Eftersom jag tydligen inte kan tänka på nåt annat än lärargrejer just nu tycker jag det här var en bra kolumn av Kaj Korkea-aho. Om hur saker kan anta oanade proportioner, speciellt när man är i... en viss ålder. Hålla föredrag har inte gett mig ångest vad jag kan minnas, även om jag förstås varit nervös. Men bara greppbart nervös, så nervös som man kan förvänta sig.
Däremot vet jag vad gigantiska proportioner innebär. På nian skulle vi vaccineras. Stelkramp kanske? Jag började oroa mig på åttan. Eller kanske redan på sjuan? Det gjorde mig illamående och kunde ta bort glädjen i helt andra saker som var både större och viktigare och roligare än den där sprutan var jobbig. Spelade ingen roll. Proportionerna var helt ur balans. Det kan säkert analyseras hur långt som helst; sprutan var knappast det viktiga, utan fick bli något konkret att rikta all allmän oro mot.
Visst kan proportioner försvinna ännu, efter det magiska 30-strecket, men jag är ganska säker på att jag är bättre på att hantera nojor och bagatellångest innan de får monsterproportioner. För det mesta i alla fall. Eller ska vi säga - bättre än när jag var 14 i alla fall.
Det där ska jag ta och komma ihåg det här läsåret.
(För övrigt: min sprutskräck försvann när jag var gravid första gången och råkade ut för diverse blodprov. En bieffekt jag inte hade förväntat mig.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar