Huvudstäder

Alla vet väl vad Mia gör när hon vill prokrastinera? Hugger på första bästa blogglista som kommer i hennes väg! Här har jag nu suttit i ett par timmar och förberett jobbveckan som är på kommande och hej hopp - just när inspirationen började tryta så hittade jag den perfekta pausunderhållningen på Marias memoarer. En lista om huvudstäder jag besökt - och inte besökt. Här kommer den!

Stockholm i mitt hjärta - den huvudstad där jag spenderat mest tid och den jag alltid vill återkomma till.

Huvudstäder jag har besökt

Helsingfors, Finland

Stockholm, Sverige

Oslo, Norge

Köpenhamn, Danmark

Tallinn, Estland

Budapest, Ungern

Prag, Tjeckien

Rom, Italien

Vatikanstaten, Vatikanstaten

Paris, Frankrike

Amsterdam, Nederländerna

London, Storbritannien

Dublin, Irland

Lissabon, Portugal

Rom, den eviga staden. Där har vi mycket osett!

Av de här var jag mest tveksam till att sätta upp Oslo på listan. Visserligen har jag varit där, men det var bara en dag eller två på genomresa på en körresa i tonåren. Jag minns att vi var till Vigelandsparken och såg statyer, men kan verkligen inte påstå att jag har något tydligt minne av staden. Jag skulle definitivt känna mig som en förstagångsbesökare om jag reste dit nu!

Lissabon fick visserligen en ytterst snabb visit på tre timmar, men det vägs upp av att det var så nyligen - för drygt två månader sedan - att det fortfarande är färskt i minnet.

Den huvudstad där jag känner mig mest hemma är Stockholm, givetvis. På andra plats kommer vår egen huvudstad, men sedan blir det lite knepigare. Tredjeplatsen får nog ändå gå till London, som jag har besökt flera gånger, men samtidigt är det en så massiv stad att det känns som om det skulle krävas minst lika många besök till innan jag kan börja känna mig hemma där. 

En huvudstad har jag faktiskt också i planerna för 2020, nämligen Polens huvudstad Warszawa! I maj är det dags för den avslutande träffen för vårt pågående Erasmusprojekt och det är vår vänskola i Ostrów Wielkopolski som står värd. Därför är det förstås den staden som är huvudmålet för resan, men planen är att börja med två dagar i Warszawa tillsammans med resten av Erasmusgänget. Warszawa är kanske inte en huvudstad jag själv skulle ha kommit på att resa till, men det är just det som är tjusningen med det här projektet - det leder en på oväntade upptäcktsfärder! Ska bli hemskt intressant att uppleva Polen tillsammans med våra polska vänner i några dagar. 

Älska eller hata London? Jag lutar mer mot älska, men det är ingen enkel stad att få grepp om.

Huvudstäder jag missat trots att jag besökt landet

Berlin, Tyskland

Madrid, Spanien

Wien, Österrike

Washington DC, USA

Canberra, Australien 

Jag rodnade nästan när jag insåg hur nära jag var att skriva upp Sydney på den första listan... jag VET ju, men ändå! 

Av de här är det Berlin som legat närmast till att få ett besök - nån rastlös vårvinter för många år sedan minns jag att jag hade fått för mig att det skulle vara lite härligt att bo i Berlin en månad eller så. Det blev aldrig av och nu har Berlin nästan fallit i glömska i min värld... men man vet aldrig, kanske vaknar drömmen igen en vacker dag! Matias var i alla fall dit med sin bror för ett par år sedan för att gå på U2-konsert, så då fick jag uppleva staden lite i andra hand. 

Till Madrid har jag aldrig varit, men till flera andra fina platser i Spanien. Här vid Castillo de Santa Bárbara i Alicante för tre år sedan!

Semihuvudstäder

Jag tolkar det här som huvudstäder för delstater eller mer eller mindre autonoma områden. Kände att jag inte har avgränsningen riktigt klar för mig själv ens, men... listan blev så här:

Mariehamn, Åland, Finland

Edinburgh, Skottland, Storbritannien

Funchal, Madeira, Portugal

Barcelona, Katalonien, Spanien

Atlanta, Georgia, USA

Darwin, Northern Territory, Australien,

Sydney, New South Wales, Australien

Brisbane, Queensland, Australien

Sydney Harbour, 2003. Those were the days!

Några huvudstäder jag vill besöka
Eller med andra ord - "drömma kostar ingenting"!

Ottawa, Kanada - Helt klart den huvudstad som dyker upp först i tankarna! Jag har ju lärt känna mina släktingar i Ottawa nu och vill verkligen hälsa på nån gång. Men först kanske barnen borde bli lite större så de får så mycket som möjligt ut av resan?

Belfast, Nordirland
och
Cardiff, Wales - anglofil som jag är vill jag naturligtvis se mer av de brittiska öarna!

Kiev, Ukraina - Ja, jag har fått för mig att Kiev skulle vara en väldigt fin stad att se. Vem vet, en vacker dag kanske?

Tokyo, Japan - Men ska jag vara riktigt ärlig är det kanske övriga Japan som verkar minst lika lockande som just huvudstaden.

Nu stör det mig mest av allt att inte få skriva upp New York nånstans. Tänk att det stora äpplet inte ens är delstatshuvudstad! Bara för det måste jag avsluta med en bild därifrån:

NYC - en av de största och mest storartade städer jag upplevt, men ingen huvudstad. Inte ens lite. 

Machico och Caniçal

(Fortsättning från föregående inlägg...)

Ner mot kusten och solen igen! Bussen kringlade sig ner mot lägre höjder och vi kom ut till Machico, en stad på Madeiras östra sida. Kortaste vägen är Machico faktiskt bara 17 km från Funchal fast vi hade varit ute på vägarna halva dagen innan vi kom fram... Här fanns det tid för lunch och bad - eller ska vi kanske säga lunch eller bad... Vi långsamma lärare stod och funderade på om man ska eller inte ska och kom till sist fram till att vi nog borde äta först och sen se om vi hinner i vattnet. När vi väl hade bestämt oss var två av våra kids redan nere i vattnet för länge sen. Haha! Vi som var torra gick till en uteservering i närheten och slog oss ner med en rejäl lunch istället. I efterskott kan jag tycka att det var lite synd att det inte blev något dopp, men just då kändes det viktigare med mat och vila. Riktigt skönt att sitta med vår lilla grupp och snacka bort en långlunch! 

Naturligt har Madeira mest stenstränder och en del lavastränder med svart sand, men det finns ett par med importerad sand. En av dem är i Machico, och jag kan inte förneka att det såg väldigt lockande ut med lite strandliv! November och allt. 

Vårt nästa stopp var en liten bit därifrån, på valmuseet i Caniçal, Valar har länge varit en viktig näring på Madeira och museet berättar framför allt om valfångstens historia på Madeira, men också om livet under ytan. Först fick vi en kort lektion av museets pedagoger som dels berättade om ekosystem i havet, dels lät eleverna testa vad som händer när olja blandas (eller inte blandas) med vatten. Helt bra lektion! Men lite förvånad var jag över att museipedagogen inte pratade engelska utan hade en kollega att översätta... I och för sig helt kul att lyssna på portugisiskan. Så vackert språk!

Själva museet var också jättefint och det var riktigt intressant att läsa både om människorna på fiskebåtarna och alla varelser under ytan. Tyvärr blev det lite ruschat eftersom vi var efter i tidtabellen, tror vi hade kommit till museet en timme senare än planerat... Överlag var det nog så med mycket vi gjorde, vi fick en snabbtitt och vallades sedan vidare. Programmet var minst sagt kompakt: Skulle man sprida ut det vi gjorde på våra fyra planerade dagar över en tiodagarssemester och göra allt i lugn och ro tror jag det skulle bli ett riktigt behagligt tempo! Mmmm... det skulle jag inte ha något emot att göra, faktiskt. Inte alls. 

Precis som vid Sao Vicente ett par dagar tidigare slogs jag av tanken på hur annorlunda landskapet såg ut på den här delen av ön - kargt och vindpinat. Om jag hade kommit att tänka på Island där, tänkte jag här att det måste vara så här det ser ut nånstans på Shetlandsöarna eller kanske Färöarna... Inte vet jag, men någonstans betydligt nordligare än Madeira! Så oerhört vackert. 

Vinden friskade i och regnmolnen som hade blött ner oss uppe i bergen kom seglande - och jag kände en viss sympati med fiskarna vi just hade hört och läst om inne på museet... Det var nog ett hårt liv!

Tillbaka i Funchal var det dags för kvällens middag, den här gången på en enklare kvarterskrog bara ett stenkast från hotellet. Vi koordinatorer satte oss i den ena bordsänden och passade på att ha ännu ett snabbt och effektivt planeringsmöte i väntan på maten... De här människorna, det är en sån förmån att jobba med dem! 

Oväntat regn och fantastiska berg (en tisdag på Madeira)

Världens onödigaste väder om ni frågar mig? Plus två och regn, med ett tunt och förrädiskt istäcke på vägarna som enda vintertecknet. Alltså EXAKT VAD VI HAFT SEN NOVEMBER! (Med några undantag.) Hörde på radion att vi fortfarande har termisk höst - och att det inte är helt osannolikt att den fortsätter tills våren tar vid. Vintern kan alltså vara inställd i år. Blir så oerhört nedslagen av det - ge mig köldknäppar och stormar, det kan jag ta, men den här massiva gråheten äter på riktigt upp mig inifrån. 

För att pigga upp mig tänkte jag skriva ett vykort från Madeira - men lät nästan bli när jag tänkte på flygutsläppen vår grupp förorsakade på vägen dit. Men samtidigt är jag helt övertygad om att det är större strukturer än privatpersoners skuldkänslor som måste förändras för att rädda vår planet (och rädda oss från skitvintrar som den här) - till exempel som den för en gångs skull goda nyheten om att uppvärmningen med stenkol är på kraftigt nedåtgående även i stora kolländer som Tyskland. Tror starkt på att det är nya innovationer av idealistiska forskare som kommer att rädda vår jord. Men det är svårt - skulle liksom vara enklare att ta ställning om jag personligen avskydde att resa,  cyklade till jobbet och aldrig köpte nyproducerade kläder. Känns nästan som att man först leva ett fläckfritt liv själv för att sedan kunna kräva större förändringar - och det tror jag tystar rätt många idag. 

Tja, det här resonemanget gjorde kanske inte så mycket för att muntra upp mig..?

Nu tycker jag vi fortsätter med något som jag vet kommer att göra det - nämligen det där vykortet! Det är tisdag, början av november och mitt i vårt Erasmusbesök på Madeira. Det är dags för en ny utflykt, den här gången först upp i bergen och sedan över till Machico, en mindre stad på nordöstra sidan av ön. Vår värd Alexandra hade gång på gång påmint oss om att vädret uppe i bergen är kallare och regnigare än nere i Funchal, men vi finländare tittade ut genom fönstret, såg ännu en perfekt, solig dag och tänkte väl lite roat att det knappast är kallt med finländska mått... så shortsen åkte på och jackan lämnade på hotellrummet, som alla andra dagar. 

Men när vi snirklade oss uppför de vindlande, halsbrytande vägarna insåg vi att det inte bara var tomt prat - vi lämnade +20 grader och strålande sol bakom oss och körde upp i dimma och ett allt kraftigare regn. När det var dags för vårt första stopp vid Pico do Arieiro, Madeiras tredje högsta punkt (den högsta kan bara nås till fots). Den är berömd för sin mäktiga utsikt och på helt klara dagar lär det till och med gå att se över till grannön Porto Santo. Tja, det här är vad vi såg:

Haha! Nästan komiskt ändå. Bara för sakens skull gick jag upp på den lilla kullen där det lär vara så vackert, men jag såg knappt förbi staketet. Desto viktigare på det här stoppet var att jag köpte en regnjacka i souvenirbutiken - vi skulle nämligen ha möjlighet att gå en kort levadavandring lite senare och den ville jag definitivt inte missa bara på grund av fel klädsel. 

(Men! Nån gång i livet hoppas jag ha möjlighet att komma tillbaka i vackrare väder och med rätt utrustning för att kunna gå leden till Pico Ruivo, den som brukar omnämnas som Madeiras vackraste. Den verkar livsfarlig, men sagolik. Se här bara!)

Vi körde vidare mot Ribeiro Frio, en liten bergsby som på somrarna lär vara livligt trafikerad av turister eftersom många vandringsleder utgår härifrån. En regnig dag i november var det dock inte så värst trångt. Någon funderade att vi kanske skulle skippa levadavandringen på grund av regnet - och jag såg samma bestörtning i ögonen på mina två friluftsintresserade elever som säkert fanns i mina egna. Att få gå i bergen hade vi ju sett fram emot hur länge som helst! Till alla lycka tyckte inte Alexandra, som också jobbat som levadaguide, att det var något hinder, så medan största delen av gruppen parkerade på ett café med rykande varma muggar varm choklad så var vi några som gick den korta vandringen till Balcões, en annan plats som är berömd för sin utsikt. Det var jag och mina två elever, Alexandra, den irländska läraren Noirín och ett gäng madeiranska elever som gick iväg. Riktigt kul att gå iväg en lite mindre grupp för en gångs skull och hinna umgås i lugn och ro!

Alla mina bilder är fläckiga av regndroppar på linsen och bergen var insvepta i tjocka moln - men vi såg tillräckligt för att förstå hur det kan se ut en solig dag! Trots regnet njöt jag av varje steg, underbart att vara ute i bergen, sträcka på benen och andas djupt. Det var inte kallare än att det gick bra att gå med shorts, men jag var tacksam för min nya regnjacka så jag inte behövde vara våt resten av dagen! Faktum är att jag trivdes riktigt bra i det här vädret - efter alla våra sommarresor till Arjeplog känns det riktigt hemtamt att vandra i regn...

Balcões lär också vara något av ett fågelskådarparadis och det märktes nog att fåglarna där är vana med folk - de förväntade sig helt klart att matas... De här söta knubbisarna heter Bis-Bis på portugisiska, vilket jag tyckte var väldigt gulligt! Madeirakungsfågel heter den på svenska. 

En annan spännande grej vi hittade var kastanjer. Rostade kastanjer är ju ett klassiskt hösttecken här och där, men förstås inte hemma hos oss. Smakade också rostade kastanjer senare, men kan inte påstå att jag tyckte det var särskilt gott. Fina är de i alla fall - vid ett snabbt ögonkast blir man osäker på om det är en växt eller ett litet djur. En pytteliten igelkott kanske..?

Det var en kort vandring - 1,5 km till utsiktsplatsen och samma väg tillbaka, men jag hade inte haft något emot att fortsätta resten av dagen! Men visst förstod vi ju att de som stannat på caféet kanske började bli klara med sitt fika så småningom... Det här var en väldigt enkel och trygg levadavandring,  med en bred stig som det till och med hade funkat att gå med barnvagn på. Så är den också en av de mest populära levadalederna på Madeira och förmodligen ganska packad med folk under sommarhalvåret. Nu såg vi nästan ingen annan där, vilket passade mig perfekt! 

Alexandra berättade också om andra sorters levador, där det gäller att hålla tungan rätt i mun om man inte vill halka ner i ett bråddjup... Levador är alltså bevattningskanaler som för vatten från västra och nordvästra Madeira ner till den torrare delen av ön. De började byggas på femtonhundratalet, men är till nytta ännu idag, vilket är ganska fascinerande! 

Väl framme, regnblöta men glada, mötte vi upp resten av gruppen och bänkade oss i bussarna igen. Nu skulle vi köra ut mot östkusten och solen - det tar vi i nästa inlägg!

Vänja sig vid vardag

Det känns som att det här jullovet har varit en evighet långt och samtidigt alldeles för kort. Det känns å ena sidan riktigt roligt att börja planera lektioner och specialprogram för vårterminen, men å andra sidan får jag lite panik för att jag inte vet hur jag ska kunna vänja mig av vid att sova på morgnarna och vara ute i dagsljus. Att jag ska ställa väckarklockan på halv sju (!!!) imorgon för att sedan komma hem tidigast vid halv fem-tiden låter som science fiction. Vi får se, vi får se! Ikväll ska jag i alla fall försöka komma mig i säng duktigt. Avsluta det här inlägget, ta en dusch och lite nattmat på det bara så blir det nog bra det här. 

Vi har i alla fall avslutat med en riktigt skön trettondagshelg. Den blev visserligen ännu lugnare än vi tänkt eftersom vi hållit oss i karantän efter Josefs magsjuka på lördagsförmiddagen, men han har mått bra och än så länge verkar det lovande med oss andra också. Det värsta var ju nästan tajmingen... I säkert ett halvår har vi pratat om att kusinerna Joar och Leander ska komma hit och sova över och i fredags blev det äntligen dags. Det började på topp - vi gick på bio och var rörande eniga om att Frozen 2 var en prima film. (Strunta i kritikerna, gå och se den även utan minderåriga förkläden!) Sedan fortsatte vi med tortillas och en massa lek. Natten gick också finfint trots att det blåste så det bara dundrade om vårt plåttak. Men på morgonen var Josef blek och trött och... ja, det visade sig att det inte bara var trötthet efter den vilda kvällen före. Blev lite snopen avslutning på övernattningen med tidigare hämtning... och sen fick vi höra att Leander också blivit sjuk på kvällen. Typiskt, typiskt. Men förutom det var det en höjdare, så vi får försöka igen och hoppas på bättre tur med hälsan! 

Och jag kan inte påstå att söndag-måndag varit sämre för det! Vi struntade i att träffa folk och har istället varit ute i dagsljus, spelat brädspel och chillat. (Och avstyrt en massa konflikter mellan de två yngsta i familjen - precis som resten av jullovet... Oh well.) Dagens bästa var nog när Arvid föreslog att vi skulle gå på skogspromenad i förmiddags, samma runda som igår. Jag tindrade förstås med ögonen och drog fram ytterkläderna snabbt som blixten... Ska verkligen försöka prioritera skog nu fast vårterminen börjar - både på egen hand och med hela familjen!

Helt normal skolmåndag

Så här strax innan skolvardagen börjar igen passar det kanske bra med ett inlägg från en av mina ovanligare skolvardagar under höstterminen? Det var en helt normal måndag i början av november - förutom att vi befann oss i vår vänskola i Funchal istället för i Nykabi! Även om det är roligt med utflykter och aktiviteter är det ju faktiskt den här biten som är en av mina favoriter på Erasmusresorna, att få hälsa på i skolorna, träffa lärare och elever och lägga märke till likheter och olikheter mellan skolorna och skolsystemen. 

(Den första bilden är det inte jag som tagit, utan den fick jag av min kollega Mikaela. Men tyckte den passade bra här!)

Vi hälsades välkomna vid ingången - komplett med staket och vakt, vilket vi inte direkt är vana med här! Vi började med en rundtur kring skolan, som ju är betydligt större än vår med, om jag minns rätt, omkring 2500 elever/studerande. De yngsta eleverna går på femman, men sedan har de allt upp till "studenten" och faktiskt också både senioruniversitet och vuxenutbildning på kvällarna. Mest märkligt för oss var förstås att solen sken och ingen tyckte att man måste vara ute och passa på att njuta av sommarvädret för det... Klimatet innebär förstås också en del skillnader, till exempel har de inga gymnastiksalar utan har all sin gymnastikundervisning utomhus - det är ändå så sällan dåligt väder... De hade också en liten skolträdgård som en trädgårdsklubb skötte om och lärarrummet hade en stor balkong - inget vi skulle använda någon större del av läsåret...

Annars var skolan lite sliten, men inte alls så dåligt i skick som vi hade fått intrycket av från våra partners på förhand. Det enda som var märkbart dåligt var elevtoaletterna - där fanns varken tvål eller vessapapper och ingen verkade använda dem... förstår varför. På den vid lärarrummet fanns faktiskt både tvål och papper, så lite lyx för lärarna! ;) 

Det vi däremot blev imponerade av var däremot deras Erasmusvägg! Där vi har en ganska blygsam anslagstavla hade de två stora - och dessutom en massiv målning i en trappuppgång! Där har de också en lista på alla projekt de genomfört och fyller på vartefter. Just den här skolan kommer faktiskt inte att delta i vår ansökan om ett nytt projekt som vi kommer att lämna in i vår - deras rektor har sagt stopp eftersom de har inte mindre än sex aktiva projekt just nu och det tydligen är samma person (?) som sköter administrationen för dem alla. (Men vi har faktiskt fått en annan partner på just Madeira, så om det projektet blir av går det ju ändå att träffa våra vänner på den här skolan under det utbytet - men nu tänker jag kanske lite väl långt framåt...)

Vi började hur som helst med en gemensam välkomstsamling för alla oss gäster och vad jag tror var en eller två klasser från värdskolan. Efter det blev det aktiviteter för eleverna och de medföljande lärarna medan koordinatorerna satte sig ner för ett maratonplaneringsmöte. (Kalla mig knäpp, men jag gillar faktiskt den biten också!) Förutom att vi gick igenom detaljer för resten av det här besöket och sedan också snickrade på vår nästa projektansökan presenterade jag också vad vi har planerat för besöket i Finland i mars. Vi har naturligtvis tänkt oss en hel del vinteraktiviteter, så nu tycker jag vintern och minusgraderna skulle kunna skynda på lite, annars får vi köra väldigt många plan B..!

Än en gång, är så glad över att ha hittat just de här människorna som projektpartners! I den här gruppen finns så mycket kunskap, engagemang och välvilja. Jag har ju själv inget att jämföra med, men efter samtal med andra som har hunnit med fler konstellationer är det inte självklart att alla är på samma våglängd och inställda på att skapa en positiv och uppmuntrande stämning. Vi har alltså bestämt oss för att lämna in en ny ansökan för de kommande två läsåren - även om vår partner på Madeira då tyvärr byts ut pga. ett nej från ledningen kommer alla andra att delta. Det projektet handlar om hållbar utveckling och om vi får vår ansökan beviljad tror jag det kan bli ett riktigt bra upplägg!

På lunchrasten fick eleverna äta i skolmatsalen ("helt okej men bättre hemma", var omdömet) medan vi lärare gick iväg till ett café i närheten. Där åt jag faktiskt en av de godaste måltiderna på Madeira, lite oväntat kanske med tanke på hur anspråkslöst caféet såg ut. Det var färsk tonfisk med tillbehör, jättegott! Tydligen fiskas mycket tonfisk i vattnen runt Madeira, så det finns ofta på menyerna. Se där lärde jag mig något nytt!

På eftermiddagen fortsatte eleverna med fler aktiviteter och vi med mer planering. Vår värd Alexandra som vet massor om etwinning körde dessutom en etwinning-workshop för oss i datasalen, väldigt lärorikt! (Och det påminner mig med en tagg av dåligt samvete hur mycket jag hade tänkt fixa och greja med på jullovet när jag skulle ha oändligt med tid... hm. En dag kvar!)

(På bilden Fatma från Turkiet och Monika från Polen. Runt halsen har de båda två godishalsbanden vi fick på morgonen - tydligen brukar de säljas på festivaler och liknande, men våra värdar hade köpt in för att ge oss som välkomstgåva!)

Efter själva skoldagens slut fortsatte vi med en litterär soirée där alla elever bidrog med poesi i olika former från sina egna länder. Våra elever hade förberett ett drama till dikten (egentligen sångtexten) Höstvisan av Tove Jansson och gjorde det jättebra! De andra bidrog med diktuppläsning, sång och dans och de portugisiska elevernas föräldrar hade också bjudits in, så det blev lite högtidligt och fint. Vi har olika teman som vi jobbar med inför varje träff och den här gången var det alltså "Say it with a poem". Jag har inte tagit med några bilder därifrån eftersom jag inte vill lägga upp elever utan att fråga, men i den här videon som vår ungerska partner gjort om träffen syns en del! 

Middagen hade våra värdar bokat på en riktigt fin restaurang den här kvällen, så det blev en promenad från skolan och sedan fick vi fördriva lite tid i väntan på att det skulle bli dags för vår bordsreservering. Eftersom bokningen var halv åtta om jag minns rätt började vi vara rätt möra efter en lång och innehållsrik dag, så det krävdes lite ansträngning för att hålla humöret uppe när det visade sig ta närmare en timme att få maten - trots att alla hade gjort sina beställningar dagen innan! Inte klokt. Men maten var god när den väl kom och den här kvällen blev det åtminstone efterrätt! (Vi kan ha lovat att det aaaldrig skulle ta så här länge att få förbeställd mat i Finland, så vi har att leva upp till sen i mars...)

Och dagens höjdpunkt enligt många av eleverna var att restaurangen hade en sällskaplig papegoja utanför... Som det glittrade i ögonen på djurvännerna vi hade med oss när de fick en riktig sjörövarpapegoja på axeln! Själv tyckte jag att promenaden på ett par kilometer hem till hotellet också var en höjdpunkt - så mysigt att få sträcka på benen och gå hem genom en glittrande stad i det varma mörkret! Kul också att gå tillsammans med en av våra värdar som gärna berättade om vad vi gick förbi. 

Det var den dagen - följande dag skulle vi ut på utflykt igen! 

Årslistan 2019

GOTT NYTT ÅR!

Så har nyårshelgen också gått. Är så enormt glad över att största delen av familjen har jullov ända till sjunde - vi skulle verkligen inte vara redo att dra igång igen imorgon. Arvid och Edvin har skoldag på fredag, men eftersom de fortsätter med en tredagarshelg direkt efter sin första skoldag känns det mest som ett snabbt avbrott i jullovet.

Nyårsaftonen firade vi med vänner i Esse - god mat, mycket prat, Family Trivial och lite lagom med fyrverkerier innan vi körde hem lagom till nedräkningen på tv. Ingen somnade i bilen - åtminstone inte så det varade - så vi satt alla fem under en filt och en spinnande katt och såg fyrverkerierna i Helsingfors och himlade med ögonen åt dj:n de hade anlitat när 2019 blev 2020. Bra start på det nya året, annat kan jag inte säga!

Idag kom Amanda och hennes Mathias på nyårskaffe, så det blev lite kalas. Tur det, för annars hade vi nog fått spunk! Ett par dagar efter julen var det underbart med vårt oplanerade jullov, men så småningom gick det underbara över i ett mindre underbart läge där alla är lite (eller mycket!) irriterade och syskonbråken blomstrar. Det hjälper ju inte att (den ljuvliga men kortlivade) snön försvann och vi fick is, regn och slask istället. Pruttväder som det är svårt att motivera barn att gå ut i! Men att spela en massa brädspel med moster A är en rätt bra motmedicin! Även om moster förskolelärare antagligen fick en del vibbar från jobbtillvaron när syskonbråken ändå blossade upp över spelbrädet... Sorry, Amanda!

Har blivit så lat med att ta och redigera "riktiga" foton.
Men bortse från bildkvaliteten och se på den formidabla nyårsamaryllisen!

Gjorde du något 2019 som du aldrig gjort förut? 

Körde motorbåt i vassen på Lake Tisza i Ungern och paddlade kanot bland kryssningsfartyg i Funchals hamn. Inte illa för en landkrabba ändå.

Genomdrev du någon stor förändring? 

Egentligen inte. Det låter tråkigt, men känns helt rätt. Vi har landat i vår tillvaro efter flytten och för tillfället trivs vi helt enkelt med den. 

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? 

Faktiskt inte, men nu ser jag fram emot att snart få bli moster igen!! (Tindrar med ögonen och klappar förtjust i händerna.)

Vilket datum från år 2019 kommer du alltid att minnas? 

I ärlighetens namn tror jag inte att jag kommer att minnas något särskilt datum, nej.

Dog någon som stod dig nära? 

Nej, vi skonades det här året också. Men kalla det 40-årskris eller vad du vill, men för varje år som går blir jag allt mer tacksam och tar allt mindre för givet för att det är så. 

Vilka länder besökte du? 

Sverige (Norrfjärden, Stockholm, Arjeplog+Norrfjärden och Stockholm igen), Ungern och Portugal.

Bästa köpet? 

En ny telefon. Materialist javisst, men det är kul att ha en telefon som tar användbara bilder. 

Gjorde någonting dig riktigt glad? 

Att bo nära en massa fina skogsstigar. Tyvärr blev det en lång paus på grund av först monstertå och sedan monsterjobbmängd i höstas, men nu ska jag minsann ut igen. 

Saknade du något under år 2019 som du vill ha år 2020?  .

Tidiga kvällar och regelbunden träning.

Vad önskar du att du gjort mer?  

Gått på pilates även när jag inte tyckte jag hade tid. Vara okej med att prestera halvtaskigt och fuska mig igenom saker när kvällarna fylls upp. 

Vad önskar du att du gjort mindre? 

Oroat mig. Ätit choklad till vardags. 

Favoritserier från året som gått?  .

The Crown, Atypical

Bästa boken du läst i år?  

Se föregående lista, läsåret 2019!

Största musikaliska upptäckten? 

Det tragiska här är att varje gång jag försöker sätta på musik jag vill lyssna på så byter Josef till sina favoriter. Hans favoriter är inte mina favoriter, men jag står ut med dem eftersom han är min favorit. 

Vad var din största framgång på jobbet 2019?  

Erasmusprojektet har rullat på helt enligt plan och jag har lärt mig massor. Jag har också jobbat på att bli bättre på att differentiera och variera mina lektioner. (Har funkat bättre ibland, sämre ibland, men det är åtminstone på väg mot rätt håll.)

Största framgång på det privata planet?  

Inget som hänt på ett år eller två, men jämfört med tidigare är jag nog snällare och har mer tålamod nu. Eller så är det bara det att jag får sova mer än jag gjorde för några år sedan... Sömn är guld, det visste väl alla?

Största misstaget? 

Att köpa de ödesdigra skorna som gav mig skavsåret i augusti - skavsåret som infekterades, gjorde hela stortån till ett katastrofområde och fick mig att halta halva hösten. Den är nästan i skick nu. 

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? 

Det här är en svår fråga, men jag vill nästan säga varkendera. Det var ett år utan de mest dramatiska kurvorna. 

Något du önskade dig och fick? 

Ett skönt sommarlov med mycket tid hemma - första sommaren i nya huset!

Något du önskade dig och inte fick?

En kattunge. Eller ja, vi bestämde ju tillsammans att inte skaffa en katt till i somras, men... kanske 2020..?

Vad gjorde du på din födelsedag 2019?

Tyckte det var skönt att fortfarande fylla 30-nånting. (Nej, jag ser inte fram emot att passera 40. Men kanske jag hinner mogna till nästa år!) Det blev inte så mycket firande eftersom Matias hade föräldramöte på jobbet, men säkert gjorde vi något smått som jag glömt. 

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? 

Det vanliga - mer tid och mindre jobb. Jag gick faktiskt ner i arbetstid jämfört med förra läsåret, men i ärlighetens namn bara marginellt. Att gå ner ännu lite till skulle nog göra mig till en bättre mamma, lärare och människa, skulle jag tro. 

Vad fick dig att må bra?

Mina barn. 

Vem saknade du? 

Vänner som bor för långt borta. Brukar ibland också sakna min syster Amanda, vilket är lite knäppt eftersom de bara bor i Vasa och vi träffas regelbundet. Tror jag blev lite bortskämd under tiden för några år sen när hon nästan bodde hos oss. Försöker få dem att inse att de verkligen borde köpa grannhuset bakom skogen!

De bästa nya människorna du träffade? 

Alla de roliga, smarta och engagerade människor jag träffat via vårt Erasmusprojekt.

Högsta önskan just nu? 

Att få färdiga svar på livets stora frågor så jag inte behöver sätta så mycket energi på att klura ut dem själv. Den lilla småsaken räcker för mig, tack!

Vad tänker du göra annorlunda nästa år? 

Det låter så klyschigt att jag nästan lät bli att skriva det, men för det första: Komma igång med träning igen. Varken ambitiöst eller hårt, men tillräckligt för att känna mig stark och fungerande. För det andra: Styra upp min sockerkonsumtion som galopperat iväg riktigt nu under jullovet. 

Mest stolt över? 

Mina barn. 

Läsåret 2019

Dags för läslistan 2019! 

Alltid lika kul att titta tillbaka i läsdagboken, men lite mindre kul att inse att jag bara har kommit upp till 46 böcker, vilket är hela 14 mindre än ifjol. Jag vet jag vet, det handlar förstås om kvalitet och inte kvantitet, men ändå. Måste faktiskt tillägga att det verkar vara nåt skumt med mina anteckningar för januari/februari, så jag kan ha missat att skriva upp några böcker där. Men ni vet lagen: Är det inte antecknat, är det inte läst. (Eller hur?)

Som vanligt räknar jag med ljudböcker (naturligtvis) och kapitelböckerna jag läser högt för Arvid och Edvin (naturligtvis). Gränsen är kanske lite flummig, men är det en lätt-att-läsa-bok som går att läsa högt på en nattning eller två räknas den inte.

Än en gång ligger övervikten (rejält) på kvinnliga författare - med hela 39 mot 8 (en bok var skriven av en man + en kvinna för den som inte får matematiken att gå ihop). Dessutom var 8/46 på engelska, resten på svenska. Så nä, jag är inte särskilt bra på variation!

Det som slår mig när jag ser igenom min lista är den stora skillnaden mellan böcker jag minns och böcker jag inte alls kan placera. Det finns titlar som glittrar till och genast får mig att minnas detaljer och känslor, och så finns det titlar jag inte ens kommer ihåg. De flesta av böckerna jag inte minns är lättsmält chick-lit som tydligen vägt lite för lätt... men det finns en tid och en plats för allt. Under perioder när jag bara hinner läsa tio minuter i sängen för att varva ner efter att ha rättat prov till halv ett på natten, då är böcker som En skopa kärlek (Sophie Kinsella) som balsam för en trött själ. Huvudsaken är att blanda ut dem med något som ger mer motstånd däremellan!

En bok jag inte kunde släppa:

Den åttonde tärnan av Eva Frantz. Både den och Blå villan, första boken i serien om polisen Anna Glad är finlandssvenska pusseldeckare som bäst! Och nu var det den som dök upp mest spontant eftersom det var så sent som igår kväll som jag faktiskt inte kunde släcka lampan innan jag hade läst upplösningen... Passande jullovsläsning dessutom eftersom den utspelar sig i advent med luciatåg, glöggbjudningar och julafton. 

En bok som fick mig att gråta:

Boktjuven av Markus Zusak. Jag har tänkt läsa den i flera år och nu förstår jag inte varför jag inte kommit till skott tidigare. Läs den! Det är en bok som är svår att jämföra med något annat! 

På samma tema faktiskt också en seriebok - jag tror i och för sig inte att jag bokstavligen grät så tårarna rann, men jag fick i alla fall en stor klump i bröstet - Vi kommer snart hem igen av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting. Det är alltså en serieroman (eller borde man säga en samling serienoveller?) som skildrar berättelser av överlevare efter Förintelsen. 

Av någon anledning verkar det ha blivit ett antal böcker på temat andra världskriget - jag är osäker på om det är för att mina moddeåttor hade ett projekt på temat tillsammans med historia eller om vi hade projektet för att böckerna jag läst lett mig in på det spåret... Vad är hönan, vad är ägget? Annat jag läst på temat WWII är Vargarnas tid (Elisabeth Nemert, inte övertygande), Once (Morris Gleitzman, naivt och berörande), Uppdraget (Camilla Lagerqvist, spännande för 11-13-åringar) och Kattvinden (Helena Öberg, fenomenal bok). Ja faktiskt också en som berättar om andra världskriget utanför Europa, nämligen Napalmflickan av Kim Phuc Phan Ti - vi har alla sett bilden när napalmbomben slagit ner och den gråtande, nakna flickan kommer rusande mot fotografen, det här är hennes berättelse.

En bok som fick mig att skratta:

The Humans av Matt Haig. När jag läste fjolårets lista ser jag att det var en av de böcker som jag såg fram emot att läsa 2019 och det var den värd. Upplägget är helt bisarrt och huvudkaraktären inte särskilt sympatisk (faktiskt inte ens mänsklig), men jag gillade den!

En bok som var värd besväret:

Nadia Murads Den sista flickan, helt klart. Den var svår att läsa rent emotionellt, för det går knappt att greppa det som hänt henne, hennes familj och hennes folk utan att gå itu. Dessutom tog det sin tid att läsa den eftersom det var så mycket jag inte visste från början om yazidier, IS och förhållandena i Irak. Men den var lärorik, omskakande och fängslande. 

En bok som inte var värd besväret:

Marian Keyes Kvinnan som stal mitt liv. Marian Keyes har ju ett förflutet som chick lit-drottning, men de dagarna verkar vara förbi. Hela berättelsen kändes ganska trött och en del stereotyper kändes ganska föråldrade. Jag läste hela boken i väntan på att den skulle ta sig, men det gjorde den aldrig. Kan inte rekommendera. 

En bok som lärde mig något nytt:

Bea Uusmas Expeditionen: Min kärlekshistoria. Oj, vad jag lärde mig! Och oj, så jag fick upp ögonen för Arktisområdet!

En bok jag inte blir klok på:

Kommer inte på någon som direkt passar in här. Kanske ett tecken på att jag utmanat mig för lite!

En bok jag var fel målgrupp för:

Finns ingen riktigt uppenbar, för även om jag läst en del kapitelböcker och tonårsböcker har jag njutit av de flesta. Är ju faktiskt mamma och högstadielärare, så det hör liksom till. Däremot kände jag mig faktiskt ganska gammal när jag läste Denise Rudbergs Stockholm Queens - Disa.

En karaktär jag minns:

Nu blir det en verklig person, men här måste jag få säga Tara Westover i hennes självbiografi Educated. Vilken framgångssaga och vilken resiliens! Det är alltid svårt att bedöma självbiografier, men en ruskigt fascinerande berättelse är det.

En karaktär som jag skulle vilja träffa:

Jag fortsätter på det självbiografiska spåret och tar "karaktär" med en nypa salt igen. Det får bli ännu en verkligen person, nämligen Michelle Obama. Hon valdes till "the world's most admired woman 2019" av marknadsundersökningsföretaget YouGov i somras och det tycker jag hon förtjänar! Det är hon själv som läst in Becoming på engelska, och den inledde jag 2019 med att lyssna på. Det kändes riktigt familjärt att sitta i bilen och höra hur hon själv berättade om sin historia. Det är verkligen en bok jag rekommenderar - särskilt som ljudbok på engelska! (Så det känns nästan som om jag faktiskt har umgåtts en del med henne redan, vill jag bara påpeka.)

En bok jag vill flytta in i:

Utan konkurrens: Ronja Rövardotter.

En mening/ ett citat som jag strök under:

Sorry, är jättedålig på att anteckna citat! Borde kanske bli bättre på det...

Årets resebok:

Den här gången inte en bok som har något alls att göra med någon av mina egna resor, utan istället en bok som tog mig med på en resa jag nog aldrig kommer att göra själv, nämligen Fredrika Eks Jorden runt på 1000 dagar. Fredrika Ek har cyklat ensam genom 45 länder på cirka 1000 dagar och har sedan gjort en fotobok om resan. Hennes slutsats är att folk överlag är snällare än man tror. 

Den sista bok jag läste 2019:

Under samma himmel av Katherine March, ännu en i den optimistiska högen jag lånade hem från skolbiblioteket över jullovet. 

Den första bok jag läser 2020:

Det finns flera lockande böcker i min hög, men just nu lutar det åt att det kommer att bli Hästpojkarna av Johan Ehn. Vi får se!

En bok jag ser fram emot att läsa:

Den fjärde och avslutande delen i Karin Erlandssons Legenden om ögonstenen, Segraren. Tänk, vilken tur att jag gav den i julklapp åt Arvid..! Ser också fram emot att läsa Den underjordiska järnvägen (Colson Whitehead) som jag köpte för nästan ett år sedan, men inte kommit mig för att läsa ännu.

En bok jag annars bara vill rekommendera:

Boken på bilden ovanför, nämligen Julian Fellowes Fint folk. På baksidan beskrevs den som Jane Austen på 90-talet och det tycker jag faktiskt det ligger något i. Samtidigt ska man kanske ha en liten fäbless för snobbig engelsk överklass för att uppskatta den fullt ut. 

Och en bok till som jag annars bara vill rekommendera:

Angie Thomas The Hate U give. Läs den! Nicola Yoons The sun is also a star. Läs den också! Och Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren och Kattvinden av Helena Öberg. 


(Åååh, blir knäpp på de olika typsnitten och storlekarna, men jag lyckas inte ändra dem! Brukar ofta bli något knasigt med formateringen när jag klistrar in text någon annanstans ifrån, som nu med listan... Ha överseende!)

Ute i vintern

Ännu en skön jullovsdag har gått! Vi läste att det är plusgrader och elände på kommande, så vi såg till att passa på. Vi är inte alltid så bra på det, till exempel var jag inte ute längre än att jag hann till soptunnan och tillbaka igår trots fantastiskt vinterväder... (Att orsaken var besök av våra vänner från Pargas gör att det ändå känns okej!) Men idag körde vi en favorit och tog med oss pulkor, trangiakök och snabbnudlar och åkte ut till Fäboda. Tyvärr hade den rosaskimrande morgonhimlen hunnit bli mellangrå vid det laget, men aldrig är himlen så hög som ute vid Fäboda! 

Vi testade den nya delen av spången som byggts där - så fint att de satsat på att göra naturen tillgänglig också för dem som behöver lite hjälp för att ta sig över stock och sten! Med den nya delen börjar det faktiskt bli en riktigt bra bit som är spångad. Av någon orsak är det också lättare att få med motsträviga barn på en promenad längs den - kanske är det de små broarna, kanske är det att det ser lite ut som en tågbana, men så länge det funkar så är jag glad... 

Någon som håller på att bli tonåring hade förstås struntat blankt i sin mammas uppmaningar om yllesockor, långkalsonger och en extra tröja, så någon var ganska frusen och trumpen pga. frusen. Oh well. Senare på dagen köpte vi ett par rejäla påshandskar till denne någon. Men annars hade vi roligt! Vi åkte pulka i sanddynerna och kokade snabbnudlar på trangiaköket. Men fikat tog vi hem igen, för när vi väl fått i oss själva maten höll nog alla med om att det började bli lite onödigt kallt... 

Men jag avslutade inte riktigt där, utan fortsatte att passa på genom att hoppa av i stan och gå hem. Jag har nämligen tjuvstartat med en januariutmaning som jag tror ska hjälpa mig på traven nu när jag tänkt göra något åt det sorgliga faktum att jag lämnade bort i princip all träning under senhösten när jag tyckte all tid jag hade behövde gå till jobb och familj. Tyckte det var lika bra att tjuvstarta nu i mellandagarna nu när jag faktiskt, lyxigt nog, har tid. Utmaningen, #susannesjanuariutmaning, är det min kollega Susanne som knåpat ihop och åtminstone jag blev genast sugen på den. Uppgifterna finns på bild längst ner, är rätt säker på att det är okej att jag delar den här! 

Dagens blev alltså B som i "Bilfärden avslutas med att du kliver ur 3 km före hemmet och går den sista halvtimmen", så jag steg av i stan. Jag tyckte det kändes tråkigt att gå den vanliga vägen hem, så tog lite omvägar som nog gjorde att det tog närmare en timme. Tror det gills ändå! Det bästa var att jag fick ett infall och chansade på att några flitiga terrängcyklister hade trampat upp stigarna så att jag kunde gena hem genom skogen - och det hade de. Tänk ändå, att kunna gå hem från stan på snöiga skogsstigar, färdigtrampade och allt! Då är livet ganska bra.