måndag 10 december 2018

En osminkad sanning



Förutom allt annat jag bollar med så här i advent så tar jag också en antibiotikakur - minst en, kanske upp till två månader. Två gånger dagligen, minst två timmar efter och en timme före måltider, men inte strax före läggdags. Skojigt pussel mitt i allt annat som ska rulla, må jag säga! Men alternativet är att fortsätta dras med utslagen som håller på och tar över mitt ansikte, så till sist bestämde jag mig för antibiotika och krångel istället. Då och då händer det nämligen att min periorala dermatit blossar upp, och även om den oftast backar av sig själv har det hänt vid några tillfällen att det bara blivit värre tills jag fått ge mig och tagit emot en antibiotikakur. Det här är tredje gången, och det har varit sju-åtta år mellan kurerna, så det känns ändå ganska överkomligt. Och framför allt vet jag att kuren hjälper, även om jag hellre skulle låta bli förstås.

Det började i somras. En utlösande faktor kan vara starkt solljus och kraftig värme - och tji-tjing, så började det krypa fram under den extrema värmeböljan. Ingen överraskning där. Däremot kröp det inte tillbaka när värmen lade sig, utan blev tvärtom bara värre, inte minst nu på senhösten när det blev kallt och torrt i luften. En skojig ny feature (som inte syns så bra på fotot här ovanför) är att utslagen till och med har spridit sig upp till huden kring ögonen, det har jag aldrig testat förr!

Jaja, det ska väl ge med sig det här också, men lite nedslående är det att bläddra mellan alla goda råd eftersom jag just nu gör ungefär tvärtom.

- Ta det luuugnt. Perioral dermatit är stressrelaterat och det vet jag. Inte så konstigt kanske att det inte fått någon chans att retirera den här hösten, som jag hållit på.
- Ät grönt och undvik socker. Alltså, jag äter ju grönt. Men jag äter också en hel del "whatever gets me through the day-choklad". Det är inte jättebra, inte på nåt sätt.
- Täck för allt i världen inte in det hela under ett lager smink. Jag förstår. Men det är julfester och det är utvecklingssamtal och det är möten och undervisning och det är människor, människor överallt i min vardag och när jag är sliten från förr känner jag att jag behöver få lura mig själv (och spegeln) att jag är mindre sliten än jag är när jag möter dem. Hej tuber i sminkväskan. Jag borde göra slut mer er, I know. 

Det här var eventuellt supertråkigt för alla andra, utom kanske någon annan stackare som googlat på perioral dermatit? Ville ändå skriva. Det är ju varken farligt eller så hemskt jobbigt, men tydligen ett irritationsmoment som behövde ventileras ikväll. Och nu håller vi alla tummarna (yes?) för att kuren biter och utslagen snart är historia!

(PS. Ursäkta läskigt foto i början. Utslagen ser ut som de ser ut, men i verkligheten är åtminstone inte mina pupiller fullt så vampyrsmå som på bilden!)

torsdag 6 december 2018

Att landa springande



Det gick ju sådär med att blogga under resan - och att blogga när jag väl kom hem igen också, för den delen! En delförklaring var att den där trådlösa bildöverföringen från kameran som jag var så förtjust över... eh, slutade funka. Har inte haft tid att undersöka varför, men will do, will do. Sedan! Men som jag gissade var programmet intensivt när vi väl kom fram till Ballina, så särskilt mycket bloggande hade jag nog ändå inte haft tid med. 

Om inte förr, så kommer jag i alla fall att grotta ner mig i reseinlägg när jullovet kommer (jullov - som jag längtar!!). Tills dess kan jag i alla fall konstatera att resan blev ett minne för livet, på bästa möjliga sätt! Jag har så mycket att säga om den att jag inte riktigt lyckas sortera bland intrycken, men... wow. Att få resa på det här sättet, lära känna irländare och verkligen få en inblick i vardags-Irland på ett helt annat sätt än jag skulle få om jag hade rest dit som turist känns som en oerhörd förmån. Samtidigt blev jag väldigt sugen på att ta med mig min familj på en roadtrip för att se ännu mer av den gröna ön! Jag lärde mig så mycket, hade så roligt och umgicks med så trevliga människor att det inte är klokt. Att resa hem skulle ha varit sorgligt om vi inte hade varit medvetna om att det här bara är början på ett tvåårigt projekt. Om resorna tillsammans med eleverna blir ens hälften så givande så är jag stolt och lycklig över att ha fått det här projektet till stånd! 

När jag kom hem landade jag springande. Jag kan knappt fatta att det hunnit gå nästan två veckor redan, för när jag ser mig över axeln ser jag bara en virvelvind av dagar som lika gärna kunde ha varit en enda, väldigt intensiv dag. Jag ska inte ens försöka räkna upp allt jag klämt in på mina dagar, men jag kan konstatera att det inte var jätteförvånande att jag blev förkyld precis till vår lediga självständighetsdag och låg och sov största delen av förmiddagen. Nu är det bara att andas djupt och försiktigt stiga ut i den sista etappen fram till jullovet. En dag i taget, en uppgift i taget, så blir det nog bra. Och när det behövs kan jag se på bilder från Mullet Peninsula, en av de mest rofyllda platser jag har upplevt det här året. 


måndag 19 november 2018

Dublin - en första titt

Framme! Jag ska väl medge att det (typ enda?) jag var nervös över på förhand var att hitta fram till mitt airbnb-rum i kväll... nu är jag här, och det var inte ens svårt. Inte ens att hitta rätt busshållplats i mörkret eller hämta nyckeln vid butiken nere på hörnet. Förstås. Och ja, det var rätt Spar, även om kassapersonen verkade totalt förbryllad först...

Jag har så många halvbloggade resor som jag aldrig hunnit blogga klart om, så den här gången tänkte jag producera inlägg lite vartefter - åtminstone från början, när vi väl är i Ballina kan det bli knepigare så fullspäckat som programmet ser ut... Med vår nya kamera kan jag nämligen föra över bilder trådlöst till telefonen! Kanske helt normalt nu i och för sig, men med vår tolv år gamla kamera gick det inte. Hehe, lätt att bli imponerad om man uppdaterar sina prylar tillräckligt sällan...

Nu känner jag att det blir ett ganska ospännande inlägg, så jag skyndar mig att slänga in några bilder från det lilla jag såg av Dublin by night. Sen är det faktiskt dags för pyjamas, klockan är ju faktiskt över nio lokal tid... aah, det har jag sett fram emot!

söndag 18 november 2018

På väg!

Tajmingen kunde vara bättre - med ett halvt nerpackat nytt hem och en höst som snurrat fram i ilfart känner jag att äventyrslusten inte var den största när jag skulle packa mina väskor för att resa till Irland en hel vecka på egen hand.

Men här, i ett lugnt hörn på Arlanda, hinner jag långsamt ifatt mig själv. Hallå, nu ska jag upptäcka Irland! Jag, som aldrig sett den där ön förr, ska få se Dublin, Ballina och Galway! Jag ska få höra irländsk folkmusik (hoppas jag), se slott och gå på julmarknad. Jag hoppas få se novembersol, men är förberedd på regn. Jag ska träffa mina europeiska kollegor som jag haft kontakt med i snart ett år. Jag kommer att hälsa på i två irländska skolor - och vi kommer att riktigt dra i gång projektet som varit på gång så länge!

Nu är jag mer än peppad! Men det behövdes några tysta timmar i mitt eget sällskap på Arlanda...

onsdag 14 november 2018

Mellan flytt och jobb och resa och allt



Fotot är visserligen svartvitt, men när jag ser mig i spegeln IRL är det ungefär så jag ser ut. November är alltid november, men det känns verkligen som om jag skulle behöva lite dagsljus just nu. Det har varit intensivt på jobbfronten och trots att jag mest av allt längtar efter att packa upp och fixa är i vårt nya hem (eller allra helst ligga på soffan i vårt nya hem och läsa, om jag ska vara ärlig) får vi fortfarande kryssa fram mellan bananlådor. Tack och lov att Matias i alla fall lyckats plocka och greja en hel del, så det känns som att läget är under kontroll i alla fall!

Är för tillfället väldigt kluven mellan att å ena sidan bara vilja tassa omkring här hemma och boa in oss och att å andra sidan studsa jämfota av iver inför nästa veckas planer. Det är ju då jag får åka till Irland!!! Jag och en kollega ska alltså till Ballina på Irland för att planera vårt Erasmusprojekt tillsammans med kollegor från andra länder. Dessutom har jag bokat in två dagar helt solo i Dublin före själva träffen - mitt trötta, slitna novemberjag skulle kanske inte ha bokat in några extradagar, men mitt peppade jag tidigare i höstas gjorde det utan att tveka. Liksom, hur ofta händer det egentligen att jag har vägarna förbi Dublin och kan stanna till och turista lite..?

Jag har aldrig varit på Irland förut, så jag ser verkligen fram emot att skaffa mig en uppfattning om den gröna ön - även om november känns som en rätt så riskabel månad när det gäller väder... Idag fick vi dessutom programmet för träffen i Ballina och både jag och min kollega gick runt och log som två fån när vi hade kollat igenom det - visserligen finns det en del planering på agendan, men också betydligt mer utflykter och roligheter än jag hade förväntat mig! (Till exempel en utflykt till Galway, vilket jag inte alls hade räknat med!) Om jag är lite sliten nu kommer jag antagligen att vara en zombie efter nästa vecka, men jag har väldigt starkt på känn att det kommer att vara värt det!!


söndag 11 november 2018

Fars dag



Pappor är: Ovanligt bra i min närhet, skulle jag vilja påstå! När jag ser skämt om “what happens when daddy takes care of the baby” känns det som något som hämtat från en annan värld, för så ser det inte ut i min omgivning. Är rätt säker på att det gäller de flesta pappor häromkring i nådens år 2018 och är rätt nöjd med att mina söner får växa upp med det!
En pappa jag ser upp till: Pappan till mina barn. I över elva år har vi delat på föräldraprojektet och jag är mer än tacksam för min parhäst. Han fixar och grejar, kramar och skojar, lagar mat och förhör läxor. Även när tålamodet och orken krackelerar ibland finns det inte en tanke på att han skulle dra sig undan sitt ansvar, utan han finns där för oss, både för mig och för barnen. Mattus, du vet att jag lätt får utslag av sentimentala kärleksförklaringar på sociala media, men ett stort hjärta till dig!

Jag som pappa är/skulle vara: Det här är så intressant! Jag börjar ha en ganska klar uppfattning om hur jag är som mamma vid det här laget, men hur skulle jag vara som pappa? I grund och botten skulle jag nog vara samma sorts förälder som jag är som mamma - kärleksfull, peppande men en aning disträ - men säkert skulle jag ändå skulle ta en lite annan roll? Skulle jag ändå vara den som har koll på tandläkartider, hobbyer och knytkalas? Jag vet i alla fall att jag knappast skulle kunna lämna över vardagsmatlagningen på den andra föräldern lika ogenerat som jag gör nu utan att känna mig som en riktig mansgris...

(bild)
En sak min pappa lärt mig: Det ordnar sig!
Det bästa med min pappa: Att det ordnar sig! Han hittar saker som försvunnit spårlöst. Han bakar jättegoda tårtor. Han har alltid plats i famnen för sina barnbarn. Han vill påverka saker till det bättre. Han trivs i naturen och har fört den glädjen vidare till oss. Han har sinne för humor. När jag var liten somnade jag tryggt i bilen i absolut förvissning om att ingenting kunde gå fel när pappa körde. Tack för tryggheten och känslan för det vackra som du gett oss, pappa!
På så sätt liknar jag min pappa: Jag har nog fått en viss tidsoptimism av honom… och ingen av oss har tålamod att göra saker petnoga. (Däremot är han nog betydligt mer handlingskraftig än jag - han är berömd för att börja måla och tapetsera bortglömda projekt dagen före studentkalas, det är inte jag.) Vi gillar båda två gamla saker, natur och fotografering. Jag tycker det är svårt att själv se likheterna som säkert finns, men jag blir alltid glad när jag lägger märke till något!

Det här borde alla pappor ha rätt till: Pappaledighet! Någon klok person att prata med när det känns motigt och så en och annan sovmorgon.
Så firar jag farsdag: Min egen pappa brukar hålla till i älgskogen på farsdagen och firas nästa aldrig på rätt dag - den här gången blev det på lördag kväll som vi firade både honom och min moffa i Purmo. På själva farsdagen uppvaktade vi Matias (är ovanligt nöjd med bokpresenten jag gav honom - Bevare mig väl, en riktig tegelsten om byggnadsvård av gamla hus) och söndagslunchade på Friends & brgrs tillsammans med svärfar. Inte mindre än fyra pappor har jag att fira i min närhet!

...och i kökssoffan sitter ana-moffa och ser roat på medan barnbarnsbarnen övar på sina partytrick. Där har vi ännu en viktig pappa! När jag var liten och sov över vid mommo och moffas efter hornorkestern varje måndagskväll var det mest mommo som skötte saker och ting och moffa var lite mer i bakgrunden. Ju äldre jag blir, desto viktigare blir moffa - tänk vilken förmån att fortfarande få lära sig saker av sina morföräldrar när man närmar sig 40! (Tack för bilden, Hanna...)

fredag 2 november 2018

Nyinflyttad, sliten och glad


Så blev det äntligen fredag kväll! De senaste tio dagarna har haft ett galet tempo, men från att det såg helt normalt ut hemma hos oss på Aspvägen när vi fick nycklarna hit till nya huset förra tisdagen har vi nu flyttat, tömt huset, flyttstädat och lämnat över nycklarna till de nya ägarna; flyttat in i vårt nya (gamla!) hus och fått fram i stort sett det vi behöver för det dagliga livet. Samtidigt har vi jobbat, gått på utvecklingssamtal både på skola och dagis, skjutsat till hobbyer och ordnat med sophämtning. Hälften av Edvins kläder är nerpackade på okänd plats, men han kan ju alltid låna av Arvid. Vi har levt på hämtmat och karelska piroger under den här tiden, men nu ser jag fram emot Matias hemlagade rödbetspaj ikväll! Det är nästan en vecka sedan vi började sova här och vi känner oss fortfarande lite förundrade över att det är här vi bor.

Det märkliga är ändå hur lugnt det känns att bara vara nu, även om vår inredning än så länge bäst kan beskrivas som bananlåde-chic. Det som kändes mest stressigt var att tömma och städa vårt gamla hus med bara en vecka med tillgång till båda husen, men nu när det är gjort känner jag att jag är redo och tassa runt i yllesockor, elda i spisen och leva i bananlådor hur länge som helst. Det är något med det här huset som gör att det känns så vilsamt att vara här - till och med när tillvaron har sett ut som den gjort den senaste veckan! I vårt förra hus kändes det lite som att vi erövrade rum för rum när vi renoverade och nästa projekt stod hela tiden på kö. Här finns det minsann också en rad mindre och större projekt som vi vill ta itu med på sikt - men inte nu. Det är bra som det är. Är något slitet är det så det ska vara. Lugnet jag känner för det...

Vi trivs!

fredag 26 oktober 2018

Vi avslutar ett kapitel

Första snön kom, och flytten. Ända sedan vi skrev på pappren i början av juni har det funnits i tankarna, men det hela har ändå legat så långt in i framtiden att det känts abstrakt och inte riktigt verkligt. Nu är det verkligt. Nu syns det i våra allt tommare rum att vi är på väg någon annanstans och i natt är sista natten vi sover på Aspvägen. Vi har badat bastu för sista gången och tömt nästan alla köksskåp. Det är dags att säga hejdå till vårt sjuttitalshem.


Jag skulle ljuga om jag sa att det känns bara roligt att flytta. Jag är övertygad om att det kommer att bli bra, men just nu - i brytpunkten - sörjer jag också det som fortfarande känns som hemma. Jag trivdes inte omedelbart här och har haft lite blandade känslor för huset, men de senaste året har jag äntligen kommit fram till den punkt där jag helt ärligt kunnat säga att jag trivs.


Det är så mycket vi äntligen lyckats fräscha upp och jag är nöjd med precis allt vi åstadkommit. I vintras renoverade vi hallen och bytte ut hallförvaringen och de senaste månaderna har vi (äntligen!) avslutat bastun och badrummet där ute, byggt en ny terrass (som det visserligen är lätt att säga hejdå till den här årstiden) och tapetserat om i spisrummet. Var och en av de här små pusselbitarna som har klickat på plats har gjort det mer till vårt hem. Och nu, nu när det här huset äntligen börjat göra mig glad, då flyttar vi. Det som gör att det ändå känns okej är ju just det att nästan allt jag är förtjust i är sådant vi har åstadkommit - och har vi gjort oss hemmastadda här, så kommer vi att göra oss hemmastadda i vårt nya hus. Det vet jag ju.


Jag har tagit ledigt på eftermiddagarna både idag och på måndag för att hinna lite bättre med flytten, men när jag kom hem efter lunch idag såg jag mig omkring och kände mig lite modfälld. Allt såg så normalt ut! Det kändes oöverkomligt att ro hela flytten i land på en enda helg och jag började misstänka att vi varit riktigt korkade som ställt det så för oss. Nu känns det tack och lov inte så längre, tack vare att vi knegat på hela dagen tillsammans med min moster, svärfar och mamma och pappa som alla kom och hjälpte till på olika sätt. Så tacksam för det! Det är fortfarande mycket kvar, men det känns inte helt orimligt ändå. Vi fortsätter i morgon! Nu sover våra två yngsta gott efter en tröttsam dag och jag tänker sätta mig i soffan (som fortfarande står kvar) och äta nattmat och se på tv tillsammans med Matias och Arvid.


(Sedan jag tog den här bilden i förrgår har det ändrat årstid, så fascinerande! Varken i går eller i dag har jag hunnit dit överhuvudtaget, utan jag har farit runt och packat här och låtit andra köra i skytteltrafik...)

lördag 20 oktober 2018

Leva nu


Leva i nuet, det är väl så en insiktsfull människa gör? Försök med det, du som får nycklarna till nya huset på tisdag, ska flytta nästa helg och just nu har ett höstlov som du borde använda på bästa möjliga sätt! Det är inte helt lätt att fokusera, om vi säger så. Jag tänker att vi borde organisera, packa, fixa, göra adressändringar och samtidigt få undan så mycket jobb som det bara är möjligt - allt för att göra de kommande två veckorna så mänskliga som möjligt för oss. Nu kör vi, helt enkelt!

Men igår hade vi ett möte på banken på eftermiddagen och passade på att fortsätta till Överpurmo efteråt. Så skönt med åtminstone en halvdag helt ledig! Arvid hade med sin cykel, så först cyklade jag en runda med honom och sedan med Edvin. Underbart med Överpurmovägar i höstsol! (Fast Edvin och jag råkade välja en väg som bokstavligen bestod av geggamoja. Gick bra ändå, vi tog det som ett äventyr.) Barnen hittade moster Jennys gamla rullskridskor och övade entusiastiskt på gårdsplanen. Mamma bjöd på risgrynsgröt, pappa bjöd på godis och Johannes bjöd på guidad rundvandring i deras hus - som växer fram i ilfart nu. Bra dag.

När duger vi?


Jag ska fortsätta spinna vidare på bokmässetråden! Ett av de intressantaste seminarierna jag gick på var alltså ett som kallades "När duger vi?", där Clara Lidström och Erica Dahlgren som har skrivit boken Hjälp jag är utmattad talade med psykologerna Kristoffer Pettersson och Katja Lindert Bergsten som i sin tur har skrivit boken I befintligt skick. Clara och Erica har skrivit sin bok utifrån sina egna erfarenheter av utmattningsdepression medan Kristoffer och Katja å sin sida har skrivit sin bok i egenskap av psykologer. Så bra kombination! Gillade dessutom hur alla deltagare verkligen kunde samtala och lyssna utan att prata omkull varandra - så är det inte alltid i en panel som diskuterar ett ämne som alla brinner för!

Kastar in några guldkorn från mina anteckningar!

- Erövra tråkigheten! Det kan vara tufft att börja se sig som en tråkig person som säger nej och inte ställer upp, men det kan vara nödvändigt. Också roliga saker kräver energi. Underbara Clara berättade också om det hon skrivit om på bloggen, nämligen hur hon börjat "mamma" sig själv. Det innebär helt enkelt att hon är lika snäll och tålmodig mot sig själv som hon är mot sina barn:  “Vad du verkar ledsen idag, kanske du är trött, du behöver nog vila nu.”

- En viktig poäng i samtalet var att prestationshetsen vi lever med faktiskt är ett samhällsproblem mer än ett individproblem. "Vi har skapat ett samhälle med ständig förändringslust. Vi ska inte vara nöjda med vad vi har eller hur vi ser ut. Det är bra att veta om att felet inte ligger på oss, utan felet är att vi lever i ett samhälle som premierar den som är driven och framåt." (Clara Lidström)

- Och: "Det är inte gott för människan att leva ensam. Vi är gjorda för att leva i flock och om någon säger åt oss att vi behöver vara på ett visst sätt - träna mer och shoppa mer - för att få vara med i gemenskapen, då kommer vi att kämpa hårt för att få vara med i gemenskapen. Vi blir dåliga konsumenter om vi är nöjda, så det finns starka makter som vill att vi ska fortsätta vara missnöjda." (Katja Lindert Bergsten)

- Samtalet i ett nötskal: Var inte hårdare mot dig själv än du är mot andra. Erövra tråkigheten och inse att även det som är roligt kräver energi. Du duger och du är värdefull, även när du ligger på soffan och äter geléhallon!

lördag 13 oktober 2018

Signerade


Förra gången på bokmässan kom jag nog inte hem med en enda signerad bok. Jag vet inte om det hade någon särskild orsak, men framför allt var det nog för att jag inte riktigt såg meningen i en namnteckning på titelbladet - en bra bok är en bra bok oavsett om den är signerad eller ej. I år trodde jag nog inte att signeringar skulle vara någon grej den här gången heller - men jag tror faktiskt jag håller på att mjukna. Eller bli mer socialt kompetent kanske?

Jag har nämligen kommit hem med fem signerade böcker som jag är hemskt nöjd med! Jag vidhåller fortfarande att namnteckningen i sig inte är det viktigaste, men jag gillar när det blir en ursäkt att säga hej och tack till författaren. Jag gillade att få säga till Martin Widmark och Helena Willis att jag och mina barn haft mycket roligt tillsammans med Lasse-Maja (det hade de också haft, sa de) och till Pax-författarna att min elvaåring att längtat hett efter den sista delen i Pax ända sedan han slukade resten av serien i vårvintras. Gissar att storsäljande författare får rätt mycket bekräftelse i vilket fall som helst, men det är alltid kul att får ge ett hurrarop till någon som gjort sig förtjänt av det! Boken om Ylvania har vi faktiskt inte läst, men eftersom Ylvania-Ylva stod och signerade alldeles bredvid Widmark & Willis passade jag på att ordna med en signerad julklapp på samma gång.

För min egen del var det främst som ett minne av strålande seminarier som jag ville ha de signerade böckerna. Jonas Gardells och (Underbara) Clara Lidström & Erica Dahlgrens seminarier var två av de bästa, mest givande jag gick på under mässan, så det känns extra roligt att ha signerade böcker med sig hem! Jonas Gardell är briljant men aningen skrämmande, men jag lyckades i alla fall säga hej och tack för seminariet, vilket känns stort med tanke på vilken piedestal han stod på när jag studerade litt.vet. i början av millenniet... (Jag flög till Stockholm på samma flyg som honom på hemvägen, hälsade inte som på en gammal bekant.) Clara & Erica kändes betydligt mer mänskliga, som personer man gärna hade suttit och snickelisnackat en stund med. (Om jag var en person som snickelisnackar med främmande människor, vilket jag tyvärr inte är. Ännu.)

Om schemat varit lite mindre hektiskt hade jag nog försökt få en bok signerad av Jaqueline Woodson också - och Matt Haig, som kanske blev min nya idol. Men man hinner inte allt, och sällan stämmer det så bra som på bokmässan i Göteborg.

(Pssst - Ylvania ska som sagt bli en julklapp, så säg inget till Edvin!)




fredag 12 oktober 2018

Tid

Tiden är verkligen en underlig sak. Ibland bara vräker den sig fram helt utan hänsyn till människor som borde hinna med. Jag kan verkligen inte tro att det redan har gått två hela arbetsveckor sedan jag kom hem från Göteborg; det känns nästan fysiskt i mig hur de har spelats upp på dubbel hastighet. Inte konstigt då kanske att jag idag, precis som förra fredagen, kom hem från en helt ordinär arbetsdag, mumlade något ursäktande åt Matias som redan stod i köket och sedan omedelbart kurade ihop mig till en liten boll i sängen för att somna som en stock.

Men nu är det helg. Nästa vecka - höstlovsveckan - är det sagt att vi får börja flytta över saker till nya huset, men vi vet inte riktigt när och hur och i vilken skala, så lite luddigt känns det ännu. Börjar ändå misstänka att det är dags att packa nu? Men samtidigt också planera jobb så att jag bäddar snällt för mig de kommande veckorna - jag tror det kommer att behövas! Men samtidigt också gå ut och ladda höstfärger. Det är nu det är som vackrast! 

Eller så sover jag bara till måndag morgon. Känns också som ett helt sannolikt alternativ.


(Bilden är tagen i Piteå och flera år gammal, men jag tyckte den passade bra in..!)

söndag 7 oktober 2018

Norrsken


Jag stod i varmgaraget och hängde tvätt när jag hörde skratt och tjut och smäll i dörrar. Ett par minuter senare rusade Arvid och Edvin in och ropade att jag måste komma och se på norrskenet - de hade gått ut (i crocs och pyjamas) för att se om de vågade gå till baksidan av huset i mörkret, men upptäckt att hela himlen var full av norrsken. Först började jag sådär typiskt mammigt muttra om hur oklokt det var att springa ute i pyjamas en ändå ganska kall oktoberkväll, men rätt snabbt insåg jag att vi istället ska bylta på oss illa kvickt så att vi kunde stå och se på himlen en stund. Det gjorde vi.

Så mäktigt!

(Bilderna må vara suddiga, men de berättar ändå lite om hur det såg ut.)


lördag 6 oktober 2018

Skogskalas!


Ibland förstår vädret verkligen att uppföra sig, till exempel den här helgen som visst ska vara solig och vacker från början till slut. Underbart! Extra fin tajming var det idag, för vi var bjudna på skogskalas för systerson Joar som snart fyller sju år. Kunde inte ha hittat på något bättre program en så här färggrann oktoberlördag än att grilla korv och äta tårta i skogen hela eftermiddagen tillsammans med hela stora familjen (i åldern från fem månader till nybliven 85-åring)! Gillar syster Hannas nytänkande kalas; en annan gång bjöd de på brunch istället för vanligt kalas, också en höjdare.


Extra bonus att jag också kom hem med ett par presenter från mina syskon - har liksom inte hunnit fira min egen födelsedag det här året med någon annan än lilla familjen, så firades lite på köpet nu. Fick bland annat en 3,2-kilos edamerost av min lillebror mjölkbonden... inte den mest klassiska presenten kanske, men helt klart användbar! Rätt kul, tyckte jag.


Och för övrigt? Känner mig inte så lite stressad av att allt ser så normalt ut här hemma fast flytten närmar sig med stormsteg. Nu är det inte mer än cirka tio dagar tills vi får börja på med att åtminstone flytta över saker, men ändå bara bor vi vidare här som om vi aldrig har tänkt oss någon annanstans. Vi stryker pärlplattor, ser på fredagsfilm, kokar bärkräm... allt utom att ta tjuren vid hornen, rada upp bananlådorna och börja packa ner allt vi ser omkring oss.

Jag slits mellan att längta efter att få flytta in och upptäcka vårt nya hem och att vilja kokonga in mig och bara vara i min gamla, sköna, invanda tillvaro. Jag vill absolut inte börja packa ner hela vårt hem ännu, men fattar att det borde göras bit för bit - jag är bara så urusel på att leva i det där skakiga mellanläget mellan två bostäder. Jag minns att det var samma sak när vi skulle flytta från radhuset: jag drog ut i det längsta på att packa ner alla synliga saker, allt för att inte behöva leva mittemellan längre än nödvändigt. Mittemellan, det som innebär att man känner sig hemlös samtidigt som man har två hem som kräver saker av en. Där trivs jag inte, hur nödvändigt det än är.

Det skulle kanske kännas lättare att ta itu med saker om vi hade mer exakta datum, men än så länge är det mest på ett ungefär. Det är inte många dagar hit eller dit som det kan variera, men tydligen är det inte verkligt för mig förrän jag får rita en stor, fet, röd ring kring den dagen i min kalender. Planeringspedant, jag..? Jo. Men i morgon ska jag försöka övervinna mig själv och packa lite trots avsaknaden på exakt datum i kalendern. Jag kan alltid börja i storskrubbens mörkaste och mest bortglömda hörn. Önska mig lycka till!

onsdag 3 oktober 2018

38

Jaha, så kom då tisdagen och gick. Och jag hade blivit ett år äldre. De senaste månaderna har jag känt att jag kanske har en 40-årskris som ligger och lurar på mig. Det är ju faktiskt en milstolpe som väntar och även om jag får säga att jag är väldigt nöjd med mitt liv så här långt så känns det av någon anledning ändå lite oroväckande. Men nu när jag faktiskt har blivit 38 känner jag mig nästan lite förvånad över att jag har två hela år kvar till 40. Så ung, liksom? Allt är relativt.

Och! Jag måste medge att 38 känns ganska ojämnt och odramatiskt, men när jag skrev gårdagens datum på en blankett på jobbet slog det mig som en blixt att det är exakt tjugo år sedan jag blev myndig. Tjugo år som vuxen! Då tycker jag minsann man borde få guldklocka och en ledig dag för att begrunda vad som hänt under den tiden.

Det har onekligen hänt saker. Jag minns hur snopen jag kände mig när jag fyllt 18, blivit myndig och fått körkortet - och fortfarande kände mig på Bambi på hal is så fort jag försökte tänka ut vad jag ville med mitt liv. Tyckte det var sjukt överskattat att räknas som vuxen när jag ändå kände mig som en liten barnrumpa som inte visste någonting om världen. Nu hör jag inte till alla dem som pustar och himlar med ögonen och deklarerar att de inte för något i världen skulle vilja vara 20-plussare eller - bevare oss väl - tonåringar igen. Inte alls. Jag var en okomplicerad tonåring och åren som 20-something var eventuellt de roligaste i mitt liv. Ändå finns det fördelar att ha hunnit leva och lära i 38 år.

Förutom att väldigt många yttre omständigheter äntligen klickat på plats, känner jag också att jag själv har klickat på plats. Jag har inte blivit en annan person, men jag har blivit en lite mer mogen version av mig. Jag har fått mer tålamod och lärt mig mer om människor och mig själv. Jag blir allt mjukare och känner ibland hur hjärtat nästan går sönder av både sorg och glädje - samtidigt som jag står stadigare där jag är.

Rätt länge trodde jag inte att jag var en person som förändrades. Det tyckte faktiskt kändes lite trist, men nu har jag insett att jag helt enkelt hade missförstått det där med förändring - för mig handlar det inte om radikala omställningar eller 30 day challenges. Förändringar sker, men långsamt och så indirekt att de inte alltid märks. Jag tycker fortfarande om i stort sett samma saker som när jag blev myndig. Jag får fortfarande använda milt tvång för att få mig själv att träna. Det händer fortfarande att jag försvinner i en bok trots att jag borde ta tag i saker. Jag älskar fortfarande att vrida upp musiken och dansa ensam. Jag får fortfarande panik ibland för att jag inte vet hur livet ska hanteras. Men jag har så mycket mer att falla tillbaka på - jag har fler erfarenheter att se tillbaka på och kan konstatera att det mesta brukar gå. Jag har en större tilltro till både mig själv och världen. Om det är så här livet utvecklas, så fortsätter jag gärna. Vidare, här och nu och framåt.


måndag 1 oktober 2018

Efter bokmässan


Hemma igen, vilken virvelvind dagarna i Göteborg var! Jag var fyra dagar på bokmässan och en stor del av tiden yrade jag runt för att pricka in så mycket roligt/nyttigt/intressant som bara var fysiskt möjligt. Det kändes som en riktig bootcamp för både kroppen och hjärnan och nu tycker jag verkligen (hej min rektor?) att jag borde få några lediga dagar bara för att gå igenom anteckningar och låta alla intryck sjunka in. Tänka lite, helt enkelt! Risken med att göra som jag gjorde är att alla bra tankar bara stannar på ytan och skvätter iväg när jag rusar iväg till nästa seminarium, som kanske handlar om något helt annat. Tacksamt nog var jag duktig på att anteckna, så bara jag lyckas skrapa ihop lite tid (bristvara denna månad) ska jag gå igenom mina skrynkliga, bläckfläckiga papper och förhoppningsvis kunna spinna vidare på alla tankespår som finns där. Återkommer förhoppningsvis med några av guldkornen här i bloggen!

Oerhört roligt var det i alla fall! Det roliga med bokmässan är att det finns så otroligt mycket intressant koncentrerat på samma tid och plats. Skulle jag sprida ut alla föreläsare jag lyssnade på över ett helt år skulle jag ändå tycka att jag har haft ett ganska aktivt år på den fronten - för att inte tala om alla parallellprogram jag valde bort hela tiden! 

För tre år sedan, sist jag var på bokmässan, reste jag tillsammans med Matias och Josef, som bara var en liten skruttknubbis på den tiden. Den här gången reste jag ensam, vilket å ena sidan gjorde att jag kunde lägga så mycket tid jag ville på mässan, men å andra sidan innebar det att jag såg mindre av Göteborg den här gången eftersom det inte var någon som väntade på mig utanför bubblan... På förhand, och kanske också första dagen, kändes det trist att sticka iväg från min familj, särskilt så här strax före en så stor omställning som flytten ändå är, men rätt snabbt landade jag i det underbara lättheten i att bara ansvara för mig själv. Och förstås hjälpte det att jag med jämna mellanrum fick rapporter hemifrån om hur bra de hade det! Inte för att jag hade tvivlat på det, men ändå. 

Jag påmindes också om hur livsviktigt det är att göra saker på egen hand ibland. Jag måste erkänna att jag lätt blir lat när jag reser eller gör saker tillsammans med Matias. Dels känns det inte lika viktigt att dubbelkolla saker eftersom vi är två som kan tänka tillsammans när det behövs, men dels överlåter jag nog också vissa saker till honom för att det är enklare så. Om vi ska hitta fram till en okänd adress litar jag på att han tar fram sin telefon och navigerar oss rätt; om telefonen krånglar är han min privata IT-support; om jag inte vet varifrån flygbussen går låter jag honom googla. (I know, jag är lat när det gäller att kolla upp saker på telefonen. Kan bero på att min telefon inte alltid är samarbetsvillig, men kan också bero på att mitt tålamod är reserverat för söner och elever, inte för strulande teknisk utrustning.) Men nu vet jag - igen - att jag naturligtvis kan lösa problem och ta mig fram på egen hand. Förstås! Glömde bara.

Tja, eftersom ingen hört av sig och beviljat mig några dagar ledigt för att smälta alla intryck är det väl bara att plocka fram niornas prov och sjuornas bokrecensioner nu. Återkommer med mera om Göteborg så småningom!

söndag 23 september 2018

Legoland, kapitel ett


Varning för semesterbilder!
--- Danmark, dag 3 ---

Så hur gick det med min storstilade träningsstart? Jovars. Jag gick på min måndagsmotion och fortsatte med en elvakilometerspromenad med min kompis Linda dagen efter. Sedan blev jag jätteförkyld och lät mer som en kråka än en människa i en vecka ungefär (ingen bra grej för en lärare som ändå inte är tillräckligt sjuk för att stanna hemma...) Nu börjar jag äntligen låta mer normal igen, men fortfarande rätt tveksamt om det är klokt att träna imorgon. Och måndagen därpå är det föräldramöte. Så tja, att inleda med nästan en månads uppehåll går ju också..?

Det där pratar vi inte om mera nu, tycker jag. Mycket roligare att se tillbaka på en av sommarens höjdpunkter som vi prickade in redan tidigt i juni - Legoland! Det kommer att bli en veritabel bildbomb, bara som en liten förvarning. Eftersom det gått så länge sedan resan tänkte jag mig att det skulle funka att skriva ett nätt litet inlägg med ett par bilder från våra två dagar i Billund. Ha! Det får nog bli två inlägg ändå... av lite större storlek än vad som kan kallas "nätta små" inlägg.


Förväntningarna var höga den där morgonen i juni när vi steg upp tidigt i lägenheten i Ammitsböl och gjorde oss redo för en heldag bland legoklossar. Vi lyckades faktiskt komma fram till öppning den första morgonen - lite extra spännande var det ju att stå i folkmassan och vänta på att grindarna skulle öppnas!


Vi hade tipsats om att undvika köer genom att gå längst in i parken först och åka där innan folkmassorna hunnit dit, för att sedan arbeta oss bakåt mot ingången. En fullspäckad dag under högsäsong tror jag säkert att det kan vara ett utmärkt råd, men faktum är att köerna den här svala torsdagen i mitten av juni faktiskt var riktigt humana i vilket fall som helst. Jag tror faktiskt vi valde den perfekta första dagen för Legoland!


Istället började vi med att åka upp i utsiktstornet för att få ett hum om hur parken ser ut. Det tyckte vi var en jättebra start; det gjorde det så mycket lättare att orientera oss när vi väl kom ner i markhöjd igen. Vi spärrade också upp ögonen när vi insåg exakt hur nära Billunds flygfält ligger - visst hade vi förstått att det låg nära till, men att det var i stort sett på andra sidan staketet hade vi inte fattat, vi som kom med bil från Köpenhamn!


Eftersom våra barn är - om än inte extremt, så ändå hyfsat - utspridda i ålder hade vi funderat på om Legoland faktiskt skulle fungera både för en treåring och en nästan-elvaåring. Det fungerade över all förväntan! Det hjälpte förstås att vi var två vuxna så att vi kunde dela upp oss ibland, även om det också fanns mycket vi kunde göra alla tillsammans. Tror vi hade lika roligt allihopa! (Däremot tror jag att attraktionerna kan kännas lite för "snälla" för barn som är ännu nåt år äldre, särskilt om hen inte är så intresserad av legobyggande. Men det gäller alltså inte vårt gäng!)


Visst stämmer det som vi hade läst att Legoland är lite disneyfierat och handlar mer om berg- och dalbanor än riktigt genuint legonörderi, men vi blev ändå imponerade av alla storstilade legobyggen överallt! I varje hörn av parken fanns det detaljer att hitta och titta på. (Sedan finns ju också nyöppnade Lego House i Billund numera för den som vill ha mera legobyggande - mer om det senare.)


Skådespelet var jag ganska icke-imponerad av trots en del akrobatik, men det fyllde sin funktion genom att ge oss en ursäkt att sätta oss på en bänk en stund och äta lite mellanmål...


... däremot var trafikskolan en riktig höjdare enligt Arvid och Edvin! Vi var lite osäkra på om det skulle vara värt den extra avgiften - det fanns ju liksom rätt mycket annat som inte kostade extra -  men det visade sig vara det som de både direkt efter och nu några månader senare tycker är något av det bästa på hela Legoland.


Under tiden höll Josef och jag till i Duplovärlden, som Josef i sin tur tyckte var det bästa med Legoland! 


Båda dagarna körde vi med picknicklunch eftersom vi inte direkt hade hört något gott om maten vid Legoland. Vi har ändå blivit ganska duktiga på att hitta picknickmat som faller vårt gäng i smaken och dessutom håller oss tillräckligt mätta. Vi kände oss nästan som riktiga proffs ända tills... vi insåg att vi hade glömt engångstallrikarna och besticken hemma i lägenheten! Eh, no more proffskänsla. Istället fick vi sitta och plocka i oss kalla pastaskruvar, grönsaksbitar och prinskorvar med fingarna direkt ur plastpåsar... hehe. Dessutom hade det blåst upp så vi fick hålla hårt i maten för att den skulle hållas på picknickbordet... Jaja. Ingen kulinarisk höjdare, men det funkade!


Vädret förresten, det måste ju nämnas. Det hade utlovats ostadigt väder båda dagarna, men i slutändan kunde vi konstatera att det regnade en (1) timme totalt under två heldagar på Legoland! Den timmen kom dessutom vid stängning första dagen när vi ändå började vara rätt så möra och redo att köra tillbaka till lägenheten. Det var visserligen blåsigt, men varken för varmt eller för kallt eller för vått eller så perfekt att det lockade dit för mycket folk att trängas med. Vi kunde inte ha bett om bättre tur med vädret! Dagen efter våra båda Legodagar däremot regnade bort nästan helt och hållet, så då var vi väldigt belåtna med att vi redan få vårt Legolandsbehov mättat...





Och om Matias börjar sloka framåt eftermiddagen - sätt en kaffemugg i handen på honom. Funkar varje gång!



Nån timme före stängning kom då skyfallet som kunde ha varit en riktig partypooper tidigare på dagen. Nu gjorde det inte så mycket, utan vi gick in till den stora legoaffären vid utgången och botaniserade (som i stort sett alla andra besökare iofs...) innan vi avrundade dagen.


Kul grej - det Josef tyckte var allra roligast var att ordna upp i "löslegohyllan" där man kunde bygga ihop sina egna legokaraktärer. Lådorna hade blivit ganska röriga sådär mot slutet av dagen och när det gick upp för Josef att vi två ju faktiskt kunde sortera upp i lådorna... wow. Han gick så helt in i sin egen bubbla att det nog var tur att bröderna var lika uppslukade av att kolla in byggsatser i en annan del av affären, för vi skulle knappast ha fått honom med oss ut ur butiken så länge det låg osorterade bitar överallt. Tror minsann vi kan ha fått en ordningssam liten människa i familjen till sist!


För att nu riktigt nörda till det lite körde vi en sväng förbi legofabriken i Billund också innan vi handlade och åkte "hem" och lagade mat. Det var... tja, kanske inte jättespännande för att vara ärlig. Men varför inte, liksom. Sedan sprack molnen upp och kvällen blev riktigt vacker! Inte för att någon annan än Matias orkade gå utanför dörren mer den kvällen, men han tog i alla fall med sig bildbevis till oss så vi skulle veta att vi faktiskt bodde mitt i riktigt vacker landsbygd!


Stay tuned - snart dyker det upp MER lego i ett inlägg om dag två på Legoland! Eventuellt är det endast elvaåriga legonördar som är intresserade av det, men det må så vara i så fall...