Konsekvent uppfostran?

Det är kanske inte så konstigt att barn blir lite förvirrade. Eller åtminstone mitt barn. I förmiddags lyckades Arvid klättra upp på vårt (ganska höga) soffbord för första gången med hjälp av en väldigt vinglig och opålitlig fotpall. Jag pysslade på med annat och när jag vände mig om stod han där och viftade lyckligt med armarna. Min första reaktion var ett mäkta stolt "Nämen, när har du lärt dig det där, vad duktig du är!" Sedan sansade jag mig, rynkade pannan och tillade "...men så där får du absolut inte göra, nu ska jag lyfta ner dig". Stackaren.