Det nya normala

 

Så här ser det ut, det nya normala. I slutet av sommaren och början av hösten fanns det i princip ingen coronasmitta i nejden - visst fanns försiktigheten kvar i viss mån, men mest bara för sakens skull. Men den senaste veckan har det formligen exploderat i Vasa (den ort som just nu här näst värst spridning i landet!) och resten av regionen har förstås också påverkats. Smitta finns på flera ställen också här i vår närhet och det liknar ingenting vi såg i våras här i trakten. Sedan i fredags (min födelsedag!) gäller det nu att använda mask på allmänna platser som bibliotek och affärer. Ännu när vi handlade i lördags gick jag och tummade på min tygmask som låg i fickan - jag kände mig oerhört fånig som upplevde ett sådant motstånd mot att sätta på den, men samtidigt oerhört ansvarslös när jag såg de enda två personerna i affären med mask. Idag, fyra dagar senare, handlade jag igen på väg hem från jobbet och läget hade ändrat radikalt. Nu kände jag mig inte det minsta konstig med mask, utan däremot var det de ytterst lätträknade personerna utan mask som stack ut. Men samtidigt som det kändes mer normalt att använda munskydd än att låta bli slogs jag vid varje ny hylla av samma iskalla, surrealistiska känsla som när samhället stängde ner i mars. Overklighet och fullständig ovisshet inför vart det barkar. 

I skolvärlden krävs mask för både elever/studerande och personal på andra stadiet och uppåt, men än så länge inte i grundskolan. En del masker ser man i alla fall, både på elever och personal, men de är nog i minoritet. Själv testade jag för första gången idag att jobba med mask - inte hela tiden, men nog när jag kustodierade i aulan och när jag gick runt i klassen och hjälpte elever. Däremot använder jag än så länge ingen mask när jag talar inför klassen, utan istället klämmer jag in mig i hörnet bakom katedern, längst bort från eleverna - exakt så som man enligt all pedagogisk klokskap inte ska göra - och talar utan. Min röst är ganska mjuk och även om jag lärt mig att göra mig hörd även i röriga klassrum så känns det som en rejäl utmaning att höras tydligt inifrån ett munskydd, speciellt på engelska... 

I Vasa har alla skolor på andra stadiet och uppåt stängt för två veckor, men även här närmare har det förekommit exponering som gjort att skolor fått stänga. Jag gjorde en mental high-five med mig själv efter sjuornas engelskaprov idag - yes, om vi måste stänga så har vi i alla fall knutit ihop det här! Check. Förhoppningsvis får jag bocka av ett annat prov på min mentala lista efter morgondagen.

Tyvärr har de senaste dagarnas jätteökning sammanfallit med att vi haft förkylning i huset - nu har både Arvid och Edvin varit hemma från skolan i nästan en vecka. De senaste dagarna med väldigt milda symptom, men ändå - det hjälps inte, hemmasittande måste det bli. Tror inte jag tänkt tidigare på hur länge det ändå tar innan en höstförkylning ger sig! Det har gjort mig ganska nojig och det är nästan så jag känner mig ansvarslös som jobbat som vanligt de två senaste dagarna. För tänk om... har jag inte känt nåt i halsen ändå? Och varit lite tung i huvudet? Kan inte ens föreställa mig känslan om jag på det sättet skulle skapa kaos i hela skolan - eller tja, hela staden skulle det nog bli. Nice. Men när ska man egentligen låta testa förkylda barn då? Så trevligt låter det inte att man vill göra det i onödan när det högst sannolikt är en helt vanlig förkylning, men... Äh, allt man har att förhålla sig till i det nya normala. Jag är vilse. Och jag kan inte vara den enda.

(Sorry sorry. Det här blev framför allt ett dagboksinlägg för min egen skull - helt enkelt för att notera läget i oktober 2020. Må det vara ett avlägset, underligt minne snart.)