söndag 12 juli 2020

Ut å fäälas


Hur skönt vi än tycker det är att tassa på här hemma så började vi känna att det nog var dags för en utflykt. Ibland behöver även vi rastas! Matias, som grottat ner sig i byggnadsvård ända sedan vi flyttade hit, ville gärna till Stundars och vi andra var inte omöjliga. Vädret såg inte så stabilt ut, men eftersom väderleksrapporterna på sistone hoppat än hit, än dit tänkte vi chansa ändå. 

Men först skulle vi söndagsluncha! Om vi räknar bort ett par tillfällen när vi hämtat mat och ätit utomhus (och en sunkig hamburgermåltid på en sunkig servicestation i samband med en fotbollsmatch) var det här faktiskt första gången sedan i vintras vi åt ute hela familjen, så det kändes nästan lite högtidligt! Friends and burgers blev det, alltid ett säkert kort. Restaurangen i Vasa hade vi aldrig testat, men den får helt klart godkänt - lugnt och mysigt, åtminstone tidigt en söndag! Resten av centrum var också minst sagt stillsamt... Jag antar att det är coronavåren som fortfarande påverkar öppethållningstiderna? Inte mig emot, jag som är övertygad om att ett söndagsstängt samhälle är liiite sundare för människans mentala välmående än ett söndagsöppet.


Tur då att vi inte var i Vasa för att shoppa! Väderleksrapporten hade inte ändrat mycket, men just då var det uppehåll och till och med lite soligt, så vi kände oss optimistiska, hoppade i bilen och körde mot Stundars. Vi hann inte långt innan molnen tornade upp sig och regnet började vräka ner... Vi tänkte om, vände om och körde till Gamla Vasa istället. Kändes inte det minsta rimligt med friluftsmuseum i det vädret. Men se på bilden med molnen ändå, kisa bara tillräckligt så är det helt klart att vi egentligen var på roadtrip i betydligt bergigare trakter än motorvägen strax söder om Vasa..? Det där är nog så nära berg vi kommer i år, så det är bara att ta vad man får!


Istället körde vi till Gamla Vasa för att gå på museum. Ingen av oss hade varit där förr, men vi brukar gilla museer, inträdet är fritt och huset har ett regntätt tak, så varför inte? Det är inte ett museum som imponerar sockorna av sina besökare med flashiga utställningar och dignande montrar, men det är ett stadigt och vackert gammalt hus med en hel del vackra ting från Vasas historia. Inte alls illa som regnvädersunderhållning! 


En sak jag börjat uppskatta allt mer - av flera orsaker - är ju också att det var så behagligt halvtomt. Vi var inte de enda besökarna, men jag tror inte ens att vi råkade vara i samma rum som de två andra besökarna en enda gång... Efter de senaste månaderna känns det alltid bra med aktiviteter där man inte behöver trängas, men det är också mycket roligare att gå på museum med barnen om de får lite mer frihet. Självklart har vi drillat dem stenhårt när det gäller att inte röra föremål, men att få fjanta sig lite och prata i normal samtalston om det man ser bäddar nog för den bästa sortens museiupplevelse. 

Betydligt otrevligare var Comboloppiset ute vid flygfältet... eftersom vi råkade köra förbi på vår omväg mot Gamla Vasa stannade vi till och jag gick in på en snabb fyndrunda. Usch, vilken trängsel! Jag sicksackade mig fram så snabbt jag kunde och försökte undvika de mest igenproppade gångarna, men kom ända ut igen med en klibbig känsla av att jag borde gå i karantän i två veckor efter den turen... Väldigt oväntat i jämförelse med de nästan öde loppisarna här i stan! Jag har aldrig direkt tyckt om stora folksamlingar och trängsel, men efter den här våren och sommaren har nog mitt finländska behov av utrymme fått blomma ut fritt... Puh. Med den känslan kan vi inte avsluta. Istället: Ett plock bland de vackra tingen i dagens museum. Kan vi komma överens om att det där är en magnifik kakelugn?


Och till sist - lunch och museum i all ära, men dagens bästa var ändå avslutningen hos i Kvevlax. Hurra för att träffa gamla, goda vänner igen för första gången på länge!

söndag 5 juli 2020

Tillsammans 2020


De flesta planer har ju torkat in den här sommaren och ett tag trodde vi att det gällde lägren på Humle också. Men läget ljusnade och de flesta läger verkar kunna ordnas i alla fall i nån version. Barnens läger blir endagsläger senare i sommar och nu har vi precis kommit hem från Tillsammanslägret! Det blev också lite mindre och lite kortare, men faktiskt med en övernattning! Märkligt nog kom vi hem ungefär lika slut som artister som vanligt trots att vi bara hade varit borta sedan igår... haha! Ögonen går i kors på åtminstone mig och jag sitter och funderar på vilka mirakel som ska till för att alla barn tyst och välartat ska lägga sig och somna snabbt och utan min inblandning, helst medan jag ligger på soffan och väntar på att få se Amazing Race tillsammans med Matias? 


Trött eller ej, roligt hade vi! Eftersom jag inte är med i planeringsgruppen längre och dessutom börjar ha stora barn så kändes det väldigt enkelt att vara på läger. Verkligen, enkelt. Att Arvid klarar sig själv är ju inte direkt underligt, men numera känns det helt okej att inte alltid ha stenkoll på Josef heller. Han är bekant med området, har sina bröder och är överlag en ganska förståndig karl. (Naturligtvis håller vi ju koll, men på avstånd och inte varje minut...)

Vädret var dock inte perfekt för corona-arrangemangen. Planen var väl att de flesta aktiviteterna skulle vara utomhus, men det hjälper ju inte mycket när det kommer mer regn än på flera veckor... Vi var ju ändå inte så många, så det funkade bra att flytta in under tak. Lite typiskt ändå, för jag har ju gått och väntat på en riktigt mysig regndag i flera veckor! Tänk att bara hålla sig inne och fixa och greja medan regnet vräker ner där ute... mmm. Nu kom den regndagen just när vi för en gångs skulle inte var hemma och gärna hade tagit en soldag. Oh well. Tänk vilka krig det skulle bli om människor kunde bestämma om vädret - tur att vi inte har den ringaste möjlighet att påverka det!


Väldigt roligt också att träffa alla andra som kommit! Det är inte bara vi som gjort det till en sommartradition för familjen, utan det var idel bekanta ansikten. Ja, i år var faktiskt alla deltagare gamla stammisar, varav vi känner de flesta sedan diverse barnläger eller så... Det är ju väldigt mysigt, men kan inte låta bli att tänka på hur det skulle vara att komma till lägret som nykomling..? Det är ju inte meningen att vi ska sitta alltför bekvämt i våra gamla cirklar heller. Men det är rätt sociala och snälla människor på Humle, så bliven icke avskräckta. Vågar varmt rekommendera nästa års läger även om ni aldrig varit förr - jag lovar att hälsa!


Här har jag skrivit om tidigare års läger:
2018
2017
2015

torsdag 2 juli 2020

Trädgårdssvep


Det är ju så att alla kommer till en punkt i sitt liv när man inte orkar se en enda pionbild till. Den punkten brukar dyka upp ungefär så här års... Jag vet, jag vet! Det kan bli för mycket, men kan vi ändå vika en stund för att se på den här magnifika pionen som blommar med sådan dignitet att stjälken knappt orkar hålla blomman uppe? Vad sorten heter vet jag inte eftersom pionrabatten planterades av husets förra ägare - men tacksam är jag för den! I samma rabatt finns också en mörkare sort som blommar med mindre blommor, men med en så intensiv färg att det nästan skär i ögonen. 


Som ni märker är det dags för ett trädgårdsinlägg! Jag gick runt och fotade till inlägget för några dagar sedan, men eftersom det inte blev av att skriva då fick jag göra en ny runda idag... så mycket hade förändrats! När jag gick runt med kameran förra varvet gick jag och tänkte på hur trädgården befann sig lite mittemellan - försommarens äppelblom och syrener var borta sedan länge, men inte så mycket annat hade hunnit komma igång. Men nu, på några dagar har det slagit ut blommor överallt! Just nu längtar jag ingenstans - är i själva verket väldigt glad över att vi inte har någon sommarstuga som vi borde vara på. Det är ju här jag vill tassa på och vara ledig! Rätt glad över att få känna så om platsen jag bor på.


Sommarens nyhet är en alldeles ny rabatt som vi grävde upp och satte kantstenar för redan tidigt i våras, men sen öppnade ju skolorna igen och allt som kunde vänta fick vänta - även rabatten. När sommarlovet väl hade börjat tog jag tag i saken igen och gjorde klart. Det är en salig blandning av rudbeckia, liljor, prästkragar och en vit pion, men gemensamt för dem alla är att de blommar i gult och vitt. Tyckte det skulle bli fint mot vårt röda hus. Nu är det roligt att se hur de en efter en knoppas, slår ut och visar hur de egentligen ser ut. Särskilt pionen var ännu vackrare än jag trodde - den är inte så överdådig som de rosa, men så avskalat vacker. Och så bländande vit att det knappt går att fota den! 


Kantstenarna i rabatten har förresten en lång historia - vi fick dem av svärfar som haft dem liggande i många år, men de är från en före detta uppfart (som sedermera asfalterades) i Nykarleby och före det lär de ha tjänat som gatstenar i Vasa. Jag gillar tanken på att ha lite Vasagata i min trädgård! Och så är de ju fina förstås. Smider redan planer på ännu en ny rabatt, tur att svärfar har mer sten på lager!


Vi fortsätter till det som är något av ett orosmoln - roshäcken. Är det vresros kanske? Det är mycket som stämmer in, men vi lyckas inte avgöra om det är det eller ej. Höll på att pusta ut när jag läste på flera ställen om de rosa blommorna, men sedan läste jag vidare och fick på klart att det visst finns vit vresros också. Krusiga blad tycker jag då inte de har, men det beror väl på hur krusiga man menar? Jag tycker de pryder sin plats där de är, men om det är vresros borde de väl utrotas inom ett par år... Där de växer nu gör de ingen skada - åt ett håll är det gräsmatta där den inte kommer åt att spridas och åt det andra en stengång där det är lätt att se och dra upp nya börjor. Men det är klart, om fåglar äter nyponen kan de säkert sprida sig långt... 

Kommentera gärna om du har koll på rosor! 


I våras klippte vi helt ner dem eftersom de blivit stora, spretiga och såg smått galna ut, men de har växt upp snabbt igen. Tänk att den här busken utanför mitt arbetsrumsfönster var helt nerklippt för bara någon månad sedan! 


Men nu över till något som är 100 % positivt - jordgubbar! Nu har de första gubbarna börjat bli röda, hurra! Ännu är det inte så många, men stora och fina! Världens lyx att ha sådana i sitt eget land. 


Till sist en annan buske, som visserligen inte gör sig lika bra på bild som de fotogeniska pionerna, men som gör mig glad. Buskblåbär! De fanns här när vi flyttade in, planterade i skogskanten, omgivna av lingonris. Tyvärr hade de säkert varit lite för lätt byte för någon hungrig (harar eller rådjur kanske?) under vintern, för de såg helt nertuggade och ynkliga ut förra sommaren. Till hösten kastade vi lite galler kring dem och det verkar ha fungerat, för nu har de växt så det knakat och ser välmående och fina ut. Kanske får vi plocka egna buskblåbär mot slutet av sommaren? Det har jag velat i flera år. Fingers crossed! 


onsdag 1 juli 2020

Måla måla


What's up med den här sommaren och allt målande egentligen? Vi kan liksom inte få nog! Idag - en underbart oplanerad och ledig dag - njöt jag av sommaren tillsammans med en färgburk och våra terrasslådor, samtidigt som Matias målade på i sitt evighetsprojekt snickarboden och syrran Amanda lade upp instabilder från Purmo, där hon har fortsatt med att måla snickarglädjen kring fönstren idag. Snart tror jag varenda litet hörn i Österbotten måste vara struket med minst ett lager färg..?

Det finns ju roligt målande och inte alls mindre roligt målande, men dagens - spontant infall utan myggor eller andra flygfän, snabbt genomfört och noll förarbete - är nog den bästa sorten. Väldigt tillfredsställande också att se skillnaden på lådorna - överraskande märkbar! Imorgon ska de få lite mer jord och några jordgubbsplantor också, så blir det perfekt. Det har funnits smultron i lådorna någon gång i tiden, men nu är det nog bara ett och annat ogräs som lever där, så det började vara dags för en uppfräschning... 

(Jag känner att mina inlägg mer och mer blir intressanta för EN person - mig själv. Jag tror vi skyller det på den kravlösa sommarlunken!)

måndag 29 juni 2020

Aktivt ledig eller ledigt ledig?


När man äntligen kommit så långt att man snörat på sig skorna för att gå ut på dagens skogspromenad... och möts av sommarens första regn! Då får man sätta sig på trappan en stund och begrunda det innan man går ut i blötan. Hej regnväder, välkommen! (Okej, det är kanske inte bokstavligen sommarens första, men jag tror helt allvarligt inte det är långt ifrån... Vädret har varit osannolikt vackert i juni, men det börjar också märka att det varit osannolikt torrt.)

Det är så roligt, för efter den här våren och försommaren har jag visst skapat ett beroende - av skogsstigarna häromkring! När det nån gång går några dagar utan skog känner jag hur det börjar dra ut till stigarna. Jag är inte i skogen varje dag, men mer än varannan i alla fall. Just nu alltid med  ett sommarprat i öronen! Springer gör jag bara korta bitar här och där, om jag kommer till ett ovanligt lockande ställe eller om det kommer en upptempolåt som puffar upp min fart lite. Vem vet, en vacker dag kanske jag kommer till den punkten att jag frivilligt springer långt och länge också - men tills dess föredrar jag alla gånger en snabb och svettig promenad! (För det stör inte mitt lyssnande lika mycket... hehe. Jag vet. Kommer nog aldrig att bli en genuin träningsfantast.)

Den här veckan ser jag så mycket fram emot, för vi har planerat... ingenting! Sommaren hittills har varit skön, rolig och härlig på många sätt, men förvånansvärt aktiv. Även om alla stora planer är inställda har det fyllts på duktigt med små planer, så till den grad att jag nästan längtat tillbaka till coronabubblan i våras... Men förutom någon enstaka fotbollsskjuts är det just det som är planen ända fram till helgen nu - en hemmabubbla utan tider, planer och plikter! Hurra!


lördag 27 juni 2020

Nu var det målat!


Så blev det då dags för del två av målartalkot på heimgååln. Händelsevis hade vi ju förstås prickat in en av sommarens varmaste dagar, när bromsarna dessutom hade vaknat och blev alldeles till sig av allt prima människoblod som så snällt radade upp sig utefter husväggen... aaargh! Det tvåbenta sällskapet var i alla fall prima! Det mesta blev faktiskt klart också, så även om det ännu finns några omålade ytor är det så pass lite att det knappast behövs fler stortalkon i sommar i alla fall. Vi får vara rätt nöjda så!


Barnen var förstås med, men passade mest på att hänga med kusinerna. En stund hjälpte de till att måla, men vi kan väl säga att den stunden var intensiv och kortvarig... haha! Har en rätt fin bild på hur kusin Joar såg ut efter att ha jagat bromsar med rödfärgade arbetshandskar... jag vågar nog påstå att det gällde även oss vuxna att ungefär 90 % av dagens målarfläckar kom från att vi vevade runt med penslar, burkar och färgfläckiga händer för att jaga bort de blodtörstiga små monstren. Måste väl erkänna att det var lugnare och mer effektivt att fortsätta måla det där hörnet när medhjälparna hade gett sig... överlag fick vi trängas lite kring målarpytsarna - vi var många som målade, men när en enda vägg bakom en häck ska målas (delvis från en skylift och från en frontlastarställning) blir det lite av ett pussel...


Utsmyckningen på snickarglädjen fick tillbaka sin mörkgröna färg och det blev så fint! De var mörkgröna när jag var liten, men senast huset målades fick de bli gråblå istället. Det är visserligen en färg som alltid passar överallt om du frågar mig, men det mörkgröna ger onekligen mer karaktär. Skulle tro att det är mer ursprungligt också. (Huset fyllde 100 år ifjol för övrigt - vilket betyder att faffa Gunnar också skulle ha gjort det om han hade levt ännu, för hans föräldrar avslutade byggandet och flyttade in samma år som han föddes...)


Lite osäker på om bilderna med världens mest osmickrande huvudbonad (en mössa från Agro-Expert,  generöst framfiskad ur föuskontoret av pappa när jag behövde något målarvänligt att ha på huvudet) passar ute på nätet, men tycker den andra bilden beskriver känslan rätt bra. Att få en broms att posera i mitt öga på en selfie var förvånansvärt (och sorgligt) enkelt, är rätt säker på att jag kunde ha upprepat mästerverket utan någon större ansträngning - bara att stå stilla och invänta bromsattacken! (Nej, jag har inte fått världens längsta huvud, men kepsen har jag liksom sådär snitsigt på svaj ovanpå hästsvansen. Varsågod för inspo från dagens fashionista!)


Sällan har jag känt mig så ofräsch som i slutet av dagen igår... Eller om vi ska vända det till något positivt: Sällan har det varit så fantastiskt skönt att duscha som när vi kom hem igår kväll! På min hud hade jag inte bara flera lager solkräm och svett, utan dessutom målarfärg, myggspray, kvarlevorna av ett antal olyckliga bromsar, terpentin och damm från gammal målarfärg. Åh, en idé: Varför inte fylla på med lite sand och sandtagsvatten? Hurra! Okej, kvällsdoppet fick mig inte att känna mig renare, men det var definitivt dagens höjdpunkt. De flesta av oss, som inte måste iväg på annat, avslutade dagen med att köra rakt ut i tallskogen och hamnade vid sandtagen i Pelkkala. Så skönt att avsluta en skitig, klibbig dag med att sträcka ut sig i alldeles lagom svalt sandtagsvatten... mmm. Och att göra det med en stor del av min familj dessutom. En sommarkväll att minnas! 


Matias simmade för övrigt inte, för han avslutade dagens arbetsinsats med att gå rakt in i något vasst som stack ut från ställningen på frontlastaren och skar upp ett jack i huvudet. Då är det bra med en hälsovårdare i familjen! Jenny fick plåstra om honom och avgöra att såret var så ytligt att det inte fanns någon orsak att åka in till stan och visa upp det. Och det stämmer säkert, för han har inte känt av det desto mer varken igår eller idag trots att det såg illa ut först när han kom runt knuten med blodet rinnande ner i ansiktet... puh. Gott så!


Det var det - en intensiv, svettig, ganska jobbig, men samtidigt tillfredsställande produktiv dag tillsammans med en hel hög av mina favoritmänniskor. Tack för den dagen!

tisdag 23 juni 2020

Dagens sandiga vykort


De två utmärkande dragen för sommaren 2020 i vår familj: Inga resor + massor av fotbollslogistik. 

Summan kan ibland, med lite god vilja, bli utflykter i samband med fotboll. Förra veckan gjorde Arvid, Edvin och jag stan i Kokkola ett par timmar före Edvins två matcher där, idag blev det andra planer. Arvid hade en match i Oulainen och eftersom vägen dit är två timmar per väg kändes det lite meningslöst att bara köra raka vägen till fotbollsplanen och sedan hem igen. Istället planerade vi in en eftermiddag bland Kalajokis sanddyner - ett halvlokalt turistmål som vi faktiskt inte har besökt ordentligt förr. Vi brukar visserligen ofta stanna där för att äta på ABC på väg hem från Norrfjärden, men det räknas nog inte riktigt... 


Min vana trogen satte jag mig med min vän Google igår och hittade info om en plankstig som är totalt fyra kilometer lång. Kul, tänkte jag, spångar och plankvägar är ju aldrig fel! Efter att ha läst lite tips tänkte jag att en promenad på två kilometer med ett fågeltorn i slutet verkade som en rimlig och bra plan innan vi slår oss ner på stranden. Well... vi nöjer oss med att säga att det var något överambitiöst. Vi promenerade väl några hundra meter innan vi satte oss och åt våra smörgåsar... Men det var ett fint ställe och smörgåsarna smakade nästan lika bra som de brukar göra på fjället - vandring som vandring!


Något vi inte riktigt hade väntat oss var hur sandpapprade vi skulle bli av den hårda blåsten! (Eh jo, vi åkte till en plats känd för sina sanddyner en blåsig dag och blev förvånade av sanden som piskade. Vi har våra ljusa stunder, men tydligen inte idag.) Till sist hittade vi ändå en nästan lugn plats inne bland gräset... Ingen av oss simmade, det blev liksom inte av, men däremot vadade vi och - dagens bästa! - upptäckte en sanddyn som gick rakt ut i vattnet! På håll såg det dramatiskt ut, men på närmare håll inser man att det är så långgrunt att det inte är djupare längst ut på udden än det är två steg ut från strandkanten... Jag vet faktiskt inte om det här är en udde som alltid finns där eller om den är något som formas om av havet och vindarna vartefter? 


Fascinerande var den i alla fall! Vi fick turas om att vakta picknickfilten från att blåsa bort, så jag gick ut med Josef och det var en av de där gångerna när han tycker livet är så roligt att han bara måste skratta högt och ta några glädjeskutt då och då! (En stund tidigare var humöret precis tvärtom när blåsten kylde ner honom och sanden piskade i ansiktet... Roko kaar som int kan änder se!* Allra roligast var det lite längre ut där vågorna kom från olika håll och möttes på varsin sida av den smala, smala sandtungan. Ja, bara den promenaden rakt ut i havet skulle ha gjort dagens utflykt värt besväret!


Så hur var Kalajoki då? Det är onekligen vackert - och gör sig bra på bild - men det blir kanske ingen återkommande favorit. Fäboda som vi har mycket närmare till hands är ju faktiskt vackrare! Även om det är stora ytor och inga problem att hålla avstånd från folk så känns Kalajoki ändå lite för... turistigt. Lite chartersödern i Österbotten, med hotell, jättecamping, restauranger, äventyrsbad och sånt... inte riktigt min tekopp. Visst förstår jag dem som semestrar där, absolut, men själv åker jag hellre till en annan strand nästa gång. Roligt ändå att det blev av med en utflykt dit!


Ja, sen åkte vi till Oulainen för att spela fotboll/heja på laget och där tog jag tyvärr inte en enda bild! Får verkligen ta och jobba på mina bänkidrottarskills, känner att de lämnar en del i övrigt att önska. Kan iofs skylla på de två yngre supportrarna vars beteende urartade en bit in i matchen. Försök nu bara sätta två sol- och vindtrötta syskon på en bänk för att dela på ett par hörlurar med samma ljudbok... jo hejsan! Nåja, jag och den son jag konfliktade mest med avslutade dagen med att bli sams och konstatera att dagen ändå mest var bra. Godkänt, tycker jag!



* Dålig karl som inte kan ändra sig!

torsdag 18 juni 2020

Nästan som studenten!


Hittade ett halvskrivet inlägg som jag inte kan lämna liggande - tillfället kändes för högtidligt för det!

********

Jag har en nyvunnen sympati för alla föräldrar som missar sina barns dimissioner i år! Idag firades de blivande förskolebarnen högtidligt på Hoppetossan med rosor, presenter och glass. Naturligtvis kunde inte vi föräldrar vara med i år, men det är så roligt att barnen ändå fick en fin avskedsfest! När vi talade om att det skulle bli fest ville han själv ha skjorta, så vi slog på stort och körde en hel dagisdag i finkläder - ska det va så ska det va!


Jag kan inte förneka att det känns lite sentimentalt att avsluta tiden på Hoppetossan, för dagiset har varit en så stor del av Josefs liv så här långt - och till skillnad från sina bröder har han ju oavbrutet fortsatt på samma plats också, ända sedan han var så liten att han inte ännu hade lärt sig gå! 

Våndan var stor för fem år sedan när jag fick ett efterlängtat jobb ungefär samtidigt som vi förlorade fammo/svärmor Maj-Britt - vår klippa när det gällde vardagsavlastning. När skolorna började i augusti skulle Josef bara vara elva månader och det kändes väldigt skumt att ansöka om dagvårdsplats för en sådan liten knubbis. Inte så mycket för att jag absolut hade velat stanna hemma längre, utan mer för att det kändes skrämmande att lämna över honom till vad vi föreställde oss var en röjig, stimmig bacillhärd till småbarnskaos. Till sist landade vi i att det här inte var en chans jag kunde tacka nej till (prospekt om ett stabilt lärarjobb på heltid var inget jag var bortskämd med) och var ganska nöjda när vi fick plats för både Edvin och Josef hos en dagmamma i närheten. Ända tills vi fick besked om att dagmamman skulle sluta och barnen fick dagisplats istället. Panik - det var ju precis så vi inte hade tänkt det! Men rätt snabbt insåg vi att vår skräckbild hade rätt lite med verkligheten att göra.

Redan från start kände jag mig trygg med att lämna min lillskrutt hos den fantastiska personalen på småbarnsavdelningen Katthult och så har det fortsatt. Personal har kommit och gått och Josef har gått från småbarnsavdelning till storbarnsavdelning, men personalen har alltid varit lugn, snäll och barnfokuserad. Jag vet att det inte är självklart, men Josef har verkligen haft ett toppendagis! En extra bonus var det förstås också att ha moster Amanda som dagistant i ett par år - tänk att få ha det så bra! Hon började på småbarnsavdelningen nåt år efter Josef, men när han och en hel hög av hans jämnåriga kompisar flyttade upp till en annan avdelning flyttade hon med och fortsatte på den nya avdelningen. Vi kunde inte ha fått ett tryggare byte till den större avdelningen!

Ja, nu har vår knubbiga baby i tur och ordning lärt sig gå, prata, äta med bestick och så mycket annat. Nu är han en långbent och driftig typ som kommer att platsa hur bra som helst på förskolan till hösten. Jag är ohemult stolt över att han redan har knäckt läskoden och annars också är vetgirig och gärna vill lära sig saker! (Se där fick jag det sagt. Ödmjuk mamma jovisst.) Dessutom följer ju många av kompisarna från dagiset med till förskolan, så honom kommer det inte att gå någon nöd på. Det är bara hans mamma som måste sätta sig en stund och smälta den oundvikliga insikten om att småbarnstiden ohjälpligen är förbi. Bevare oss väl.


onsdag 17 juni 2020

Vykort från vår sommartillvaro


Hur har man någonsin hunnit utanför Finlands gränser på sommarlovet, jag bara frågar..?
Jag som trodde att den här sommaren med alla inställda planer skulle bli oändligt lång och att vi äntligen skulle upptäcka vad vi gör när vi är klara med allt annat. Inte hänt hittills och kommer knappast att ske framöver heller! Insåg igår kväll när vi ställde väckarklockan för att åka iväg på ett extratalko på Humle idag att vi varit ute på vift fem dagar i sträck nu - inte konstigt att jag började längta efter att planlöst tassa omkring här hemma! Det har varit idel trevliga saker och inga stora projekt heller, men något hela tiden. Vi har fikat hos syrran Jenny, åkt till stranden med syrran Hanna, varit på talko x 2 på Humle och förstås - varit på mängder med fotboll!

Fotboll alltså! Det här är vår första sommar med två fotbollsspelande barn och jag fattar inte hur folk hinner med allt skjutsande om de dessutom jobbar? Edvin har två träningar/matcher per vecka och Arvid tre, plus att det ibland kan tillkomma ännu något fotbollsrelaterat. En enda träning/vecka (vissa veckor) har Arvid på cykelavstånd här i byn. Jag är verkligen jätteglad över att de båda två trivs och har roligt på fotbollsplanen, men all logistik..! Då spelar de inte ens i några överdrivet nitiska lag, utan även jag tycker att ambitionsnivån är alldeles rimlig. Skulle kanske kännas mindre overwhelming om jag själv älskade lagsporter. Eller sporter. Eller ens bänksporter (framför allt bänksporter.) Men jag kan gå med på att det är okej att titta på fotboll om mina egna barn är på plan  - och helst om planen är utomhus i vackert sommarväder!

Jag vet att det finns ett lag för Josefs ålder och jag vet att han skulle bli överlycklig över att själv få börja spela, men jag vet inte... tre olika lag? Med alla medföljande kioskturer, whatsappgrupper och wc-pappersförsäljning... kanske vi tar det nästa år... Oh well. Igår var jag ute på vift med Arvid och Edvin eftersom Edvin hade två matcher i Kokkola på kvällen, så vi passade på att köra dit redan på eftermiddagen för att gå i affärer och äta hamburgare på parkbänk. Det var trevligt!  Nästa vecka har Arvid match i Oulainen, så vi får se, kanske vi gör det till en heldagsutflykt. (Hälsningar från en som starkt ogillar transportsträckor.)


De sandiga bilderna är från årets första beachdag, Fäboda-Storsand tillsammans med Hanna och hennes barn. Vattnet var iskallt, men både luften och sanden var underbart varma. Vädret den här sommaren alltså, ganska fenomenalt! Åh, måste få till fler stranddagar snart! Har i flera somrar drömt om att smita iväg ensam till en strand, med en filt, en bok, lite snacks och några timmar bara för mig själv... Fattar inte ens själv varför det verkar så ouppnåeligt. Kanske just för att det är en strand, känns som fult spel att inte ta med mig resten av gänget - känns så mycket mer okej att göra något tråkigt på egen hand, som att storhandla på Prisma (döden). 


Idag åkte vi iväg till Hummelholmen igen. Vi hade så bra flow på talkot i lördags (och är tydligen lite för bra på att hitta saker som borde göras), så vi kom överens med svärfar Ingemar (som är disponent för området) om att träffas där och fortsätta fixa idag. Själv städade jag döda flugor ur ett par hyddor (sommarens första övernattningarna är nästa vecka) medan Matias målade. Barnen hjälpte till här och där, men chillade mest. Helt okej det också! 


Vi hade planerat att simma också, men det blev sist och slutligen bara jag som doppade mig. Det är ett tag sen jag badat på stranden precis nedanför lägerområdet och nu minns jag varför... svartleran där skulle räcka till gyttjebad för rätt många spabesökare! På vissa ställen sjönk jag ner med lera upp över knäna, och även om jag gick ut så jag hade vatten till midjan nådde leran så högt att jag samlade hinkvis innanför baddräkten när jag försökte simma. Haha! Men ganska varmt och skönt i vattnet i alla fall. Nästa gång får vi nog gå hundra meter bort längs vägen för att komma till en strand med lite bättre botten. 


Jaha. Det blev visst ett dagboksinlägg ändå fast jag inte alls hade tänkt mig det. Kära dagbok, då vill jag också berätta att idag var första kvällen som jag blev tokig av mygg i skogen. Tokig! Så sent som i förrgår var jag själv lika förvånad som Matias när jag kom hem och berättade att jag bara hade sett till några få, till och med fast jag lufsade runt mitt i skogen ångande av svett... Gäller tyvärr inte längre!


lördag 13 juni 2020

Mera talko


Med risk för att framstå som lite mer arbetsam än jag egentligen är... ännu ett talkoinlägg! Tydligen vårt alternativa sommarnöje 2020 istället för resor och långväga äventyr.

Idag blev det talko på lägerområdet Hummelholmen för hela familjen. Min aktivitetsklocka visade ungefär 200 % aktivitet när jag tog den av armen ikväll och jag kan nog säga att det var ett av de roligare sätten att få ihop dagens steg. Det brukar alltid ordnas ett vårtalko för att ställa området i ordning inför lägersäsongen i mitten av maj och jag brukar alltid ha lika dåligt samvete för att vi aldrig hinner/orkar delta - maj går bara inte i en familj med två lärare och tre barn med i runda tal ungefär en miljon olika våravslutningar... Det ordnades som vanligt i maj i år också, men precis i samband med skolöppningen, så nääe... Men eftersom lägersäsongen ändå skulle komma igång flera veckor senare än vanligt i år ordnades en uppföljare nu också. Perfekt för oss, den här gången hann vi med! 


Kunde inte låta bli att gå och tänka på att det är lite sorgligt att det ska krävas en pandemi för att vi ska åka på talko till Hummelholmen, en plats som betyder mycket för oss alla och där vi brukar trivas och ha roligt (oavsett om det gäller festival, läger eller madrasser som ska bäras ut till alla hyddor).  Att arbeta tillsammans för något man tycker är betydelsefullt är definitivt något jag vill lära mina barn och det är så oerhört frustrerande att vi inte hittar mer tid och tillfälle för det.

Det är inte direkt någon unik iakttagelse, men hjulen snurrar rätt fort för Homo Nutidiens. Det jag tänkt en del på under de här månaderna med inställda planer är att det höga tempot inte bara handlar om det vi måste eller borde göra, utan också att det finns så mycket vi KAN göra - hela tiden, alltid! Roliga, givande, till och med viktiga saker. Sådant vi väljer att göra för att det ger oss något. Men alla de här möjligheterna vi nappar på kostar också något - till exempel tid, ork och vilja att lägga en hel lördag på talko. Tja. Inte vet jag om eller vad jag lärt mig av livet av den här restriktiva våren och sommaren, men den här chansen att pausa för att ta ett steg tillbaka och granska sig själv får en del självklara saker att framstå som rätt... uppenbara.


Anyway. Vi hade så bra flow att vi kom överens med svärfar om att vi skulle åka ut en dag till den närmaste veckan för att måla lite, så snart kan jag kanske ge bloggen nytt namn. Talkobloggen, yes?