Söndagsfrid (eller: En novemberfredag på Irland)

Det här är söndagsfrid. Matias har tagit barnen till söndagsskolan och jag stannade hemma för att "vakta söndagslunchen som puttrar på spisen" - men egentligen mest för att få känna efter hur ett tyst hus låter. Det händer inte så ofta! Doften av älgstek sprider sig i huset och ingen vill något av mig på en stund. Jag njuter. Och då slår det mig att nästa inlägg om Irland faktiskt är så söndagsstilla som det någonsin går att få en fredag att bli. Under kick-offens sista officiella dag åkte vi på en utflykt till halvön Mullet, en dryg timmes bilfärd från Ballina. Det var en fantastisk plats!

Det hade frusit på under natten och med tanke på att ingen använder vinterdäck på Irlands krokiga små vägar och hur ovanligt det verkade vara med isigt före att döma av folks reaktioner kändes det aningen nervöst att sätta sig i minibussen på morgonen - inte minst för att vår jovialiske chaufför fortsatte prata lika oupphörligt i telefon som dagen innan! Men det gick bra. Förstås. 

För att komma till Mullet körde vi över vidsträckta torvfält och mjuka kullar. Irland är så vackert! Jag kände hur gärna jag nån gång vill ta med hela min stora familj till Irlands västkust för att se mera - den som älskar kalfjäll måste älska det här landskapet också! Det hade samma vilda, ruggade men samtidigt vackra stämning som kalfjällen i Arjeplog. En dag, familjen. En dag. 

Området här ute på kusten räknas till Gaeltacht, alltså de områden på Irland där iriska är det dominerande språket och också används som hemspråk i många familjer. På halvön och däromkring finns flera sommarläger dit barn och ungdomar skickas för att få språkbada på iriska samtidigt som de paddlar och simmar. Det lär också vara allt fler hus som ägs av sommargäster, samtidigt som samhällena på halvön fortfarande är levande glesbygd med skolor, kyrkor och så vidare. 

Den lilla byn vi först tog sikte på var Eachléim, där vi skulle hälsa på i ett litet (minimalt) - typ - berättarcentrum. Minns faktiskt inte vad det kallades, men det var ett litet hus som verkade skötas om av en handfull eldsjälar som bl.a. samlade berättelser och legender från trakten. 

Vi var där för att träffa Pap, en historieberättare från byn. Han tog emot oss i dörren och var en uppenbarelse i en klass för sig - en väderbiten liten gubbe med håret på ända. Jag har inga bilder av honom helt enkelt för att han på nåt sätt hade för mycket integritet för att fotas. Det hade känts snudd på opassande. Vi satte oss i en ring och väntade. Han väntade också. Sedan började han så småningom berätta, men mer om traktens historia än om de irländska sagorna vi hade väntat oss. Det gick lite trögt, och de som varit med förr sa att han ibland är en strålande berättare, men just den dagen kom han aldrig riktigt igång. Det kanske är så med naturkrafter och med gubbar som heter Pap - de går inte att schemalägga! 

Efteråt var nästa stopp Eachléim Heritage Centre, ett lite mer officiellt kulturcentrum där vi fick höra bland annat om livet och naturen på öarna i trakten och om den stora utvandringen från den här trakten till Nordamerika. Väldigt intressant!

Michelle, en av lärarna i vår värdskola i Ballina - hon med vinröd jacka på bilderna ovanför, bor på Mullet och var vår guide den dagen. Tack vare att hon känner folk på halvön kunde hon ordna med alla besök och folk som ställde upp och berättade för oss. Dessutom fick vi hälsa på i en fyr tack vare henne!

Blacksod lighthouse, längst ut på halvön Mullet, är egentligen inte öppen för besök av allmänheten, men Michelle hade ordnat så att fyrvaktaren tog emot oss och visade oss runt ändå. Väldigt spännande, tyckte den här landkrabban som inte är van med fyrar!

Nu har jag glömt bort fyrvaktarens namn, men jag minns i alla fall att fyrvakteriet har gått från generation till generation i hans familj. Han växte själv upp i fyren när hans pappa skötte om fyren och bodde sedan själv i den också som vuxen när han själv tagit över uppgiften. Numera bor han dock i ett hus en bit ifrån fyren som numera bara är hans arbetsplats, inte hans hem. På hösten efter att familjen hade flyttat från fyren förstördes faktiskt delar av fyren av en stormvåg, så där hade de bra timing... 

Det är ingen hög fyr - det ser man på bilden av utsikten - men det är ändå något särskilt med att stå uppe vid en fyrlampa och se ut över havet! Fyren är också central för kusträddningen i området och vi fick höra - i flera sammanhang faktiskt - om en tragisk händelse för mindre än två år sedan, när en räddningshelikopter kraschade i en storm inte långt därifrån så att alla fyra i besättningen omkom. Helikoptern var på väg tillbaka efter en räddningsinsats och krockade med en klippa på ön Blackrock island. Det var påtagligt hur skakade folk här fortfarande var när de berättade om olyckan. Nu råkade vi ju besöka halvön en klar och vacker dag, men jag kan tänka mig hur utsatt man är för väder och vind från Atlanten när man bor där...

Och för att gå längre tillbaka i historien så fick vi också veta att landstigningen i Normandiet 1944 faktiskt sköts upp med en dag efter väderleksrapporter som den nuvarande fyrvaktarens pappa (eller om det var farfar) skickade från just Blacksod lighthouse. Historiens vingslag!

Återkommer med bilder från resten av den här bildsköna dagen senare!

Mot Trabzon, Turkiet!

... inte jag då. Men om ett par dagar är det dags för den första Erasmusträffen tillsammans med elever inom vårt projekt! I egenskap av vår skolas koordinator för projektet kommer jag nog antagligen att åka med på de flesta av resorna, men den här gången åker Juuso (som var med på kick-offen på Irland) och en annan kollega tillsammans med de fyra första eleverna. 

På lördag flyger de till Istanbul för en övernattning och lite sightseeing och på söndagskvällen reser de vidare till Trabzon för den egentligen träffen. När resorna skulle bokas blev det en del dröjsmål som vi mestadels inte kunde så mycket åt, så när det äntligen var klart att boka blev det en ganska dyr historia - och en ganska krånglig! Jag avundas dem inte alla deletapper och mellanlandningar på vägen. Bara som ett exempel så kommer gruppen att beta av alla Nordens huvudstäder förutom Reykjavik innan de är hemma igen om en vecka... Heh. 

Om själva resorna kanske blir ansträngande så tror jag att allt däremellan blir desto mer njutbart! Vår värd Fatma har ordnat med ett jättefint program med en blandning av utflykter, goda måltider, studiebesök och möten - precis som på Irland. Jag tror det kommer att bli toppen! Är inte avundsjuk eftersom jag själv både har fått och ännu kommer att få ta del av motsvarande resor, men är väldigt peppad! Känner mig också lite ansvarig som initiativtagare till det hela, så jag kommer nog att pusta ut ordentligt först när de allihopa är välbehållna hemma igen... 

Med all aktuell debatt om flygande och resande har jag grubblat rätt mycket över det här projektet. Är det verkligen något positivt att fostra ungdomar till... resande? Att sänka tröskeln för dem att flyga? Det är inte blänkande självklart. Men hur jag än vrider på det måste det vara mer bra än dåligt för planetens framtid att de här tonåringarna får pröva sina vingar och se sig om i världen. Det jag verkligen, verkligen önskar att det här projektet leder till - förutom engelskakunskaper och de förbättrade basfärdigheter som officiellt är projektets huvudsyfte - är en känsla av att resten av världen är nära och betydelsefull. Att det som är aktuellt i Turkiet och Ungern spelar roll. Att människor är människor oavsett var de bor. 

Att jorden är en vacker plats som måste - måste! - skyddas och skötas om för framtiden. 

Att samla på hög

Puh! Det är ett väl känt faktum att ju mera det finns att blogga om, desto mindre tid finns det att faktiskt blogga om det. Ungefär så är det nu. Vi har varit på sportlovsresa till Norrfjärden, vi har kommit tillbaka, vi har firat Edvins födelsedag, vårvintern har varit vacker, jag har tänkt på saker. Josef har varit dunderförkyld, jag skickar snart iväg en Erasmusgrupp till Turkiet... what to choose? För att överhuvudtaget komma igång och blogga igen tänkte jag slänga in ett inlägg om en av mina absoluta favoriter i alla kategorier - Edvin!

Snart är vi nog inte överhuvudtaget småbarnsföräldrar längre. Vår mellanunge, vår baby med de mulliga, gulliga kinderna... han är nio år nu! Han läser tjocka böcker och slukar i synnerhet alla Dagbok för alla mina fans som han kommer över. Han spelar fotboll två gånger i veckan och trivs med konstklubben, söndagsskolan och simskolan. Ja, han har faktiskt tagit märke tre gånger i rad på simskolan nu - nybörjarmärket, 25 meter och 50 meter. (Synd att det bara är en gång kvar av kursen, annars hade han varit primusmagister innan jag hinner blinka tre gånger!)

Han har för tillfället ett hiskeligt humör och ständigt ett välutvecklat sinne för drama. Han är samtidigt lika kramgo som när han var tre. Han är påhittig, kreativ, klok och resonerande. Han är rolig och hittar gärna på shower tillsammans med sina bröder. Att hans styrka för tillfället inte är att hjälpa till här hemma får vi jobba vidare på. Hans syskon är hans bästa vänner, samtidigt som han är utåtriktad och orädd i de flesta sammanhang. Han hälsar och tackar och svarar artigt på frågor som främmande tanter ställer. Han gör mig rätt ofta utmattad, men ännu oftare väldigt, väldigt glad. Älskade unge!

Advokaten

Grattis till mig - nu har jag äntligen satt vitsord för en klass som jag försökt sätta vitsord åt i flera dagar, känns det som. Ska vi vara nog har jag faktiskt ägnat betydligt mer tid åt annat i mitt liv, men de hade faktiskt flera uppgifter som skulle gås igenom innan jag kunde komma så långt som till periodvitsorden, så nu är jag nöjd. Bara fyra grupper kvar nu då...

När jag sitter här med de där sista tveksamma fallen och velar blir det ju lätt att jag försöker smita. Den här gången smet jag till Underbara Claras blogg. Där hade hon gjort ett personlighetstest (16 personalities) och eftersom jag satt där i prokrastineringsmode kunde jag förstås inte låta bli att själv testa. Och nu kan jag (tydligen) inte låta bli att härma Clara rakt av och skriva ett inlägg om resultatet. Jag är rätt säker på att resultatet skulle variera om jag tog testet imorgon igen, eller beroende på trötthet, stressnivåer och hur dagen rullat på hittills. Rätt många nypor salt. Men just nu, denna måndagseftermiddag blev jag: ADVOKATEN.

"Advokatens personlighetstyp är mycket sällsynt, mindre än 1 procent av befolkningen. Det hindrar dock inte att de gör avtryck på världen. De har en medfödd känsla för idealism och moral, men det som skiljer dem från andra idealistiska personlighetstyper är deras beslutsamhet och handlingskraft. Advokater är inga drömmare, utan fullt kapabla att vidta konkreta åtgärder för att förverkliga sina mål och utöva ett varaktigt positivt inflytande."

Tja... precis som Clara också konstaterade blir man överfallen av smicker genast i början och kan bara inte låta bli att läsa vidare. Självklart vill jag ju höra att jag tillhör en mycket unik, men samtidigt betydelsefull och - om jag får säga det själv - nästan nobel personlighetstyp! Lite skeptisk är jag ändå, tyvärr. Idealismen känner jag igen, men samtidigt vet jag att jag är mer en drömmare än en handlingskraftig doer. Jag har tränat på att sparka mig själv i baken och får betydligt mer till stånd nu än när jag var yngre, men handlingskraft är inget som bara faller sig lätt för mig.

Det står också att "advokater" ofta kan vara hjälparbetare eller engagerade i välgörenhetsorganisationer, men att de ännu hellre går till roten med problemet så ingen behöver bli räddad i framtiden. Skulle hemskt gärna känna igen mig där, men... nja. I bästa fall kanske jag kan skapa tillräckligt med samhällsengagemang i mina elever för att de ska rädda världen! Kommer mest att tänka på Hans Roslings superinspirerande bok "Hur jag lärde mig förstå världen". Beskrivningen stämmer bättre in på honom än på mig, vill jag nog påstå!

Okej. Vi saxar vidare från resultatet:

"Advokater har lätt för att knyta kontakter med andra och har en fallenhet för värme och känsla i språket, att tala i mänskliga termer snarare än ren logik och fakta. Det faller sig därför naturligt att deras vänner och kollegor ser dem som relativt sociala personer. De får dock inte glömma att Advokater behöver tid för sig själva för att stressa av och ladda om batterierna, och inte heller bli alltför förskräckta när de plötsligt sluter sig inom sitt skal. Advokater är noga med att inte såra andras känslor och de förväntar sig att andra ska vara likadana, något som innebär att man emellanåt behöver ge dem några dagar att vara för sig själva."

Ja, i det här stycket tror jag faktiskt att det mesta stämmer in. Är inte förvånad över att testet hävdar att jag är 71 % introvert och kan definitivt skriva under på det där med att jag behöver egen tid för att ladda batterierna - trots att jag i vissa sammanhang beter mig ganska socialt. Dessutom, ju tröttare jag blir, desto tunnare blir mitt skinn, så att jag inte bara fastnar på situationer där jag sårat andra, utan också situationer där jag eventuellt kan tänkas ha sårat någon eller någon sårat någon annan. Puh. Då skulle "några dagar att vara för sig själva" vara balsam för själen, men det funkar ju hyfsat sällan för en trebarnmorsa... får nöja mig med "ett par timmar" eller "ett par snuttar om tio minuter när jag stänger dörren och låtsas jobba men egentligen sitter och bloggar om min personlighetstyp". 

Jag blev i alla fall väldigt glad av att hitta ett citat av Martin Luther King, Jr i beskrivningen av "min" personlighetstyp!

"Varje människa måste bestämma sig för om han vill vandra i den kreativa altruismens ljus eller i den destruktiva egennyttans mörker."

Martin Luther King

Han genererade många geniala citat, den mannen. När jag går till mig själv vill jag ju spontant tänka att jag vandrar "i den kreativa altruismens ljus", men för att vara realistisk halkar jag nog väldigt ofta över i "den destruktiva egennyttans mörker". Hur kommer det sig att man (jag!) alltid tenderar att räkna in sig själv bland the good guys? Hjältarna och hjältinnorna, de som så självklart väljer rätt och osjälviskt under svåra omständigheter. Är rätt säker på att jag i en farlig situation skulle samla barnen under mina vingar, böja nacken och försöka göra mig osynlig. 

Superlångt, navelskådande inlägg, jag vet. Mest kul för mig själv kanske - men ta testet för all del, det är roligt att skärskåda sig själv ibland!

Christmastime in Ireland

... eller närmare bestämt julmarknad i Galway. Var så goda: Julstämning från november, lagom till slutet av februari! Ska försöka att inte göra någon alldeles för förvirrad.

En fördel med november på Irland - förutom frånvaron av turistmassorna som lär trängas där i slutet av juli - är julskyltningen. I Galway hade dessutom den årliga julmarknaden öppnat, så vi hade också ledig tid för att till exempel gå på den. Julskyltningen i resten av Galways centrum var förresten inte heller att leka med! Mysigt!

Julmarknaden bestod av ett tivoli, försäljningsstånd och nån slags julpark/ljuspark med juldekorationer. Kameran gick het, "för att visa barnen"... bilderna blev dock på sin höjd halvbra, det var uppenbarligen inte så enkelt att fota julprydnader i strålkastarsken och halvskymning. Roligt att gå runt och titta i alla fall, och jag hade gärna haft med mig min familj då!

En sak köpte jag också, en kitschigt handmålad julgranskula. Jag tyckte att allt i det ståndet såg påfallande ryskt ut, men såg sedan att det tydligen var nunnor från Minsk (!) som stod för försäljningen. Ångrar väldigt mycket att jag inte frågade hur det kommer sig att de ukrainska nunnorna säljer sitt hantverk på en julmarknad i Galway...

Lite hann jag också gå i vanliga affärer. Jag hittade Matt Haigs "The Humans" som jag ändå hade tänkt köpa på en bokhandel och trots att det hade varit både smidigare och billigare att klicka hem den från adlibris så... tja, det är ändå roligare att den är köpt just där, i den där bokaffären i Galway. Dummare saker har väl turister bränt pengar på, kan jag tänka. Hittade också mängder med choklad som jag köpte med hem som present (och färdkost, förstås). Det var en helt normal mataffär, men jag vet inte om det berodde på årstiden eller om det var något särskilt med den affären, men jag fick känslan av att ungefär hälften av utbudet bestod av... choklad. Företrädesvis i presentförpackningar. De snålar inte på livets goda, irländarna. Kanske de tröttnat på den historiska potatisen.

Så småningom samlades gruppen igen, först på en smockfull pub där de precis skulle börja spela (ännu mer!) irländsk folkmusik. Mysigt, men ganska svettigt och stimmigt sådär i slutet av en lång dag - lite skönt ändå att gå vidare när det blev dags att gå till vårt bokade bord på en restaurang i närheten!

Pizza på Fat Freddy's blev det den kvällen. Jag har ju väldigt lite erfarenhet av gruppresor egentligen, och längtar väl egentligen inte efter sådana heller. Men jag kan inte annat än erkänna att jag tyckte det var underbart att hela tiden få gå till färdigt dukat bord, i bildlig bemärkelse. Jag hatar att hitta restaurang när jag är hungrig och trött, så att bara få hänga med flocken till ett färdigbokat bord på en färdigtestad restaurang... mmm. Överlag var hela programmet så bra uttänkt, vår värd Julie satte verkligen ribban högt inför de andra träffarna!

Sedan var det minst sagt ett trött gäng som kurade ihop sig i minibussen för att köra tillbaka på de vindlande, slingrande vägarna tillbaka till Ballina. Vilken bra dag det hade varit!

Tre saker i veckan

Sportlov! Vi har sportlov! 

Så nu passar det väl alldeles utmärkt att kopiera Sandra Beijers "i veckan"-lista? Sportlovet har börjat alldeles utmärkt med årets första skidtur (med start precis runt knuten) och en rejäl uppfräschning av vår hall - vi har köpt en stor begagnad byrå som fick ersätta den stackars ynkliga Malm-byrån som varit så överfull att lådorna inte kunnat stängas ordentligt sen i julas. Dessutom satte vi upp en spegel som stått mot en vägg och väntat länge, länge. Ja, dagen har också innehållit ett praktgräl med ett av mina barn, men det är upprett nu. Ska försöka att inte upprepa det, åtminstone inte inom den närmaste framtiden. 

Tre saker jag ska göra i veckan:
Somna på kvällarna utan att ställa väckarklockan. Idka vintersport. Köra till Sverige.

Tre saker jag ska jobba med i veckan:
Visserligen har jag sportlov, men ja, jag måste jobba en del. Ska försöka få det gjort så snart som möjligt och vara ledig sedan.
Ett: Läsa/lyssna på inlämningsuppgifter.
Två: Sätta periodvitsord.
Tre: Planera - om inte hela perioden, så åtminstone den första veckan.

Tre saker jag ska äta i veckan:
Filmjölk, polarkakor och svensk leverpastej.

Tre saker jag längtar till i veckan:
Sverige, sovmorgnar och tid att bara vara.

Tre saker jag inte ser framemot i veckan:
Oron för att någon ska bli sjuk så att vi får skippa alla planer. De utlovade plusgraderna (även i Norrfjärden, what's up med det??). Konflikterna som verkar oundvikliga när alla är lediga en vecka.

Tre saker jag ska undvika i veckan:
Baciller, stress och korta nätter.

Tre saker jag ska blogga om i veckan:
Om jag bloggar, gissar jag att det blir...
Ett: Mera Irland 
Två: Något hurtigt om utomhusrelaterade aktiviteter
Tre: Hälsning från Norrfjärden.

Dagar som snubblar över varandra

Oxveckorna i januari och februari har varit helt okej i år. I vanliga fall brukar jag längta efter sportlovet med varje nerv i kroppen, men nu konstaterar jag med lätt förvåning att det bara är två arbetsdagar kvar. Det ska bli skönt med lov, men det känns inte livsavgörande - inför jullovet kände jag verkligen att jag skulle sätta mig ner på golvet och gråta om någon hade sagt till mig att jullovet skjuts upp en vecka. Skulle sportlovet skjutas upp nu skulle jag rycka på axlarna och gå med på det. Så borde det alltid vara - ett arbetsliv som gör att det finns lite ork kvar när det nödvändiga är gjort!

Men visst märker jag att det ska bli bra med en paus. Ofta känns det som att dagarna har så bråttom att de formligen snubblar över varandra - tisdagar, fredagar, fotbollsträningar, godnattsagor och lärarmöten trillar huller om buller över mig. Det brukar vara ett tecken på att det är dags att stanna upp, och det ser jag fram emot att göra!

Och bilderna av grannvädret är från i söndags, när vi var ute och njöt av solen med mamma och pappa vid Blomsterängsbacka. Vädret i helgen var extraordinärt och jag njöt i fulla drag! Sedan kom två dagar med gråslask och idag snöstorm och snålblåst. Till sportlovet utlovas massvis med plusgrader, vilket aldrig gör mig glad i februari. Vi får hoppas att meteorologerna har fel - för min del får det gärna vara -5, sol och snöglitter ända fram till april! 

Dagens-listan

Jag kan tycka det är sorgligt att blogglistor verkar vara lite passé. Bästa sättet att blogga just for fun, ju! Så jag googlade fram en. Varsågod:

Dagens humör: 
Riktigt bra, tack!

Dagens mående:
Också det riktigt bra. Tidigare i vintras kände jag mig ganska risig ett tag, stressad och sliten med galet spända muskler och en mage som protesterade mot min långa antibiotikakur. Nu är allt bättre om än inte på topp, och så småningom försöker jag komma in i en ny "ta hand om min egen kropp"-rutin. Idag var jag snäll mot mig själv genom att smita ut på på en kort, men svettig skogspromenad bakom husknuten medan Mattus lagade kvällsmat. (Den var alltså betydligt svettigare än jag förväntade mig eftersom det har kommit så mycket snö på sistone!)

Dagens borde:
Inte dagens, men denna + nästa veckas borde är definitivt att planera framåt för nästa period, som börjar efter sportlovet! Jag kommer att byta till en betydligt tyngre läsordning och har försökt få mig själv att bädda lite för att periodstarten ska bli så snäll som möjligt. Hittills har det inte gått jättebra.

Dagens frisyr:
Håret hänger och slänger som det brukar. Men nytvättat och relativt nyfriserat, så det får duga!

Dagens klädsel: 
Ovanligt snygg, om jag får säga det själv! Vändagen till ära har jag min stickade klänning från Jumperfabriken, den som nästan var för dyr för att köpa i Piteå i somras trots att den var på halva priset. Köpte den till sist som förtida födelsedagspresent till mig själv och tycker det känns kul att ha åtminstone ett plagg som är lite mer kvalitet än resten av min garderob!

Dagens planer:
Med tanke på att det inte är så mycket kvar av dagen är det bara 1) avsluta detta inlägg, 2) läsa Fågeltämjaren för Arvid och Edvin och 3) dricka te och se färdigt filmen The Walk tillsammans med Mattus. (Rekommenderar varmt filmen, trailer här!) Inte klokt att jag knappt alls har haft något i jobbväg som måste göras efter att jag kom hem vid fyratiden, det känns som semester!

Dagens materiella vill ha: 
Byråar, skåp och lådor. Eftersom vi flyttade ifrån en hel del väggfast förvaring (bland annat våra fina hallgarderober som vi skaffade för bara ett år sedan!) så lider vi viss brist på skåp och lådor. Till exempel förvarar vi fortfarande största delen av våra handdukar i sopsäckarna vi slängde ner dem i när vi flyttade... Så småningom kommer vi att ha ärende att köra norrut och då måste det nog bli ett stopp på Ikea!

Dagens fundering:
Mitt ambivalenta förhållande till flygskammandet som har svept in över internätet som en stormvind. Å ena sidan är det fint att diskutera hur vi förhåller oss till problemet, å andra sidan blir jag illa berörd av hur mycket personliga påhopp det kommer till. För när det kommer till kritan tror jag att det är politiska beslut snarare än individuella val som blir avgörande. Jag säger inte att individuella val inte är viktiga, men kanske mer som ett sätt att positionera sig än som något verkligt avgörande. Det är strukturer och förutsättningar som måste förändras! Och samtidigt blir jag obekväm av att jag själv måste se mig i spegeln. Visserligen har jag inte rest utanför Europa sedan 2006 (!), men ja, jag flyger flera gånger per år och jag älskar möjligheterna det ger. Jag gör det. Jag tror jag måste återkomma i ett annat inlägg - om jag någon gång lyckas redan ut alla mina trassliga tankar om det här!

Dagens beroende:
Men ååh, genast över till en annan av mina svaga punkter! Jag är nog rätt så sockerberoende just nu. Inte bra, jag vet.

Dagens tråkigaste:
Hm, tråkigaste? Har inte haft en tråkig dag, utan ganska omväxlande och intressant. Inte rolig hela tiden, men definitivt inte tråkig. Hade jag svarat igår hade svaret tveklöst blivit "rätta prov", men sånt har jag inte befattat mig med idag!

Dagens längtan:
I måndags var den första vårvinterdagen: klarblå himmel, fågelkvitter och den första aningen av vår i luften. Jag längtar efter mer sådant! Idag har det varit +0,5 grader och regn, mitt least favourite väder (allt är bättre än slask!). Men jag längtar efter mera vårvinter!

Dagens tidning:
ÖT, som alltid. (Älskar förresten att vi numera är minst tre personer som läser tidningen på morgonen! Papperstidning ftw.)

Dagens låt:
Rag'n'bone man, I'm only human. Just nu kan jag lyssna på den hur många gånger som helst i rad.

Första bildregnet från Galway

First things first: 

Till det här inlägget bör du nog leta upp Ed Sheeran's Galway girl och ha som soundtrack! 

"bohemian cool and traditional culture on the edge of the Wild Atlantic Way"

eller

"one of Ireland's most enjoyable destinations"

Så kan man beskriva Galway. Dagsutflykten till Galway var en av programpunkterna som fick mig att fnissa av förtjusning när jag läste dagordningen för vårt möte på Irland någon vecka före resan. Jag har ju hört om Galway, men hade inte förväntat mig att få tillfälle att åka dit. Är glad att det blev så!

Vi började på Galway City Museum med en guidad tur. I ärlighetens namn blev det kanske lite väl många guidade museer/guidade turer den dagen eftersom vi inlett med Turlough house och sedan fortsatte med en guidad walking tour i Galway... men helt ok, jag gillar ju sånt. Det som jag främst tog med mig från museet var faktiskt det guiden berättade när vi stod i ett fönster med utsikt över stadsdelen Claddagh, som ursprungligen var en fiskeby strax utanför stadsmurarna, på andra sidan River Corrib. Claddagh fungerade länge som ett helt avskilt samhälle med täta sociala nätverk, en irisktalande befolkning och egna, utpräglade traditioner - de hade till och med en egen kung under 1800-talet, när Irland ju egentligen var under brittiskt styre. Nuförtiden har Claddagh blivit en del av Galway. (Intressant läsning här.)

Sedan in mot stan! Med mer tid (och somrigare väder kanske) tror jag Galway skulle vara en stad man kunde gå runt och bara titta hur länge som helst. Det finns mysiga detaljer överallt - till exempel som Lynch's Castle här nedanför - Galways enda sekulära byggnad från medeltiden, som vanvördigt nog bebos av en Costa Coffee nuförtiden...

Gågatan, Shop street, var vindlande, trång och i våra ögon packad med folk och gatumusikanter till och med en grå torsdagseftermiddag i november. Jag tror faktiskt det kan vara en bra idé att undvika centrum av Galway i juli och augusti - jag kan bara tänka mig hur hysterisk trängseln kan bli då... Så grå novembertorsdag kanske är att rekommendera trots allt!

Vi delade på oss och sökte upp lunch - det var verkligen ingen brist på matställen där! Jag och min kollega Juuso följde i hälarna på ungerska Édit och Peter, som hade siktet inställt på att hitta irländsk chowder, alltså soppa med fisk och skaldjur. Bra val! Vi åt och gillade väldigt många "soup of the day" under veckan på Irland, men den här var något av det godaste på hela resan - krämig, mustig och rykande varm. 

Sedan var det dags att möta upp nästa guide för en walking tour med start vid universitetet. Vädret hade hunnit bli ganska ruggigt vid det här laget, men jag tyckte ändå det verkade vara ett mysigt universitetsområde. Intressant guide dessutom, bra berättare! 

Hehe, så jag i en grupp... sackar efter för att jag ska titta lite här och titta lite där och fota lite... och stanna för att ta en selfie. Något tillkämpat leende, vilket nog beror på att gruppen hade hunnit en bra bit längre fram och jag tyckte det skulle vara en aning jobbigt att tappa bort dem... så på med ett leende, snabb selfie och sedan jogga ikapp! Hah!

Känns lite som att jag har på mig min irländska stickamössa på varenda bild från den där resan? Har iofs fortsatt att använda den här hemma hela vintern, så känner mig riktigt vilse nu när jag råkade glömma den i Esse efter ett 40-årskalas i lördags... Vilken tur att jag också köpte ett stickat pannband som jag får ty mig till istället!

Vi vek också in i en riktigt vacker kyrka, Galway Cathedral som faktiskt färdigställdes först på 60-talet. Tidigare fanns det ett fängelse på platsen - en rätt fin symbolik, kan jag tycka.

Sedan gick vi tillbaka in mot centrum och därmed passar det att avsluta det här första inlägget från Galway. Nu är det nämligen dags att köra iväg till veckans pilatespass, som för tillfället är den enda träningsform jag utövar regelbundet och därför inte bör missas...

Vi återkommer till "City of Tribes"!

Förra söndagen

Det har redan gått en vecka, men kan inte låta bli att lägga upp lite bilder från förra söndagen. Den som var här i trakten minns kanske ett massivt snöoväder... perfekt väder för ett utomhuskalas! Eller..? Bonuskusin Casper fyllde elva år och de hade planerat ett friluftskalas vid villan i Öja - men när det blev bestämt var det kanske mer tanken på en solig och klar vårvinterdag som hägrade... när kalaset närmade sig blev det snöoväder, men det gick också an. Faktiskt! Vi klädde på oss rejält och inne i de två stugorna var det varmt och mysigt. 

Grillkorv, fastlagsbullar och snöskoter på isen, what's not to like? När vi efter några timmar började prata om att köra hem igen var barnen inte alls med på noterna - och när vår äldsta innekatt bestämt sig för att han vill vara mer ute på isen i snöstorm och snålblåst, då gör vi några x-hopp och låter honom hållas! På tal om fastlagsbullar blev jag förresten lite bestört häromdagen när jag bläddrade i almanackan och trodde att fastlagstisdagen hade varit i tisdags. Fattade inte hur jag hade kunnat undgå att lägga märke till det. Grunnade på det tills jag insåg att jag hade fram mars månad, inte februari...

Det bästa med kalaset var nog att vi faktiskt var ute i stort sett hela eftermiddagen, men utan kalas hade vi helt säkert kurat ihop oss inomhus och missat hela ovädret. Och gissa om det var skönt att komma hem, dra på sig torra myskläder och sätta sig framför brasan efteråt..?