fredag 7 februari 2020

Sol och hav och park och vågskvalp


Jag antar att alla som läser bloggen är supersugna på lite mer Madeira..? Det är i alla fall jag! Vi är faktiskt inne på vår näst sista dag, så snart får vi nöja oss med good old Finland. (Eller Ungern! Nu kom jag på att jag knappt har bloggat alls om den Erasmusresan i våras! Stjärnögonemoji.)

Det är alltså onsdag i november och vår sista officiella Erasmusdag i Funchal. Förmiddagen bloggade jag om här och nu fortsätter vi nere vid Funchals hamn. Efter museum och rundvandring i gamla stan var det dags för vattenaktiviteter, vi var inbokade för SUP och kanotpaddling. Jag var lite tveksam till att testa att SUP:a för första gången i det här sammanhanget - det blir ju så opraktiskt om en av lärarna i gruppen bryter ett revben eller två lagom till hemresan... men det löste sig själv eftersom det fanns så få SUP-brädor att det var kö på dem hela tiden. 

Istället hoppade jag och min kollega Mikaela i en kanot och paddlade ut från hamnbassängen. Det låg kryssningsfartyg förankrade på båda sidor om oss och vi hoppades och utgick från att kanotuthyrarna hade koll på deras avgångstider och inte skulle skicka ut oss framför en av de jättarna... Puh! Kanoterna var inga stadiga kanadensare utan nån slags förvuxna badankor - och dessutom vågade det en del. Jag balanserade mellan att njuta av att få se Funchal ur kanotperspektiv och ha hjärtat i halsgropen. Tack vare att min paddelpartner är mer av en sjöbuse än jag är paddlade vi en bra bit ut och kikade runt en pir innan vi vände. Gissa om jag kände mig stolt och nöjd med mig själv när vi kom tillbaka! Ja, sedan passade vi på att simma lite i hamnbassängen också. Jag undvek ju att bada i pool (okej, det fanns ju ändå inte tid för mycket sånt, men vid ett tillfälle kunde jag ha gjort det) på grund av min monstertå, men jag tänkte att saltvatten säkert var bättre. I efterskott började jag fundera på var kryssningsfartygen tömmer allt sitt slaskvatten och tänkte lite efterklokt att det där hamnvattnet kanske inte heller var det renaste... Oh well, tån sitter kvar!

Några bilder från själva vattenaktiviteterna har jag inte - av naturliga skäl, jag satt liksom i en ranglig kanot och försökte navigera den... men på bilden här ovanför står jag i alla fall på kajen och ser lite Atlantrufsig och glad ut! Glömde för övrigt mina skor i omklädningsrummet, så måste jogga tillbaka när jag sent omsider kom på det... jag hade ju bara gått iväg i mina flip-flops!


Nästa programpunkt var lekar och aktiviteter tillsammans med de portugisiska eleverna i St Catalina-parken, så vi började med att gå till en affär och köpa med oss picnic-lunch att äta där. Önskar jag kunde lägga upp bilden av när "våra" kids låg på filten och chillade efter maten... där och då önskade jag inte så lite att det hade varit en semesterresa och att vi hade kunnat sitta kvar i solen resten av eftermiddagen...


Men plikten kallade! Lekarna alltså. Hårt liv. Eleverna delades in i grupper fick gå runt mellan olika utmaningar. Riktigt kul, och jag samlade på mig några idéer ifall jag nån gång åker på det otacksamma uppdraget att hitta på "nåt kul och teambyggande" till en temadag... 


Kände mig så oerhört privilegierad den där eftermiddagen - vilken friluftsdag deluxe! Tänk att få jobba i en färgsprakande, grön och skön park på Madeira en helt vanlig novemberonsdag! Att jobba med projektet är ibland krävande och tidsdrygt, men det ger också så oerhört mycket, både nytta och rent och skärt nöje. 


(Haha, kunde inte låta bli att lägga med den här. Tydligen var jag inte ens vid det laget tillräckligt van med min "nya" telefon för att vända kameran rätt när jag fotade... har rätt många sådana här bilder! Jag ser ju i alla fall glad ut... och har lyckats beskära bort dubbelhakan som annars tenderar att bli ganska framträdande på sådana där bilder!)


Ja, sen avtog aktiviteterna och vi passade på att gå en sväng till hotellet för ett snabbt pit-stop. Vi hade tänkt oss att vi skulle hinna både vila och städa upp oss inför kvällen, men det blev nog mest bara ett blixtsnabbt klädbyte... det fick räcka, vi blev lite mindre ofräscha och blev av med väskorna med blöta handdukar! För lagom till solnedgången väntade...


...okej, inte det här ståtliga piratskeppet, men väl grannbåten. Vi skulle ut på en båttur i solnedgången för att fira vår sista kväll tillsammans! Enda kruxet var att vi låg kvar i hamn i närmare en timme och väntade på någon som skulle göra... något. Lite oklart vad. Får medge att vi kände oss lite rastlösa där vi satt och såg den vackra solnedgången som övergick i en allt mörkare kvällshimmel... Nåja, vi fick ju se solnedgången från båten, även om den var stadigt förankrad. Och när vi väl lade ut fick vi se Funchal by night och det var inte heller illa! Funchal ligger ju liksom i en gryta med de höga bergen som en skål kring staden och att få se den från havet... vackert!


Det allra häftigaste med båtturen var nog när vi slog ankar och de modiga som ville fick hoppa i. Vid det laget var det beckmörkt och ganska kallt, så det fanns inte en chans att någon skulle ha kunnat truga i mig, men förvånansvärt många hoppade i och simmade ett bra tag. De av våra elever som var i sa att det inte alls var kallt i vattnet... Det var säkert ett minne för livet! 

Det gungade ganska friskt på den lilla båten, så jag var rätt glad att jag inte har desto mer anlag för sjösjuka... tyckte så synd om den turkiska gruppen där alla utom Fatma var riktigt sjösjuka större delen av båtturen! Just ett fint sätt att fira den sista kvällen. Det lustiga är att även om jag kände väldigt lite av det på båten så kom det på natten när jag hade lagt mig i sängen och skulle börja sova. Då gungade definitivt min madrass! Har förstått att det inte är så ovanligt att känna av sjösjuka i efterhand? Kanske något med att innerörat försöker kompensera för gungandet tidigare på kvällen? (Nu killgissar jag alltså bara hejvilt. Men blir lite nyfiken nu när jag tänker på det.)


Får jag presentera - inte den blodtörstigaste piraten på de sju haven, även om det må se ut så - vår madeiranska värd Alexandra/Alex! Hon var egentligen en av våra värdar, men rätt långt hjärnan bakom det hela. En så utomordentligt cool kvinna, det är en förmån att ha lärt känna henne! 


Och här ännu fler coola kvinnor - min kollega Mikaela, portugisiska Zorayda som jag inte hade träffat förut, men som kommer till Finland i mars och så turkiska Fatma som jag också träffar nästa gång här på hemmaplan. Det är kanske inget konstigt egentligen, men alla jag lärt känna via det här projektet är så engagerade, nyfikna på världen och intresserade av att lära sig mer om människor, kulturer, språk, skola, lärande. Det är inspirerande!

Ja, sen kom vi i land igen, genomfrusna och lätt svajiga i knäna. Vid marinan blev det avslutningsmiddag med hela gänget. Det var fint, även om alla nog började känna sig ganska möra vid det laget! Och så än en gång... tänk att inte behöva säga hejdå, farväl för alltid, utan - vi ses nästa gång!

söndag 2 februari 2020

Januariutmaning


Nu är det februari, så det är kanske dags att kolla hur det gick med januariutmaningen?

Sådär helt okej, för jag nöja mig med att svara. Jag gick inte i mål, för redan i mitten av januari hade jag använt upp vilodagarna i rutsystemet, vilket ju inte riktigt bäddade för en smidig målspurt. Först tänkte jag helt enkelt att jag fortsätter med utmaningen så många dagar det behövs tills jag har slutfört den, men så småningom rann det ut i sanden eftersom jag ändå inte hade fixat den enligt plan. 

Det här kan ju låta ganska deppigt. Total failure, liksom! Men så känns det faktiskt inte, för utmaningen har fört med sig flera bra saker, även om den inte riktigt höll månaden ut. Framför allt blev den en spark i baken att få in en veckorutin som jag verkligen, verkligen behöver - ett pass styrka och ett pass smidighet plus så många promenader det går. Nu tror jag faktiskt jag har ett upplägg som kommer att hålla, så planen är att fortsätta så resten av terminen: pilates på tisdag kvällar och bodypump på väg hem från jobbet på torsdagar. Det var en kollega som tipsade mig om bodypumpen och jag har gett henne fortlöpande tillåtelse att kräva mig på en giltig förklaring på fredag om jag inte synts till på torsdag... Passar mig perfekt, för dels gillar jag bodypump, dels gillar jag att få träningen gjord innan jag hunnit komma hem och landa efter jobbet! Så småningom kommer min rygg att tacka mig, hoppas jag. Den har redan börjat bete sig lite bättre.

Något annat som utmaningen gav mig var också en klart lägre tröskel för att gå ut och gå en halvtimme, även om det skulle finnas annat som behöver göras. En halvtimme är faktiskt ett ganska billigt pris för att rensa huvudet och få igång kroppen! Nå, nu efter att jag släppte själva utmaningen så har jag lite släppt på det också, men i teorin skulle jag helst få in minst en halvtimme varje dag. I praktiken har vi lite för mycket familjelogistik för det, men sikta går ju! 

Nu ska jag fundera vidare på om jag ska leta fram någon ny utmaning, kanske ge den gamla en ny chans (31 dagar framåt när som helst funkar ju rimligtvis lika bra som januaris 31 dagar) eller helt enkelt satsa på att arbeta in min nya vardagsrutin. Men nu är jag i alla fall igång!

(Glowet på bilden är 98 % bodypump, 2 % bilbelysningen.)

söndag 26 januari 2020

Ännu ett vykort... Zona Velha, Funchal


Söndag och dags för ett nytt Madeira-inlägg! Gamla reseinlägg har tydligen blivit ett säkert tecken på att jag har en ledig helg... Det är inte så många inlägg kvar från den resan, vi har redan hunnit till den sista officiella dagen med våra Erasmusvänner. 

Än en gång var programmet späckat så vi nästan bokstavligen fick småjogga för att hänga med. Vi började på Madeira Story Centre i utkanten av gamla stan. Det är ett museum om Madeiras historia - och där finns det mycket att ta av! Jätteintressant att lära sig lite mer om den tidiga turismen, sjöfarten och allt... men precis när vi hunnit till piraterna och fascinerat börjat kolla in dem insåg vi att gruppen var på väg ut - tiden var slut! Precis som på valmuseet dagen innan alltså. Oh well. I framtiden, när jag återvänder... då ska jag minsann lära mig allt om sjörövarna!


Sedan gick vi vidare i gamla stan för att se oss runt lite. Stadsdelen är mysig, framför allt med sina vackra väggmålningar - eller kanske snarare dörrmålningar! Många av dem ser ut att verkligen vara målade av konstnärer, inte bara vem som helst som råkar bo innanför. Att gå runt i en flock på några tiotals personer är ju inte det bästa att upptäcka en färgglad stadsdel med en massa detaljer, så i nåt skede tappade vi bort större delen av gruppen... men vi hade med oss vår värd Alexandra som hade koll på när vi borde vara var, så det var lugnt! (Faktiskt ganska bra grej att tappa bort gruppen... sådär lagom mycket och lagom länge.)


Färger, färger, färger!
Något vi inte är bortskämda med i Finland i november... Bilderna jag lägger upp här är en bråkdel av alla som fanns i min kamera efter promenaden!


Mer bild än text från denna förmiddag - kanske ett inlägg som verkligen gör skäl för att kallas ett vykort! Men jag avslutar med en bild som kanske behöver förklaras, det är nämligen frukten anona som jag aldrig hade hört talas om tidigare. Den ser inte mycket ut för världen, men är söt och krämig och riktigt god! Dagen efter köpte jag en för att ta hem, men den krossades redan när jag stängde min överfulla kappsäck, så det var inte så lite snopet... jag hade helt enkelt överskattat hur stadig den var! På den här sidan står det till och med att den är "extremely fragile to the touch"... 

En annan sak vi smakade i farten var bolo de caco, en madeiransk delikatess. Det är ett runt bröd med sötpotatis i degen och en massa vitlökssmör på. Smarrigt, och praktiskt eftersom vi ännu skulle ner till hamnen för at idka vattensporter innan det fanns tid för lunch... tror konceptet "lunch" är lite viktigare för oss än för portugiserna som verkar kunna fortsätta och fortsätta dagen i all oändlighet på en skiva vitt bröd... Haha! 


lördag 25 januari 2020

Nu

En helt normal dag i en barnfamilj - så uppåt och så neråt. Och så uppåt igen. Familjens två yngsta har varit extremt generösa med att bjuda på gnäll, härj och syskonbråk, sådär att jag helst hade vänt i dörren och gått ut igen när jag kom hem efter att ha gått ensam i skogen i över en timme. Men samtidigt väldigt lätt att count my blessings:

- Arvid har börjat spela fotboll! Från och med idag alltså. Så kul att han ville testa trots att det innebär att som tolvåring börja spela med lagkamrater som i vissa fall har börjat redan som småknattar. Ännu roligare att han tyckte om det, åtminstone den här första träningen. Hoppas, hoppas han fortsätter gilla det!

- Under tiden uträttade jag en hel hög ärenden tillsammans med mellanbror och förundrades av hur enkelt  och trevligt det kan vara att umgås på tu man hand med en person som tidvis idag har varit raka motsatsen här hemma. 

- Vi avslutade med att ligga i soffan huller om buller och se på ett par avsnitt av Zumbo's Just desserts. Och jag gjorde inget annat samtidigt. Plockade inte ens upp godispapper från golvet. Bara pillade barnen i håret och hämtade apelsiner när de ville ha. 

- Har förresten börjat läsa Harry Potter och Fenixorden högt för Arvid och Edvin. Vi har skjutit på det rätt länge eftersom det är en regelrätt tegelsten på 1001 sidor. (Japp!) På förhand tänkte jag mig att det skulle ta oss till höstlov eller så att läsa ut den, men vi har faktiskt redan hunnit en tiondel. Det är mycket jag inte riktigt får till med mina barn, men jag älskar verkligen att läsa med dem. 

Jag har kommit till nån slags punkt i mitt föräldraskap när det är oundvikligt att känna i hela kroppen hur begränsad den är, den här tiden. De växer så det knakar om deras knotiga knän och snart kommer de att växa upp och flyga iväg och jag kommer att sitta här och längta efter att få krama dem hårt när de hälsar på. Men ännu har vi dem. Börjar bli mer och mer självklart att jag nog borde gå ner ännu lite till i arbetstid nästa år - tids nog kommer skedet när ingen behöver mig på kvällen och jag kan sätta allt krut på jobbet. Men det är inte nu. Jag kan bara inte ge allt på jobbet och sedan komma hem och ge lite till. Småbarnstiden som alla påstår att man måste njuta av upplevde jag nog ofta som ganska slitsam och krävande, men den här perioden känns som guld. Jag har älskat babybubblan, men förutom den är nog det här den bästa tiden hittills som förälder. Alldeles för värdefull för att missa i farten! (Och det säger jag efter en dag av drama och syskonbråk. Bara det!)

söndag 19 januari 2020

Huvudstäder

Alla vet väl vad Mia gör när hon vill prokrastinera? Hugger på första bästa blogglista som kommer i hennes väg! Här har jag nu suttit i ett par timmar och förberett jobbveckan som är på kommande och hej hopp - just när inspirationen började tryta så hittade jag den perfekta pausunderhållningen på Marias memoarer. En lista om huvudstäder jag besökt - och inte besökt. Här kommer den!

Stockholm i mitt hjärta - den huvudstad där jag spenderat mest tid och den jag alltid vill återkomma till.

Huvudstäder jag har besökt

Helsingfors, Finland
Stockholm, Sverige
Oslo, Norge
Köpenhamn, Danmark
Tallinn, Estland
Budapest, Ungern
Prag, Tjeckien
Rom, Italien
Vatikanstaten, Vatikanstaten
Paris, Frankrike
Amsterdam, Nederländerna
London, Storbritannien
Dublin, Irland
Lissabon, Portugal

Rom, den eviga staden. Där har vi mycket osett!

Av de här var jag mest tveksam till att sätta upp Oslo på listan. Visserligen har jag varit där, men det var bara en dag eller två på genomresa på en körresa i tonåren. Jag minns att vi var till Vigelandsparken och såg statyer, men kan verkligen inte påstå att jag har något tydligt minne av staden. Jag skulle definitivt känna mig som en förstagångsbesökare om jag reste dit nu!

Lissabon fick visserligen en ytterst snabb visit på tre timmar, men det vägs upp av att det var så nyligen - för drygt två månader sedan - att det fortfarande är färskt i minnet.

Den huvudstad där jag känner mig mest hemma är Stockholm, givetvis. På andra plats kommer vår egen huvudstad, men sedan blir det lite knepigare. Tredjeplatsen får nog ändå gå till London, som jag har besökt flera gånger, men samtidigt är det en så massiv stad att det känns som om det skulle krävas minst lika många besök till innan jag kan börja känna mig hemma där. 

En huvudstad har jag faktiskt också i planerna för 2020, nämligen Polens huvudstad Warszawa! I maj är det dags för den avslutande träffen för vårt pågående Erasmusprojekt och det är vår vänskola i Ostrów Wielkopolski som står värd. Därför är det förstås den staden som är huvudmålet för resan, men planen är att börja med två dagar i Warszawa tillsammans med resten av Erasmusgänget. Warszawa är kanske inte en huvudstad jag själv skulle ha kommit på att resa till, men det är just det som är tjusningen med det här projektet - det leder en på oväntade upptäcktsfärder! Ska bli hemskt intressant att uppleva Polen tillsammans med våra polska vänner i några dagar. 

Älska eller hata London? Jag lutar mer mot älska, men det är ingen enkel stad att få grepp om.

Huvudstäder jag missat trots att jag besökt landet

Berlin, Tyskland
Madrid, Spanien
Wien, Österrike
Washington DC, USA
Canberra, Australien 

Jag rodnade nästan när jag insåg hur nära jag var att skriva upp Sydney på den första listan... jag VET ju, men ändå! 

Av de här är det Berlin som legat närmast till att få ett besök - nån rastlös vårvinter för många år sedan minns jag att jag hade fått för mig att det skulle vara lite härligt att bo i Berlin en månad eller så. Det blev aldrig av och nu har Berlin nästan fallit i glömska i min värld... men man vet aldrig, kanske vaknar drömmen igen en vacker dag! Matias var i alla fall dit med sin bror för ett par år sedan för att gå på U2-konsert, så då fick jag uppleva staden lite i andra hand. 

Till Madrid har jag aldrig varit, men till flera andra fina platser i Spanien. Här vid Castillo de Santa Bárbara i Alicante för tre år sedan!

Semihuvudstäder

Jag tolkar det här som huvudstäder för delstater eller mer eller mindre autonoma områden. Kände att jag inte har avgränsningen riktigt klar för mig själv ens, men... listan blev så här:

Mariehamn, Åland, Finland
Edinburgh, Skottland, Storbritannien
Funchal, Madeira, Portugal
Barcelona, Katalonien, Spanien
Atlanta, Georgia, USA
Darwin, Northern Territory, Australien,
Sydney, New South Wales, Australien
Brisbane, Queensland, Australien

Sydney Harbour, 2003. Those were the days!

Några huvudstäder jag vill besöka
Eller med andra ord - "drömma kostar ingenting"!

Ottawa, Kanada - Helt klart den huvudstad som dyker upp först i tankarna! Jag har ju lärt känna mina släktingar i Ottawa nu och vill verkligen hälsa på nån gång. Men först kanske barnen borde bli lite större så de får så mycket som möjligt ut av resan?

Belfast, Nordirland
och
Cardiff, Wales - anglofil som jag är vill jag naturligtvis se mer av de brittiska öarna!

Kiev, Ukraina - Ja, jag har fått för mig att Kiev skulle vara en väldigt fin stad att se. Vem vet, en vacker dag kanske?

Tokyo, Japan - Men ska jag vara riktigt ärlig är det kanske övriga Japan som verkar minst lika lockande som just huvudstaden.


Nu stör det mig mest av allt att inte få skriva upp New York nånstans. Tänk att det stora äpplet inte ens är delstatshuvudstad! Bara för det måste jag avsluta med en bild därifrån:

NYC - en av de största och mest storartade städer jag upplevt, men ingen huvudstad. Inte ens lite. 

lördag 18 januari 2020

Machico och Caniçal


(Fortsättning från föregående inlägg...)

Ner mot kusten och solen igen! Bussen kringlade sig ner mot lägre höjder och vi kom ut till Machico, en stad på Madeiras östra sida. Kortaste vägen är Machico faktiskt bara 17 km från Funchal fast vi hade varit ute på vägarna halva dagen innan vi kom fram... Här fanns det tid för lunch och bad - eller ska vi kanske säga lunch eller bad... Vi långsamma lärare stod och funderade på om man ska eller inte ska och kom till sist fram till att vi nog borde äta först och sen se om vi hinner i vattnet. När vi väl hade bestämt oss var två av våra kids redan nere i vattnet för länge sen. Haha! Vi som var torra gick till en uteservering i närheten och slog oss ner med en rejäl lunch istället. I efterskott kan jag tycka att det var lite synd att det inte blev något dopp, men just då kändes det viktigare med mat och vila. Riktigt skönt att sitta med vår lilla grupp och snacka bort en långlunch! 


Naturligt har Madeira mest stenstränder och en del lavastränder med svart sand, men det finns ett par med importerad sand. En av dem är i Machico, och jag kan inte förneka att det såg väldigt lockande ut med lite strandliv! November och allt. 


Vårt nästa stopp var en liten bit därifrån, på valmuseet i Caniçal, Valar har länge varit en viktig näring på Madeira och museet berättar framför allt om valfångstens historia på Madeira, men också om livet under ytan. Först fick vi en kort lektion av museets pedagoger som dels berättade om ekosystem i havet, dels lät eleverna testa vad som händer när olja blandas (eller inte blandas) med vatten. Helt bra lektion! Men lite förvånad var jag över att museipedagogen inte pratade engelska utan hade en kollega att översätta... I och för sig helt kul att lyssna på portugisiskan. Så vackert språk!

Själva museet var också jättefint och det var riktigt intressant att läsa både om människorna på fiskebåtarna och alla varelser under ytan. Tyvärr blev det lite ruschat eftersom vi var efter i tidtabellen, tror vi hade kommit till museet en timme senare än planerat... Överlag var det nog så med mycket vi gjorde, vi fick en snabbtitt och vallades sedan vidare. Programmet var minst sagt kompakt: Skulle man sprida ut det vi gjorde på våra fyra planerade dagar över en tiodagarssemester och göra allt i lugn och ro tror jag det skulle bli ett riktigt behagligt tempo! Mmmm... det skulle jag inte ha något emot att göra, faktiskt. Inte alls. 


Precis som vid Sao Vicente ett par dagar tidigare slogs jag av tanken på hur annorlunda landskapet såg ut på den här delen av ön - kargt och vindpinat. Om jag hade kommit att tänka på Island där, tänkte jag här att det måste vara så här det ser ut nånstans på Shetlandsöarna eller kanske Färöarna... Inte vet jag, men någonstans betydligt nordligare än Madeira! Så oerhört vackert. 


Vinden friskade i och regnmolnen som hade blött ner oss uppe i bergen kom seglande - och jag kände en viss sympati med fiskarna vi just hade hört och läst om inne på museet... Det var nog ett hårt liv!


Tillbaka i Funchal var det dags för kvällens middag, den här gången på en enklare kvarterskrog bara ett stenkast från hotellet. Vi koordinatorer satte oss i den ena bordsänden och passade på att ha ännu ett snabbt och effektivt planeringsmöte i väntan på maten... De här människorna, det är en sån förmån att jobba med dem! 


Oväntat regn och fantastiska berg (en tisdag på Madeira)


Världens onödigaste väder om ni frågar mig? Plus två och regn, med ett tunt och förrädiskt istäcke på vägarna som enda vintertecknet. Alltså EXAKT VAD VI HAFT SEN NOVEMBER! (Med några undantag.) Hörde på radion att vi fortfarande har termisk höst - och att det inte är helt osannolikt att den fortsätter tills våren tar vid. Vintern kan alltså vara inställd i år. Blir så oerhört nedslagen av det - ge mig köldknäppar och stormar, det kan jag ta, men den här massiva gråheten äter på riktigt upp mig inifrån. 

För att pigga upp mig tänkte jag skriva ett vykort från Madeira - men lät nästan bli när jag tänkte på flygutsläppen vår grupp förorsakade på vägen dit. Men samtidigt är jag helt övertygad om att det är större strukturer än privatpersoners skuldkänslor som måste förändras för att rädda vår planet (och rädda oss från skitvintrar som den här) - till exempel som den för en gångs skull goda nyheten om att uppvärmningen med stenkol är på kraftigt nedåtgående även i stora kolländer som Tyskland. Tror starkt på att det är nya innovationer av idealistiska forskare som kommer att rädda vår jord. Men det är svårt - skulle liksom vara enklare att ta ställning om jag personligen avskydde att resa,  cyklade till jobbet och aldrig köpte nyproducerade kläder. Känns nästan som att man först leva ett fläckfritt liv själv för att sedan kunna kräva större förändringar - och det tror jag tystar rätt många idag. 

Tja, det här resonemanget gjorde kanske inte så mycket för att muntra upp mig..?

Nu tycker jag vi fortsätter med något som jag vet kommer att göra det - nämligen det där vykortet! Det är tisdag, början av november och mitt i vårt Erasmusbesök på Madeira. Det är dags för en ny utflykt, den här gången först upp i bergen och sedan över till Machico, en mindre stad på nordöstra sidan av ön. Vår värd Alexandra hade gång på gång påmint oss om att vädret uppe i bergen är kallare och regnigare än nere i Funchal, men vi finländare tittade ut genom fönstret, såg ännu en perfekt, solig dag och tänkte väl lite roat att det knappast är kallt med finländska mått... så shortsen åkte på och jackan lämnade på hotellrummet, som alla andra dagar. 

Men när vi snirklade oss uppför de vindlande, halsbrytande vägarna insåg vi att det inte bara var tomt prat - vi lämnade +20 grader och strålande sol bakom oss och körde upp i dimma och ett allt kraftigare regn. När det var dags för vårt första stopp vid Pico do Arieiro, Madeiras tredje högsta punkt (den högsta kan bara nås till fots). Den är berömd för sin mäktiga utsikt och på helt klara dagar lär det till och med gå att se över till grannön Porto Santo. Tja, det här är vad vi såg:


Haha! Nästan komiskt ändå. Bara för sakens skull gick jag upp på den lilla kullen där det lär vara så vackert, men jag såg knappt förbi staketet. Desto viktigare på det här stoppet var att jag köpte en regnjacka i souvenirbutiken - vi skulle nämligen ha möjlighet att gå en kort levadavandring lite senare och den ville jag definitivt inte missa bara på grund av fel klädsel. 

(Men! Nån gång i livet hoppas jag ha möjlighet att komma tillbaka i vackrare väder och med rätt utrustning för att kunna gå leden till Pico Ruivo, den som brukar omnämnas som Madeiras vackraste. Den verkar livsfarlig, men sagolik. Se här bara!)


Vi körde vidare mot Ribeiro Frio, en liten bergsby som på somrarna lär vara livligt trafikerad av turister eftersom många vandringsleder utgår härifrån. En regnig dag i november var det dock inte så värst trångt. Någon funderade att vi kanske skulle skippa levadavandringen på grund av regnet - och jag såg samma bestörtning i ögonen på mina två friluftsintresserade elever som säkert fanns i mina egna. Att få gå i bergen hade vi ju sett fram emot hur länge som helst! Till alla lycka tyckte inte Alexandra, som också jobbat som levadaguide, att det var något hinder, så medan största delen av gruppen parkerade på ett café med rykande varma muggar varm choklad så var vi några som gick den korta vandringen till Balcões, en annan plats som är berömd för sin utsikt. Det var jag och mina två elever, Alexandra, den irländska läraren Noirín och ett gäng madeiranska elever som gick iväg. Riktigt kul att gå iväg en lite mindre grupp för en gångs skull och hinna umgås i lugn och ro!


Alla mina bilder är fläckiga av regndroppar på linsen och bergen var insvepta i tjocka moln - men vi såg tillräckligt för att förstå hur det kan se ut en solig dag! Trots regnet njöt jag av varje steg, underbart att vara ute i bergen, sträcka på benen och andas djupt. Det var inte kallare än att det gick bra att gå med shorts, men jag var tacksam för min nya regnjacka så jag inte behövde vara våt resten av dagen! Faktum är att jag trivdes riktigt bra i det här vädret - efter alla våra sommarresor till Arjeplog känns det riktigt hemtamt att vandra i regn...


Balcões lär också vara något av ett fågelskådarparadis och det märktes nog att fåglarna där är vana med folk - de förväntade sig helt klart att matas... De här söta knubbisarna heter Bis-Bis på portugisiska, vilket jag tyckte var väldigt gulligt! Madeirakungsfågel heter den på svenska. 


En annan spännande grej vi hittade var kastanjer. Rostade kastanjer är ju ett klassiskt hösttecken här och där, men förstås inte hemma hos oss. Smakade också rostade kastanjer senare, men kan inte påstå att jag tyckte det var särskilt gott. Fina är de i alla fall - vid ett snabbt ögonkast blir man osäker på om det är en växt eller ett litet djur. En pytteliten igelkott kanske..?


Det var en kort vandring - 1,5 km till utsiktsplatsen och samma väg tillbaka, men jag hade inte haft något emot att fortsätta resten av dagen! Men visst förstod vi ju att de som stannat på caféet kanske började bli klara med sitt fika så småningom... Det här var en väldigt enkel och trygg levadavandring,  med en bred stig som det till och med hade funkat att gå med barnvagn på. Så är den också en av de mest populära levadalederna på Madeira och förmodligen ganska packad med folk under sommarhalvåret. Nu såg vi nästan ingen annan där, vilket passade mig perfekt! 


Alexandra berättade också om andra sorters levador, där det gäller att hålla tungan rätt i mun om man inte vill halka ner i ett bråddjup... Levador är alltså bevattningskanaler som för vatten från västra och nordvästra Madeira ner till den torrare delen av ön. De började byggas på femtonhundratalet, men är till nytta ännu idag, vilket är ganska fascinerande! 


Väl framme, regnblöta men glada, mötte vi upp resten av gruppen och bänkade oss i bussarna igen. Nu skulle vi köra ut mot östkusten och solen - det tar vi i nästa inlägg!



måndag 6 januari 2020

Vänja sig vid vardag


Det känns som att det här jullovet har varit en evighet långt och samtidigt alldeles för kort. Det känns å ena sidan riktigt roligt att börja planera lektioner och specialprogram för vårterminen, men å andra sidan får jag lite panik för att jag inte vet hur jag ska kunna vänja mig av vid att sova på morgnarna och vara ute i dagsljus. Att jag ska ställa väckarklockan på halv sju (!!!) imorgon för att sedan komma hem tidigast vid halv fem-tiden låter som science fiction. Vi får se, vi får se! Ikväll ska jag i alla fall försöka komma mig i säng duktigt. Avsluta det här inlägget, ta en dusch och lite nattmat på det bara så blir det nog bra det här. 


Vi har i alla fall avslutat med en riktigt skön trettondagshelg. Den blev visserligen ännu lugnare än vi tänkt eftersom vi hållit oss i karantän efter Josefs magsjuka på lördagsförmiddagen, men han har mått bra och än så länge verkar det lovande med oss andra också. Det värsta var ju nästan tajmingen... I säkert ett halvår har vi pratat om att kusinerna Joar och Leander ska komma hit och sova över och i fredags blev det äntligen dags. Det började på topp - vi gick på bio och var rörande eniga om att Frozen 2 var en prima film. (Strunta i kritikerna, gå och se den även utan minderåriga förkläden!) Sedan fortsatte vi med tortillas och en massa lek. Natten gick också finfint trots att det blåste så det bara dundrade om vårt plåttak. Men på morgonen var Josef blek och trött och... ja, det visade sig att det inte bara var trötthet efter den vilda kvällen före. Blev lite snopen avslutning på övernattningen med tidigare hämtning... och sen fick vi höra att Leander också blivit sjuk på kvällen. Typiskt, typiskt. Men förutom det var det en höjdare, så vi får försöka igen och hoppas på bättre tur med hälsan! 

Och jag kan inte påstå att söndag-måndag varit sämre för det! Vi struntade i att träffa folk och har istället varit ute i dagsljus, spelat brädspel och chillat. (Och avstyrt en massa konflikter mellan de två yngsta i familjen - precis som resten av jullovet... Oh well.) Dagens bästa var nog när Arvid föreslog att vi skulle gå på skogspromenad i förmiddags, samma runda som igår. Jag tindrade förstås med ögonen och drog fram ytterkläderna snabbt som blixten... Ska verkligen försöka prioritera skog nu fast vårterminen börjar - både på egen hand och med hela familjen!


söndag 5 januari 2020

Helt normal skolmåndag


Så här strax innan skolvardagen börjar igen passar det kanske bra med ett inlägg från en av mina ovanligare skolvardagar under höstterminen? Det var en helt normal måndag i början av november - förutom att vi befann oss i vår vänskola i Funchal istället för i Nykabi! Även om det är roligt med utflykter och aktiviteter är det ju faktiskt den här biten som är en av mina favoriter på Erasmusresorna, att få hälsa på i skolorna, träffa lärare och elever och lägga märke till likheter och olikheter mellan skolorna och skolsystemen. 

(Den första bilden är det inte jag som tagit, utan den fick jag av min kollega Mikaela. Men tyckte den passade bra här!)


Vi hälsades välkomna vid ingången - komplett med staket och vakt, vilket vi inte direkt är vana med här! Vi började med en rundtur kring skolan, som ju är betydligt större än vår med, om jag minns rätt, omkring 2500 elever/studerande. De yngsta eleverna går på femman, men sedan har de allt upp till "studenten" och faktiskt också både senioruniversitet och vuxenutbildning på kvällarna. Mest märkligt för oss var förstås att solen sken och ingen tyckte att man måste vara ute och passa på att njuta av sommarvädret för det... Klimatet innebär förstås också en del skillnader, till exempel har de inga gymnastiksalar utan har all sin gymnastikundervisning utomhus - det är ändå så sällan dåligt väder... De hade också en liten skolträdgård som en trädgårdsklubb skötte om och lärarrummet hade en stor balkong - inget vi skulle använda någon större del av läsåret...


Annars var skolan lite sliten, men inte alls så dåligt i skick som vi hade fått intrycket av från våra partners på förhand. Det enda som var märkbart dåligt var elevtoaletterna - där fanns varken tvål eller vessapapper och ingen verkade använda dem... förstår varför. På den vid lärarrummet fanns faktiskt både tvål och papper, så lite lyx för lärarna! ;) 


Det vi däremot blev imponerade av var däremot deras Erasmusvägg! Där vi har en ganska blygsam anslagstavla hade de två stora - och dessutom en massiv målning i en trappuppgång! Där har de också en lista på alla projekt de genomfört och fyller på vartefter. Just den här skolan kommer faktiskt inte att delta i vår ansökan om ett nytt projekt som vi kommer att lämna in i vår - deras rektor har sagt stopp eftersom de har inte mindre än sex aktiva projekt just nu och det tydligen är samma person (?) som sköter administrationen för dem alla. (Men vi har faktiskt fått en annan partner på just Madeira, så om det projektet blir av går det ju ändå att träffa våra vänner på den här skolan under det utbytet - men nu tänker jag kanske lite väl långt framåt...)


Vi började hur som helst med en gemensam välkomstsamling för alla oss gäster och vad jag tror var en eller två klasser från värdskolan. Efter det blev det aktiviteter för eleverna och de medföljande lärarna medan koordinatorerna satte sig ner för ett maratonplaneringsmöte. (Kalla mig knäpp, men jag gillar faktiskt den biten också!) Förutom att vi gick igenom detaljer för resten av det här besöket och sedan också snickrade på vår nästa projektansökan presenterade jag också vad vi har planerat för besöket i Finland i mars. Vi har naturligtvis tänkt oss en hel del vinteraktiviteter, så nu tycker jag vintern och minusgraderna skulle kunna skynda på lite, annars får vi köra väldigt många plan B..!


Än en gång, är så glad över att ha hittat just de här människorna som projektpartners! I den här gruppen finns så mycket kunskap, engagemang och välvilja. Jag har ju själv inget att jämföra med, men efter samtal med andra som har hunnit med fler konstellationer är det inte självklart att alla är på samma våglängd och inställda på att skapa en positiv och uppmuntrande stämning. Vi har alltså bestämt oss för att lämna in en ny ansökan för de kommande två läsåren - även om vår partner på Madeira då tyvärr byts ut pga. ett nej från ledningen kommer alla andra att delta. Det projektet handlar om hållbar utveckling och om vi får vår ansökan beviljad tror jag det kan bli ett riktigt bra upplägg!


På lunchrasten fick eleverna äta i skolmatsalen ("helt okej men bättre hemma", var omdömet) medan vi lärare gick iväg till ett café i närheten. Där åt jag faktiskt en av de godaste måltiderna på Madeira, lite oväntat kanske med tanke på hur anspråkslöst caféet såg ut. Det var färsk tonfisk med tillbehör, jättegott! Tydligen fiskas mycket tonfisk i vattnen runt Madeira, så det finns ofta på menyerna. Se där lärde jag mig något nytt!


På eftermiddagen fortsatte eleverna med fler aktiviteter och vi med mer planering. Vår värd Alexandra som vet massor om etwinning körde dessutom en etwinning-workshop för oss i datasalen, väldigt lärorikt! (Och det påminner mig med en tagg av dåligt samvete hur mycket jag hade tänkt fixa och greja med på jullovet när jag skulle ha oändligt med tid... hm. En dag kvar!)

(På bilden Fatma från Turkiet och Monika från Polen. Runt halsen har de båda två godishalsbanden vi fick på morgonen - tydligen brukar de säljas på festivaler och liknande, men våra värdar hade köpt in för att ge oss som välkomstgåva!)

Efter själva skoldagens slut fortsatte vi med en litterär soirée där alla elever bidrog med poesi i olika former från sina egna länder. Våra elever hade förberett ett drama till dikten (egentligen sångtexten) Höstvisan av Tove Jansson och gjorde det jättebra! De andra bidrog med diktuppläsning, sång och dans och de portugisiska elevernas föräldrar hade också bjudits in, så det blev lite högtidligt och fint. Vi har olika teman som vi jobbar med inför varje träff och den här gången var det alltså "Say it with a poem". Jag har inte tagit med några bilder därifrån eftersom jag inte vill lägga upp elever utan att fråga, men i den här videon som vår ungerska partner gjort om träffen syns en del! 


Middagen hade våra värdar bokat på en riktigt fin restaurang den här kvällen, så det blev en promenad från skolan och sedan fick vi fördriva lite tid i väntan på att det skulle bli dags för vår bordsreservering. Eftersom bokningen var halv åtta om jag minns rätt började vi vara rätt möra efter en lång och innehållsrik dag, så det krävdes lite ansträngning för att hålla humöret uppe när det visade sig ta närmare en timme att få maten - trots att alla hade gjort sina beställningar dagen innan! Inte klokt. Men maten var god när den väl kom och den här kvällen blev det åtminstone efterrätt! (Vi kan ha lovat att det aaaldrig skulle ta så här länge att få förbeställd mat i Finland, så vi har att leva upp till sen i mars...)


Och dagens höjdpunkt enligt många av eleverna var att restaurangen hade en sällskaplig papegoja utanför... Som det glittrade i ögonen på djurvännerna vi hade med oss när de fick en riktig sjörövarpapegoja på axeln! Själv tyckte jag att promenaden på ett par kilometer hem till hotellet också var en höjdpunkt - så mysigt att få sträcka på benen och gå hem genom en glittrande stad i det varma mörkret! Kul också att gå tillsammans med en av våra värdar som gärna berättade om vad vi gick förbi. 

Det var den dagen - följande dag skulle vi ut på utflykt igen!