I lördags när jag steg upp var det inte bara med förväntan jag såg fram emot dagen, som innebar Vasautflykt, teater och goda vänner. Bara bra saker, men mitt nöjeskonto började kännas fullt efter resan och jag hade faktiskt gärna ägnat dagen åt att städa. Men vi hade reserverat biljetterna till Pleppos nästsista föreställning i mars, redan före Londonbiljetterna, så det var klart att vi släpade våra småtrötta bakändor till Vasa.
Humorgenren är annars inte riktigt min grej. Humor kan vara fantastiskt, men jag brukar alltid skratta högst och mest ärligt när humorn är utspädd i något annat. Humor som utger sig för att vara rolig skapar för mycket förväntningar, och jag brukar bli osäker på om jag verkligen tycker ett skämt var roligt eller om jag bara vet att det var roligt. Dessutom hade jag hört från flera håll att Pleppo gjorde sig bäst på Studioscenen där den började, inte Stora scenen där den spelades senare på våren.
Så, det var som en ganska svårflirtad publik jag satte mig i salongen. Och det gjorde ingenting! Jag tjöt inte av skratt, men det trodde jag inte heller att jag skulle. Däremot tyckte jag det fanns massor i föreställningen som var väldigt, väldigt roligt. En av mina favoritsketcher var den med den stora hatten, vilket förvånade mig eftersom jag inte hört en enda människa nämna den. Är min humor kanske udda? Ursäkta, unik. Men jag gillade det bisarra. Lärarvikarien i pandadräkt sympatiserade jag också med, men det kan förstås bero på vad jag gör till vardags.
I början av första akten var jag lite lätt road och nöjde mig med det, men hela andra akten var jag uppmjukad och road på riktigt. Jag var lite varm och glad när jag gick ut, och jag misstänker att det var just det som var meningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar