Glad påsk!

...önskar Sandsunds finaste!

Långfredag i Överpurmo

Skogen i Överpurmo - den bästa som finns. Klarar till och med telefonens skruttkamera.

Långfredag.

Pitkäperjantai.

Viernes santo.

Vendredi sainte.

Stillfreedag.

 

Good Friday.

Costa del SOL?

Jag har fått omvärdera min packningslista en aning. Ut med en del kjolar, shorts och flipflops och in med vattenavstötande friluftsjacka, tröjor och långbyxor. Det här med solsemester är tydligen inte riktigt vår grej... Tur att vårt syfte med resan inte var att steka oss på beachen i en vecka! Men ändå, lite hoppas jag på solvärme på bara armar; solblänk i vattnet och barfotabarn i sand. Inte helt orimligt på Costa del Sol, skulle man ju tycka...

Fuengirola, Andalucia (Spain)

Hur som helst, livet är bra nu. Påsklov, vila, packning, avfärd. (Och fortsätta blunda för alla saker som ligger strösslade över alla våra golvytor.)

Byxknän

Ikväll skippade jag zumban för att istället stanna hemma och åtgärda sex par trasiga byxor genom att stryka på klistertyglappar, varav vissa var klippta i skojiga former. Inte har jag jobbat ikväll heller, så för en gångs skull känner jag mig som en God Moder. Märkligt att det ska vara så sällan....

Misär

Det finns ju så mycket jag inte blir lycklig av. En sak är att försöka pressa in min arbetserfarenhet i nån slags standardmall på en jobbsökarsajt. Det finns liksom ingenting standardnånting alls med mitt arbetsliv de senaste åren. Elände. Frustration. När jag ändå dessutom precis har laddat upp mitt fritt formulerade CV, där jag enligt bästa förmåga beskrivit det hela på ett mycket (eller ganska) pedagogiskt sätt, vilket enligt åtminstone min logik borde göra det där formuläret fullständigt överflödigt. Jag blir lite, lite galen på det här nu faktiskt.

Mikropaus

Det är mycket nu. Jag brukar visst säga så? Det stämmer, den här veckan också. Men eftersom vi checkade in på flyget till Málaga igår* tycker jag inte riktigt jag kan klaga! Det är bara att bita ihop och spurta, snart blir det äventyr. Hurra! Nu håller jag bara tummarna så det vitnar för 1) att vi ska hållas friska som små nötkärnor och 2) att jag ska hinna avverka de flesta punkterna på min lista, åtminstone de jobbiga bitarna som annars kommer att hänga över mig och störa min sinnesro under resan.

Bra grej förresten - jag sorterade bort en mängd urvuxna kläder ur Edvins lådor, och precis varenda lucka som uppstod kunde fyllas med Arvids gamla kläder och loppisfynd som varit för bra för att lämna trots att de varit för stora ännu. Äntligen nån nytta med den irriterande stora kartonglådan som annars bara står och är i vägen!

* Känns skumt att checka in en vecka på förhand. Bland annat skulle vi intyga att inga främlingar har haft möjlighet att fingra på vårt bagage. Eh nej? Helt sanningsenligt. Inte ens vi har fingrat på vårt bagage ännu.

Solen i mars, del 2

Har det undgått någon att jag tycker det här är en fantastisk årstid..?
Mycket fint var det också att träffa en ny liten människa för första gången idag. Good stuff!

Solen i mars

Det hettar fortfarande i kinderna och jag är trött och slut som en... tja, som en typ som inte är van vid fysisk ansträngning hela dagen. Ungefär så. Power hour på förmiddagen och friluftsdag tillsammans med tre småbarn på eftermiddagen - sånt känns av!

Men egentligen var det ingen regelrätt friluftsdag; egentligen var det talko på syster Hanna & gängets nya hus som blir mer inflyttningsklart dag för dag. Inomhus rådde febril aktivitet, medan mitt jobb först och främst var att hålla knattarna ur vägen. Det gjorde vi genom att pulka, skida, äta mellanmål i solen och ha skattjakt där skatterna bestod av istappar och diverse småbitar av byggmaterial. Sämre uppgifter kan man ha det en av de vackraste dagarna hittills i vinter!

PS. Inser nu att jag lägger upp det här inlägget mitt under Earth Hour - så genant. Men jag gillar vårt jordklot ändå, jag lovar!

Arvid och hans lurviga kompis Ed ville inte skida, men åkte gärna snålskjuts på lillebrors skidor. Det tyckte lillebror var en riktigt dålig idé.

Efter att ha övervägt saken noga bestämde Joar sig för att inte göra kusinerna sällskap på skattjakt under terrassen.

King of the castle

Intressant nog går det alltid från "jättekul" och "vill skida jättelångt" till "Nu vill jag inte skida mer!" på ca en sekund. 

Angelique Kidjo

Gör mig sällskap! På fredag kväll spelar Angelique Kidjo & Norrbotten Big Band i Campus Allegro i Jakobstad. Förvånansvärt många har sett ut som levande frågetecken när jag pratat om det, men det brukar klarna senast när jag spelat den här videon för dem. Själv studsade jag lite på stället när jag läste att Angelique Kidjo skulle spela i Jakobstad, lite sådär som resten av nejden utom jag (tydligen) studsar inför att Toto ska spela här i sommar...

Kom igen katten, det svänger ju! 90-tal! Kom med!

Svider lite

Efter att ha fått flummiga svar med lite olika innehåll från polisen, resebyråer och andra ställen där vi försökt ta reda på om det är okej att resa till Spanien med pass som går ut bara några veckor efter resan suckade vi lite irriterat och skaffade nya (åt mig och Arvid + premiärpass åt Edvin som inte har haft något förr) för att inte riskera att lämnas kvar på flygfältet i Tammerfors. Skulle vara mycket trist. Jag pungar ut med hel hög guldpengar för tre nya pass. Dagen efter får jag äntligen svar från finska ambassaden i Madrid som jag sent omsider kom på att mejla - det skulle ha gått utmärkt att resa med de gamla, så länge hemresan är inom giltighetstiden. Det svider lite i min snåljåpssjäl.

Enda lösningen - nu måste vi ta och resa ännu mera, så de nya passen inte var onödiga! Bra, va?

Den bättre delen av helgen...

...började när syster Amanda kom hit på lördagstacos och lördagsfilm igår. Mys! Den fortsatte tillsammans med en hel hög av mina favoritmänniskor på Stennabba idag. Fint!

Den trånga föräldrakostymen

Ah, det är en debatt på gång igen. Det händer sig att bloggar föder debatter, och vågorna går aldrig så höga som när debatten handlar om föräldraskap. Folk verkar aldrig få nog av att vrida och vända på idealföräldern - hur gör man, hur gör man, hur gör man för att vara en sån? Märkligt nog verkar väldigt många glömma bort att människor och familjer sällan är gjutna i en standardmall. Föräldrakostymen är väldigt trång, men likväl ska varenda förälder ha dåligt samvete för att de inte passar i den.

Den här gången handlar det om vad föräldrar får göra när barnen är i dagvård. Är det tjupp tjupp, raka vägen till hämtning som gäller, eller får föräldrarna klämma in ärenden, träning eller till och med vila på den tiden? Ack och ve, får föräldrarna roa sig medan barnen är i dagvård? (Linn Jung efterlyser synpunkter, och får många.) Vad är dagvård till för, och hur fria är föräldrarna mellan lämning och hämtning?

Vi har väl en ganska genomsnittlig syn på frågan. När vi är lediga är barnen lediga, självklart. Vi lämnar inte barnen i dagvård för att hitta på nöjen på egen hand. Barnen har för det mesta hyfsat korta dagar utom i sällsynta undantagsfall. Men samtidigt, min tid flyter. Det händer sällan eller aldrig att jag åker hem från jobbet utan att ha väskan full av måsten och borden. Så - vad är då skillnaden om jag tar med mig lite mer jobb hem och istället passar på att göra undan ärenden och nödvändigheter som är döden att få gjorda med två trötta barn i släptåg? (Jag lovar, de njuter inte heller av postärenden och storhandling i racerfart.) Jag har ingen stämpelklocka, och det gör vardagen så mycket friare, men det gör också tiden så mycket mer svårdefinierbar. En undervisningsfri vardag är mycket sällan en ledig dag. Men det var egentligen inte oss jag skulle skriva om. Vad vi gör är egentligen helt ointressant. Vad vi gör har verkligen ingenting alls att göra med hur andra borde göra.

Det som är intressant, och det som gör mig så in i själen ledsen är alla snabba slutsatser. "Vissa verkar inte förstå vad det är att ha barn" och "Skaffar man barn ska man väl vilja vara med dem så mycket som möjligt". Hos vissa verkar det finnas så liten förståelse för att familjers verklighet ser ut på olika sätt. Att föräldraskap kan innebära olika saker för olika föräldrar. Att olika människor i olika perioder har olika förutsättningar. Är föräldraskap verkligen något bara för dem som alltid orkar, alltid vill, alltid kan prestera som en mönsterförälder? Vissa saker kan vi väl ganska snabbt enas om, och ytterligheter (att t.ex. låta barnen vara på dagis när man har semester för att få lite lugn och ro själv) finns det väl egentligen inte så mycket att orda om. Men det finns ju så mycket däremellan, och vad en familj behöver och mår bra av kan ingen annan säga - allra minst utgående från några få ledtrådar man som utomstående får. Det sista föräldrar behöver är ännu mer skuldkänslor. Istället kanske omtanke, vänligt intresse och respekt inte skulle vara så dumt.

PS. Bara för att förtydliga - de allra flesta som kommenterade just Linns inlägg verkade snälla och kloka. De här tankarna handlar om ett större sammanhang: kommentarer på bloggar, forum och webbtidningar som jag stött på. Ingen särskild utpekad.

I verkligheten

Sådär på långt håll, om man kisar med ögonen, ser den här lördagen riktigt bra ut. Inga planer, perfekt väder och hyfsat frisk* familj. Så tänkte jag en liten stund när jag vaknade imorse.

Sen tänkte jag igenom min att göra-lista och upptäckte att den var en kilometer lång. Alla är trötta av någon anledning**, och alla är griniga, kanske av samma anledning***. Jag försöker få något nyttigt gjort, medan jag VILL sova och BORDE gå ut och njuta av vårvintern. Och nej, barnen blev inte blidare och gladare av att vara ute en lång stund med far sin i förmiddags, utan när de kom in fortsatte de där hade slutat med att gnälla om tv, tuggummi och lördagsgodis. Själv har jag kanske inte heller lyst som solen, får jag väl medge.

Men... nu kan det bara bli bättre? Eller? Jo, så är det! Tummis! Bättre, med start nu!


* Förutom den där förtvivlat sega förkylningen då, som fortfarande spökar för flera av oss.
** Antagligen förkylningen.
*** Alltså förkylningen. Upprepar jag mig kanske? Jag har ju sagt att jag gillar att gnälla som en hel karl när jag är förkyld.

London, baby!

Den goda nyheten, kommer ni ihåg? Som jag skulle ta och smälta ett tag. Nu har jag smält den en vecka, och även om det fortfarande finns ett antal lösa trådar och massor av risk för att det inte blir av, så... tja, jag lovar, jag meddelar om det blir till ingenting.

Jag ska till London i maj!

Jag ska till London. Jag ska resa till London på egen hand. Jag ska gå på kurs. Jag ska lära mig mer om intressanta saker. Jag ska cykla längs Themsen. Jag ska vara borta en vecka från mina barn. Jag kommer att sakna dem sjukt mycket. Men - yey, jag ska till London! (Än en gång, bättre att ta ut glädjen i förskott än att det inte blir nåt roligt överhuvudtaget...)

Låt mig förklara. Det finns ju en mängd EU-projekt som riktas till olika grupper. I höstas fick jag via mamma nys om att lärare (och andra yrkesgrupper inom utbildning) kan söka stipendium för att gå på fortbildningskurser inom olika ämnen runtom i Europa. Det visade sig att det fanns massor av spännande kurser, och att oddsen för att faktiskt få stipendium faktiskt är riktigt bra. Så jag sökte. På grund av ett par kriterier som "min" kurs inte uppfyller intalade jag mig sen att jag inte kommer att beviljas nåt stipendium. Jag lyckade så bra att jag var helt övertygad om att jag skulle söka på nytt i nästa omgång när det negativa beskedet kom. Och sen dök det då upp ett positivt, och jag blev alldeles ställd... Kursen jag kommer att gå heter "British culture for teachers of English as a foreign language" och verkar perfekt för mig. Den kombinerar språk, kultur, litteratur och historia - alla mina favoritämnen! Att det ingår besök på diverse museer och andra intressanta platser gör inte saken sämre, och inte heller det att dagarna inte är så överlånga att man inte skulle hinna med egna planer också.

Stipendiet ska täcka resor, kursavgift och boende - åtminstone om inte flygpriserna hinner rusa iväg. Jag väntar fortfarande på bekräftelse av kursanordnaren, så inga biljetter är bokade och jag håller på att bli nervös... och därför hade jag inte tänkt skriva nåt. Men se det så här: om den här planen går i stöpet, var det här blogginlägget bara del ett i berättelsen om hur jag sedan landade på en annan spännande kurs...

Hur som helst. Läs mer om Comenius och Grundtvig på CIMO:s sajt, och om du passar in i nån av yrkeskategorierna - sök, för allt i världen! Chanserna är tydligen goda - mamma beviljades också stipendium för en kurs om Outdoor Education i Skottland i juni. Tack för tipset, mamma! :)

(Efteråt berättar jag gärna om hur det funkat praktiskt, om nån är intresserad.)

Som folk

I två veckor har jag inte motionerat så mycket annat än mina snytningsmuskler. Ännu i början av veckan flåsade jag som Stora Stygga Vargen när jag måste gå i trapporna på jobbet och så fort jag hade lyft ett finger var jag helt utpumpad. Men... vågar jag tro att jag snart är mitt vanliga oförkylda jag? Igår gick det hyfsat bra att cykla 5+5 km i vinterväder, och idag gick jag på Bodybalance. Goda tecken! Visst är jag sjukt trött nu efteråt, men det kan ju också bero på att - tadaa - jag rört på mig så lite som möjligt de senaste två veckorna. Jag antar att det också måste märkas nånstans. Hur som helst - känns hoppfullt!

(Och nu känner jag mig plötsligt väldigt nervös för att vakna helt utslagen imorgon bara för att jag skrev det där... Men skrockfull är jag ju inte. Eller?)

Efter att ha avlagt den imponerande sträckan à 10 km hittills i år är jag övertygad om att 2013 kommer att bli ett mycket bättre cykelår än 2012. Men 2012 cyklade jag åtminstone över ett fjäll. Går det, går allt!

Ti vinterped

Jag är lite mesig av mig. Det innebär att jag cyklar så lite som möjligt på vintern. Halt är det, och kallt dessutom. Och i bilen finns sätesvärmare och ljudbok. Men idag hade jag inget val, eftersom min  bil hade kört till Vasa och lämnat mig med bara tvåhjulade färdmedel. Och dagens överraskning - det gick ju bra! Lite kallt, men vackert. Inte halt. Inga omkullkörningar. Och fördelen med kallt väder är ju att man kan cykla till jobbet utan att komma fram genomsvettig. Minns faktiskt inte om jag har haft ut min Trek från förrådet sen snön kom... men kul att cykla igen!  Även om min nyckel är borta. Det borde göras något åt.

"Leta efter cykelnyckel". Punkt 514 på min att göra-lista. *Ior-suck* Den listan behövde verkligen inte bli längre.

Brännheit

Denna dag går tydligen till historien som "Dagen när Mia började bomba bloggen med självporträtt". Eventuellt ett övergående historiskt fenomen.

Purmorevy ikväll, och vi skrattade faktiskt redan innan det började, när vi läste sångtexterna i programbladet. De hade ju skrivit om oss!

He händer att ung Purmoboa byri bo i staan
He er så när ti allt som er centralt
Men snart så leissnar man
på stadsbor och tristess
Flyttar ti Sandsund som en bra'an kompromiss

I Sandsund bor e faktiskt
ejn å ader Purmobo
He känns så bra ti int va sjölv
Men vann e bya-andan, 
talko å byagååln?
(...)

He va ju hede me kompromissn. Lite, lite tragiskt egentligen.*

Annars tyckte jag kanske att sketcherna var vassare skrivna ifjol, men visst fanns det höjdpunkter! Skådespelarna gjorde det bra, och speciellt sångnumren tyckte jag om. Bra kväll! Extra plus förresten för att halva min familj ploppade upp här och där i publiken utan att vi visste om varandra på förhand. Nu ska jag väl dra en pyjamas på mig och muttra lite ilsket åt förkylningströttheten som tydligen aldrig har tänkt ge sig.

* Fast just det där med staan stämmer ju inte riktigt, inte om man menar Jeppis, vilket man förstås gör. Men vi har ju andra städer på vårt CV.

Newsflash!

Solen kan faktiskt skina den här vintern också! Kanske blir det mars som bjuder på lite finvinter efter tråkiga, grå januari och februari? Inte mig emot! Det får gärna vara vinter lite till om den är så vacker som idag.

Pyttelitet, förvirrat yey!

Jag fick förresten ett bra mejl idag. Yey! Men jag har inte smält det. Ska ta och göra det ett tag, så återkommer jag en annan dag!

PS. Tyvärr inget jobb för nästa år. Sådana mejl finns det fortfarande plats för i min inbox.

En fredag, en kvinnodag

Ah, denna vecka. Jag har ju inte haft feber. Inte hosta. Inte något värre. Bara snor - och så enormt trött och korkad! Beror antagligen på att jag varit så täppt att jag fått gå omkring och andas med öppen mun, kippa efter andan som en fisk på land. Det kommer liksom inte in så mycket syre i hjärnan, och jag uträttar som bäst hälften av vad jag brukar. Tur att jag hade tillräckligt lite jobb den här veckan för att det skulle gå ihop utan specialarrangemang, och nu andas jag ut! (Med öppen mun förstås.)

Kvinnodagen idag, och jag fascineras lite av att ingen verkar veta riktigt vad man ska göra med den. Ska man ge närmaste kvinna en chokladask? Tulpaner? Hylla alla vackra kvinnor? Påminna sig om suffragetter och kvinnomisär i världen? Jag lutar mest åt den sistnämnda punkten, men visst var det trevligt med tal, tårta och sång från männen till kvinnorna på jobbet i eftermiddags.

Men en sak kommer jag inte undan. När kvinnor hyllas som så mycket vackrare, duktigare och dugligare än män blir jag illa berörd. Jag blir i och för sig alltid illa berörd när grupper - kvinnor, män, dagens ungdom, purmobor, kristna, muslimer, bloggare - buntas ihop och karaktäriseras i svartvitt (även om jag också kan råka göra det ibland). Men det som verkar vara en komplimang gömmer egentligen ett krav; det är inte bara ett konstaterande av att kvinnor skulle vara vackrare och duktigare, utan det är en förutsättning. Kvinnor ska vara vackrare och duktigare. Om man nu ska vara kvinna. För annars är man något annat, en man med livmoder kanske (freak). Män får gärna lufsa runt och vara ovårdade och ineffektiva, men nåde den kvinna som gör så!

Jag överdriver. Jag vet. I viss mån. Men tänk nu noga efter - varför odlas myten om att män blir så ynkliga när de är förkylda? Det är struntprat. Vissa män blir ynkliga, och vissa kvinnor. Men, myten gör att kvinnor snällt får bita ihop och jobba på, medan männen med gott samvete kan ligga och stöna stillsamt framför tv:n med samma bacill. (Men på den punkten är jag nog manlig. Varför vara förkyld om ingen tycker synd om en..? Medan min man biter ihop och cyklar till jobbet i vinterväder ändå. Kanske han är kvinnan i huset när det gäller sjukor. Han körde ju också själv till sjukhuset när han fick blindtarmsinflammation för en evighet sen.)

Jaja. Tycker ni det verkar klokt - applådera. Tycker ni det verkar flummigt - skyll på snor i hjärnan.

Tre år!

Briojärnvägen utökades avsevärt.

 Förkylningar och allt, men världens bästa Edvin firades rejält. Kalas nästan ända till tandborstningen på söndag kväll och ännu mera firande, bara vi och moster Amanda, på måndagen, själva födelsedagen. Pasta pesto och glass till kvällsmat, födelsedagsbarnets favorit.


Kändes konstigt att ha en helt normal jobbdag när mitt barn har födelsedag - halv åtta var hela familjen utanför dörren, så det blev inte mycket morgonfirande... Det har aldrig hänt mig förr! Vadå jobba? Vet ni inte om att jag födde barn för precis tre år sen? Borde man få ledigt för, ju. Åtminstone tills de är myndiga. Den dagen vill man ju bara sitta och gosa med dem och vara nostalgisk och fjantig. Arvid är ju född på midsommar, och hittills har Edvin lyckats pricka in sportlovet, så vi har blivit lite bortskämda. Men visst. Jag inser ju att det är så folk gör. Själv har jag skrivit tent i allmän språkvetenskap på min födelsedag en gång för länge sen. Det var helt okej, kändes bara som en lite festligare tent än annars.

Arvid gjorde förresten lite ballongkonst till kalaset. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till att den orangea ballongen föreställer "arga mamman" (hon är arg på sina barn, enligt konstnären) och den blå ballongen föreställer "glada pappan". Måste vara nån annan familj han tänker på.

Amanda tyckte jag borde ha bilden av arga mamman som FB-profilbild. Really?

Glada pappan

Förkylt

Egentligen har jag ingenting alls emot en riktigt klassisk förkylning, åtminstone inte på den trots allt ganska snälla nivå jag rört mig på de senaste dagarna. Inte så länge det inte stör och förstör roliga saker man har planerat in, men det har det inte gjort den här gången. Jag har varit trött, ofräsch och trögtänkt, men samtidigt har jag tillåtit mig själv att vila så mycket mer än jag brukar, och det har också funkat praktiskt. Igår var det meningen att jag skulle jobba hemma (lämpligt nog hade mina lektioner trillat bort pga. specialprogram), men det slutade med att jag låg en stor del av eftermiddagen och sträckläste en (ganska hemsk) bok. Med barnen i dagvård. Och jobb på skrivbordet. Men hjälps det inte så hjälps det inte, och tack och lov är det här en vecka med utrymme för sånt.

Men två saker med min klassiska förkylning gillar jag inte.

1. Det är inte kul att äta lunch med sina kolleger när man helst av allt vill tugga med öppen mun och flåsa mellan tuggorna för att näsan är oanvändbar. Känns lite ociviliserat.

2. Förkylning gör mig dum. En av orsakerna till att jag gav mig igår är att jag måste tänka i flera sekunder för att ens veta vilken mapp jag skulle spara ett dokument i - och då är det en mapp jag använder nästan dagligen... Tillfälligt nedsatt hjärnfunktion är inte heller så bra när man undervisar - oj, vad jag flummade i måndags! Lite mindre idag dock, så kanske det finns hopp.

Nu återstår att se - bodybalance imorgon, eller ännu mera vila? För tillfället gissar jag det sistnämnda...

Sportlovsaktiviteter

Startklar! Trots blåst och snedregn.

Även om det här sportlovet ibland blivit onödigt mycket "gå här hemma och försöka hinna med lite mer än rimligt och misslyckas kapitalt" (som det brukar vara de flesta veckor alltså) har vi ju faktiskt fått till en del riktigt klassiska sportlovsaktiviter. Lite pulka, lite skidor, lite Vasa. Igår deltog Arvid i vinterns andra skidtävling, Onnis runda, och han var mycket stolt över sin andra medalj. Snålblåsten och regnet dämpade inte hans entusiasm! Idag var han och jag på vårt andra äventyr på tuman hand, på barnteatern Karius och Baktius som ordnades av barnpedagogikstuderande här i stan. Igen - vi hade väldigt roligt! Han och jag. Min stora.

Egentligen skulle vi inte ha varit på tuman hand någon av de här dagarna, men Edvin är en riktig snorunge för tillfället och missade först den ena aktiviteten, sedan den andra. Inte för att jag tror att han sörjde länge för det, men jag hoppas han kryar på sig till helgen, då vi har mycket trevligt, inklusive hans eget treårskalas, inplanerat. Tre år!

PS. Snälla någon som använder blogspot, vet ni varför bilden ser så grynig och ful ut i blogginlägget, men skarp och fin när jag klickar på den och förstorar den? Någon annan som lagt märke till det? Det stör mig.

PS2. Min gode make rensar avloppet i köket så här fredagskvällen till ära. Det är bra. Det är bra. Det är bra. Jag har klagat på lukten i köket flera dagar. Men... vi kan säga som så: det som ligger i luften här nu är ingen lukt. Det är stank. Stank. Oh, sweet Friday.