söndag 26 april 2015

Inte soffpotatisar, för en gångs skull


Att vi kom oss iväg på orienteringsskola ikväll är egentligen ganska otroligt. Mitt i allt som händer, efter en dag som redan hade varit fullspäckad av program - och med regnet obarmhärtigt smattrande mot rutan när vi tittade ut och frågade varandra om vi verkligen ska orka. Kudos till oss, alltså! (Och regnet var faktiskt mycket snällare i Purmo.)

Dessutom var det riktigt roligt! Orienteringsskolan är bara några söndagskvällar nu på våren, men vi ska absolut försöka pricka in de andra också. Själv har jag tänkt i flera år att orientering verkar vara kul, men har aldrig kommit till skott. Om jag nånsin gör det så har jag åtminstone fått värma upp lite lagom enkelt tillsammans med barnen...

(Info om orienteringsskolan här!)

Imorgon besluts det förresten om Purmo skola kommer att renoveras eller rivas. Det verkar luta mot rivning och nybygge, och jag kan inte låta bli att bli lite sentimental. Egentligen tycker jag naturligtvis att det är utmärkt med en ny, fin och hälsosam skola, särskilt när en renovering helt säkert verkar bli dyr, omfattande och utan garantier. Men ändå, det är ju en trevlig skola. Byggnaden där jag började skolan som nervös liten etta, spelade tvärflöjt många långa måndagskvällar, såg fram emot bibbatimmarna, lärde känna vänner jag fortfarande har kvar...

Min blogg är så sprittande just nu, känner jag. Allt kött är hö och blomstren dö, och tiden allt fördriver. Hah.


(Ursäkta tråkig bild - skolan var inte iklädd sin vackraste aprilskrud direkt!)

lördag 25 april 2015

Glädjepiller i gunga


Premiär för babygungan! Succé, förstås.
Tack och lov för sjumånadersknyten som inte förstår sig på sorg.

Och tack och lov för att det blev helg - den här veckan har varit ett konstigt virrvarr av sorg, saknad, goda nyheter, nyheter att ta ställning till, jobb som ska utföras och barn som ska tas hand om. Borttappade glasögon och diskberg i köket. Verkligen inga transportsträckor alls, inte någonstans. Jag har en känsla av att det fortsätter så från och med imorgon, men tack och lov för den här lördagen. Tack och lov!

tisdag 21 april 2015

Och ändå tacksam

En av de stadigaste trådarna i vår vardagsväv har gått av.
Igår kväll flyttade fammo Maj-Britt till himlen, lugnt och med hela familjen med sig på sjukhuset i Uleåborg.

Vi försöker vänja oss med tanken på att klara oss utan vår fammo. Fammo, som vi trodde skulle pyssla tillsammans med våra barn i många år ännu, som vi trodde skulle få se sina barnbarn växa och bli stora.

Fammo, som var så självklar i våra liv ännu för några veckor sedan.
Tack för allt, Maj-Britt, tack än en gång!

fredag 17 april 2015

Vardagen pausar inte

Bloggen har visst tagit paus, helt utan att jag egentligen har tänkt desto mer på det. Egentligen är det ju inte konstigt, efter den överraskning vi fick för en vecka sedan.

Samtidigt har förstås inte livet pausat även om vi ofta går och tänker på fammo som fortfarande ligger på intensiven där långt borta, i Uleåborg. Tvärtom - vi kom hem från den märkliga helgen på söndagskvällen, och redan på måndagsmorgonen var vardagen här med full kraft: jobb, skola, blöjor och matlagning. För så är det ju. I helgen blir det antagligen en ny utflykt till Uleåborg, och då igen är det vardagen som får pausa lite. Vänta till måndag morgon. Och vi försöker att inte låta oss slås ner av ovissheten - den där påfrestande ovissheten.

måndag 13 april 2015

En människa är så skör

Är det bara en vecka sedan det var påsk?

På påsklördagen tog vi med oss våra påskhäxor för att önska fammo glad påsk - faffa var borta och hon hade stannat hemma på grund av en jobbig förkylning. Barnen fick sina efterlängtade påskägg och hon fick ett par hemlagade äggkort. Vi stannade vid dörren och småpratade lite om hennes förkylning och dagens påskhäxande. Vi konstaterade att vi får så lov att komma på mat när hon blivit frisk istället för i påskhelgen som det var tänkt.

Nästa gång vi hördes var på onsdagen, när Matias ringde för att fråga om de hade passligt att skjutsa Edvin till lekparken dagen efter (när jag jobbar har jag vår enda bil). Hon berättade att hon fortfarande var sjuk, ännu sämre till och med. På kvällen tänkte de åka in till sjukhuset och kolla upp det. Vilken envis influensa, tänkte vi.

Samma kväll skickades hon vidare till sjukhuset i Uleåborg.
På torsdagen fick vi veta att det var akut leukemi.
Natten till fredagen flyttades hon till intensiven.
På fredagen fick vi veta att läget var kritiskt.
Vi bestämde oss för att köra upp till Uleåborg när jag slutat för dagen.
Vi fick veta att vi ska förbereda oss på att hon inte klarar de närmaste dagarna.
Vi grät. Och fattade nästan ingenting.

(Och samtidigt - vårsolen sken, Uleåborg var överraskande trevligt och vi fick träffa den nya lilla Alexander-kusinen från Norrfjärden för första gången. Vilken utomordentligt konstig helg!)

Vi är hemma igen nu.
Läget är fortfarande kritiskt, men hon har klarat helgen. Bara att hoppas och be!

söndag 5 april 2015

Påskdagen

 


Han är uppstånden.
Ja, han är sannerligen uppstånden!
Han är uppstånden.
Ja, han är sannerligen uppstånden!
Han är uppstånden.
Ja, han är sannerligen uppstånden!


lördag 4 april 2015

Glad påsk!


När JAG var liten gick vi minsann flera kilometer för varje Suffeli vi fick i kaffepannan.
(Ni vet, förr i vääde, fick vi förresten bara kålrötter i pannan, livet var hårt och vi hade mossa som hucklen.)

Men det där med kilometrarna stämmer nästan bokstavligen faktiskt. Det var ju Överpurmo... Mitt i Sandsund är det lite annorlunda, och oj, så många dörrar mina barn hunnit knacka på idag! Först gick de på egen hand tillsammans med sin kompis Linn, men efter att de varit inne för att tillverka mera äggkort i mitten fick jag hänga med lite i bakgrunden. Typ bära vantar, påminna om att tacka och så. Faktiskt ett av mina favorituppdrag som förälder! Att knacka dörr och tigga godis kan ju verka lite... jobbigt, men just den här dagen på året är det bara kul. Barnen har haft jätteroligt och de flesta som öppnar verkar tycka att det är trevligt att få besök av påskhäxor.

Men dessutom, och kanske speciellt på ett ställe som här, där vi annars inte känner alla som bor omkring oss, känns det jättetrevligt att få en uppfattning om vem som bor i vilka hus. Det är ett sätt att förankra sig här. Det, och så skadar det inte att barnen får träna lite på att önska främlingar glad påsk, småprata lite och tacka när de går. Tänk, så nyttigt! (Nyttigheten med att de kom hem med kilovis av godis kan kanske diskuteras... en annan gång.)