Den här graviditeten har gått ganska smidigt, och det mesta har varit ungefär som jag förväntat mig. Jag har gjort den här resan två gånger förr, och skillnaderna, även om de finns, är ändå inte så stora. Men en sak har förvånat mig, riktigt rejält, den här gången - och det är tanters övertygelse om att jag inget hellre önskar än att få en flicka. Jodå. Inga små diskreta antydningar heller, utan raka, explicita kommentarer. Ofta inte ens formulerade som frågor, utan som påståenden. Och inte någon enstaka gång heller, utan många - oftare ju större magen blir. För nu har jag ju två pojkar, och då är det tydligen uteslutet att jag skulle kunna önska ännu en. Där var tydligen en självklar sanning som jag inte kände till.
För min egen del är jag mest road och förbluffad, men när barnen är med blir jag faktiskt ganska obekväm. Varför ska de behöva lyssna på tanter som tycker att flickor är mer önskvärda än pojkar? Då brukar jag vänligt förklara att jag är väldigt nöjd med de två jag har, och att det skulle vara toppen att få en till i samma stil. För det tycker jag verkligen.
Men ändå. Jag undrar om samma sak händer mammor till två flickor som väntar ett tredje barn? Att de förutsätts önska det andra könet? Av någon anledning tvivlar jag på det...eller så har jag fel. Berätta, om det är nån som vet!
(Och för att stilla allas eventuella nyfikenhet - jo, vi har fått veta könet. Men vi håller det hemligt tills h*n själv gjort entré i världen. Stay tuned!)
5 kommentarer:
Det är samma andra vägen runt! När vi var på BB så hade kvinnan jag delade rum med fått sin tredje flicka, och jag mitt andra barn (flicka förr, pojke som nyleverans), och vi kan sammanfatta som så med besökare etc, att hon nog "borde" fått en pojke. Eller just att det var bättre med båda sorterna. Ids inte citera rakt av, kan ta det privat sen, men det är nog precis samma om man har flera flickor från förr. Konstigt det där... Huvudsaken det kommer en frisk baby! Och att kommentera rakt ut, inför barnen? Nej, känns inte ok.
Aha, så min teori höll inte! Det känns faktiskt lite skönt, att det inte per automatik skulle vara mindre önskvärt med endera könet, utan mer det att man inte får BÅDA sorterna... Och jag kan ju fatta att det är roligt med variation, men det finns ju också fördelar med en syskonskara med bara pojkar/flickor. Och framför allt, personligheterna är ju ändå totalt olika...
Jag läste ditt inlägg redan för nån dag sen, men återkom nu då du skrivit om Juthbackamarknaden. Känner att jag måste kommentera. Jag tycker det är urbota dumt att förutsätta att en gravid kvinna önskar sig ett specifikt kön, det tycker jag. Samtidigt upplever jag att det också finns lite tabu över det att önska sig endera könet. Eller har i varje fall varit, kanske har det ändrat. Jag sticker inte under stol med att jag "alltid" önskat mig en flicka. MEN det känns lätt för mig att säga det eftersom vi har av båda sorterna. Om vi skulle ha tre pojkar så tror jag att jag inte skulle säga det högt, faktiskt. Då jag väntade Kristina så var det viktigt för mig att veta om hon var en hon eller en han. (Vi hade ju en pojke från förr). Jag tror att jag ville gardera mig ifall hon skulle ha varit pojke. Missförstå mig inte, jag är helt hundra på att en pojke hade varit precis lika älskad, men jag skulle gärna ha velat ha en tid att s.a.s. sörja den dotter som inte var på väg. Typ. Jag menar förstås inte att jag tror att du i hemlighet önskar en flicka, tro inte det. Jag delar bara min egen erfarenhet. Nästan lika självklart som det var att ta reda på könet med Kristina så nästan lika självklart var det att inte veta könet på trean. Och nog var det häftigt då hon kom ut! Jag lutade ju åt att Signe var en pojke (intuition, ha!), men sen var det bara SÅ självklart att hon var hon då hon låg på min mage.
Sen måste jag kommentera Lindas kommentar om friska babyn. Det är ju en übervanlig kommentar. Och förstås är det ju precis vad man önskar. Men hur känns det då man inte får ett friskt barn? Jag tänker mig att man inte älskar det barnet mindre, även om man förstås måste bearbeta sorgen över en sjukdom/handikapp.
Så många bra poänger, Netta! Jag håller med om att det är lite tabu att önska sig endera - som om man inte vore tacksam om man sedan fick ett barn av det andra könet.
Första gången jag var gravid önskade jag mig av olika orsaker en pojke - och var på nåt konstigt sätt övertygad om att det var en Arvid under största delen av graviditeten, även om vi ju inte fått reda på könet då. :)
Båda gångerna efter det kan jag ärligt säga att jag inte haft så stor skillnad - eftersom jag har så många systrar känns det ändå som att jag har den där kvinnliga gemenskapen, vad det nu är. :) Skulle jag verkligen ha längtat efter en flicka tror jag också att jag skulle ha låtit bli att tala så mycket om det. Visst tänkte jag (innan vi fått reda på att Edvin var en han) att en flicka skulle ha varit roligt, men när jag granskade mig själv insåg jag att det mest handlade om roliga klänningar och my little ponies - saker som spelar ganska liten roll, alltså. Oavsett kön är det jag hoppas mest nu att det nya barnet hittar sin plats i syskonskaran och får en fin relation med sina bröder resten av livet. Inga små förhoppningar alltså. ;)
Netta: Absolut är det det vanligaste kommentaret "huvudsaken att man får en frisk baby", och jag håller med dig, nog skulle man ju älska sitt ofriska barn med! Så det hör väl nog till de dummaste klichéerna i barnaväntandet man kan komma med. ;-) Den slinker bara automatiskt med.
Själv önskade jag mig två flickor, men är i dagsläge självklart glad att det blev en av vardera. Jag intalade mig vid första graviditeten att jag väntade en pojke, så jag inte skulle bli besviken om det blev det (det där lät ju taskigt). Men så blev det en tjej! Och när Lucas kom så var jag precis lika glad att han var han och ingen annan. Visst är det tabu att säga det man tänker högt...
Skicka en kommentar