Nya tallar, nytt blåbärsris

Det är inte klokt alltså - alla de här stigarna i skogen utanför vårt hus! (Tänk: Emoji med stjärnglasögon.) Ikväll gick jag än en gång på en ny stig och häpnade över hur fint det var åt det hållet också. Har nog aldrig haft så lättillgänglig skog till hands. Jag växte ju minst sagt upp nära naturen i Överpurmo, men där får man ju för det mesta välja mellan att hålla sig till skogsvägarna eller trava fram över stockar och stenar. 

Här går stigarna kors och tvärs genom skogen så jag blir alldeles bortskämd. Dels passerar en allmän vandringsled här, dels finns det en mängd stigar som används tillräckligt flitigt av terrängcyklister för att de ska hållas fint upptrampade - till och med vintertid. Visst händer det att jag får dela stigarna med en cyklist eller två, men för det mesta har jag ändå skogen för mig själv så pass att jag funderat en del på vad jag ska göra om jag träffar en björn... vilket faktiskt hände en motionär häpnadsväckande nära centrum av Kokkola häromveckan! Viker jag av från mina vanliga rundor händer det fortfarande att jag tappar väderstrecken så att min promenad blir två timmar istället för den ena timmen jag hade tänkt mig... Jag antar att det avtar med tiden, både det att jag upptäcker nya stigar och att jag regelbundet går vilse, men än så länge känner jag upptäckarglädjen! Nytt life goal: Få koll på den här skogen och stigarna i den. Jobbar på det!

(Ja, på bilden ser det ju bara grådassigt ut, men det skyller vi på min mobilkamera. Egentligen var det grönt och skönt och välkomnande! Och väldigt myggigt.)

Hit the road

På förhand måste jag erkänna lite för att jag fasade för resan till fjällen. Inte för fjällen eller själva vistelsen där, men för bilresan dit. För första gången sedan vi fick barn skulle vi nämligen köra hela vägen på en dag - tidigare har vi antingen tagit båten över till Umeå, vilket förkortar körtiden ganska radikalt, eller så har vi delat upp resan på två dagar och övernattat i Norrfjärden, vilket bara är en omväg på tjugo minuter, så i princip bara ett smidigt stopp längs vägen. Mina systrar har däremot friskt vågat och kört runt med sina barn rätt många gånger, så vi tänkte att det inte kan vara omöjligt - även om vi nästan höll på att ändra oss efter den där katastrofalt påfrestande bilresan ner till Åbo på väg mot Stockholm i början av juni..! Hur som helst, det fick bära eller brista, nu skulle vi testa!

Så här ser rutten ut.

Vi hade planerat minutiöst. Vi skulle starta så tidigt att barnen (och jag) inte kunde låta bli att somna om och sova rätt länge i början; på så sätt skulle vi få den första biten "på köpet". Vi bäddade ner hela baksätet med täcken och kuddar och jag måste säga att det såg riktigt, riktigt mysigt ut. Och det funkade! Vi startade 4.21 och A&E somnade nästan genast. Josef höll sig vaken till Kalajoki, men sedan slocknade han (och jag) också. Så glad för att Matias inte hade något emot att köra just den här okristligt tidiga morgonsträckan!

När alla så småningom började vakna i trakterna kring Uleåborg stämde vi av med Amanda och Mathias, som körde samtidigt som oss, och bestämde oss för att morgonpausa i Ii. (Ja, det är ett riktigt ortsnamn!) Där finns en badplats som vi kört förbi otaliga gånger och tyckt att ser så fin ut, men vi har aldrig stannat där. Där skulle det bli frukostbuffé! Fin strand, och förutom ett gäng gubbar som fixade med omklädningsrummen var det väldigt lugnt där kring 7 på morgonen...

Efter en tankpaus i Torneå utackorderade vi ett barn (var det Arvid kanske?) till Amanda och Mathias, och det fortsatte vi med resten av resan, lät bara barnen turas om lite. Guld värt! Att köra långt är egentligen inte ett problem i vårt baksäte, det är att klämmas in alltför tätt inpå sina bröder under en alltför lång tid. Vi borde alltid köra tillsammans med en annan bil!

Sedan susade vi vidare till Älvsbyn, där vi åt en helt okej asiatisk lunchbuffé och sedan vidare till Arvidsjaur där vi storhandlade mat för att det är där de sista mellanstora mataffärerna före Vuoggatjålme, 200 km längre fram, finns. Sedan kom vi fram till Arjeplog och då är man nära! Vi åt ganska sorgliga hamburgare på Frasse's (trots att alla egentligen var mätta efter lunchen - kanske därför de kändes så sorgliga), men sedan kom äntligen kameran fram. Solen flödade och jag är så hemskt glad i det där området kring Silvermuseet.

Det här året blev det inget museibesök, men två gånger i modern tid (jämfört med förr i vääde när jag reste med mamma och pappa) har vi besökt det och jag har verkligen gillat det i vuxen ålder också!

Ja. Landskap jag älskar. Arjeplog är ett av dem.

Den sista biten gick snabbt och det märkliga är att jag inte ens då, efter att ha suttit mer än klockan runt i bilen, fick myror i baken. Jag är inte heller någon superhjälte i bilen, utan brukar kunna lida av både restless legs och panikuttråkning... men inte den där dagen. Vissa dagar är bara förunderliga och det här var en av dem. Vi kom fram utan att någon enda av oss hade brutit ihop och fått nog. Helt fantastiskt! Tack vare vår tidiga väckning kom vi dessutom fram ganska tidigt på kvällen, så vi hade gott om tid att packa upp, bädda och träffa resten av familjen som hade anlänt dagen innan. Vi kan definitivt tänka oss att göra om det här!

Allt rosa fluff

Titta! Pionerna förstod att vänta tills vi kom hem från Sverige; nu blommar de så man nästan tappar hakan av allt rosa fluff. Det har varit spännande att gå runt och titta i trädgården i sommar - vi har ju inte riktigt vetat vad som finns här. Gå runt och titta är väl det mesta jag har gjort i trädgårdsväg också... vi har styrt upp ett jordgubbsland (det fanns en del jordgubbsplantor, men vi fixade till lite mer) och med nöd och näppe fått till ett grönsaksland - sådde dock så sent att det får bli en bonus om det hinner bli nån skörd... 

Dra upp brännässlor har jag förresten också gjort med liv och lust - är antagligen lite underlig, men det är nog min favoritsyssla i trädgården. Har inga gröna fingrar och vet aldrig riktigt vad jag ska göra, men när jag ser några riktigt stora, frodiga brännässlor som står och gonar sig i vinbärsbuskarna, då lyser jag upp och studsar dit för att börja rensa. Det är något så tillfredsställande med att gräva och dra i rötterna och få upp grova knutar och långa rottrådar... Haha!  Dessutom är det så okomplicerat - Lokalisera brännässlan. Dra upp den. Gjort! Något av det mest avslappnande jag gjort i sommar är när jag satte mig i en blomrabatt före fjällresan och avverkade brännässlor en hel förmiddag samtidigt som jag - för kontrastens skull - lyssnade på Isabella Löwengrips sommarprat. Lite snopet var det när jag var klar och den tidigare så gröna och frodiga rabatten plötsligt bara bestod av några klena aklejor som inte ens klarade av att hålla sig upprätta utan sina stödande nässlor... Men de lär väl ha lite bättre förutsättningar att växa till sig nu! Rensade också fram en pionplanta, men den måste vara lite nyare, för den verkar inte vilja blomma ännu i år. 

Jaha - tänkte egentligen skriva en update om hur vi har det, och så förirrade jag mig in i en trädgårdsredogörelse/kärleksförklaring till brännässlan? Tänk att det kan gå så för mig nån gång också! Men vi har det bra. Hemma igen efter ännu en toppensemester i Norrland. Tyvärr har vi fått ställa in lite planer för de närmaste dagarna eftersom både (!) Arvid och Josef blev sjuka i morse. Nu mår de bra igen, men vi håller oss på vår kant ett tag. Men kan inte annat än tycka att det känns helt okej att fortsätta tassa på här hemma och småfixa... så länge ingen annan blir sjuk, så. Vi håller tummarna!

Sagotåg och köttbullar

Äh, jag vet att semesterbilder inte är världens hetaste bloggupplägg, men... ännu ett inlägg från Stockholm, det går väl bra? Yes? Yes!

Vår tredje och sista dag i Stockholm formligen vräkte regnet ner. Det hade varit ruggigt ända sedan vi kom till den kungliga hufvudstaden, men den här förmiddagen brakade det verkligen loss. Att ta sig från busshållplatsen på andra sidan Djurgårdsbron till Junibacken var ett helt äventyr! Tur då att vi ändå hade planerat att gå på Junibacken. Eller..? Hade vi varit ensamma om den tanken skulle det ha varit perfekt inomhusväder, men det var ju ett par andra familjer som också kommit på den tanken. Ganska många, faktiskt. Typ varenda barnfamilj som befann sig i Stockholmsregionen den dagen.  Josåatt... Min första reaktion var ren flyktinstinkt, men det visade sig ändå vara helt okej när vi väl kom in ordentligt. Vi rymdes!

En gång tidigare har vi varit på Junibacken med barn, men det är faktiskt ett helt decennium sedan - om jag inte minns helt fel var det försommaren när Arvid skulle fylla två! Vi har tänkt och tänkt att vi ska komma tillbaka, men det har inte blivit av, så nu passade vi på innan någon blir ohjälpligt för mycket tonåring för att uppskatta Junibacken. För gammal och för gammal i och för sig - när vi sommarjobbade på Gröna Lund hade vi fritt inträde till bl.a. Junibacken och gick faktiskt dit helt utan barn flera gånger för att åka sagotåget! Arvid tyckte nog att han var lite för gammal och det kan jag förstå, men han hade ändå roligt och gillade både sagotåget och flera andra av utställningarna. Tråkigt hade han inte - och Edvin och Josef roade sig kungligt!

Överhuvudtaget var det riktigt lyckat - själv tyckte jag det var jätteroligt att återse Sagotåget och trots att vi sett rätt så många barnföreställningar i våra dar var vi riktigt imponerade av Pippi-föreställningen.

Och köttbullarna! Av någon orsak skyr jag alla köttbullar som inte är hemgjorda (inget kan mäta sig med min mommos köttbullar), men Junibackens - så goda att det vattnas i munnen så här ett par veckor senare, när jag sitter här framför datorn lite småhungrig och tänker på dem! Superfin restaurang också, den tror jag inte såg så cirkusaktig ut senast.

Och så till sist - utställningen Vem bygger? Vem river? som i princip bara var ett stort rum fullt med svarta byggklossar. Genialiskt! Fast också lite av ett socialt experiment, åtminstone för medföljande vuxna. Fick jag andas djupt några gånger för att inte blänga på mamman som välte Josefs och min vägg med sin stora handväska när hon fotade sina egna barn utan att se vad hon backade rakt in i? Fick jag bita mig i tungan för att inte läxa upp snorungarna som sprang runt som kanonkulor och med vett och vilja raserade både mina och andra barns byggen när de precis hade blivit klara och själva skulle riva dem? Eh, ja. Men jag tror jag betedde mig som folk, och roligt var det! Skulle säkert vara ännu bättre en solig dag med färre besökare/byggare/rivare. Synd bara att tiden rusade iväg - Arvid och Edvin ville absolut till Vasamuseet också, så Matias gick dit med dem medan Josef och jag först byggde lite till och sedan promenerade iväg till Fältan, där vi sedan fördrev nån timme i väntan på att det skulle bli dags att åka ut till båten.

På förhand tyckte vi att tre hela dagar i Stockholm ändå var hyfsat mycket tid, men så här efterklokt kan vi tänka att det nog blev väldigt kort och intensivt. Och eftersom både Gröna Lund och Junibacken tog nästan en hel dag var blev det inte mycket tid över till sånt vi vuxna gillar att göra... typ strosa runt, gå på museer och äta sånt som inte nödvändigtvis är köttbullar/hamburgare. Det här var också roligt förstås, men vi får nog ta en repris på bara två för en Stockholmsresa med lite annan profil nån annan gång!

Sen åkte vi hem! Dimmigt var det och vi hade tydligen bokat en hytt alldeles ovanför discoshowen som höll på in på småtimmarna, men vi kom åtminstone tryggt fram till Åbo och vidare hem.

Tack och hej, nu är det dags att logga ut och packa inför nästa Sverigeresa!

Fröjdas hela dagen... uti Grönan!

Hej, jag finns kvar här! Har bara blivit lite för upptagen av sommaren för att blogga - njuter så ohemult mycket av att vara ledig och låta dagarna gå i sin makliga takt. Ibland har vi roligheter på gång, ibland räcker det att dra upp brännässlor eller sitta vid matbordet och läsa. Vi mårar åpå, helt enkelt. Och för alla som sitter fast i småbarnsträsket kan jag berätta att det är så mycket skönare att vara lediga när barnen hunnit bli så här stora! Visst blir det en del gräl och tjat och en massa måltider hela tiden, men det är på en helt annan nivå än att vara lediga för ett par år sedan. Det är faktiskt mer avslappnande än att jobba, vilket var mycket tveksamt tidigare...

Ska ändå passa på att slänga in några bilder från vår dag på Gröna Lund tidigare i somras! När vi började planera Stockholm fanns det förstås på våra barns önskelista och som gamla Grönan-sommarjobbare brukar vi inte vara så svårövertalade. Det är länge sen vi jobbade där, men fortfarande kul att komma tillbaka och se hur området förändras från år till år. Matias har dessutom hållit kontakten med ett par av sina gamla kollegor på scenavdelningen och kunde snacka bort en halvtimme eller så med en av dem, så det var ju extra roligt. (Bör kanske sägas att kollegan skötte ljudet för en trollerishow under tiden, så Matias snackade liksom inte bort hans arbetsdag... hehe.)

De första två bilderna är ändå inte från Grönan, utan från ett annat grönt ställe (hehe). Vi bodde i Aspudden, alldeles nära sjön Trekanten. Vår airbnb-värd tipsade oss om att vi kunde gå till en tunnelbanestation som låg bara lite längre bort och samtidigt gå på en stig längs med sjön, så det passade vi på att göra. Så fint! När jag går på sådana promenadstråk brukar jag tänka på hur trevligt det skulle vara att ha ett så fint ställe att sticka ut och motionera på - men efter att vi flyttade hit, alldeles intill skogen, har tanken passerat rätt snabbt när jag istället kunnat tänka på mina egna skogsstigar häromkring... Fint var det i alla fall!

Ja, sen blev det Grönan nästan från öppning till stängning! Själv hade jag kanske snarare tänkt mig några timmar med karuseller och sedan röra sig vidare mot andra nöjen, men... tja, den här resan fick bli på barnens villkor och betyder det en heldag på Gröna Lund, så gör det! Måste medge att vi vuxna nog också hade roligt. Jag är inget stort fan av karuseller som gör mig grönblek i ansiktet eller maskiner som slänger mig upp och ner högt uppe bland molnen, men berg- och dalbanor gillar jag. Arvid hade passerat längdgränsen också för de allra högsta attraktionerna, medan Edvin inte riktigt når dit ännu. Josefs stora favoriter var berg- och dalbanan Nyckelpigan och så Lustiga huset. Och radiobilarna. Och flygande elefanterna. Och allt kunde upprepas i oändlighet, om inte kvällen kommit emot...

Arvid mjukstartade med de snällare attraktionerna, men vartefter dagen led blev han allt våghalsigare. Han åkte Jetline (berg- och dalbanan) två gånger i sträck med mig och hämtade sedan Matias som fick fortsätta med två gånger till - totalt fyra gånger i sträck alltså! Och sedan - hans första Fritt fall! Själv har jag åkt Fritt fall två gånger under sommarjobbstiden, och det räcker för min livstid, har jag bestämt... mycket imponerad av att Arvid ville åka den! Edvin imponerade också genom att utan vidare åka Eclipse, alltså en 121 meter hög kättingflygare... den testade inte jag dock!

Ja, sen blev det kväll och en utdragen promenad ut från området - "bara ett sista åk" och "nu är det sista-sista" och "nå, en gång till då..." Sedan tog vi Djurgårdsfärjan över till Slussen och fortsatte vidare "hem" till Aspudden. Det var den dagen på sticko!

Saker vi gjorde i Stockholm

Nu är det ju så här, att Kent från Jeppis har gjort det skvatt omöjligt för mig att seriöst skriva om att jag gillar Stockholm. Jag låter ju så här, då är det skvatt omöjligt att ta mig själv på allvar! (Video för den som inte vet riktigt vad jag talar om nu.) Svenskösterbottningar överlag tenderar att vara svaga för den svenska hufvudstaden och jag måste väl medge att jag också är sån. Jaja, vi hade kul i Stockholm i alla fall. Här är några saker vi gjorde första dagen!

1. Tittade in på Hallwylska palatset, som jag själv såg för ett par år sedan och har tänkt att jag gärna vill visa Arvid och Edvin - främst för Hogwartsvibbarna jag fick i vissa av rummen! Praktfullt är det - och tydligen lika omöjligt att fotografera skarpt i paradvåningen nu som senast... De var nog intresserade och lite imponerade, men tyvärr var Josef trött och hängig och började blöda näsblod, så det förtog lite av upplevelsen. Men har man vägarna förbi Nybroviken och är lite svag för pompa och ståt rekommenderar jag varmt ett besök! Inträdet är gratis, så det går också fint att sticka sig in och titta lite utan att för den skull behöva granska varje väggbonad i detalj. 

2. Vi konstaterade rätt snabbt att den bästa möjliga Stockholmsaktiviteten för Josef just då var en tupplur i lägenheten, så Matias och Josef drog sig tillbaka till Aspudden igen. Josef hade varit förkyld dagarna innan resan, så han behövde nog bara få vila upp. Jag hade ett önskemål för dagen, Drottninggatans Bok & Bild, så vi började med att gå dit. Mina kids är ju inte heller nödbedda när det handlar om en bokaffär - även om de nog tyckte att jag kunde ha blivit klar liiite snabbare. Men vi hittade alla någonting bra i hyllorna! 

3. Åkte tunnelbana. Den här gången fick bilen stanna i Åbo och vi körde på lokaltrafik istället. Det fungerade utmärkt och vi passade på och lärde Arvid och Edvin lite tunnelbanevett... förstå en tunnelbanekarta, låta folk komma ur vagnen innan du går in, hålla till höger i rulltrappan och inga skor på sätet! Skadar aldrig att ha lite koll!

4. Ja, sedan var det dags för A&E:s önskan - Legobutiken ute vid Mall of Scandinavia! Det bara lyste om A&E när de kom in och fick börja gräva bland lösviktslegot! Och det gjorde de... länge. Själv gjorde jag utflykter till grannbutikerna och kunde konstatera att Mall of Scandinavia nog är fint, men inte ett köpcentrum jag själv nödvändigtvis har något behov av. Jag är säker på att det är många som tycker det är prima shopping; det finns många brand stores och kedjor som annars inte är så vanliga i Norden, men det var nu mest stort och pråligt. Om jag åker dit igen är det nog för att Legonördarna övertalat mig igen...

A&E är ju förresten inte bara Legonördar, utan också melodifestivalnördar, så vi passade på att gå ut och se på grannen, Friends Arena, när vi ändå var där. Där stod vi i duggregnet en stund och tittade på den stora klossen, men de var nöjda med att ha sett arenan i verkligheten!

Bra första dag i Stockholm i alla fall, trots regn och trött minsting! 

These are a few of my favourite things

Den första delen av sommarlovet gick i ett hisnande tempo! Den första veckan bestod av att jobba och överhuvudtaget bara få diverse nödvändigheter och ärenden uträttade. Helt trevligt, men inte överhuvudtaget vilsamt. Den andra veckan var väldigt rolig, men också väldigt intensiv; det var då vi stack till Stockholm och roade oss i dagarna tre. Direkt efter att vi kommit hem var det baptisternas sommarkonferens på Humle - också jätteroligt, men också det en del ställas och faras.

Men nu! Nu har vi kommit hem, vi har landat och vi har äntligen börjat känna efter hur det är att vara lediga... Underbart! Sommarens andra Sverigeresa, till våra älskade Arjeplogsfjäll, är redan om två veckor, men fram till det ska vi försöka ha så "tråkigt" som möjligt. I ärlighetens namn kunde jag gott hålla mig på gångavstånd från min egen trädgård ett bra tag framöver nu, jag som annars lätt får vandringslust och gärna sticker iväg. (Det kommer naturligtvis inte att lyckas; redan om nån timme har jag lovat ta en kiosktur för Edvins fotbollslag - så går det när man går och blir fotbollsmorsa!) Men att njuta av här och nu, mitt i den vackra försommaren. Bästa som finns.

En sak som gör det ännu lättare att njuta av här och nu är förstås också att det här är första sommaren här i vårt nya hem. Vi upptäcker hallonsnår och syrener och fnissar åt att tomten till vårt förra hus lätt skulle rymmas i den ena av fårhagarna. (Inga får i hagarna, men man vet aldrig i framtiden...) Ända sedan tidigt i våras har jag förundrats över fågelsången som är så mycket mer här, nu när vi har skog istället för hus omkring oss. När jag hänger tvätt kan jag göra det bland lingonriset i vår lilla skogsbacke bakom huset. Igår tjärade Matias uthusdörrarna, så nu doftar det tjära när vi kommer in på gården. Vi har anlagt ett jordgubbsland och vi gapar över vinrankan i växthuset som bara frodas och växer åt alla håll utan att vi skött om den överhuvudtaget. Låter det idylliskt? Det känns idylliskt. Som sagt, just nu har jag inget behov av att vara någon annanstans.

Men för att se lite framåt så fick jag min läsordning för inkommande läsår igår. Jag läste, begrundande och begrundade sedan min reaktion. Jag har nämligen bett om att ha en undervisningsgrupp mindre än heltid nästa år, vilket jag också fick. I praktiken innebär det att jag kommer att ha en ledig dag i veckan både första och sista perioden, medan det blir motsvarande heltidsschema under mittenperioden. Det blir ju bra!

Men min spontana reaktion var inte att tänka den fullt rimliga tanken: "Skönt, då får jag tid att andas, ta hand om mig själv och finnas till för familjen, just det jag upplevde att jag aldrig hann med förra läsåret". Nej, istället tänkte jag: "Åh, men nog var jag väl lite lat. Så där mycket ledig tid, ska det nu vara nödvändigt? Nog skulle jag väl ha kunnat ta en grupp till... men jag kan ju alltid ta inhopp för kollegor eller sitta på skolan och jobba undan eller..."

Ja, vad ska jag säga om det? Det är ju inte klokt. Eller hälsosamt eller sunt på något sätt alls - särskilt som jag ju har upplevt det senaste året att heltid ju faktiskt inte fungerade särskilt bra just nu, med familj och Erasmus och allt. Och det handlar alltså om den minimala förändringen att jobba cirka 90 procent istället för 100... Men nu har jag läxat upp mig själv och börjat se fram emot det nya läsåret, då jag förhoppningsvis inte behöver pusha mig själv på samma ohälsosamma sätt som jag har gjort nu.

Men allt det där är sedan. Om åtta hela veckor! Nu ska jag göra det här: Sitta på en solvarm trapp och läsa.

The Hate U Give är för övrigt en skakande, fängslande, välskriven ungdomsroman, missa inte! Snart har jag läst den färdigt och kan låna ut till nyfikna...

Vi drog till Stockholm

Det är mycket som blir lättare när barnen blir större, inte minst när det gäller resande. Att stå ut med varandra i bil i fem timmar är inte nödvändigtvis en av dem... Det testade vi på väg ner till Åbo igår och vet inte riktigt om vi ska skratta eller gråta när vi tänker på fjällresan senare i sommar... 900 km på en dag har vi tänkt klara på vägen dit. Ha! Det går säkert utmärkt. Alldeles utmärkt.

 Ja, hur som helst är vi framme i Stockholm nu, så allt väl! Har sovit (ganska) gott på båten och ätit en sällsynt lyckad hotellfrukost på Scandic vid hamnen, så det finns hopp för att den här familjen ska umgås civiliserat! (Jag tvivlade ett tag halvvägs ner till Åbo igår...)

Vi har talat om Stockholm hela våren och haft på klart att det är den här veckan som skulle passa bäst, men vi har haft så mycket annat på gång att det höll på att rinna ut i sanden... Ännu för en vecka sen var allt obokat - och det är inte helt självklart att hitta vettigt boende i Stockholm en vecka på förhand. Men allt klickade på plats när vi väl fick ändan ur vagnen! 

Nu sitter vi och chillar i vår airbnb-lägenhet i Aspudden och är ohemult nöjda med att vi verkligen kom oss iväg! Nu gäller det bara att vi kommer oss upp ur soffan också och inte lämnar här resten av dagen... "Men he sku ju vara en BRA dag", tyckte Edvin. Och det är iofs sant! Men ändå, nån aktivitet utöver det ska vi nog försöka få till.

Tre veckor senare

Jaha! Jag skrev tydligen ett inlägg om hur jag håller på att tappa tålamodet med folk och sedan lämnade jag bloggen skramlande tom och orörd i hela tre veckor. Så vad har hänt sedan sist?

Det som inte hänt är i alla fall att jag blivit en folkilsken enstöring som bor i mitt klassrum och lurpassar på förbipasserande för att kasta whiteboardpennor i huvudet på dem. Skönt! Däremot hade jag fullt sjå med att ro terminen i land och hade ingen tid för just nånting alls som inte var helt nödvändigt. Nu har sommarlovet kommit, men tyvärr måste jag erkänna att jag inte lyckats sluta jobba ännu. Färdig kommer jag förstås inte att bli, men förhoppningsvis lyckas jag dra streck inom en snar framtid så att jag kan släppa micken och - boom - börja känna mig ledig på riktigt. Det behövs, känner jag!

En rolig grej som hänt sedan jag skrev sist är förstås Ungernresan, som jag självklart kommer att skriva mera om. Allt gick bra, så nu har jag genomfört min första resa tillsammans med elever också - utan missöden! Att resa med en handfull mogna femtonåringar (och två kollegor) är förstås inte utmanande på så sätt, men man vet ju aldrig vad som händer längs vägen. Jag körde hela gänget i motorbåt på Lake Tisza till exempel, och det kunde ju i princip ha slutat hur som helst... (Spoiler alert: Allt gick bra, vi sitter inte kvar i vassen längre!)

Och så har det förstås varit den sista ruschen på terminen med allt vad det innebär: niornas projekt, sjuornas utflykt till Powerpark, avslutning, yra fjortisar med vårkänslor, skolgudstjänst och de sista lektionerna. Mycket roligt, men också mycket utmattande! Jaja, men nu är det faktiskt sommarlov. Och snart ska jag ta sommarlov också. Underbart!

Tålamodet, tålamodet

Ja, det är lite mycket nu som sagt. Det kanske värsta med det här tempot jag har de här veckorna är att jag får så dåligt tålamod med folk!

Det är ingen vidare egenskap för en lärare med många bollar i luften, tyvärr. Idag har jag haft en fullspäckad dag med bl.a. en massa presentationer, en massa specialarrangemang och dessutom sista eller nästsista lektionen med flera klasser på nian. Sånt kan vara lugnt... de dagar jag känner mig harmonisk och laddad från början.

Men idag... jag vet inte jag. Mitt TÅLAMOD! Med människor som apropå ingenting alls börjar dra superroliga stories om traktorer när hens klasskompis sitter i bokpratssoffan och försöker berätta för klassen om sin bok. Med människor som storögt säger att de inte är riktigt klara med sin presentation, så de tänkte ta den nästa gång istället. Med människor som bankar på mitt klassrumsfönster när jag metodiskt och effektivt försöker avsluta de sista fem minuterna med en klass som annars också beter sig som yra höns bara för att sommarlovet hägrar.

Mpf.

När jag är lärare som bäst styr jag upp sånt med humor, vänlighet och orubbat lugn. I andra fall blir jag lite grinig.