Vårt midsommarbarn

Den senaste veckan eller lite mer har det hänt så mycket; det har samlats så mycket bloggmaterial att det kanske är lite konstigt att det enda jag har bloggat om är en resa jag var på för snart två månader sen. Å andra sidan är det kanske just det, att en del av det som hänt är sådant jag behöver smälta lite innan jag bloggar om det. Lättare då att blogga om en färdigsmält resa. Sedan har det hänt massor av roliga, härligt somriga saker som jag kanske återkommer till. För samtidigt som jag (på grund av det där jag håller på att smälta) har haft väldigt svårt att andas ut och leva i nuet har vi haft riktigt sommarlovssköna dagar.

Idag, den 22 juni, är den dag då jag alltid tänker tillbaka på midsommaraftonen 2007 och det stora som hände - vi blev föräldrar. Jag blev mamma till någon. Den här tiden på kvällen var Arvid några timmar gammal och bedövningen efter kejsarsnittet hade äntligen släppt så jag fick börja lära känna min son. Jag tyckte det var helt otroligt att ett mirakel till barn kunde bli till så lätt (!) och tyckte att man ju är dum om man inte försöker få minst ett dussin. (Den tanken reviderade jag senare...)

Samtidigt hade jag inte ännu lyckats begripa att det verkligen var mitt barn jag höll i - kanske det berodde på den konstiga starten vi fick när Arvid sköttes om av någon annan, i en annan del av sjukhuset, medan jag låg på uppvaket och desperat försökte röra på mina tår med ren viljestyrka (lyckades inte) samtidigt som jag försökte förstå att det fanns ett barn som var mitt någonstans i byggnaden. Den insikten fick växa fram de första dagarna, ibland måste den få tid. Jag minns att första gången jag förstod hur orubbligt starkt bandet mellan mig och mitt barn var när vi var på den första mammaträffen på rådgivningen. När jag såg Arvid ligga på en filt mellan de andra barnen kände jag så tydligt - det var vi två som hörde ihop. Han och jag. Inte så att jag tyckte han var bättre eller mer perfekt än de andra barnen, men han var min och jag var hans. Det slås jag fortfarande av ibland när vi är på egen hand. Han och jag. Vi två, vi hör ihop.

Idag har vi haft ett av de bästa kalasen hittills, tror jag. Även om det hällregnade när vi vaknade blev vädret perfekt för ett kalas i det gröna - inte så dumt att han fick (bland annat) gungor, krocket och frisbee i födelsedagspresent! Åtminstone jag njöt av att ha så många jag gillar omkring mig, på en nyklippt gräsmatta i härligt midsommarväder.

 

Att barnen börjar bli lite trötta är inte så konstigt. Inte nog med födelsedag och kalas idag, vi har haft full fart i flera dagar. Igår fick vi komma med på midsommarfest i Esse - så kan det gå när man vid rätt tillfälle nämner att man är helt utan planer för midsommarafton! Det blev god mat i gott sällskap, soligt väder och mycket hoppglädje på studsmattan...Glada barn och glada vuxna, toppensätt att fira midsommar!

Och går vi tillbaka till i förrgår hittar vi också ett barnkalas som orsakade stor spänning i flera dagar före. För första gången hade Arvid fått bjuda några dagiskompisar också, så det blev fem barn plus A&E blev det. Jag måste medge att jag också var lite nervös på förhand eftersom vi bjudit barn från lite olika håll, så alla kände inte alla och jag var rädd att någon skulle bli utanför. No need! Barnen tinade upp fort och såvitt jag kan förstå hade alla roligt, inte minst den blivande sexåringen!

Larven hade Arvid gjort själv. Snygg!