen - sätt en kaffemugg i handen på honom. Funkar varje gång!



Nån timme före stängning kom då skyfallet som kunde ha varit en riktig partypooper tidigare på dagen. Nu gjorde det inte så mycket, utan vi gick in till den stora legoaffären vid utgången och botaniserade (som i stort sett alla andra besökare iofs...) innan vi avrundade dagen.


Kul grej - det Josef tyckte var allra roligast var att ordna upp i "löslegohyllan" där man kunde bygga ihop sina egna legokaraktärer. Lådorna hade blivit ganska röriga sådär mot slutet av dagen och när det gick upp för Josef att vi två ju faktiskt kunde sortera upp i lådorna... wow. Han gick så helt in i sin egen bubbla att det nog var tur att bröderna var lika uppslukade av att kolla in byggsatser i en annan del av affären, för vi skulle knappast ha fått honom med oss ut ur butiken så länge det låg osorterade bitar överallt. Tror minsann vi kan ha fått en ordningssam liten människa i familjen till sist!


För att nu riktigt nörda till det lite körde vi en sväng förbi legofabriken i Billund också innan vi handlade och åkte "hem" och lagade mat. Det var... tja, kanske inte jättespännande för att vara ärlig. Men varför inte, liksom. Sedan sprack molnen upp och kvällen blev riktigt vacker! Inte för att någon annan än Matias orkade gå utanför dörren mer den kvällen, men han tog i alla fall med sig bildbevis till oss så vi skulle veta att vi faktiskt bodde mitt i riktigt vacker landsbygd!


Stay tuned - snart dyker det upp MER lego i ett inlägg om dag två på Legoland! Eventuellt är det endast elvaåriga legonördar som är intresserade av det, men det må så vara i så fall...

söndag 16 september 2018

Det här älskade barnet...

...som har hunnit bli fyra år och en dag. Grattis på födelsedagen, Josef!


måndag 10 september 2018

Nu så!

Ända sedan slutet av sommarlovet har jag varit så sjukt (!) stel i ryggen, axlarna och nacken. Alltså så till den milda grad att det liksom knakar i öronen när jag vrider på huvudet när det är som sämst. (I kid you not!) Det känns inte okej. Det hjälper förstås inte att hösten börjat stressigt och kommer att fortsätta likaså, så jag fattar att det inte kommer att bara försvinna av sig själv.

Med tanke på att jag har blivit så mycket bättre på att samla mina 10 000 steg om dagen + gå på sköna skogspromenader är det lite sorgligt att inse att det inte räcker. Alls! Det är förstås inget fel på skogspromenader, men mina axlar och min nacke behöver mer än så. I våras lurade jag mig själv att gå på cirkelträning på måndagskvällar genom att helt enkelt inte ge mig några alternativ, utan måndag kl 19 var det cirkelträning. Inte känna efter om jag vill, orkar eller hinner. Punkt slut, spark i baken och iväg. (Nu när jag skriver inser jag att det låter en aning osunt, men för mig ligger nog motsatsen - att känna efter så mycket att jag stannar hemma - närmare till hands och är betydligt mer osund!)

Sedan blev det sommarlov och jag fick inte in någon bra rutin, men nu är det höst igen och NU - ikväll! - tar jag upp vanan där jag lämnade den i början av maj. Måndag kl 19 - cirkelträning. Inte känna efter, inte fundera på vad jag borde hinna med här hemma istället. Så länge jag är tillräckligt frisk för att stå på benen är det där i salen ni hittar mig mellan kl 19 och 20 på måndag kvällar framöver. Punkt! Slut!

(Är jag extremt lat/odisciplinerad som behöver ruta in träningen på det här sättet för att komma mig iväg? Eller är det helt normalt?)

lördag 25 augusti 2018

"en grej på jobbet"

När jag skrev ett nyårsinlägg i vintras handlade en av frågorna i listan om mina förväntningar inför året som kommer. Där skrev jag bland annat:

Jag hoppas på att få åka på bokmässan i Göteborg och jag hoppas på att kunna dra igång en grej på jobbet.

Rätt sällan ställer jag upp tydliga mål för framtiden, utan jag tar det hellre som det kommer och ser vad som dyker upp. Med tanke på det var jag förvånansvärt tydlig den gången i januari. Och tänk! Nu har jag en färdigbokad resa till Göteborg om en månad och "en grej på jobbet" är i högsta grad på väg att förverkligas.

"En grej på jobbet" är ett Erasmus+-projekt som vi fick godkänt bara för någon vecka sedan, men som har legat på jäsning bra mycket längre än så. Jag har länge lekt med tanken på att få dra igång något internationellt projekt på skolan (eller okej, ännu hellre bara få delta i, men det hände liksom inte av sig själv). I december ifjol slutade jag att bara tänka på saken och gav mig in i djungeln av Erasmus-möjligheter. Nu är det möjligt att det är jag som har relativt låg byråkratisk intelligens, men det tog mig nog en månad eller så av att läsa, googla och ringa upp halvbekanta eller helt främmande personer som kunde tänkas ha någon erfarenhet av det här innan jag till sist fick rätsida på hur saker fungerar och vad som kunde tänkas vara aktuellt för oss.

Sedan fick jag okej från skolan och började fiska kontakter. Att vara en finländsk skola är tydligen väldigt (!) attraktivt när det gäller samarbeten, så förslagen formligen vällde in tills vi bestämde oss för ett som verkade seriöst och realistiskt. Vi lämnade in ansökan i början av mars och har försökt att inte tänka för mycket på det fram tills nu i augusti när vi äntligen fick besked. Och det blir av! Hurra! Och oh no! För tillfället känner jag mest skräckblandad förtjusning - det ska bli jätteroligt, men samtidigt blir det onekligen mycket jobb och mycket nytt att sätta sig in i, igen. Häromdagen fick jag inbjudan till ett nätbaserat utbildningstillfälle på finska om byråkratin i samband med projektet. Jag kan tänka mig många andra saker jag hellre ger mig i kast med, om vi säger så...

Men tack och lov har jag ett par peppade och peppande kollegor med mig som flankstöd, och våra partners i de andra länderna verkar alla ha gott om erfarenhet. Så det fixar sig nog, fast jag ibland känner "oh no, vad har jag gått och dragit igång nu..." Hur som helst är jag stolt över att ha åstadkommit det här så här långt, för jag känner mig ofta som en person som inte riktigt får saker till stånd. (Ni vet, typen som plötsligt ligger i sin saccosäck och läser Min Häst när hon egentligen skulle städa rummet. För hon råkade hitta ett gammalt nummer under sängen och då måste den ju läsas... True story, den typen är jag.)

Ja, vi får se vad som händer - en av personerna jag ringde upp och pumpade på information i vintras var noga med att påpeka att det första projektet man deltar i alltid bara är en testomgång, sen blir man så småningom klokare. Det känns lugnande att tänka på - det hör till att inte förstå allt och göra allt rätt på första försöket. Det första som händer är i alla fall att - drumroll - jag och en av mina kolleger får åka på planeringsträff till Irland i november!!! Det skadar ju inte att träffen råkar vara just där, på den gröna ön som jag gått och drömt om att se i flera år... (Sedan att november kanske inte är den mest idealiska tidpunkten att resa dit är en annan sak...) Ja, det var en av sakerna som stressade mig när jag skrev det yra inlägget häromveckan, för ett tag såg träffen på Irland ut att bli redan i början av oktober, prydligt instoppad under de två veckor jag har mellan Göteborg och flytten. Puh! Tack och lov att det blev först mot slutet av november, när vi rimligtvis borde vara inflyttade och installerade i vårt nya hem!


Bilden är från London i maj 2013, när jag fick åka på en kurs för engelskalärare tack vare Comenius/Grundtvig som väl var någon slags föregångare till Erasmus+. Då gick det att ansöka som enskild lärare, vilket passade mig bra då, när jag varvade snuttjobb och inhopp med arbetslösa lov och alltså inte hade någon egentlig arbetsgivare att söka genom... Det var en av mina all time favourite-veckor och min hittills enda erfarenhet av något Erasmusrelaterat. Den enda skillnaden nu är att jag dragit in en massa andra människor i det hela - heh. Bara att hoppas att det var ett bra drag! Håll tummarna!