måndag 20 juni 2022

Dan före dan

 


Dan före dan är den dagen jag gillar minst på alla resor. Oavsett när jag börjar håller jag alltid på för länge med att packa och greja - och det är inget jag blir snäll, glad och harmonisk av tyvärr. Att jag är på väg ut ur min bekvämlighetszon den här gången gör inte saken bättre, och att jag idag fick reda på att den största spårvägsstrejken på 30 år i England infaller imorgon, alltså den dag vi anländer, hjälper inte heller särdeles mycket...

Tåget från Stansted in till London går, men bara med hälften av turerna, så jag förväntar mig kaos. Under dagen går en del tunnelbaneturer, men på kvällen inga alls. Tala om tajming! Lokalbussar går, men jag antar att de är mer än fullpackade... Puh. Så nä, just nu skulle jag hellre sitta hemma i trädgården och lyssna på fågelsången. Men när vi väl är där blir det nog bra - och som tur är verkar vi ha en jättesnäll airbnb-värd som har hjälpt mig att hitta all info som jag behöver för att ta mig fram trots allt imorgon. 

Strejken fortsätter alltså på torsdag och lördag, men då gäller det inte tunnelbanan om jag förstått det rätt. Kan dock bli lite spännande att ta sig tillbaka till flygplatsen på lördag förmiddag... Håll tummarna för oss! Nu kör vi!

(Bild från 2015!)

söndag 19 juni 2022

Nya äventyr!

Det känns nästan lite dumt att klämma in det här mellan mina inlägg om en annan resa, men... det är dags för ett sommaräventyr!

Redan vintern 2020 började vi spinna på planer för en Englandsresa till sommaren - men som vi alla vet kändes det äventyrligt att ens resa till Vasa sommaren 2020... Så planerna lades på is och plockades inte fram på länge. Inte förrän en dag i slutet av maj när jag samtidigt både spontant och allt annat än spontant slog till - och nu blir det en resa till London med Arvid och Edvin! 

Jag har så länge velat resa med mina storbarn nånstans och fick en spark i baken av Erasmusresorna som kommit igång igen. Jag tycker hemskt mycket om att resa med mina elever, men jag vill ju ta med mina egna ungar ut i världen också! Planerna från 2020 har justerats eftersom det blir bara halva familjen och "bara" London, men några av idéerna vi bollade med redan då verkar bli av! Till exempel lyckades vi få biljetter till Warner Bros studios Harry Potter tour, fast vi var sent ute. Det blir på Arvids 15-årsdag, som han alltså firar i London! Vi har också köpt biljetter till The Lion King, men resten är öppet. London Eye lockar, men vi vill inte boka upp oss för mycket - vi vill verkligen njuta och strosa och bara vara också! Vi har ungefär tre och en halv dag på oss, så det är inte oändligt med tid, men jag tror det blir riktigt bra.

Matias och Josef kommer att skjutsa oss till flyget i Tammerfors och sen blir det en minisemester med hotellövernattning i Tammerfors för dem. Lite upprörd var Josef först över att han inte skulle få flyga, men rätt snabbt blev han taggad för Tammerfors och har faktiskt inte alls verkat missnöjd med fördelningen.

Barnen har ju faktiskt varit till London förut! Och om jag känner att jag går lite utanför min comfort zone den här gången genom att resa till mångmiljonstad utan någon annan vuxen i sällskapet är jag fortfarande imponerad av vår resa till England 2015... Vi reste med tre barn i åldern 0-7 år och hann med London, Isle of Wight, London igen, vänner i Huntingdon och ett besök i Cambridge på tio dagar. Inga hyrbilar i sikte, utan vi kånkade hela vårt ekipage på tåg, på bussar, i tunnelbana och till och med till fots med allt bagage en hel eftermiddag samtidigt som vi turistade i London. Ja, man har det som man ställer det för sig ibland! Haha! (Men vi hade det alltså väldigt bra, nästan hela tiden... Se bara hur små och gulliga ungarna var!)

En söndag i Ungern, del 2

Fortsättning! 
Vi är alltså i Budapest, vår första dag av Erasmusträffen i april. Förmiddagen tillbringades i sol och värme i The Castle District och vid Fiskarbastionen på Buda-sidan av Donau. Hade gärna stannat hela dagen, men förutom att solen gick i moln så var det dessutom dags att fortsätta till nästa programpunkt, CSOPA Science center. Först gjorde vi faktiskt också ett stopp vid Heroes' Square, men regnet hällde ner och det blev ett mycket snabbt stopp för ett par gruppfoton av eleverna. Men sedan raskt vidare till CSOPA. Perfekt planering för övrigt, med utomhusaktivitet hela den soliga förmiddagen och inomhusaktivitet hela den regniga eftermiddagen! 


Efter en (urgod!) lunch på en asiatisk restaurang i närheten vad det dags för ett par timmar på CSOPA. I ärlighetens namn - har man varit på andra tekniska museer har man sett det mesta, och det var dessutom både svettigt, trångt och högljutt och jag saknade solen och de vackra vyerna från förmiddagen... Tydligen ett populärt tidsfördriv för familjer med småbarn på söndagseftermiddagar! Men helt kul ändå med science show och diverse aktiviteter att testa på! 


På seneftermiddagen var det då dags att gå tillbaka till bussen som skulle ta oss till vårt egentliga mål, Tiszafüred. Jag har alltid hävdat att jag gillar bäst att resa på egen hand, men att resa på det här sättet, med lokala vänner/värdar som har ordnat allt det praktiska och valt ut alla de bästa smultronställena, kan faktiskt vara ännu bättre! 


Väl framme i Tiszafüred blev det middag på hotellets restaurang med bordet fyllt av olika ungerska rätter att smaka sig igenom. Det ungerska köket är kanske inte världsberömt, men det finns mycket gott där. Men definitivt mer friterat och mindre grönsaker än en nordbo är van med! När vi väl var hemma igen kom jag på mig själv med att tindra med ögonen vid skolluncherna och lassa tallriken full med sallad... 


Så roligt att få träffas IRL! De flesta av våra partners har vi jobbat med förut, men skolan på Madeira har bytts ut till en annan eftersom vår gamla partner inte kunde delta den här gången. Så de flesta koordinatorer är gamla vänner vid det här laget - efter att vi jobbat tillsammans sedan 2018 - men många av de medföljande lärarna var nya ansikten. 

Nu har vi ju också vant oss vid att umgås utan munskydd, men den här resan var alldeles i brytningen mellan munskydd/inte munskydd och det kändes underligt, nästan lite farligt och ganska förbjudet att träffa så här många människor med ansiktet bart. Ibland använde vi ändå munskydd, men mest i början och sedan allt mindre. Munskyddsrekommendationen hade hävts här hemma bara tre dagar före resan och när vi flög ner till Budapest var munskydd fortfarande obligatoriskt på Finnair - men inte när vi flög hem igen. 

Hur som helst, fint att få arbeit ilaag med kollegor och vänner i andra länder!


torsdag 16 juni 2022

Den vackraste förmiddagen i april (Ungern, dag 1)

Ett första inlägg från resan i april! Den var länge efterlängtad, vår första Erasmusresa efter coronauppehållet, men i slutet av april var det äntligen möjligt att träffas IRL igen. Vi var en grupp på två lärare och fem elever som reste till Ungern för att sammanstråla med motsvarande grupper från Irland, Turkiet, Portugal och Polen - och förstås våra ungerska värdar. Vi anlände på lördag kväll, men hann inte så mycket mer än att växla pengar och hitta mat, så söndag morgon får öppna den här reseberättelsen. Det är svårt att minnas nu i grönaste juni, men i slutet av april kändes försommaren fortfarande väldigt långt borta här hemma - men inte i mitt i Centraleuropa! 


Våra värdar hade plockat med sig ett gäng av sina elever och kommit till Budapest med en buss för att möta upp oss, och efter att vi väl hade hittat alla grupper vid deras respektive boenden styrde vi mot den bergiga, undersköna Buda-sidan. Vi var på väg till Buda Castle district, ett sammelsurium av vackra byggnader med en otrolig panoramautsikt över Donau och Pest som ligger på andra sidan. 


Området i sig hade räckt bra som underhållning, men som de proffs de är hade våra värdar också ordnat med ett par små icebreakers för att få oss att tina upp, ta kontakt och lära oss de första nya namnen. Och vem kunde annat än tina, solen värmde och förväntan inför veckan låg i luften!


Bakom mig ligger en av Budapests många sagoslottsbyggnader - Parlamentshuset. Så vackert! Trots att det här var mitt andra besök i Budapest har jag inte kommit så mycket närmare det än så här, men det lär vara lika överdådigt på insidan som på utsidan. På tal om parlament finns det ju mycket annat att säga om den ungerska ledningen, men sparar det till en annan gång... men jag tycker det är så oerhört intressant att ha fått kollegor som arbetar i andra samhällen och med andra förutsättningar. Det mesta liknar vår vardag - för människor är människor och det mesta är sig likt - men ibland skaver det till och vi inser att vi talar om olika saker när vi talar om politiker, pressfrihet och fri utbildning. Inte för att vi som individer tycker särskilt olika, men för att till exempel nyhetsrapportering inte innebär samma sak i våra respektive länder, och innan vi insett det talar vi ohjälpligen förbi varandra. 


Innan resan var det också svårt att blunda för att vi den här gången, till skillnad från resan för tre år sedan, reste till ett Ungern vars grannland är i krig. Gränsen är inte lång och jag var aldrig orolig för vår säkerhet, men mest kändes det obekvämt att resa till Ukrainas grannland för något så roligt som en Erasmusträff när så många människor var i rörelse i Europa av helt andra orsaker. På något sätt ville vi göra det klart framför allt för våra elever att vi inte struntade i situationen, men det är lättare sagt än gjort att hitta rätt former. Det blev i alla fall en flashmob med fredssånger vid Fiskarbastionen, en av Budapests mest turisttäta platser. Kul! Inget som skapar fred på jorden, men åtminstone en markering. Först övade vi på en mer undanskymd plats i närheten av slottet, sen ställde vi oss utanför Mattiaskyrkan och gjorde vårt framträdande. I ärlighetens namn hade vi inte övat särskilt mycket på förhand och i ärlighetens namn var det inte såå många som stannade till och lyssnade, men de som gjorde det log och såg glada ut. Det är tanken som får räknas!

All we are saying, is give peace a chance.


Precis som med de tidigare Erasmusresorna jag bloggat om så kompromissar jag lite med foton och lägger bara upp sådana som fått tummen upp för att publiceras i andra kanaler, typ vårt Instagramkonto. Just de här bilderna har till och med gått i tryck när våra elever skrev ett resereportage som läsarbidrag i lokaltidningen, så då känns det rätt okej! Så otroligt bra gäng att resa med, kunde inte ha önskat mig roligare och smidigare sällskap!


I den här miljön kunde jag utan vidare ha stannat hela dagen, men vi fick ändå avsluta så småningom eftersom bussen väntade för att skjutsa oss till nästa stopp. Återkommer!



lördag 11 juni 2022

Juni!


Jag undrar när det senast hänt att det gått en hel månad utan ett enda inlägg? Visst går mitt bloggande i perioder, men nåt inlägg brukar alltid droppa in. Men så var maj månad nådens år 2022 - det som inte var strikt nödvändigt fick vänta! Samtidigt är det ju en naturlag att det alltid finns minst tid att blogga när det händer flest intressanta saker att blogga om, så jag skulle lätt kunna skriva flera inlägg om dagen ganska länge framöver. Framför allt var det ju Erasmus som slukade min tid i vår - först vår länge efterlängtade resa till Ungern och sedan svarsvisit i vår skola en vecka senare... Oerhört roligt, oerhört tidskrävande, både före, under och efter! 

Jag rodde allt i land, men känner fortfarande, en vecka efter skolavslutningen att det kommer att ta ett tag att återhämta sig. I och för sig jobbade jag ännu måndag-onsdag den här veckan, så det är kanske inte helt konstigt att ledighetskänslan inte hunnit ikapp riktigt ännu... Men ledig är jag och jag ser så oerhört mycket fram emot att få slösa med min tid i sommar. Slösa tid på att sova, läsa, gå i skogen, umgås med barnen, prata om annat än logistik med Matias, träffa släkt och vänner, baka en kaka och städa ett och annat hörn. Och nej, det är förstås motsatsen till att slösa med tid, men det var sånt som jag till stor del var tvungen att prioritera bort i april och maj. Inte sunt, men det fick gå an för en tid! 

Förutom att jag har jobbat några dagar har jag också hunnit med andra bra saker efter skolavslutningen:

- Det första och det bästa: Jag har träffat min nyaste systerson! Han är långhårig och sötast i nejden.
- Jag har plöjt igenom alla filmer i Fantastic Beasts-serien med Arvid och Edvin under ett par kvällar.
- Jag har trappat uppför roskisbacken med syster.

Sen kommer jag inte på så mycket annat och det är som det ska. För nu ska jag öva mig i att sänka tempot. Andas. Göra saker ineffektivt och med många, långa pauser. Det!


 

lördag 30 april 2022

Hemma igen!

 


Hemma igen! Trött, men nöjd och tacksam. Allt rullade på fint och jag hade bästa möjliga resesällskap! Vi kom hem tidigt igår kväll och nu njuter jag stort av att bara tassa runt här hemma. Tvätta lite kläder, spela Finns i sjön, ta igen lite jobb, förhoppningsvis gå ut en sväng i skogen lite senare. Perfekt att komma hem till en oplanerad helg! Att det är vappen idag kommer jag på ibland och glömmer lyckligen lika snabbt, men kanske får vi till en liten första maj-picknick imorgon.

De här fotona är från för tre år sedan, men jag återkommer helt säkert med några inlägg om resan så småningom!

onsdag 20 april 2022

Påskhelg


Påsklovet kom, påsklovet gick och nu känns det som om sommaren står bakom dörren och väntar. Nu är det bara en slutspurt kvar! Det är i och för sig en slutspurt som innehåller mer extraprogram än vår skolvardag har gjort sammanlagt de senaste fem terminerna... Allt som inte fått genomföras i skolan sedan mars 2020 ska genomföras nu, tvärt, genast och med detsamma! Det blir Erasmusresa, det blir Erasmusgäster, det är turneringar och föreläsningar och PRAO och gäster och konserter och teaterbesök... Det är bara att inse - det jag inte hunnit lära niorna nu får resten av livet lära dem. Det bäddar för en ganska utmattande, men också riktigt rolig maj månad känner jag. 


Under påskhelgen hade vi finbesök! Kusinerna från Norrfjärden hälsade på senast till julen 2019 och har gjort några tappra försök sedan dess. De planerade att komma till jul, men blev förkylda. De planerade att komma i mellandagarna, men var fortfarande förkylda. De planerade att komma till trettondagshelgen, men strängare restriktioner infördes. De lekte med tanken på att komma en helg i februari, men fick covid. Oh well. Nu lyckades det! Inte helt självklart heller, eftersom Josef på vår sida hade magsjuka helgen innan och magen tog så pass med stryk att han inte var 100 % i skick ännu en vecka senare... Men sist och slutligen lyckades det! Det var så roligt att umgås i ett par (korta) dagar. Kusinerna fick gå påskhäxa tillsammans (även om ingen var klädd just till häxa) och de hittade varandra direkt, som de brukar. Nu ser vi fram emot att träffas mer till sommaren!



lördag 9 april 2022

För länge, länge sedan

 


Det känns som att det hänt något märkligt med tiden nu under pandemin. Å ena sidan känns det oerhört länge sedan den första nedstängningen, men å andra sidan är det som att en del har snabbspolats. Väldigt uppenbart blir det när jag ser tillbaka på våra Erasmusresor före pandemin - det var ju alldeles nyss? Samtidigt är det faktiskt så att de flesta av eleverna som reste med oss det första läsåret faktiskt blir studenter eller tar sin yrkesexamen i vår - en del av dem har till och med börjat hoppa in som vikarier på skolan... Lite roligt är det ju ändå att Erasmusklubben börjar ha några år i ryggen! 


Just nu börjar det bli spännande. Om exakt två veckor kommer min fredagskväll att bestå av packning och lite extra många kramar till barnen, för följande dag är det dags att flyga till Ungern! Jag ser så oerhört mycket fram emot det, samtidigt som jag inte riktigt vågar - för det är klart att det där viruset kan smyga sig fram och ställa till det just nu fast det låtit bli i över två år. Och lite smått panikslagen är jag onekligen också med tanke på alla arrangemang! Vi hade ju nätt och jämnt hunnit få in lite rutiner för resorna med elever, sedan slog pandemin till och mina reseskills rostade bort. De stora pusselbitarna borde åtminstone vara på plats, och så hoppas vi att de små lägger sig så småningom!

Jag skrev i alla fall att jag skulle fira med ett par inlägg från vår förra resa till Ungern när flygbiljetterna är bokade, men de senaste veckorna har jag jobbat så sjukt mycket att det inte funnits mycket tid för annat. Men nu! Nu är det dags för en tillbakablick på en rätt mulen och regnig, men samtidigt rolig och minnesvärd dag i Eger, en timme med buss från "vår" lilla ort Tiszafüred. Eger har en lång och brokig historia och är också en studiestad - bland annat gick flera av våra värdar sin lärarutbildning där. 


Att vara i Eger känns på många sätt som att vara i hjärtat av Europa, med allt det innebär av medeltida byggnader, en borg uppe på kullen och en historia under många olika härskare. Under nästan ett sekel i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet var staden en del av det osmanska riket. Osmanerna förvandlade kyrkor till moskéer och byggde både bad och minareter - bland annat den på bilden ovanför. Ursprungligen lär 17 minareter ha byggts i Eger, men den här är den enda som står kvar. Det är ingen vidare bild, men den måste med. 

För några forinter får man nämligen gå upp i minareten och det var nog det värsta jag gjorde under resan! Den första biten av spiraltrappan i massiv sten går väl an, men som det syns på bilden smalnar tornet av betydligt när man kommer högre upp - och när man väl kommer upp är det bara att gå ut på en smal, smal avsats med ett anspråkslöst räcke. Hu! En av mina kollegor har höjdskräck och tyckte det var hemskt. Jag har en tendens till klaustrofobi och tyckte det var hemskt. På Wikipedia står det faktiskt att det inte rekommenderas för personer med höjdskräck eller klaustrofobi, men det hade vi ju inte läst...


...och tur var det visserligen också att vi inte hade läst varningen, för då hade vi ju gått miste om den här vackra vyn över staden! Till och med den här gråmulna dagen blev jag glad av kyrktornen, de gulliga husen och de varma färgerna. 


Väl nere gled vi vidare in i en marsipanbutik nedanför minareten. En så fin affär! Tänk Pippi i godisaffären, men i en ungersk version, så har vi bilden ungefär klar. Köpte med mig lite marsipan hem till pappa.


På väg ut genom dörren är turkiska Fatma, en av de fantastiska människor jag lärt känna genom våra projekt. De senaste två åren har lärt mig att inte ta något för givet, men i smyg ser jag redan ivrigt fram emot vårt besök i Turkiet nästa vår. Ibland för jag faktiskt påminna mig om att jag själv faktiskt aldrig har besökt Trabzon, eller Turkiet överhuvudtaget, för efter att ha samarbetat intensivt med Fatma och hennes skola i över fyra år nu tror jag nästan att jag har varit där. Och själv var jag ju inte med på resan till Trabzon 2019, men jag följde med stor inlevelse med på distans!


Men tillbaka till Eger. Vi åt inte bara marsipan, utan följde också efter vår värd Péter genom en saluhall och upp till en undanskymd våning med några hål i väggen bland annat för langós. De är maffiga och kanske inte vad jag skulle äta till lunch varje dag, men jag ser absolut fram emot att äta langós i Ungern i vår igen! De finns med olika fyllningar, men den här varianten med bara ost, vitlök och creme fraiche verkar ha varit standard. Gott! 


Efter att ha gått runt och spanat in staden på egen hand skulle vi sammanstråla vid borgen, men tydligen hade vi inte förstått vilken ingång det var fråga om, så det blev en promenad runt borgen i ösregnet. Visserligen en fin promenad, men kanske hade den varit ännu bättre i torrare väder och om vi inte varit på jakt efter resten av gruppen!


Men vackra vyer! Hade jag själv planerat resan hade jag förstås också planerat in ett besök på själva borgen, borgnörd som jag är, men nu fick vi nöja oss med att gå runt den och se på utsikten. Till sist var vi tillbaka där vi hade börjat, vilket också var platsen där vi skulle träffa de andra. Det var dags att lämna centrum av Eger för denna gång...


..och fortsätta till Egerszalók Salt Hill spa. Ungern må sakna kust, men de är berömda för sina termalkällor och det lär finnas ett termalbad i någon form i varje by. Det här är modell större och och har både varma och kalla bassänger inomhus och utomhus. Uppe i backen finns vad jag trodde var en saltformation (namnet!), men tydligen är det kalksten och ser bara ut som salt... Nåväl, det var fina timmar ändå! Hade inga egna foton därifrån, så den här har jag plockat från nätet och den är nog tagen en soligare dag, men i de varma poolerna utomhus var det riktigt skönt i gråvädret! En del bassänger var så varma att man måste byta till en svalare ibland för att inte tuppa av... På det preliminära programmet i år finns också ett bad, men den här gången blir det grottbadet i Miskolctapolca. Det blir kul! 



fredag 8 april 2022

I vår tid

Mariupol.

Bucha.

Kramatorsk.

Att den här våren skulle vara en tid när namn på städer blir kända av helt fel anledning - jag hatar det. Det borde inte hända, inte i vår tid. Den europeiska historien innehåller redan alldeles för många namn på orter som präglats av krigsbrott och folkmord; nu borde vi veta bättre. Inte fler ortsnamn på den mörka listan nu!

Mitt hjärta går sönder samtidigt som mitt eget liv rullar på i sina hemtrevliga gängor. Hur förhåller man sig till det?

fredag 1 april 2022

Vi


För ganska många år sedan gick jag i centrum av Vasa, hand i hand med en liten knatte som nätt och jämnt lärt sig gå. Fast det måste vara nästan 14 år sedan är minnesbilden fortfarande glasklar - jag var så sprängfylld av förundran över att vara mamma till en liten människa som helt klart höll på att bli en egen person, som bokstavligen höll på att ta sina första egna steg ute i världen.

Förra lördagen gick vi på stan i Vasa igen, visserligen inte hand i hand, men lika fylld av förundran var jag - tänk att få gå där med en unge som blivit en helt egen person och som dessutom gått och blivit en så klok, lugn och fin sådan. Så rolig att umgås med!