Denna nattning, ett liv

Ända sedan jag fick barn har det i stort sett dagligen hänt att jag önskat mig en klon av mig. Tänk hur smidigt vardagen skulle förlöpa om jag helt enkelt kunde dela upp mig och göra två eller flera saker samtidigt! För det är inte (alltid) det att jag inte orkar göra allt som borde göras - det finns helt enkelt inte tillräckligt många av mig för att det skulle vara fysiskt möjligt! Men sällan har jag önskat det så innerligt som ikväll när jag var ensam om nattningen... för hur gör man när en trött treåring ska nattas samtidigt som en gnällig fyramånaders bara vill bäras och vaggas? Tack och lov har det bara hänt en handfull gånger hittills att jag haft dem båda vid nattningsdags, men de gångerna har det av olika orsaker gått fint. Men ikväll... Jag säger bara, här är några metoder som inte funkar:

- Ligga i sängen och läsa bok för båda två. Resultat: Mysigt, men vi är inte ens halvvägs till målet ännu...
- Ligga i sängen med två pojkar, varav den lille skriker i högan sky. Ignorera skriket. Resultat: Klarvaken och lite irriterad storebror.
- Tvångsamma redan mätt baby för att hålla honom tyst och stilla. Resultat: allt som inte rymdes i magen kommer upp. På mig.
- Ändå fortsätta tvångsamma redan mätt baby. Resultat: Jättearg baby.
- Placera arg baby i vagnen i vardagsrummet, stänga dörren och försöka få trött storebror att somna. Resultat: Klarvaken och bekymrad storebror. En aning dåligt samvete.
- Stå i sovrummet och sjunga trollmorsången tusen gånger medan jag vaggar baby. Resultat: storebror säger "mamma, ligg i jängen".
- Ligga i sängen med baby hoppande på magen medan jag stöder baby med en hand och stryker storebror på ryggen med den andra. Resultat: Inte värre i alla fall.
- Ligga i sängen, låta baby leka helikopter på raka armar och dräggla på mig. Resultat: Blöt i ansiktet. Öm i armarna. Storebror tittar trött på lillebror och säger "mamma, Evvin fa jaan" ("mamma, Edvin fara härifrån".)

Sedan följde en räcka av folkvandringar mellan sängarna, trollmorssånger i massor och bökande i alla kuddar. Så - på något mystiskt sätt, 1 h 15 min efter att nattningen började (redan då lite för sent) sover Arvid. Och Edvin. Och den förlupne maken kommer hem. Allt inom två minuter. Livet är bra märkligt ibland. Och även om Edvin är vaken igen nu ser jag fram emot att äntligen, äntligen, äntligen få ta en välbehövlig dusch. Det blir bra.

Sommar

Ja, till det här inlägget hade det onekligen passat väldigt bra med en bild. För jag tänkte nämligen bara meddela att vi haft riktig sommarkänsla här i radhuset idag, nästan så jag fick vibbar från förr i tiden då sommarloven var ett halvår långa och benen var bruna och fulla av plåster. På eftermiddagen saknade jag stränderna i Vasa lite, men jag tyckte faktiskt det var minst lika bra att ha ett trädgårdsland att rensa ogräs i - rädisorna växer för övrigt explosionsartat, så om det är nån som vill ha är det bara att komma hit och förse sig...

Maken fixade stödpinnar åt ärterna, lillebror sov i skuggan och storebror rev av sig plagg efter plagg, tills han satt naken på en sten och läste en bok. Sen tog jag ut picknickfilten och så avverkade vi alla bilderböcker jag hade med mig hem från bibban i förmiddags. (Duktigt insmetade med den nya blå solkrämen som jag också hade med mig hem från stan i förmiddags.) Och själv satt jag också på trappan och läste en hårdkokt kriminalroman en stund. Kom på att det antagligen är sådana som är den ultimata sommarläsningen - läser man dem på hösten blir det liksom för mycket... Men varför tänker jag bara på Bill och Ben (västernserie som jag slukade i mängder när jag var tolv) när jag läser James Ellroys Den svarta dahlian?

Tre år!

- Jammo, jammo, minna fått pattill-låda!
(=Fammo, fammo, jag har fått en pastillask!)

En glädjestrålande treåring sprang fram till fammo och faffa och berättade om sin bästa present när de kom på kalas igår. Själv gick jag till köket för att kunna skratta obemärkt. Vi som funderade och funderade på presenter, vi kunde knappast räkna ut att en liten godisask skulle vara det allra roligaste! Men olika gäster fick höra om olika presenter, så det var nog inte bortkastat med de mer hållbara presenterna ändå.

Vi har alltså firat treårsdag som föräldrar! Vi hade en fin dag med ett sprudlande glatt födelsedagsbarn - presenterna kom i flera omgångar och det var lika roligt att öppna varje gång. Och oj, vad han har lekt. Och lekt. Och lekt. Men idag såg han lite fundersam ut och sa att han vill ha julklappar nu. Vi har försökt förklara att man får julklappar på jul och födelsedagspresenter på födelsedagen, men det är inte så lätt att veta... För vem kan nu förklara skillnaden egentligen om man räknar bort tidpunkten..? Men han gör sitt bästa för att utvidga sitt ordförråd - när jag hade satt på honom rena kläder och sade att han är fin i sina kalaskläder gick han stolt och visade upp sig för pappa: "minna ha sent-dläde" (alltså "jag har presentkläder"). Mitt hjärta smälter. :)

Punkt

I bloggen lyckas jag sätta ut punkt. Men varför, varför blir mina meningar två kilometer långa så fort jag skriver nåt annat? Varför. Ska. Det. Vara. Så. Svårt. Att. Sätta. Punkt?? När jag ser min gamla gradu ryser det fortfarande i min skrivhandledarnerv - jag skulle definitivt rekommendera mig själv att förkorta meningarna radikalt, det vet jag. Men det är alltid lättare att säga åt andra hur de ska göra... Och fortfarande sportar jag med meningar långa som sju svåra år. Jag kan bara hoppas på att jag växer ifrån dem en vacker dag...

(Nyfiken - vilka problem har ni när ni skriver? Något som alltid hänger med om ni inte är 100 % vaksamma?)

Var sak på sin plats

Haha, jag måste berätta om kvällens komiska inslag även om det faller under rubriken "du måste vara med för att skratta". Försöka kan man.

Det blir roligt när man överraskas. Saker händer på ett oväntat sätt, eller är på fel plats, eller bryter på olika sätt mot ens förväntningar. Kvällen scenario: Arvid somnade som vanligt i vår säng. Förväntningen var alltså att han skulle ligga kvar där nån timme senare. Men nej - när Edvin hade somnat och jag bar in honom i sovrummet för att lägga honom i vaggan var den upptagen; där hittade vi en nästan-treåring, med huvudet i fotändan och benen hopknycklade för att rymmas på längden. Så gulligt. Och så komiskt.

Men nu har vi var sak på sin plats: två sovande underverk i sina egna sängar. Underbart skulle det vara om det fortsatte så ända till morgonen...

Två sidor av samma dag

Det finns några bra saker med den här dagen.

Jag gjorde förmodligen min godaste makaronilåda ever, och det finns massor kvar.
Jag läser på Facebook att en bekant i Vasa har fått en fin liten baby.
Jag ryms i ett par snygga jeans som jag inte har kunnat ha sedan tidigt i höstas.
Jag var på ett intressant seminarium om hållbar livsstil på frikyrkokonferensen.
Syster Amanda sitter som bäst och läser saga för Arvid.

Sedan finns det en dålig sak, men den tänker jag ignorera så mycket det går för jag blir bara arg. And that's all I have to say about that.

Energi!

När jag var höggravid och mest vaggade fram fantiserade jag om hur roligt det skulle bli att vara lite mindre gravid och kunna träna igen. Samtidigt hade jag en liten misstanke om att det kanske var rent självbedrägeri - lätt att säga att man vill träna när det verkligen inte går... Men nu har jag till min glädje konstaterat att träningslusten inte bara var inbillning. Nu när jag börjar vara mig själv igen (allt är relativt...) är jag 100 % laddad att träna! Testade batuka i onsdags och zumba idag, och på måndag ska jag vara med i Nice Run... Visserligen ska jag gå och inte springa - har joggat max 10 meter totalt efter graviditeten... Men det blir kul att se vad det är för spektakel. Spektakel är bra.

I matchen batuka vs. zumba blev det ganska jämnt. Zumba var bra, men batuka ännu bättre. Zumba var svettigare, men batuka hade lite svårare stegserier. Och trots det (detta kommer från henne som brukar bli arg av stegserier) var batuka faktiskt snäppet roligare. Kommer att testa båda flera gånger!

Dagens impulsköp

När jag var på hemvägen efter dagens matshopping var jag helt säker på mitt följande blogginlägg: rubriken skulle bli "Dagens impulsköp" och innehållet skulle vara lite struntprat om det nyinköpta badmintonsettet och hur det bara är ett litet steg från twistband och studsbollar men hur roligt det ändå är att spela. Men nu faller det sig så att det ändå inte är badmintonklubborna som är dagens mest nämnvärda impulsköp, utan - en syskonvagn! Vi har talat om hur praktiskt det skulle vara, men hade inte ens kommit så långt att vi börjat kolla upp olika alternativ. Men när en bättre begagnad till bra pris snubblade över oss på Halpa Hallis anslagstavla kunde vi inte låta bli... Det här blir roligt, ännu mera promenader! Nu behöver vi bara lösa problemet med att vi inte har någon insats som Edvin kan ligga i... Vi får hitta på nåt.

Om badminton förresten. Jag har alltid tänkt att det är dåligt med blåst när man spelar badminton. Fel! Det är bara negativt tänkande. Arvid tyckte vi skulle stå där det blåste mest "för annars faller bollen på gräset". Det var så man skulle tänka...

(Kan förresten inte låta bli att dela med mig: Stavningskontrollen tycker inte att "badmintonsettet" är något ord. Istället föreslår den t.ex. "badmintonfettet" och "badmintonbettet". Förslagen får fantasin att skena...)

Kick

Vad sägs om ett pilatespass på morgonkanten? Och vad sägs om en snabb 50 minuters barnvagnspromenad hem från passet? Jag tycker det låter ganska hurtigt, jag. Och därför är jag ganska nöjd med mig själv - och har hinkvis med träningsmotivation just nu! Kan tacka min nyinköpta knallrosa träningstopp för en del av inspirationen - jo, precis så lättlurad är jag... men whatever works..!

Idag provade jag pilates på tredje stället (Fitness Club) och det var utan tvekan det bästa hittills! Det kändes bra i hela kroppen från början till slut - och även om jag är otränad nu kände jag samtidigt att övningarna kan göras mycket effektivare när man väl är starkare. Så det är upp till mig själv hur effektivt det blir. Och inte att förglömma - bra musik. Jag har varit på pilates med musik i stilen "avslappnande panflöjtsmusik för tanter med dragning mot new age" och var så säker - då tränar jag inte lika bra som om jag får höra mer samtida musik som jag kunde tänka mig att lyssna på av egen, fri vilja.

Förra helgen

Jag sätter mig ner för att skriva om helgen, men inser att det nästan är helg igen. Vad är det som händer? Hur kan dagar gå så fort?

Förra helgen var semester. Den var lång, den var varm, den var vacker. Den var välkommet sverigebesök, den var god mat, den var barnvälsignelse och den var årets första lösglass på gågatan. Den var ett hav av blåsippor, den var ett passionerat väder, den var exploderande vårgrönska. Den var bra.

På barnvälsignelsen var jag kanske lite ofokuserad eftersom jag hela tiden försökte registrera var Arvid höll hus (bredvid mig - längst bak i salen - under bänkarna där framme - i min famn igen), men åtminstone lade jag märke till den helt oplanerade symboliken: precis när pastor Peter talade om hur Jesus sa "låt barnen komma till mig" tog Arvid sats och kom springande uppför mittgången och hoppade upp i min famn. En stor del av barnvälsignelsen stod han faktiskt framme tillsammans med oss. Och Edvin gillade tydligen att vara i centrum, för han var glad och förnöjd - ända tills barnvälsignelsen var över, predikan började och han somnade. Stolta är vi över våra fina pojkar. Stolta och tacksamma.