Ända sedan jag fick barn har det i stort sett dagligen hänt att jag önskat mig en klon av mig. Tänk hur smidigt vardagen skulle förlöpa om jag helt enkelt kunde dela upp mig och göra två eller flera saker samtidigt! För det är inte (alltid) det att jag inte orkar göra allt som borde göras - det finns helt enkelt inte tillräckligt många av mig för att det skulle vara fysiskt möjligt! Men sällan har jag önskat det så innerligt som ikväll när jag var ensam om nattningen... för hur gör man när en trött treåring ska nattas samtidigt som en gnällig fyramånaders bara vill bäras och vaggas? Tack och lov har det bara hänt en handfull gånger hittills att jag haft dem båda vid nattningsdags, men de gångerna har det av olika orsaker gått fint. Men ikväll... Jag säger bara, här är några metoder som inte funkar:
- Ligga i sängen och läsa bok för båda två. Resultat: Mysigt, men vi är inte ens halvvägs till målet ännu...
- Ligga i sängen med två pojkar, varav den lille skriker i högan sky. Ignorera skriket. Resultat: Klarvaken och lite irriterad storebror.
- Tvångsamma redan mätt baby för att hålla honom tyst och stilla. Resultat: allt som inte rymdes i magen kommer upp. På mig.
- Ändå fortsätta tvångsamma redan mätt baby. Resultat: Jättearg baby.
- Placera arg baby i vagnen i vardagsrummet, stänga dörren och försöka få trött storebror att somna. Resultat: Klarvaken och bekymrad storebror. En aning dåligt samvete.
- Stå i sovrummet och sjunga trollmorsången tusen gånger medan jag vaggar baby. Resultat: storebror säger "mamma, ligg i jängen".
- Ligga i sängen med baby hoppande på magen medan jag stöder baby med en hand och stryker storebror på ryggen med den andra. Resultat: Inte värre i alla fall.
- Ligga i sängen, låta baby leka helikopter på raka armar och dräggla på mig. Resultat: Blöt i ansiktet. Öm i armarna. Storebror tittar trött på lillebror och säger "mamma, Evvin fa jaan" ("mamma, Edvin fara härifrån".)
Sedan följde en räcka av folkvandringar mellan sängarna, trollmorssånger i massor och bökande i alla kuddar. Så - på något mystiskt sätt, 1 h 15 min efter att nattningen började (redan då lite för sent) sover Arvid. Och Edvin. Och den förlupne maken kommer hem. Allt inom två minuter. Livet är bra märkligt ibland. Och även om Edvin är vaken igen nu ser jag fram emot att äntligen, äntligen, äntligen få ta en välbehövlig dusch. Det blir bra.
2 kommentarer:
Tips (om du inte redan provat) från en annan mamma som fått natta båda många gånger (bortskämd under våren, men nattar åter själv när T reser) är att lägga bebben i bilbarnstolen och vagga som en tok! Går att klura till så att man kan vara nästan var som helst (ev i sängen med, om du puttar på eller drar i bandet så den vaggar) och natta den äldre. Så dubbelnattade jag när Lucas var 0-6 mån, tror ännu längre, minns inte när jag slutade. När han började krypa i racertakt tror jag. Och Lucas skrek ju massor om kvällarna första 6 månaderna, och faktiskt ända tills han var typ ett. :-S Så du har mina FULLA sympatier! Man är inte annat än trött när de båda äntligen sover. Och Lucas åt ju varannan timme eller mer, så vilstunden var kortvarig. Vi kan ta oss ett snack om tvåbarnslivet (och känslan av otillräcklighet) nån gång. :-) Kramis!
Här brukar det oftast gå över förväntan att natta båda, även om det är TUSEN gånger enklare om maken är hemma. Vet inte om jag har några tips direkt. Oftast gnäller inte Kristina om hon inte är väldigt trött. Ibland har det funkat att låta henne ligga i säckstolen och leka med nån leksak. Men ofta har jag nog haft henne i famnen och suttit på en stol bredvid Zackes säng tills han somnat. Det brukar gå bra, fast han nog är van att nån ligger med honom i sängen tills han somnar. Ibland om han sovit på dagen och inte är snabbnattad så får han vara länge uppe och vi somnar alla till sist i dubbelsängen. Zacke antagligen sist av alla ;-)
Skicka en kommentar