Jag har blivit storkonsument i stadsbibbans tidningsläsesal. Så värst populär känner man sig kanske inte med en baby som blir arg så fort barnvagnen står stilla, men istället brukar jag bära hem lassvis med tidningar - inte dumt att ha när man ammar...
Men en sak håller jag på att bli trött på, och det är den smala, tunna fåran som alla ska passa in i enligt (de svenska) tidningarna. I synnerhet om man råkar vara förälder. Nu menar jag inte att man måste börja baka bullar, utan snarare tvärtom. För att vara rätt just nu måste man dela exakt jämnt på föräldraledigheten, man måste hålla fast vid sina vänner och intressen och man får absolut inte låta barn bli ett hinder för Karriären. Om man är kvinna alltså. Om man är man måste man trappa ner i karriären ett tag och gärna sluta med sina intressen. Men kära nån. På vilket sätt är de stereotyperna mindre begränsande än den gamla att mammorna måste vara bullamammor och papporna familjeförsörjare? Varför ska det vara så svårt att låta människor som varit vuxna nog att bilda familj få utforma familjen som de vill?
Själv trodde jag att jag skulle bli rastlös av att vara mammaledig, men till min förvåning och förtjusning stortrivs jag! Jag hann (nästan) bli färdig med mina studier, ta ett första steg in i arbetslivet, men nu behöver jag verkligen stanna upp. Om man inte gjort det tidigare tror jag det är nyttigt - eller kanske nödvändigt? - att ta en time out nån gång i det här skedet, med eller utan barn. För mig vet jag i alla fall att det är välgörande att få stanna upp och fundera lite över vad som blir nästa steg istället för att bara rusa vidare rakt dit. Det är ren terapi att bara följa Arvids dygnsrytm och vissa dagar inte träffa någon annan innan Matias kommer hem från jobbet. Jag träffar gärna vänner och familjen, men tycker det är okej om jag vill hållas i vår egen puppa ibland.
Nu säger jag kanske emot mig själv, för jag har precis erbjudit mig att språkgranska en del examensarbeten det här läsåret också... Men det är faktiskt skillnad jämfört med ifjol. Ser det mest som en hobby just nu och tackar ja när jag har lust och tackar nej när jag inte har lust - och det tror jag faktiskt jag kommer att klara av också.
2 kommentarer:
Vad härligt att läsa det här inlägget, speciellt att du trivs så bra! Hoppas du fortsätter trivas, hemma eller på jobbet sen nångång.
Och ack ja för alla dessa stereotyper, att människan måste vara så svår på att placera andra i fack. Vad är fördelen med det? Kanske blir det lättare att leva då man inte behöver fundera så mycket, men ändå funderas det ju massor på hur andra har det (om än inte på nåt djupare plan).
Hmm, det här blev visst avdelningen för mina egna funderingar, kanske bättre om jag utvecklar dem nångång då vi träffas istället...
Bra inlägg! (nog för de alltid är det :-) Jag har själv reagerat på samma sak, men inte kunnat få ord på det på samma sätt som du lyckades med det här nu. Så är det faktiskt. Det har blivit andra diket nu. Men var och en med sitt, man gör ju som man tycker sist och slutligen. Och är man "gammaldags" (som jag och T är till viss del i och med att jag är halvtidsjobbande halvtids hemmamamma och han drar största strået till stacken rent ekonomiskt och jag mer hemma då) så är det nog lätt att folk höjer på ögonbrynen. Och skulle de i tidningen träffa en skulle nog ögonbrynen försvinna upp i pannan. ;-) Men intressanta synpunkter, tack! Och håller med Mailn, kul att höras att du trivs med att vara hemma och mamma! Och inget fel i att kolla lite gradun vid sidan om, det kan säkert vara roligt som omväxling ibland.
Skicka en kommentar