Under en ganska kort period nu har det inträffat tre allvarliga bilolyckor, två med dödlig utgång, som på olika sätt berört människor jag känner mer eller mindre. Livet börjar kännas skört. Igår kväll dog en ung småbarnsmamma, kusin till mina barndomsgrannar. Och det går inte att undvika det just nu - livet är så bräckligt, tråden som håller en människa kvar här på jorden så tunn. Det gäller mig. Det gäller alla jag älskar. Det gäller alla jag känner. Det gäller alla jag någonsin ens köpt ett paket tuggummi av. Är man människa är man i livet på nåder och det är ingenting alls som säger att man hinner få rynkor och gråa hår.
Och jag sitter här och försöker tänka ut hur jag ska undvika en äckligt klämkäck klyscha och ändå få sagt att det här gör att idag känner jag att livet är så oerhört värdefullt. Inte ett långt, innehållsrikt liv som självändamål, utan det liv jag har idag. De människor jag har nära mig idag. Det är så många jag älskar, gillar och uppskattar och jag hoppas ni vet om det!
Förlåt. Förlåt om du hoppades på en avslappnande småtrevlig bloggstund. Kanske imorgon igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar