lördag 30 april 2022
Hemma igen!
onsdag 20 april 2022
Påskhelg
lördag 9 april 2022
För länge, länge sedan
fredag 8 april 2022
I vår tid
Mariupol.
Bucha.
Kramatorsk.
Att den här våren skulle vara en tid när namn på städer blir kända av helt fel anledning - jag hatar det. Det borde inte hända, inte i vår tid. Den europeiska historien innehåller redan alldeles för många namn på orter som präglats av krigsbrott och folkmord; nu borde vi veta bättre. Inte fler ortsnamn på den mörka listan nu!
Mitt hjärta går sönder samtidigt som mitt eget liv rullar på i sina hemtrevliga gängor. Hur förhåller man sig till det?
fredag 1 april 2022
Vi
För ganska många år sedan gick jag i centrum av Vasa, hand i hand med en liten knatte som nätt och jämnt lärt sig gå. Fast det måste vara nästan 14 år sedan är minnesbilden fortfarande glasklar - jag var så sprängfylld av förundran över att vara mamma till en liten människa som helt klart höll på att bli en egen person, som bokstavligen höll på att ta sina första egna steg ute i världen.
Förra lördagen gick vi på stan i Vasa igen, visserligen inte hand i hand, men lika fylld av förundran var jag - tänk att få gå där med en unge som blivit en helt egen person och som dessutom gått och blivit en så klok, lugn och fin sådan. Så rolig att umgås med!
tisdag 22 mars 2022
Är vi på väg igen?
Efter två och ett halvt år med Erasmus på hemmaplan börjar det röra på sig. Vågar vi tro att vi är på väg ut i världen igen? Ja! Ingenting är väl egentligen lugnare och tryggare nu än det varit hittills under pandemin (förutom att vi är vaccinerade), och nu har det dessutom seglat upp mer än mörka moln i öst, men nu är det dags. Nu är det dags! Om en månad kommer jag, om allt går väl och det blir som vi planerar och hoppas, att resa till Ungern med en kollega och fem ivriga elever. Och i maj ska vi äntligen få vara värdar för ett Erasmusbesök hemma hos oss - efter att ha väntat i över två år efter att vårt förra försök till värdskap ställdes in med nästan noll varsel i mars 2020. Vi är alla lite skamfilade och väldigt mycket mer ödmjuka i vår planering efter de senaste två åren, men vi måste ju tro och våga försöka igen!
Praktiskt också att vår ungerska värd - med något höjda ögonbryn och kanske lite sarkasm i rösten - berättade att den ungerska regeringen nu har avslutat pandemin eftersom det är lämpligast så med tanke på det kommande valet...
Men först ska det bokas flyg. Knappast kan vi väl skylla på pandemin, men aldrig har jag varit med om maken till krångel när det gäller resebokning! Redan på måndag morgon var allt var klart för att boka. Ikväll, tisdag kväll, har jag fortfarande inte lyckats slutföra bokningen helt. Jag har suttit sammanlagt två timmar i telefonkö och ungefär 45 minuter i kö för att nå fram på Finnairs kundtjänstchatt de här två dagarna och ringt oräkneliga samtal fram och tillbaka med den tappra personen på bildningskansliet som hade oturen att få mig och min bokning på sitt bord... Men jag hyser visst hopp om att kunna slutföra det här imorgon bitti innan skoldagen börjar - håll tummarna!
fredag 18 mars 2022
Sportlovsjournalen, del 1
Skida och tänka
söndag 13 mars 2022
På inte alls tunn is
söndag 27 februari 2022
Shame on you
En sak jag blir nästan orimligt provocerad av: När någon medvetet förstör det andra har byggt upp.
När någon kastar sten på gatlampor, när någon kör sönder ett nydraget skidspår, när någon med vett och vilja ritar en stor, ful mustasch på sitt syskons teckning.
Och busringningar! Minst roliga skämtet någonsin, alltid på mottagarens bekostnad, till uppringarens nöje. Den som blev uppringd är inte med på skämtet och har antagligen bättre saker att göra. Kanske sköta sitt jobb, kanske svara vänligt i telefon när nästa person ringer och faktiskt har ett ärende.
Men allt det här är oviktigt. Det spelar ju ingen roll.
Det som spelar roll just nu är att någon tror sig ha rätt att bomba städer någon annan byggt upp. Förstöra för ett helt land som helt säkert hade bättre saker att göra. Tvinga ett helt folk att släppa det de håller på med och istället försvara sig eller fly. Jag tänker på att någon kanske hellre vill vända ansiktet mot februarisolen och fundera på vad som ska få växa i grönsakslandet till sommaren. Inte alls packa en väska och lämna gården vind för våg. Någon annan får snart sin examen och funderar på att söka in till universitet. Ingenstans i planen fanns att stå i standby för att kallas in i ett krig. Någon kanske är nygravid, illamående och förväntansfull och vill helst göra en kokong av sitt hem. Inte springa ner i ett bombskydd när larmet går och kanske återvända till ett hem som saknar en vägg.
Förstöra någon annans hem, förstöra någon annans tillvaro. Städer, vägar, vardagar som någon annan byggt upp. Grusa framtidsplaner, splittra familjer. Inte okej.
Jag är rätt säker på att precis varenda person i Ukraina kunde ha haft bättre saker för sig än det de nu tvingas till. Rätt säker.