På sista tiden har jag överlag läst rätt enkla böcker. Vissa har varit bra ändå, andra mer menlösa: jag irriteras fortfarande över att jag satte flera timmar av mitt liv på att läsa Jane Greens I dina kläder, men jag räknar Henrik Petterssons Jehåvasjäveln som en riktigt, riktigt bra bok. Det gemensamma har i alla fall råkat vara att de varit ganska enkelt uppbyggda - berättelsen har berättats från början till slut, mer eller mindre, även om det må ha gjorts bra eller mindre bra. Jag har hela tiden vetat i stort sett vad det är frågan om. Och det kan vara ganska behagligt.
Nu läser jag en bok som är lite mer komplicerad, och det är också skönt. Det är Nicole Krauss Kärlekens historia jag är fascinerad av för tillfället. Jag har fortfarande inte läst hela boken, så jag vet fortfarande inte hur allt hänger ihop, men småningom börjar det klarna. För den är heller inte så komplicerad att man aldrig lyckas få nån rätsida på den - såna böcker är bara frustrerande. Dessutom lyckas boken få mig att både skratta högt och hålla andan för att jag är så fascinerad av hur Krauss berättar. Hon berättar aldrig för mycket, och hon berättar ofta på ett helt oväntat sätt. Till exempel när hon berättar om en polsk jude runt 1940 som emigrerat och fått reda på vad som hände hans familj:
Han lärde sig att leva med sanningen. Inte att acceptera den, men att leva med den. Det var som att leva med en elefant. Hans rum var mycket litet och var morgon måste han tränga sig förbi sanningen för att komma till badrummet. För att nå fram till byrån och hämta ett par kalsonger måste han krypa under sanningen och hoppas att den inte skulle välja just det ögonblicket för att sätta klorna i honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar