Sommaren?

 

Imorgon är det augusti och snart är det dags för den frågan. Den vi alla bollar med våra kollegor när vi ses efter ledigheten: Hur var sommaren? Ja, hur var den? Inte dålig alls. Inte fantastisk heller. Faktum är att den inte känns särskilt minnesvärd över huvudtaget, utan bara en lång rad helt vanliga dagar. Vi har gjort trevliga saker för all del - vi har haft studentkalas, firat jubilarer och ätit en massa tårta, vi har varit på Piteå summer games, hängt med Sverigekusinerna både där och här, åkt till fjällen, haft mycket skön hemmatid.... men när jag försöker fundera kommer jag knappt på en enda sak som varit ny. Inget som kommer att stå ut som "sommaren när vi..." 

En överhängande känsla är att jag gått och väntat in familjemedlemmar en stor del av sommaren - Matias har ju bytt bort sitt lärarsommarlov mot fyra veckor sommarsemester, men jobbade dessutom mängder med övertid fram tills han äntligen blev ledig mitt i sommaren. En tonåring har haft civiltjänstkurs + inlett civiltjänst och den andra har sitt första sommarjobb. Lite hoppfullt tänkte jag att vi säkert hittar en lucka där jag kan hitta på nåt kul med barnen (eller ett par av dem) i några dagar, men det kom aldrig till det. Efterklokt tänker jag att jag borde ha bokat in en soloresa eller dragit igång nåt eget projekt, men... det blev inget sånt. Vädret har ju inte heller hjälpt - så regnigt och kallt som det har varit har jag nu, när hela juni och hela juli gått, hunnit simma ute två gånger. Två! Oförsvarligt magert för en som älskar känslan av att simma under bar himmel.

Men kanske är den här något enahanda sommaren okej. Kanske är det precis vad som behövdes? Förra sommaren var mycket av allt, både roligt och sorgligt, så när skolan började kände jag mig helt dränerad och långt ifrån redo för höstterminen. Den här gången ser jag fram emot att saker och ting ska dra igång igen - så kanske var den här icke minnesvärda sommaren precis den present jag inte ville ha, men mot min vilja behövde? 

(Men jag hoppas fortfarande på en lugn och vacker augusti månad, med många tillfällen att ändra på det klena badsaldot!)

Tankar

En av sakerna vi gjorde i början av sommaren var att fira svärfar som fyllde 80 år. En present från oss var ett löfte om en utflykt till Tankar, en plats dit faktiskt ingen av oss, inte han heller, någonsin hade varit. Vi har pratat om en utflykt ut till fyrön i flera somrar, men aldrig riktigt fått till det, så vi tänkte att det här blir en bra spark i baken - om vi en gång har lovat bort utflykten som present kan vi helt enkelt inte prioritera bort den ännu ett år! Det tog oss ändå nästan två månader att pricka in en dag, men i onsdags kunde faktiskt hela familjen följa med, så det var värt väntan. En vacker dag dessutom, vilket inte är självklart denna regniga, ombytliga sommar!

 

Tyvärr begränsas svärfar just nu lite av ett krånglande knä, men han var mer än nöjd med att sitta i solen med en kaffe medan vi utforskade ön. Det finns en naturstig runt ön, men har man bara alla knän i skick tar den ingen lång stund att gå! (Och jo, Edvin går på stigen även om den ser ut att ha försvunnit på den här bilden... för fåglarnas och vegetationens skull ska man inte ströva fritt.) Mysigt var det, även om stigen på vissa ställen gick precis intill sommarstugorna, och i något fall precis framför verandan... Det måste vara ett lite speciellt ställe att ha sitt sommarnöje, men i och för sig vet de ju att de flesta besökare som vimsar runt bara är där 2-3 timmar, tills turbåten går tillbaka mot land. Efter 15.30 får de pusta ut och njuta av friden igen! I och för sig finns det övernattningsmöjligheter på ön, så det kanske får vara nästa tillägg på önskelistan!

Det ordnas gratis guidningar på en halvtimme, både på svenska och finska, och vi nappade på den svenska. Vi behövde inte trängas, för vi var faktiskt de enda som väntade vid samlingspunkten trots att det hade varit pintjockt med folk på båten... På väg in i den lilla kyrkan hann jag väsa åt de två av mina barn som ibland gillar att teaterpuckla på varandra att det inte är valbart att bete sig som folk. Blir ju lite besvärande om en tredjedel av gruppen plötsligt håller på med stagefighting istället för att lyssna... men de fattade. Såklart!

Den lilla kyrkan på ön förvånade mig med sin historia. Själv skulle jag aldrig ha gissat att den byggdes så långt tillbaka som 1754, då för att underlätta livet för fiskarna som annars hade behövt ta sig in till sockenkyrkan varje söndag. Den ser inte mycket ut för världen, men jag förstår absolut att det regelbundet ordnas vigslar där! 

Fyren då? Tankar är fortfarande en fungerande fyrö och fyren lär fortfarande vara Finlands lyskraftigaste fyr. Mer rolig info är att ljusanläggningen tillverkades av samma fabrik som Eiffeltornet, och dessutom samma år. Coolt!

Eftersom fyren fortfarande är i bruk går det inte att gå upp i den när som helst, men under vissa veckodagar under sommaren får man lösa biljett och gå upp i grupp för att se på utsikten. Vi tänkte att vi lika gärna kan passa på när vi en gång kommit oss så långt som till ön, och köpte biljetter redan på båten. Det vi inte hade räknat med var att många andra tänkt som vi... När man köper biljett får man ingen tidpunkt, utan får ställa sig i kö och gå upp i tur och ordning. Första gången vi gick dit avskräcktes vi av den långa kön, men tänkte att det nog drar undan efter den första ruschen... Joke's on us: när vi kom tillbaka senare var kön ännu längre, och för att ha en chans att använda de färdigt betalda biljetterna fick vi gilla läget och ställa oss och vänta. Sist och slutligen tog det hela nästan en timme av vår tid på ön, vilket vi inte hade räknat med... men i kön hann vi äta mellanmål, några av oss hann promenera ner till dassen i hamnen och komma tillbaka utan brådska, de mest klätterglada hann klättra runt lite på fyrens nedre del, och så var det ju faktiskt både vackert väder och en vacker miljö. 

Sen måste jag också erkänna att jag hade fått för mig att man fick gå upp i själva lyktrummet (kan hända att det var nån bild i broschyren som gjorde mig lite väl optimistisk), och det insåg jag ju ganska snart under köandet att inte stämde. Man får gå upp till de översta fönstren, som väl är en våning under lyktrummet. Där kunde man se ut genom fönster åt tre håll. Utsikten var fenomenal, men någon ljusanordning fick vi inte se... (På bilden syns också en del av den hoppfulla kön... vid det där laget var det inte jättelänge kvar till stängning, så jag hoppas de hann få upp alla som stått och väntat!)

Att gå upp i spiraltrappan var i och för sig en upplevelse i sig - det fanns inga innerväggar, så man kunde se konstruktionen både uppåt och nedåt. Det var coolt! Men var det värt att gå upp? Ja, om vi räknar på inträdet. Nja, om vi också räknar in väntetiden. Mitt bästa råd skulle vara att vänta och köpa biljett på plats (vilket var prick lika enkelt som att ge över de förköpta biljetterna), på det sättet får man kolla in kön och avgöra om det verkar värt väntandet. Sen var det faktiskt en sällsynt solig dag och högsäsong när vi var där, så i början eller slutet av säsongen är det säkert något helt annat!

Överlag - en väldigt lyckad utflykt, jag är glad och nöjd! En mysig ö med spännande historia. Ovanligt vackert väder och glass på caféterassen. Hav och vind och havtornsbuskar som står tunga av omogna bär. Glad att vi kom oss iväg!

Hej!

Vågar vi? Ja, kanske det! Jag vågar skriva ett inlägg igen - och jag tänker ge mig själv en utmaning! Nu är det inte mycket kvar av sommarlovet, men under de veckor som finns kvar ska jag skriva tre inlägg/vecka. Yikes! Och hej!

Jag har saknat bloggen. Tidvis har det varit en sån inspiration för mig, och jag tycker alltid att det är så roligt att läsa bakåt i bloggen - en guldgruva av minnen som kanske, kanske inte skulle försvinna annars. Jag vet att bloggarnas guldtid är förbi, men förstår egentligen inte riktigt vad det har med min blogg att göra eftersom jag aldrig haft nån större läsekrets - eller ens velat ha det. Nu lägger jag sporadiskt upp inlägg på Instagram, men det är något helt annat. Det ska vara snyggt, det ska vara kortfattat och jag ska veta om att hela min bekantskapskrets scrollar igenom eller förbi. I bloggen kan jag vara långrandig och skriva mest för min egen skull - samtidigt som jag förstås tycker det är kul om nån läser. Säg gärna hej i kommentarerna om du gör det!

Bilden? Från fjällen, dit vi varit än en gång, den här gången i jättesällskap av största delen av min storfamilj. Det var fint! Och intensivt!

Bokåret 2025

Vad är bloggen nuförtiden? Jag vet inte, men åtminstone en chans att göra årslistor! I år har jag tyvärr varit rekorddålig på att anteckna vilka böcker jag läst, så jag har bara skrivit ner 38 böcker. Det har inte heller varit det bästa bokåret, men jag är säker på att det finns en hel del som glömts bort - jag kom ihåg flera böcker till bara på det att jag kollade igenom listan nu! Jag både läser och lyssnar, och när jag kollar mina anteckningar ser jag att det lustigt nog har varit exakt 50/50 - 19 ljudböcker och 19 fysiska böcker... Tyvärr inga andra språk än svenska och engelska, även om jag tänker att jag kanske borde sätta som mål att läsa (eller kanske snarare lyssna) på åtminstone en bok på finska i år. 

En bok jag inte kunde släppa:

Betongrosor av Angie Thomas - en prequel till hennes The Hate U Give. Jag rekommenderar dem båda!

En bok som fick mig att gråta:

Jag tror inte jag bokstavligen grät till någon bok i år? Men jag tyckte att Mellan himmel och här av Cassandra Brunstedt var berörande - om relationen mellan en mor och dotter, hur skoningslöst det kan vara att drabbas av en obotlig sjukdom och hur livet kan innehålla ljus och mörker samtidigt. 

En bok som fick mig att skratta:

Jesse Q. Sutantos serie om Vera Wong är charmig, och ganska rolig. En bossig kinesisk, till åren kommen tehandlare som lägger sig i överallt, skaffar vänner och löser ett och annat mordfall på köpet.  

En bok som var värd besväret:

Inför vårens Erasmusresa till Turkiet lånade jag Pia Ingströms essäsamling Den mystiska näktergalen som handlar om judiska, armeniska och grekiska minoritetsgrupper i Istanbul. Väldigt nischat, men också väldigt intressant! Vissa delar läste jag ivrigt, men andra delar gick trögare, så det tog mig kanske fyra månader efter resan innan jag hade läst ut den... Tack bibban för att jag fick förnya den så många gånger!

En bok som inte var värd besväret:

Besvär och besvär, men jag tyckte inte riktigt ADHD is awesome av Penn & Kim Holderness gav så mycket. Jag lyssnade på den för att 1) de gör roliga reels som hela tiden dyker upp i mitt flöde och 2) jag är intresserad av olika NPF-diagnoser. Det var dock ganska ytlig och gav inget nytt. Lite underhållande ibland, på sin höjd. 

En bok som lärde mig något nytt:

Mariette Lindsteins Lång väg hem - mina 25 år i sekten var intressant läsning där jag lärde mig mer om scientologi, livet i en sekt och vägen ut ur den. 

En bok jag inte blir klok på:

Salmon fishing in the Yemen av Paul Torday. Varför är den skriven som ett mischmasch av brev, berättande kapitel och diverse dokument? Idén var ju så bra, och de mer berättande avsnitten blänker till, men - ursäkta - jag blev ganska uttråkad av den i längden. Det hade jag inte förväntat mig.

En bok jag var fel målgrupp för:

Jag läser ganska många böcker jag är fel målgrupp för, tack vare mitt jobb som lärare och tack vare att jag fortfarande får läsa högt för Josef 11 år (tack Josef!!). Det är jag glad för! Annars hade jag t.ex. inte läst Smugglarens skatt av Axel Åhman, Den hemsökta skogen (i Spejarens lärling-serien) av John Flanagan eller återkommit till tegelstenen Harry Potter och Fenixorden. En annan bok jag antagligen var fel målgrupp var A court of thorns and roses av Sara J. Maas, men jag läste den för att se vad hypen handlade om. Jag var inte så imponerad, men vem vet - kanske läser jag fortsättningen ändå?

En karaktär jag minns:

Naturligtvis Rut på Skuggas, i Skuggas av Ann-Luise Bertell. En kärv och stark kvinna - kanske inte lätt att umgås med, men ett väldigt fint personporträtt.

En karaktär som jag skulle vilja träffa:

Då får jag nästan återkomma till Vera Wong. Jag skulle gärna sitta vid hennes middagsbord!

En bok jag vill flytta in i:

Jag läser just nu En ljusets lek av Louise Penny, och kan inte låta bli att tycka att det skulle vara mysigt att flytta in i byn Three Pines utanför Montréal. Även om det inträffar något fler mord än normalt där, vilket talar lite till den idylliska byns nackdel...

En mening/ ett citat som jag strök under:

Stryker inte under citat tyvärr, inte ens i egna böcker!

Årets resebok:

Det kanske skulle vara Den mystiska näktergalen då? Men Peppe Öhmans Livet & USA tog mig också med på en resa till USA, ett land som fascinerar, men just nu känns väldigt avlägset att besöka. 

Den sista bok jag läste 2025:

Den sista avslutade boken var småmysiga ljudboken Jul i Klockarviken av Lena Lindgård. Trevligt sällskap i julstöket, och kul med en bok som utspelar sig i och kring Vasa!

Den första bok jag läser (läste) 2026:

Den bok jag håller på att läsa under årsskiftet är just Louise Pennys En ljusets lek. Det är länge sen jag har läst några böcker i serien om kommissarie Gamache, men måste nog ta upp tråden och fortsätta med serien igen efter den här! Som högläsning för J läser jag just nu Jakten på norrskenet av Eva Hildén, perfekt vinterläsning med lite lagom spänning och naturbeskrivningar.

En bok jag annars bara vill rekommendera:

Kan inte låta bli att nämna den kanske märkligaste bok jag läst i år: Elif Shafaks 10 minutes 38 seconds in this strange world. I 10 minuter och 38 sekunder efter att hon mördats stannar den olycksaliga Leila, en prostituerad på Istanbuls skuggsida, kvar i den här världen och berättar om sitt liv och sina vänner. En minnesvärd bok som inte liknar särskilt mycket annat! 

Och en bok till som jag annars bara vill rekommendera:

Nu fuskar jag och säger två, eftersom de hör ihop: Colm Tóibíns Brooklyn och Long Island som målar upp ett levnadsporträtt av irländska Eilis Lacey, som utvandrar från Irland på 1950-talet. Det handlar om vad hon möter, vad hon lämnar och hur hennes liv blir i det nya landet. 

En bok jag ser fram emot att läsa:

Då får jag säga Årets sista mord av Sophie Hannah. Det finns tydligen en serie nyskrivna berättelser om Hercule Poirot som jag har missat. Ska bli kul att se hur det har lyckats - är stämningen rätt? Vi får se.