fredag 13 oktober 2017

Att se fram emot

Jag känner mig sällan så privilegierad som när jag bokar en resa. Nu känner jag mig tre gånger så privilegierad, för vi har nyligen bokat hela tre resor! En är först på sportlovet, men två kommer ganska snabbt på. Ska vi vara noga kommer den ena väldigt snabbt på, för vi tänkte köra iväg direkt imorgon bitti!



Resa ett: Tammerfors!
Nu är det kanske inte någon vidlyftig resa om det bara ingår en enda övernattning, men jag tycker vi räknar det i alla fall! Grundorsaken är att vi har en del vi behöver från Ikea, och bestämde oss för att kombinera det med en höstlovsresa i miniformat. Jag gillar Tammerfors och ser fram emot resan, även om det blir en snabbvisit! Bilderna här ovanför är faktiskt från en annan gång när vi övernattade på samma hotell ungefär samma årstid. Det är Edvin på bilderna, vilket skvallrar om att det är några år sen... Ser fram emot en helg i Tammerfors, det är länge sen! Både Josef och jag är rejält förkylda, men vi utrustar oss med pappersnäsdukar och tar det lugnt så blir det nog bra i alla fall.



Resa två: Stockholm!
Förra höstens höjdpunkt kan ha varit min resa till Stockholm, då jag reste tillsammans med en kollega för att i första hand gå på Skolforum. Samtidigt passade vi på att få in lite nöjen, bland annat gick vi på musikal och prickade in höstens bästa söndagspromenad. Nu när Matias och jag bollade idéer för en höstresa på tu man hand landade vi till sist i exakt samma idé - det går liksom inte att komma ifrån att Stockholm nog ger mest i förhållande till restid/biljettpriser när tiden är begränsad. Vi valde att åka samma helg som jag reste ifjol för att passa på att gå på Skolforum också, även om det mest blir en bonus den här gången. Framför allt ska vi passa på att prata ostört, äta ostört och... jag vet inte, vad gör man när man reser med sin man utan barn..? Sist det hände var Barcelona i juni 2014, vår sista resa innan vi blev trebarnsföräldrar!



Resa tre: Mallorca!
Sist men inte minst, efter mycket velande har vi också gjort slag i saken och bokat en sportlovsresa till Mallorca! Förra årets sportlovsresa till Alicante/Villajoyosa var så över förväntan på alla sätt att vi inte kunde släppa tanken på att göra något liknande i år. Jag har velat se Mallorca länge, men vi tvekade ändå eftersom vi vet att det inte finns några garantier för att vädret är vackert den tiden på året. Men - vi tänker som vi gjorde ifjol: Alla väder är bra väder så länge vi får en paus från alla vinterjackor, ylleunderställ och ytterbyxor! Om det blir soligt och vackert får det vara en bonus, annars får vi upptäcka Mallorca i dimma och regn. Vi har bokat en lägenhet i Palma Nova som jag förstått är relativt lugnt men ganska turisttätt - förstås ganska självklart att det är bäst utbud på boende på den typen av orter. Det vi allra mest önskar av resan är dels att upptäcka Palma, som verkar vara väldigt charmigt, dels att uppleva naturen på ön. Och när jag surfat runt har jag småningom börjat inse att lågsäsong nog passar oss väldigt bra, för bikinifolksinvasionen i juli känner jag att jag kan hoppa över...

torsdag 12 oktober 2017

Upstairs


Det börjar vara dags att packa ihop mitt klassrum och inleda baracklivet... Efter höstlovet kommer vi som fortfarande jobbar i det vackra, men mycket slitna Ahlbäckshuset så småningom flytta ut till en baracklänga. Jag kommer att sakna good old Upstairs! Visst, det må vara iskalla golv, suspekta avlopp och hälsovådlig inomhusluft där, men jag gillar det. Det är stort, luftigt och har fyra enorma fönster med utsikt över älven, kyrkan och vattentornet. Frihetskänslan de där fönstren har gett mig kan inte överskattas. 

Och som grädde på moset är byggnaden tydligen så åsides att ingen annan vill ha undervisning i det här rummet - det har varit mitt alldeles egna kungadöme! Eller mitt kråkslott åtminstone. Nåja, eftersom problemen med inomhusluften gjort att jag har kunnat ha mindre än hälften av mina grupper här i höst och jag istället har fått rusa runt mellan sex klassrum i fyra byggnader känns det rimligt att flytta nu. Måste bara få vara lite sentimental först. Må det här vackra huset renoveras grundligt och leva länge än!

Just nu sitter jag annars här och försöker greppa att jag... har höstlov, typ!?! Imorgon har eleverna dagsverke och vi klassföreståndare är lediga som kompensation för utvecklingssamtalen vi har senare i höst/vinter. Min plan är att skicka iväg hela familjen till sina vanliga vardagstillhåll och beta av lite jobb här hemma. Ensam. Hemma. Iklädd mjukisbyxor och stickade sockor. Guld! Det som inte är så guld är att näsan börjat rinna punktligt som tåget nu när den känner lukten av ledighet. Inte så konstigt kanske, eftersom jag stressat vansinnigt mycket de senaste två (?) veckorna och dessutom känt av en lurande förkylning de senaste dagarna. Självklart bryter den ut nu när jag slappnar av. Så nu tänker jag jobba ännu långsammare än planerat imorgon och varva med en massa honungsvatten och vila, för på lördag och söndag har vi helt andra planer än pappersnäsdukar och värktabletter!

söndag 8 oktober 2017

Söndagsbrunch


Är alldeles varm och glad efter världens skönaste söndagsförmiddag. Systerson Joar i Nykabi fyller snart 6 år och systerson Aron i Bäckby fyller 2 år ungefär samtidigt, så de firades tillsammans med en söndagsbrunch hemma hos Joar. Så mysigt och så lyxigt! Och när kalaset var över hade vi största delen av söndagen kvar, perfekt!

Kan behövas en halvdag i långsamt tempo nu, för nu har jag sex intensiva arbetsdagar bakom och det känns som att det väldigt snart är måndag morgon igen. Vi hade öppet hus i skolan igår, vilket var väldigt trevligt, men eftersom jag dessutom stannade kvar för att ordna med en del saker som jag ändå måste hinna med före måndagen så kom jag hem först vid femtiden igår... började min helg! Välkommen, efterlängtade höstlov om en vecka... Orka orka i fyra dagar till nu bara!


(Arons födelsedagspresent, förstås från mjölk- och köttproducerande morbror - Tänk på vad du grillar!)


Och nu? Det lutar åt att jag ignorerar alla borden och tar en time-out i sällskap av Malin Persson Giolitos Störst av allt. Jag har dragit mig i det längsta för att läsa den pga obehagligt ämne, men häromdagen råkade den hoppa på mig i skolbiblioteket och nu är jag fast. Den är så skickligt skriven att jag knappt kan slita mig innan jag fått rätsida på vad som hänt och hur och varför. Med den här takten torde det vara ganska snart...

Men tack för idag och grattis till Joar och Aron!


måndag 25 september 2017

Josef tre år!


Visst är det betydelsefullt att fylla 18 år. Eller 50, eller 100. Men tre år känns också som ett betydelsefullt trappsteg. Ända upp till två års ålder är det framför allt det babyknubbiga, stapplande och sockersöta som dominerar, men en treåring kan dela ut mördande blickor och snustorra tillrättavisningar om någon i misstag råkar säga att hen är "för liten" för något. ("Nähä, jag e soo!") Vi har inte längre någon småtting. Numera har vi bara storbarn. För Josef har fyllt tre.

Övergången skedde egentligen under sommarlovet - vid skolavslutningen kändes det stort och främmande och sentimentalt att Josef skulle säga hejdå till sin småbarnsavdelning och förbereda sig på att börja gå tillsammans med storbarn nu i höst. Även om han kunde mycket och tyckte (!) mycket, så var han min baby. En stor baby, men ändå. Efter sommaren kan jag inte med bästa vilja kalla honom min baby, även om jag i smyg snusar honom i håret och lyssnar på hans andetag när han somnat på kvällen. Han har lärt sig så mycket sedan början av juni, och nu känns det fullständigt logiskt att han ska hänga med större barn på dagarna.

Att vi blivit av med blöjor dagtid efter sommarlovet känns stort (och så skönt!), men det är så mycket annat också. Det är något med hela hans attityd - han "kan själv", men han KAN verkligen själv. Han kan klä på och av sig, han kommer ihåg pottan själv. Vill han sitta och rita en stund drar han fram stol och bord ur skrubben, plockar papper ur printern och letar fram en penna i storebrödernas saliga röra. Han har börjat prata på ett annat, mycket mognare sätt och går att resonera med om något går honom emot. Fortfarande talar han inte alls rent, men numera kallar han sig Josef istället för Ofef. Han kan räkna till tio och visa med sina fingrar hur gammal han är. På dagis leker han gärna med de större barnen - inte så konstigt kanske med två storebröder och deras kompisar här hemma. Han har blivit så duktig att min hjärta kläms ihop och jag måste påminna mig om att han kommer att behöva mig i många år ännu. Inte på samma sätt som när han var den lilla räkan som behövde hjälp med allt, men på nya sätt.

Imorgon blir jag antagligen tvungen att stanna hemma med fortfarande småfebrig Josef och slits mellan att stressas av tanken på allt jag borde göra på skolan imorgon och att i smyg (och med halvtaskigt samvete) ändå se fram emot en lugn hemmadag med den här fina ungen.

Hjärta.

---
Update: Hm. Pusslad kombination så att jag är hemma halva dagen och jobbar på eftermiddagen. Det bästa eller det sämsta av två världar..?

söndag 24 september 2017

Höstens vackraste kväll


Det händer inte så ofta, men ibland känns det som om man rest långt fast man inte flyttat sig långt i kilometer. Största delen av den här helgen har varit ganska seg, men en trött familj i allmänhet och en febertrött Josef i synnerhet. Igår var den lille stackaren helt däckad av febern, men idag har krafterna börjat återvända. Och eftersom solen faktiskt inte gick att ignorera hoppade vi i bilen mot kvällskanten och körde ut till havet för att grilla korv. En kort biltur - och en helt annan värld! Höstens vackraste kväll, om inte årets.


Josef var glad och pigg, och skulle vi inte ha vetat om att han haft feber nästan hela helgen skulle vi inte ha märkt något på honom. Visserligen hade han mer feber när vi kom hem, förmodligen mer än om vi skippat utflykten, men just idag känner jag mig inte som någon dålig förälder fast jag säger att det var värt det. Det var det!


För det är inte många sådana här septemberdagar vi får. Det var för varmt för våra tjocktröjor och barnen hoppade på klipporna så vi fick hjärtat i halsgropen. Rönnbären lyste röda och träden gula, vattnet skvalpade lugnt och solen färgade allt i guld när den började sjunka...


Och även om jag alltid blir lite stressad av att äta med barn i närheten av sand (jag vet, jag är inte så zen) så var korv, morotsstavar och kex världens bästa kvällsmat just ikväll.


För att inte göra avslutningen sämre än resten av kvällen passade solen på att gå ner precis när vi packade ihop, släckte elden och förberedde oss på att köra hem och ta itu med nattningsbrottningen. Är så oerhört tacksam för den här kvällen! Den laddade batterierna så mycket bättre än något annat jag kan komma på.


lördag 23 september 2017

Oh! Sweet nothin'

En oplanerad lördag och en oplanerad söndag. Det är lycka just nu. Inget planerat. Ett hus som måste röjas upp, jobb som måste ses över, kläder som måste tvättas... men inte en tid att hålla förrän måndag. Det är underbart.

Ett smolk i glädjebägaren är att Josef har fått feber lagom till helgen - men då förstår vi i alla fall att ta det precis så lugnt som vi behöver. Jag som hade tänkt ta tag i vårt sociala liv och bjuda hit någon; nu är det faktiskt ganska skönt att behöva släppa den tanken. Ullsockor och mjukisbyxor for the world!

torsdag 21 september 2017

En klapp på axeln

För en stund sedan dök den här fina texten av BFF-Ellen upp på min skärm:

Högstadiet revisited

...och jag kände mig nästan lite gråtmild. Så här skriver hon nämligen om högstadielärare:

 Allihopa har definitivt inte lyxen att ha lärare som orkar försöka, även när resurserna är små och tacksamheten obefintilig. Visst finns det inom lärarskrået såna som är där av fel orsak också, men jag tror att det krävs en stor människa för att bli (högstadie)lärare idag, speciellt idag när yrket inte kommer med nån ekonomisk eller ens social status. Man måste ha nån inneboende tro på det goda i människor och en vilja att göra världen, lite lite bättre - en lektion i taget. Kanske nån slags ork för att kämpa på i motvind hela tiden.

Det här är exakt vad en sliten högstadielärare behöver höra när hon tar sats för att planera undervisning för morgondagen trots att hon ju egentligen inte alls vill jobba på kvällarna (se föregående inlägg), när de senaste två veckorna har varit fullspäckade - av helt normala dagar, men så mycket av det normala, bara - och när hon längtar efter den nästan oplanerade helgen så att ögonen går i kors.

För det är precis så. Jag har en tro på det goda i människor. Det är det som gör att jag orkar omge mig med människor hela dagarna varje dag trots att jag ibland tänker att jag är för introvert för sådant. Jag tycker det är så fascinerande att följa med människor i den där händelserika åldern. Vem kan inte tro på framtiden med allt det runtomkring sig? (Tro mig, "dagens ungdom" är fantastisk på många sätt! Inte så att det är bara sunshine, lollipops and rainbows, men det positiva vinner.)

Dessutom känner jag också igen mig i det där att vilja göra världen lite, lite bättre, en lektion i taget. Det är ju inte alla lektioner det funkar så - efter vissa lektioner känns hela den idén urbota dum och jag sätter ribban nånstans vid "så länge jag inte hindrar någon att lära sig eller ger men för livet så är jag nöjd". Men ibland tror jag att det kan vara möjligt att göra världen lite bättre på mitt jobb. En aning naiv är det kanske bra att vara som högstadielärare. ("Men det finns egenskaper värre // än att va snäll och kanske lite dum." Vem vet låttexten? Jag har alltid känt igen mig i den.)

Tack för påminnelsen. Nu känns det lite bättre att tugga i mig det faktum att jobbväskan behöver åka fram ännu ett varv ikväll.

tisdag 12 september 2017

Tröskeln

Det kan eventuellt vara så att jag blivit medelålders. Det finns mer än ett tecken på det, men det jag gått och tänkt på de senaste veckorna är hur hög min tröskel för att arbeta på kvällen blivit. Jag talar en tröskel som är så hög att jag behöver stege för att komma över den.

En av fördelarna med läraryrket är ju den frihet det innebär. Den älskar jag! Baksidan av friheten är då förstås att det inte heller finns något samband mellan att köra hem från jobbet och att checka ut ända till 8.30 följande morgon. I den bästa av världar skulle jag stanna kvar och jobba tills jag är klar fastän det blir sent hellre än att trycka ner en massa halvtänkt i min väska och spurta iväg på eftermiddagen. Jobba klart på jobbet försöker jag göra så ofta jag kan, och det finns faktiskt dagar när det går - men för det mesta inte. Inte tillräckligt. Familjelogistiken kallar och då är det bara att plocka med sig allt det där dimmigt tänkta och försöka reda ut det på kvällen. Kvällen, det är tidigast nio det. Det är nu. Och nu är tröskeln en kilometer hög.

Det är ju inte det att jag är tröttare på kvällarna än jag varit tidigare, men jag har liksom fått nog. Oj, så många sena kvällar genom åren som jag suttit och jobbat! Nu känns det som att jag har gjort det tillräckligt. Nu vill jag bara ha rosa fluff efter nio på kvällarna, tack. ROSA FLUFF MED GLITTER PÅ!

(Den obotliga framtidsoptimisten i mig TROR liksom alltid att jag ska komma till ett skede när det blir så. Den krassa realisten i mig hånflabbar. Den del av mig som oroligt kollar på klockan ger mig en örfil och påminner mig om att jag verkligen borde knåpa ihop morgondagens prov nu.)

söndag 10 september 2017

100, 50, 40


Att Finland fyller 100 år i år lär inte ha undgått någon som bor i den här delen av världen. Oj, så det firas och uppmärksammas! Men för att göra det hela lite mer lokalt så sammanfaller det tydligen med att vår kommun Pedersöre fyller 40 år - och att Sursik, kommunens högstadium* fyller 50. Som jag kan gilla sådana snygga sammanträffanden! Jag är tydligen inte den enda, för igår firade kommunen med ett massivt kalas. Alla kommunens elever hade obligatorisk skoldag som till största delen bestod av en jättekonsert i en "skolkör" med ca 1200 elever. Mäktigt! Edvin hade gått och sjungit på sångerna och räknat dagarna i säkert två veckor - Arvid var, som den nästan-tweenie han är, lite coolare, men visst har han också gått och nynnat på sångerna.

*Låtom oss kalla det så, men för protokollets skulle kan jag inflika att jag vet att det är en föråldrad benämning.


Jag kan inte låta bli att vara imponerad av hur smidigt allt gick! Bara i kören fanns alltså 1200 uppspelta elever, men dessutom måste det ju ha varit ett par tusen till i rörelse på Sursikbacken samtidigt. Och visst kändes folkmängden av, men inte så att det skulle ha blivit krångligt eller otrevligt. Och det märktes verkligen att barnen hade övat sångerna i skolan! Alla klämde i, även i de finska sångerna... (även om denna ömma mor noterade att hennes förstfödde vid något tillfälle pratade och fnissade med sin bästis mitt under en sång de borde ha sjungit med i... knappast var de ensamma om det.)


Något av det Edvin sett fram emot mest var att sjunga Arrows med just Alva som solist - stjärnglans! Och Pa to ta na kako kan förstås aldrig gå fel... Tur med vädret också - jag fick exakt en (1) regndroppe på mig trots att himlen såg ut att braka sönder när som helst. Ösregn hade gjort festen lite mindre rolig, kan vi väl lugnt säga.


Efter skolkonserten bjöds den flertusenhövdade människomassan på bakelser och jag har funderat i ungefär ett dygn nu på hur man gör för att beställa bakelser till typ alla som vill komma. Plus minus ett par tusen!? Det övergår mitt förstånd, men så är jag inte så värst organisationsbegåvad heller. Nonstop-program och torg med kommunens föreningar och organisationer var det sen också, ganska underhållande men inte så lite tålamodsprövande tillsammans med en nästan-treåring som har upptäckt a little something something called självständighet...


Jaja. Nu är det plötsligt söndagskväll och det känns som om helgen försvann lite för fort. Delvis kan det förstås beror på icke-vilan igår, men ännu mer tror jag faktiskt det beror på att 1-2 familjemedlemmar håller fast vid de senaste veckornas tendens att gnälla och tjuta vid allt som liknar en motgång. Det är en fas. Det är en fas. Det är en fas. Nu är det bara att komma ihåg det. Och stålsätta sig inför den fullspäckade och halvplanerade måndagen som närmar sig med rasande fart... Yikes. När är det helg igen?


fredag 8 september 2017

Inspiration

Det har gått trögt med bloggandet på sistone, precis som vanligt när det annars går snabbt undan både med jobb och familjeliv. Jag sneglar på proffsbloggar och tycker det är fantastiskt hur de lyckas få till genomtänkta inlägg med tillhörande vackra bilder i stort sett v-a-r-j-e dag. Sedan ger jag mig själv en (mental) smäll och påpekar att de flesta jag jämför med faktiskt är mer eller mindre professionella bloggare, vilket betyder att de viker tid för bloggen. Dessutom är de inte så sällan passionerade skribenter/fotografer. Själv är jag ju bara en helt normal medelmåtta som för det mesta inte har så mycket djup kvar i min hjärna när jag är klar med dagen.

Spontant tänkte jag att bloggtorkan berodde på inspirationstorka. Det skulle väl vara logiskt? Men när jag granskade mig själv lite närmare är jag faktiskt inte alls oinspirerad just nu, utan kanske tvärtom så inspirerad på andra håll att det inte räcker så mycket till att blogga.

Just nu känner jag mig till exempel ovanligt inspirerad på jobbet. Det här läraryrket är ju lite speciellt, för det hör liksom till arbetsbilden att aldrig riktigt räcka till. Visst kan det hända att jag har lektioner eller till och med hela dagar när jag bara gör high-five med mig själv och känner mig nöjd, men lika ofta (oftare) ser jag tusen saker som kunde förbättras samtidigt som jag har tid och ork att åtgärda max fem. I värsta fall känns det som att jag drunknar i allt jag aldrig kommer att lyckas styra upp, tänka ut och förbättra, men i bästa fall känns det kul att ha ett jobb med oändliga möjligheter. Just nu väger det lite mer mot det senare.

Septembervädret gör mig också inspirerad. Nu har vardagarna inte alls räckt till att överhuvudtaget vara ute särskilt mycket, men jag VILL! Och frustrationen som uppstår när man vill men inte hinner är helt klart bättre än när man bara inte riktigt orkar bry sig.

...och så sitter jag också och spånar på diverse roliga avbrott i vardagen som vi skulle kunna ta oss för i höst och i vinter. Än är inget bokat, spikat eller ens färdigtänkt, men det finns goda idéer!