onsdag 14 november 2007

Krönikör Mia

Alltså, hur gör folk det? Skriver offentligt ständigt och jämt, provocerar till och med för att få till debatter - får de inte ångest för att missförstås? Själv är jag livrädd för att missförstås. När jag intervjuades i Norra Posten om SBFU:s jubileumsskrift lusläste jag texten på förhand och kom med ändringsförslag ner till minsta kommatecken (stackars redaktör!) och om jag skriver något som ska tryckas kan det ta nån dag efter att jag skrivit det tills jag vågar skicka in, för jag kan ju komma på att något eventuellt kan misstolkas... Eller att någon tanke är ogrundad, eller otydlig, eller att argumenten inte håller... Är krönikör i Missionsstandaret, vilket inte innebär nåt stort åtagande - tre krönikor/år, varav jag kommit ihåg två det här året... Missionsstandaret kom ut idag, och det första jag gör är naturligtvis att jag river upp tidningen och granskar (läs: felsöker) krönikan med de vassaste möjliga glasögonen på.

Ha. Det är den stora orsaken till att jag knappast skulle kunna bli professionell skribent. Fast det är väldigt nyttigt för mig att skriva de där krönikorna. Och bloggen. Bloggen är liksom en lightversion av att våga skriva offentligt. Har kanske inte så många läsare, men jag skulle ju kunna ha...

4 kommentarer:

MalinJohanna sa...

Men du! Jag läste din krönika idag och tänkte genast jag skulle höra av mig och säga jag tyckte om den! Iofs läste jag den inte med "kommateckenglasögonen" på, utan såg mer till innehållet. ;-) Och så borde vi träffas nån dag, hur låter nästa vecka?

Ika sa...

Jag tror att man kan vänja sig. I alla fall gör jag det. Läste i dagboken för ett tag sedan om vilken prestationsångest jag hade när jag skulle vara luciaredaktör på ÅU för tre år sedan. Och nu känns det ju onödigt att ha prestationsångest för en sån sak, vad är ÅU, liksom? Jag har istället prestationsångest med tanke på recensionsuppdragen för Horisont (lyrikrecension ska skickas in imorgon! Mitt livs första! Hjälp!), och det får mig att undra hur jag kommer att se på det om tre år, i jämförelse med vad DET kommer att kännas som småsaker...

Och sen: Det finns alltid nån som missförstår en, det kan man inte komma undan. Man kan inte vara alla till lags, även om man så gärna vill.

Mamma Linda sa...

Men du skriver ju bra! :-) Du ska inte vara så självkritisk. Lätt att säga, svårare att tillämpa. I alla fall tycker jag din blogg är super-bra!

Mia sa...

malinjohanna: tack, vad kul att höra!

mamma linda: tack, se ovan!

ika: ja, det är ju så det måste gå till. Man måste ju lägga sig lite i blöt för att komma över prestationsångesten. Och rädslan över att missförstås - jag jobbar på det. Kul med horisont, och spännande med lyrikrecension! Säkert en utmaning...