måndag 19 oktober 2020

Oktoberrosor


1. Mitt coronatest kom tillbaka med det positiva beskedet att det var negativt! Tacksamt nog lite snabbare än det var sagt, så jag behövde inte planera både plan A och plan B för måndagens lektioner. Känns bra att ha testat, för min förkylning verkar inte vara på väg att försvinna någonstans i brådrasket.

2. A:s karantän tog slut också. Och från och med idag rekommenderades alla elever även i hans skola (åk 7-9) bära munskydd. Själv hade jag också munskydd för första gången en full arbetsdag idag. Ingen av oss älskade det, men vi får väl vänja oss helt enkelt. (Jag fick hemskt torra läppar av det! Huden i ansiktet känns också lite skum, lite sådär öm som den kan kännas när man varit utomhus hela dagen - fast det egentligen är raka motsatsen.)

3. Rosorna vi planterade i somras bara blommar och blommar. Att köpa den verkar ha varit ett av våra bättre infall i somras! 

torsdag 15 oktober 2020

Höstlovstorsdag 2020


Höstlovet når nya höjder! Igår fick vi veta att A är i karantän till och med söndag efter exponering i skolan förra veckan och imorse gjorde jag äntligen slag i saken och ringde och bokade tid för ett coronatest eftersom rosslet i min hals aldrig verkar vilja ge sig. Jag är fortfarande väldigt säker på att det är en vanlig höstförkylning som molar på i halsen, men insåg framför allt att jag måste testa för att få ett okej för att jobba efter höstlov om nu halsen fortsätter bråka. Det som mest stör mig nu är att jag var så långsam, för jag visste ju att det är hårt tryck på testningen nu... jag fick tid först imorgon, vilket antagligen betyder att jag får beskedet först på måndag. I så fall missar jag tredje måndagen i sträck på jobbet. Ååååh, så dåligt!! Känns iaf bra att ha bokat in testet nu.

Bortsett från allt det där har vi haft en riktigt bra dag! Vi har börjat förbereda för att tapetsera en fondvägg i stora rummet på vinden, vilket också innebar att vi städat en stor del av dagen... redan att flytta undan två överbelamrade bokhyllor kunde ha räckt som make-over, så nu hoppas jag att tapeterna inte känns överflödiga! Som vanligt föder ju en idé en annan och just nu har vi ungefär tjugo projekt som väntar på sin tur. Eh, vi kommer nog att behöva mer karantän än till söndag om det ska lyckas... Det kommer också att bytas ut en del möbler och mattor på vinden - hittills har det mesta som varit där helt enkelt varit överloppsgrejer som inte hittade någon annan plats efter flytten. Kommer att bli bra!

Men bäst av allt var nog vår picknick i skogen. Hjärta skogen! Vi packade ryggsäcken full med fika och cyklade till Grötberget, men eftersom grillplatsen var full av folk (och vi inte bara är asociala, utan även delvis i karantän) så vandrade vi vidare till en solig skogsbacke med lämpliga stenar som vi fick ha för oss själva. Dagens bästa enligt oss alla - om vädret är på vår sida är det inte omöjligt att vi gör om det imorgon! Städning, renoveringsplaner och skog - mer än så behövs egentligen inte för en lyckad höstlovsdag! 

onsdag 14 oktober 2020

Greetings from Tiszafüred

Hurra, det är dags för dagens verklighetsflykt! Det är helt klart dags att fortsätta med reseberättelsen från Ungern, maj 2019. Vi har kommit till måndag, resans tredje dag och den första riktigt officiella Erasmusdagen.


Det är alltid lika spännande och roligt att få titta in i en skola i ett annat hörn av världen - utan vårt projekt skulle det vara väldigt otippat att jag skulle få hälsa på i en skola i småstaden Tiszafüred ute på den ungerska landsbygden tillsammans med ett helt gäng från fem olika länder! Tycker det är ganska fantastiskt med de dörrar som öppnas av vårt Erasmusprojekt, både bildligt och rent fysiskt. Det märktes direkt vilket proffs vår värdlärare Péter var - innan vi ens hann in i skolan vallade han ihop oss på trappan och såg till att vi fick ett officiellt gruppfoto till stånd!


Vi välkomnades grundligt, bland annat med en majorette-grupp, som var galet skickliga. Vilken koll de har på sina pinnar! Och som vanligt under de här resorna gick min hjärna på högvarv för att hitta på idéer vi skulle kunna använda för att välkomna våra gäster... ja, det vet vi ju hur det gick med det. Fjutt. Kanske vi får tillfälle att använda våra idéer nån gång i framtiden!


En korridor i skolan hade tillägnats vårt projekt, så vi hittade bekanta ansikten från tidigare mobiliteter, faktatavlor om Finland och de andra partnerländerna och till och med en svenskspråkig folksaga som vi hade jobbat med. Det kändes fint! 


Det fortsatte med diverse tal och musikuppträdanden. Ett gäng folkdansare (äldre elever på skolan) hade en uppvisning med oss och drog sedan med sig publiken - väldigt roligt, även om man inte kan påstå att vi var så värst duktiga! Sedan fick vi också en guidad rundtur i skolan - vår grupp guidades av ett par  trevliga tjejer som skulle hälsa på oss vintern därpå, i mars 2020... (Inga kommentarer om det. Men tanken var god och det hade varit trevligt att få de eleverna som gäster!) 


Temat för den här träffen var "From city to forest" och handlade om flora och fauna i våra respektive länder. Som en del av det temat hade eleverna förberett presentationer om naturen i sina egna länder och dem höll de också den här dagen. Vi var väldigt stolta över våra elever som höll en sjukt proffsig presentation om den finländska naturen! Vi hade bara behövt ge dem ramarna och så skötte de resten själva... Vi finländska lärare pendlade lite mellan att känna oss lata och stolta när vi bara satt som publik utan att lyfta ett finger. ;)


Det fanns en liten matsal i skolan, men jag vet faktiskt inte riktigt hur en typisk ungersk skollunch ser ut - vi visades nämligen in i ett eget rum där föräldrar och lärare hade bullat upp till en riktig festbuffé för oss! Det var kakor, sallader, bröd och kallskuret. Inte direkt så att gräddbakelser hör till mina normala lunchvanor, men man tackar ju inte nej...

På eftermiddagen var det dags att fortsätta med temat flora och fauna, men nu ute på sjön. Det var dags för motorbåt och paddling ute vid Lake Tisza! Sjön är berömd för sitt fågel- och djurliv, vilket har gjort att Tiszafüred lär vara en populär semesterort för ungrare som gillar friluftsliv, fiske och fågelskådning.


Anyway. Jag gjorde något som fortfarande imponerar på mig själv. Jag körde motorbåt! Med båten full av mitt finländska team! Har jag gjort det förr? Nej. Har jag en talang eller ett stort intresse för dylika aktiviteter. Nej. Svarade jag "sure, ok" när det behövdes en till vuxen båtförare? Eh, ja

Det var alltså ingen vräkig motorbåt med ratt vi talar om, utan gröna små skruttar med en pinne som man ska svänga tvärtom mot den riktning man vill svänga. Det tog ett tag att få hjärnan att tänka rätt... Det gick bra så länge vi var ute på öppet vatten - sen visade Péter oss in i en labyrint av små kanaler bland vass och växtlighet. Att alla båtar kom ut med alla passagerare i behåll är en bedrift! Där fick vi igen vara stolta över våra elever - när en annan båt kört in i vassen och fastnat med propellern i växtlighet så var det helt självklart en av våra tjejer som fixade det. De hade antagligen klarat kaptenandet bättre än de flesta av oss vuxna också, men ska det vara myndiga båtförare får man ta vad som bjuds... Ett favoritminne från resan blev det i alla fall!

Sedan paddlade vi kanot, vilket var roligt, men gav mig träningsvärk i armarna hela nästa dag. Sedan blev det diverse tävlingar och lekar och till sist pizza på en terrass ett stenkast från båtuthyrningsstället. Tillbaka till hotellet gick vi längs ett promenadstråk som gick genom ängar som var röda av vallmo och en kväll som så småningom skymde. Som jag kan önska att det blir möjligt att göra sånt här igen en dag! 


(Bilden räknar jag lite som halvofficiell eftersom den redan använts med lov i flera sammanhang... den får komma med och så hoppas jag det är okej för alla inblandade!)

måndag 12 oktober 2020

Ganska tjatig månad - ganska tjatig blogg

Den här bloggen håller på att bli ganska tjatig, men tillåt mig hävda att det beror på att oktober 2020 helt enkelt är ganska tjatig. Från och med idag ska elever, lärare och annan personal i vår skola (okej, årskurserna 7-9) använda munskydd och/eller visir under skoldagarna. Den cirkusen missade jag dock, för jag kunde inte med gott samvete åka till jobbet idag - min hals är nämligen lite rosslig och jag hostar lite torrt ungefär en gång varannan timme. Jag är 95 % säker på att det är en mild släng av barnens förkylning (som börjar vara förbi tack och lov), men ni vet, i dessa tider... 

Jag har sjukt dåligt samvete som inte var på skolan idag, samtidigt som jag skulle ha haft minst lika dåligt samvete för min aningen krassliga hals om jag hade varit där. Jag har dåligt samvete för att jag inte redan testat mig för corona, samtidigt som jag skulle känna mig utomordentligt fånig om jag skulle boka ett test på grund av ett enda pyttesymptom - när jag haft förkylda barn i huset i över en vecka, vilket gör att sambandet känns ganska uppenbart. Det GÅR bara inte att göra rätt just nu, utan på sin höjd minst fel. Det tycker jag just nu är det allra mest slitsamma - att hela tiden behöva avväga risker och fördelar för varje liten vardagsdetalj: vad man kan göra, ska göra, absolut inte ska göra. På sätt och vis var livet faktiskt mycket skönare i våras, när vi alla satt hemma och distansjobbade i våra bubblor. Ja, och så den biten att det knappt fanns corona i våra trakter då. Nu finns det minsann, men ändå ska samhället rulla vidare på ett helt annat sätt än då. Jag ser så oerhört mycket fram emot höstlovet när vi ska få stänga in oss i vår bubbla och ta LEDIGT från dessa eviga avvägningar!

För att väga upp allt detta oinspirerade och oinspirerande kan jag berätta att jag har upptäckt podden Mellan raderna med Jihde och Öhman. Så bra! Älskar att höra två intelligenta människor sitta och samtala om högt och lågt, BARA saker jag tycker är intressanta: böcker, samhälle, kultur och livet. Det har åtminstone inspirerat mig idag. 


Insåg just vilka rynkor jag uppvisar på bilden! Ser ju ut som en klassisk "haha, den här appen visar hur jag ser ut som åldring"-bild.... Vet inte om jag ska skylla rynkorna på coronahösten eller mina nyfyllda 40 år, men mest tror jag faktiskt det är höstluften.

onsdag 7 oktober 2020

Det nya normala

 

Så här ser det ut, det nya normala. I slutet av sommaren och början av hösten fanns det i princip ingen coronasmitta i nejden - visst fanns försiktigheten kvar i viss mån, men mest bara för sakens skull. Men den senaste veckan har det formligen exploderat i Vasa (den ort som just nu här näst värst spridning i landet!) och resten av regionen har förstås också påverkats. Smitta finns på flera ställen också här i vår närhet och det liknar ingenting vi såg i våras här i trakten. Sedan i fredags (min födelsedag!) gäller det nu att använda mask på allmänna platser som bibliotek och affärer. Ännu när vi handlade i lördags gick jag och tummade på min tygmask som låg i fickan - jag kände mig oerhört fånig som upplevde ett sådant motstånd mot att sätta på den, men samtidigt oerhört ansvarslös när jag såg de enda två personerna i affären med mask. Idag, fyra dagar senare, handlade jag igen på väg hem från jobbet och läget hade ändrat radikalt. Nu kände jag mig inte det minsta konstig med mask, utan däremot var det de ytterst lätträknade personerna utan mask som stack ut. Men samtidigt som det kändes mer normalt att använda munskydd än att låta bli slogs jag vid varje ny hylla av samma iskalla, surrealistiska känsla som när samhället stängde ner i mars. Overklighet och fullständig ovisshet inför vart det barkar. 

I skolvärlden krävs mask för både elever/studerande och personal på andra stadiet och uppåt, men än så länge inte i grundskolan. En del masker ser man i alla fall, både på elever och personal, men de är nog i minoritet. Själv testade jag för första gången idag att jobba med mask - inte hela tiden, men nog när jag kustodierade i aulan och när jag gick runt i klassen och hjälpte elever. Däremot använder jag än så länge ingen mask när jag talar inför klassen, utan istället klämmer jag in mig i hörnet bakom katedern, längst bort från eleverna - exakt så som man enligt all pedagogisk klokskap inte ska göra - och talar utan. Min röst är ganska mjuk och även om jag lärt mig att göra mig hörd även i röriga klassrum så känns det som en rejäl utmaning att höras tydligt inifrån ett munskydd, speciellt på engelska... 

I Vasa har alla skolor på andra stadiet och uppåt stängt för två veckor, men även här närmare har det förekommit exponering som gjort att skolor fått stänga. Jag gjorde en mental high-five med mig själv efter sjuornas engelskaprov idag - yes, om vi måste stänga så har vi i alla fall knutit ihop det här! Check. Förhoppningsvis får jag bocka av ett annat prov på min mentala lista efter morgondagen.

Tyvärr har de senaste dagarnas jätteökning sammanfallit med att vi haft förkylning i huset - nu har både Arvid och Edvin varit hemma från skolan i nästan en vecka. De senaste dagarna med väldigt milda symptom, men ändå - det hjälps inte, hemmasittande måste det bli. Tror inte jag tänkt tidigare på hur länge det ändå tar innan en höstförkylning ger sig! Det har gjort mig ganska nojig och det är nästan så jag känner mig ansvarslös som jobbat som vanligt de två senaste dagarna. För tänk om... har jag inte känt nåt i halsen ändå? Och varit lite tung i huvudet? Kan inte ens föreställa mig känslan om jag på det sättet skulle skapa kaos i hela skolan - eller tja, hela staden skulle det nog bli. Nice. Men när ska man egentligen låta testa förkylda barn då? Så trevligt låter det inte att man vill göra det i onödan när det högst sannolikt är en helt vanlig förkylning, men... Äh, allt man har att förhålla sig till i det nya normala. Jag är vilse. Och jag kan inte vara den enda.

(Sorry sorry. Det här blev framför allt ett dagboksinlägg för min egen skull - helt enkelt för att notera läget i oktober 2020. Må det vara ett avlägset, underligt minne snart.)

måndag 5 oktober 2020

Höstlista

Även om det redan har gått ganska långt in på hösten tänkte jag nappa på en höstlista jag såg på Come fly with me - vet dock inte riktigt vems den är från början och har dessutom satt till nån fråga jag såg i en annan höstlista. Tycker inte den här dagen i sig erbjuder så mycket intressant att fundera på förutom pandemier och elände, så då kan det passa bra med en lista. 

Förkylningen kom tillbaka och blev värre för Arvid och Edvin, så de har varit hemma från skolan båda två, och eftersom Edvin fortfarande inte blivit för gammal för det så stannade jag hemma med dem. Kanske de skulle ha klarat sig, men det hade blivit en lång dag utan vuxen till hands och jag tyckte det behövdes lite markservice. Dessutom måste jag medge att det har varit skönt av helt egoistiska skäl också, för har själv känt mig ruggig och illamående till och från hela dagen, så har varit skönt att inte behöva vara på topp inför en klass hela dagen. Kanske barnens baciller som tar sig nya uttryck... Blä. Nu önskar jag lite mer roligheter resten av veckan, tack! 


Känner du dig klar med sommaren?

Nej. Eller, så här en bit in i oktober börjar jag ju vänja mig vid tanken, men den här gången hade jag gärna hållit kvar sommaren. Ledigheten, lugnet på coronafronten och friheten i att gå in och ut som man vill utan att tänka på ytterkläder och gummistövlar... allt det kunde gärna ha fått fortsätta lite till, inte minst för att vinterhalvåret ser så ovisst ut den här gången! Men samtidigt kändes det verkligen som ett långt, avslappnande och väldigt skönt sommarlov, så det är väl bara girigt att önska mer.

Hur såg din höst ut för ett år sedan?

För exakt ett år sedan var jag i Tammerfors på en jätterolig miniweekend tillsammans med mina systrar och min svägerska. I två dagar åt vi gott, pratade, skrattade och njöt av Tammerfors och livet i största allmänhet. Och shoppade på Stockmanns galna dagar, hehe... Det var en jätterolig helg, så där vinner 2019 definitivt över 2020! Ser fram emot den dag det är möjligt att göra något sådant igen, skulle när som helst vara redo att hoppa på tåget igen. För ett år sedan skulle det nog ha känts extremt overkligt att tänka att den miniresan är otänkbar nu... Annars jobbade jag på som vanligt, planerade inför Erasmusresan till Madeira och kämpade med min hopplösa tå som hade ett sår som aldrig läkte och i stort sett satte stopp för alla skogspromenader halva hösten. På tåfronten vinner 2020 i alla fall!


Hur såg din höst ut för fem år sedan?

För fem år sedan levde vi småbarnsliv! Josef hade precis fyllt ett och hade kommit igång på småbarnsavdelningen på dagis, där han trivdes och mådde bra. Själv var jag alldeles ny på jobbet, men visste redan att jag skulle komma att trivas. Arvid och Edvin var inte heller stora, utan gick på tvåan respektive sista året på dagis... våra vardagar är på många sätt enklare nu, men det var också fint. Det var också den hösten jag var på Göteborgs bokmässa för första gången, och då hade jag med mig Josef och Matias som sällskap i Göteborg. 

Vad var bäst och sämst med sommaren?

Sämst: Pandemi i världen.

Bäst: Inte pandemin, men den sköna, vilsamma sommartillvaro vi fick på grund av den. Mitt sommarlov kändes längre och ledigare än det gjort sedan jag var barn! Bäst var att påta i trädgården, simma i hav och sandtag, gå i skogen och då och då sticka iväg på en liten utflykt till Vasa - eller ännu närmare. 


Vad är bäst och sämst med hösten?

För att inte bli tjatig tänker jag bortse från allt det pandemispecifika med hösten 2020 och svara mer allmänt. Det sämsta är att allt blir så vått. Så mycket otrevligare att hänga utomhus när det ligger som en fuktig filt över hela världen. Men ändå tycker jag om den här årstiden - för det är omöjligt att låta bli att bli glad av den klara luften och de fantastiska färgerna. Dessutom: födelsedagar, höstlov, nystart i skolan... 

Vad för kultur har du tänkt konsumera i höst?

Jag hade tänkt gå på teater! Jag var senast på teater i januari, när vi fick gå på Spelman på taket med åttorna på jobbet och det är väl inte katastroflänge sedan, men suget efter teater (eller allra helst musikal) är stort. Jag hade tänkt mig The Sound of Music på Vaasan Kaupunginteatteri och Ayn på Wasa teater, men med tanke på det här kommer det nog inte att bli av, åtminstone inte innan man ser vartåt det barkar. Kanske till vintern? 

Men för tillfället är jag väl hänvisad till bibliotek, Spotify och Netflix, vilket inte bör förringas. Tipsa mig gärna, både om läsbart, hörbart och sevärt! Jag kan börja tipsandet direkt, lyssnar nämligen just nu på Liza Marklunds Pärlfarmen som ljudbok, uppläst av Lo Kauppi. Jag hade inte särskilt höga förväntningar, men är helt fast och kan varmt rekommendera!


Vad blir ditt mest använda plagg i höst?

Äh, jag vet inte. Svarta stretchjeans är en väldigt rimlig gissning om vi ska se på statistiken för alla mina outfits de senaste åren... 

Kommer du att boka en utlandsresa i höst?

Nej. Vad mer kan jag tillägga just nu? 

Vad är dina mål i höst och vad ser du fram emot?

Ja, vad ser jag fram emot? Mycket av det jag har sett fram emot i höst har redan skalats bort eller skjutits upp. Jag tänker mer att nu är vår uppgift att få vardagen att rulla så bra som möjligt på alla fronter; balansera mellan försiktighet och normalitet och helt enkelt se till att njuta så mycket som möjligt av livet under de omständigheter vi har. Det är så lätt att fastna i orosmolnen nu, men samtidigt känns det viktigare än någonsin att urskilja det som verkligen gör en glad. Min förhoppning inför hösten är att den galopperande smittökningen vi har här i regionen ska hejda sig och att vi ska få fortsätta med våra vardagar i skolan så länge som möjligt och så säkert som möjligt. Det, vackert väder, god hälsa och mycket höstlöv. Tack på förhand.

söndag 4 oktober 2020

Födelsedag


Nej, det blev ju varken höstlov vid Medelhavet eller en livsnjutarhelg i Stockholm detta 40-årsfirande. Istället hade vi i mycket liten skala tänkt bjuda min familj på picknick vid Fäboda, men det blev inte heller av eftersom Edvin åkte på förkylning och feber i slutet av veckan - och även om han började vara ganska bra i skick redan på fredag eftermiddag/kväll så kändes det i nuläget inte riktigt lägligt att umgås med folk med förkylning i huset. Så festligheterna blev i stort sett - ingenting. 

Det fina med dagen var att jag ju faktiskt råkade vara helt ledig - och jag gav mig dessutom ledigt och struntade blankt i prov som borde konstrueras och lektioner som borde planeras inför den här veckan. Att jag hade sällskap av mer eller mindre förkylda Arvid och Edvin, båda hemma från skolan i fredags, var en extra guldkant på dagen! Det var mysigt. En höjdpunkt var att pappa kom in med en jättefin höstbukett efter att ha varit på stadsärenden! Sedan fick jag också en kompost av min familj - fast när vi öppnade plasten visade det sig vara en utomhustoalett istället... haha! Modellen såg nästan identisk ut, så det hade blivit fel när den lastades på bilkärran. Tror ändå en kompost blir till större glädje här, så vi fick den bytt dagen efter. 

Men jag kan inte förneka att när kvällen kom kände jag mig ändå ganska besviken. Dagen hade varit trevlig och ungefär som jag hade trott kvällen innan att den skulle bli, men ändå... den blev inte heller mer än jag trott. Städning och fredagstacos. Att skjuta upp firandet till någon annan helg blir nog inte av, för hösten är fulltecknad av barnkalas i vår släkt, så då känns ett vuxenkalas mindre viktigt. Och som coronaläget ser ut just nu så... tja. Allting, inklusive världsläget (eller framför allt världsläget), gjorde nog att jag avslutade min 40-årsdag ganska deppigt. Nya tag till 41 kanske?

Att det just på min födelsedag också gick ut en stark rekommendation om munskydd på allmänna platser i vårt sjukvårdsdistrikt, som nu är i accelerationsfasen, förhöjde inte heller feststämningen nämnvärt. Från och med imorgon måste Matias, som jobbar på yrkesskola, använda munskydd på jobbet - och se till att hans elever gör samma sak. Än så länge gäller det inte grundskolorna, men med den här farten är det kanske en tidsfråga? Är glad för varje dag vi får vara kvar inom skolans väggar nu!

Idag hade i alla fall förkylningarna gett med sig och vi kunde fira en blivande nioårig systerson - i skogen, som sig bör i dessa tider! Skog, familj och underbart oktoberväder. Sånt behöver vi detta nådens år 2020.


lördag 3 oktober 2020

Greetings from Budapest

Hörde jag någon nämna att det skulle vara så hemskt roligt att se något annat än den egna vrån? Det passar ju alldeles utmärkt, för jag tänkte nämligen ta er med på en dagstur i Budapest! Välkomna - till ett regnmysigt Budapest i en värld innan någon vanlig människa visste vad Covid-19, incidens och r-tal betydde. Det är maj 2019 och det är vår andra Erasmusdag i Ungern. Dagen innan hade vi hunnit med lite sightseeing på egen hand med vårt lilla finländska team, men nu var det dags att sammanstråla med de andra. Våra värdar hade ordnat så att vi alla plockades upp med buss på morgonen och så fick vi besöka några av Budapests highlights tillsammans med de andra grupperna innan vi körde iväg till Tiszafüred, som var vårt egentligen mål för resan. Tyvärr var det lika regnigt som det hade varit sommarvackert dagen innan, men det var en väldigt trevlig dag ändå!

Efter att de olika teamen hade plockats upp på sina respektive håll fortsatte vi till Hjältarnas torg, eller Hősok tere, där vi försökte vänta ut regnet i bussen ett tag. Det gick inte så bra, så vi struntade i det och gick ut i duggregnet. Torget är minst sagt patriotiskt och stoltserar med monument över de sju magyariska stammar som grundade Ungern och ett helt gäng statsmän som "gjort enastående saker för Ungern". Undrar hur mycket den nuvarande ledaren skulle vilja stå staty där..?


Intill Hjältarnas torg ligger en stadspark och Vajdahunyad Castle. Det är ett riktigt Disneyslott - som faktiskt inte heller är helt autentiskt. Det byggdes nämligen upp till en utställning 1896, när Ungern firade sitt 1000-årsjubileum (!). Ungern har förstås inte varit självständigt under hela det millenniet, men rötterna räknas ända tillbaka till 800-talet, när magyariska folk vandrade till området från trakterna kring Ural och slog sig ner. Slottet Vajdahunyad planerades så att det skulle representera byggnadsstilar från olika delar av Ungern och från olika perioder i Ungerns historia. Ursprungligen skulle det inte ens bli någonting permanent av det hela, utan det byggdes i trä och kartong. Eftersom det blev så omtyckt byggdes det senare om i lite mer beständiga material... Tur det! Det kändes lite som att gå runt i ett komplex av sagoslott... jag tyckte om det! 


Den läskiga statyn må föra tankarna till de ansiktslösa ryttarna i Sagan om ringen, men den är faktiskt inte tänkt att vara fullt så kuslig. Eller vad vet jag. Den ska i alla fall föreställa den anonyme historieskrivaren, om jag minns rätt upphovsmannen till de första historiska dokumenten om Ungerns historia? Jag kan ha fel, det är ändå långt över ett år sedan jag fick det berättat för mig, men en anonym historieskrivare är han i alla fall. 


Det är helt gratis att besöka slottsområdet, men vi betalade också en euro eller två för att få gå upp i tornet (och använda toaletterna) och det var det helt värt. Fin utsikt över parken och slottsområdet! Så roligt att samtidigt försöka hinna prata ikapp lite med de andra lärarna jag hade träffat på Irland och hållit livlig kontakt med sedan dess! Mellan träffarna på Irland och i Ungern hade det ju också varit en mobilitet i Turkiet, men då var det två kollegor till mig som reste. Om världen någonsin blir normal hoppas jag verkligen på att kunna besöka Trabzon inom vårt nya projekt om nåt år... Men det känns nästan som om jag hade varit med redan i mars 2019, så intensivt följde jag med på avstånd! 


Så småningom drog vi oss tillbaka till bussen och körde genom staden till ett annat av Budapests mest kända landmärken, nämligen Halászbástya eller Fisherman's Bastion. Det är en av de allra, allra mest populära turistattraktionerna i Budapest och därmed kanske något som bäst ses tidigt på morgonen eller sent på kvällen - alternativt när regnet öser ner. Kring lunchtid en solig söndag i maj var det i alla fall packat med turister, vilket ju sällan är ett vinnande koncept... men jag kan väl inte klaga, som själv kom dit med en buss full av storögda, utrikiska besökare! Vacker som en dag är den i alla fall, bastionen. Budapest måste vara drömstaden för den som vill ha Disneyslott utan Disney.


Att platsen är populär undrar jag inte över - förutom att den är bildskön i sig och är en del av Buda Castle District ligger den dessutom uppe på en kulle, med slående utsikt över Donau och Pest på andra sidan. Budapest består ju av Buda, där vi befinner oss som bäst, och Pest på andra sidan floden. På Pest-sidan finns stadens egentlige centrum, om vi ser till kultur och shopping, och där inledde vi också dagen med Hjältarnas torg och Vajdahunyad Castle. På tal om geografi, får jag erkänna något jag kan tycka är lite pinsamt så här efteråt? Överallt när jag hade läst om Budapest på förhand på engelska hade jag läst om Danube River, men det var först efteråt som jag insåg att Danube är samma sak som Donau... Europas näst längsta flod har man ju hört talas om jo. Men tydligen aldrig kopplat att den rinner genom Budapest! På ungerska heter floden Duna, men det hjälpte mig inte heller. 


Igen, det blir kanske lite människofattiga bilder eftersom mitt resesällskap inte är tillfrågat om att vara med på bild... Budapest får stå för sig själv den här gången! Vi hade lite fritid vid och i närheten av Fisherman's Bastion och medan vissa andra lärare hade lovat sina elever glass tyckte vi istället det verkade roligast att haka på the locals - nämligen våra ungerska värdar. Tillsammans med dem vandrade vi iväg mot själva slottet. På vägen hittade vi den här lilla armén som var ute och marscherade. Vet inte vem de var eller vilket fort de hade tänkt inta, men så värst krigslystna verkade de inte vara.  


Våra värdar under den här träffen var Édit och Péter, ett gift par som är kolleger på samma skola. De hade båda två varit på kick-offen på Irland ett halvår tidigare och det var så roligt att träffas igen! Péter är koordinator för den ungerska skolans Erasmusprojekt och allas vår Erasmusmentor. Han har styrt upp otaliga projekt, är en evig optimist och sedan vi började samarbeta har jag lärt mig så oerhört mycket om Erasmus och internationellt samarbete av honom. Kudos!


Nu när det är ytterst osäkert om det alls blir någon svarsvisit till Finland inom det här projektet (det måste i så fall ske allra senast före 31.8.2021...) är en av de saker som gör mig allra mest sorgsen att vi inte får en chans att ge tillbaka lite av all den värme och gästfrihet som de andra ländernas koordinatorer har tagit emot oss med. Alla de resor vi har varit på har varit så fint planerade och värdarna har lagt ner själ och hjärta i planeringen. Det gjorde visserligen vi också i vintras, men vi hann ju inte mer än skicka det minutiöst genomtänkta programmet till våra tilltänkta gäster innan det hela ställdes in... Nu hoppas vi på ett mirakel till våren, annars får vi ha tålamod och vänta tills vi kan ta emot besökare inom ramarna för vårt nya projekt. 


Det finns en liten bergsbana som går upp till slottsområdet också. Köerna lär vara långa och det är egentligen inte så långt att gå upp för egen maskin, men gullig är den! Och med en spektakulär utsikt förstås.


Så småningom var det dags att dra oss tillbaka mot bussen och köra iväg mot vår destination, nämligen småstaden Tiszafüred vid stranden av sjön Tisza. Väl framme installerade vi oss på hotellet och blev sedan bjudna på middag på hotellets restaurang. Bilden nedanför är från min balkong, men den är egentligen fusk, för det var redan mörkt när vi kom fram och bilden är från morgonen efter. ;) Den dagen var det dags för vårt egentliga ärende på den ungerska slätten, nämligen att hälsa på i vår vänskola! Det återkommer vi till!


torsdag 1 oktober 2020

40-årsafton

 


Jaha, så kom den då. Min sista kväll som 30-something. Imorgon fyller jag 40 och jag börjar väl förlika mig med tanken. Jag kanske inte tycker om den, men jag kan tänka mig med att försonas med den. Hela det här året har liksom öst på lite extra allt för att helt säkert få till stånd en mitt i livet-kris - eller vad sägs om att mitt äldsta barn blir tonåring och mitt yngsta barn börjar förskolan? Att jag börjar förlika mig med tanken på att småbarnstiden är över och vi kliver in i en ny era nu. Att mina skrynklor och dubbelhakor inte bara är något som en osmickrande bildvinkel råkat åstadkomma, utan något som är påtagligt närvarande varje gång jag ser mig i spegeln. Att hela vår jord har snubblat in i en världsomspännande livskris som säkert kommer att skaka om åtminstone vissa aspekter av vårt samhälle i grunden. Ja, att fylla 40 år borde ju kännas som en bisak i det sammanhanget, men det känns ändå som en markering, ett farväl till ett kapitel. 

Samtidigt kan jag också se fördelarna med att ha levt just 40 år här på jorden. Jag är så mycket mer självsäker än när jag var 20 och så mycket mer socialt kompetent än när jag var 15. Jag har så mycket mer frihet än när jag var 30 och så mycket mer yrkeskompetens än när jag var 35. Jag vet vilken frisyr jag gillar och jag vet att min åsikt inte automatiskt är dummare än andras. Dessutom märker jag att jag börjar ha en viss pondus, trots allt. När jag kommer in till en ny klass på jobbet upplever jag att jag inte behöver testas lika mycket längre - och när jag testas så har jag mer att sätta emot än när jag själv var alldeles ny.

Och allt jag är tacksam för! Även när jag är trött och sliten och stressad och orolig vet jag om allt jag har att vara tacksam för. Tänk att jag har de här tre älskade barnen! Tänk att jag är gift med någon jag trivs med och som tar det med jämnmod när mina sämsta sidor kommer fram. Alla mina syskon! Hela min familj! Nästan varje dag tänker jag på att jag är tacksam för huset vi bor i och naturen omkring oss. Jag gillar mitt jobb och är stolt över mitt yrke! Det är inte alla förunnat. Jag har blivit bättre på det jag gör år för år, men ser samtidigt hur mycket det ännu finns att bli bättre på. Aldrig kommer jag att bli färdig. Min kropp är frisk och bär mig. Jag har fått resa, lära känna människor, jag har en skattkista av minnen och fotografier. 

Nej, det är inte alls illa att gå in i mina 40-something med det här utgångspunkt. Det är det inte. 


söndag 27 september 2020

En sorts höst


Som jag hade önskat mig en normal höst. Som jag hade önskat mig att Covid-19 bara var ett övergående fenomen på några månader. Som jag hade önskat att vi skulle se tillbaka på våren med förskräckelse och lugna oss med att den är över nu, faran. Att det inte blev så var väl knappast någon överraskning - redan i våras var det ju många som flaggade för den andra vågen som högst sannolikt skulle komma i höst. Men hoppas kunde man ju, de kanske hade fel..?

Ännu för några veckor sedan kändes det fortfarande som att vi här i Österbotten trots allt levde skyddade i vår relativt normala lilla bubbla - eller egentligen, hela Finland! Det känns inte alls som länge sedan Finland hade 20-30 nya fall per dag, nu är det uppe i 90-100. Om jag inte helt tar fel motsvarar siffrorna de vi hade i april, men då testas förstås mångdubbelt fler nu. Oroväckande är det ändå, inte minst eftersom hela samhället är så öppet och normalt nu i jämförelse med i våras. Kan inte låta bli att känna igen orosklimpen i magen från i våras - hur kommer det här att utveckla sig? Var kommer vi att landa, och om hur länge? Två årskurser i en skola i grannstaden är i karantän fram till höstlovet efter en massexponering och det känns väl mest som en tidsfråga innan det händer i fler skolor häromkring. Glad är jag ändå så länge vi får vara i skolorna tillsammans med våra elever!


Samtidigt, det kunde vara så mycket värre. De flesta årskurser i vår turkiska vänskola har t.ex. inte varit i skolan sedan början av mars och situationen där blir bara värre... Ska jag genomleva en pandemi gör jag det gärna i det här hörnet av världen! Dessutom är jag så oerhört glad för de lugna månader vi haft större delen av sommaren och nästan ända fram tills nu - tänk att få ta sommarlov från corona-oron! Det gjorde gott. Kommer dessutom på mig själv att gång på gång mentalt bocka av olika saker som kunnat genomföras normalt - japp, skolstarten har vi fått vara med om utan att hittills missa en enda dag i vår familj. Yes, Arvid har tagit årets skolfoto och snart Edvin och Josef också! Så fint, Edvin fick sina tre gånger simundervisning med skolan. Josef fick fira sin födelsedag utan coronahinder! Och så vidare... Det är kanske lite fatalistiskt, men hellre att jag gottar mig åt det som gått bra än fokuserar på allt som kanske får stopp senare i höst. 

En annan efterlängtad grej vi gjort är att gå till simhallen tillsammans med två av barnens kusiner och en av mina kusiner (den av kusinerna som är mer jämnårig med mina barn än med mig...) Idag alltså. Det har varit utlovat sedan ett par veckor tillbaka, så det skulle ha krävts en force majeure minst för att backa på det löftet... Det var faktiskt jätteroligt! Och så enkelt jämfört med förr - trots att vi hade en hel flock med sex upprymda barn på tre vuxna... I vanliga fall skulle vi omedelbart ha slagit fast att det här ska vi göra om så snart som möjligt. Nu hummade vi lite ödmjukt och hoppades bara att det ska vara möjligt att göra om... förr eller senare!


Att träffa kusinerna i Sverige känns dock minst lika långt borta som det gjorde i våras. Men svärfar lyckades faktiskt med en liten kupp - han var på ruskaresa i Äkäslompolo förra helgen, och när jag ringde honom om ett helt annat ärende nämnde han att eftersom gränserna nu var öppna tänkte han göra en avstickare till Norrfjärden på väg hem... så gjorde han, och fick två värdefulla dygn med barnbarnen där. Samma dag som han anlände kom nyheten om att läget har försämrats så pass att gränsrestriktionerna återinförs från och med måndag (imorgon). Det var inte mycket mer än en vecka med fritt resande, men under den tiden hann han alltså faktiskt med ett besök! Lite förskräckt följde vi med hans resa på avstånd, men egentligen - eftersom han ändå var ute på vift längs vägarna var det knappast särskilt mycket mer riskabelt att köra en bit över gränsen och bo hemma hos familjen i två nätter... så det är väl bara att vara nöjda och glada för att besöket blev av, för vem vet när det kan bli nästa gång!


Själv fyller jag 40 om en vecka och har fått justera mina planer några snäpp. Något stort kalas ville jag ändå inte ha, men för ett år sedan var jag övertygad om att jag skulle fira födelsedagen med ett höstlov någonstans vid Medelhavet. Den enda present jag ville ha av Matias var en treat yo'self-weekend i Stockholm med exakt samma upplägg som den jag ordnade för oss när han fyllde 40 ifjol. Det blev som det blev med bäggedera... ett tankefrö för framtiden, men inget annat. När jag fyller 50 ska vi väl ändå ha det här viruset ur världen? Vi sänkte ribban till att kanske fira med teater i Vasa, men i ärlighetens namn gick luften lite ur det också, med stigande coronasiffror även här. Visserligen lär teatrarna ha ordnat med rigorösa arrangemang för att kunna ta in publik säkert, men vi får se... kanske landar det på ett paket Ben & Jerry's och Netflix i soffan.


Bilderna är hur som helst från Fäboda i fredags. Jag passade på att sticka iväg dit på en promenad alldeles ensam på min undervisningsfria förmiddag i fredags - underbart väder! Är glad över att jag gav mig själv en spark i baken, men lite besviken över att inte ha någon klon som jobbade undan på min att göra-lista under tiden...