Häng

Förkylningskänslan var en förkylning, en riktig en. Både Arvid och jag vaknade varma, hängiga och förkylda imorse - det första han sa var "mamma, tut mun" = "mamma, sjuk mun", vilket jag gissar att snarare betydde sjuk hals... Vi piggnade till mitt på dagen, men nu är vi tillbaka, den ena gnälligare än den andra. Jag försöker febrilt fundera ut hur man kan ta sjukledigt när man är mammaledig och har en lika förkyld 2½-åring att underhålla... Inga goda idéer dyker upp!

Det var ju inte SÅ jag hade tänkt!

Hm. Jag var trött och tyckte det var en bra idé att sova en timme på eftermiddagen. När jag vaknade var jag fortfarande trött och kände mig förkyld. Det kallar jag en ganska dålig tupplur! Nåja, förkylningen kanske försvinner lika fort som den kom... nu har jag iaf uppbådat tillräckligt med energi för att ägna mig åt diverse tiggerier i form av stipendieansökningar (inte för min mammalediga tillvaro nej, men för Humlefestivalen...)

Tror vi är fler här som är lite hängiga, för Arvid somnade bokstavligen vid kvällsmaten och det krävdes en storinsats som involverade hela familjen, duplo, majsbågar och sånger för att han inte skulle "ta kväldi" ett par timmar för tidigt. Men det var å andra sidan ganska trevligt!

Ramdadam. Inget viktigt att rapportera idag tydligen!

Plask

Jag tog faktiskt tipsen på allvar! I fredags blev det äntligen av att gå till simhallen - och eftersom Matias var ledig tog jag med mig båda mina män dessutom. Simhallspremiär både för Arvid och Mia-med-inbyggd-badboll, alltså! Och jag kan inte säga annat än att det blev succé för alla inblandade. Visserligen är jag fortfarande klumpig och långsam i vattnet - men det är jag i normala fall också... Den enda skillnaden är att magen faktiskt påverkade balansen i vattnet också, för den hade liksom väldigt bra flytkraft... så det kändes faktiskt lite som att simma med en inbyggd flytboj under magen. (Eller inbillade jag mig? Är det nån som vet hur det funkar?) Nåja. Det var inte så jag tippade runt i alla fall, så jag får vara nöjd!

Och för tydlighetens skull - bilden är inte från Jakobstads simhall, utan från Savannah, Georgia nån gång i vårt förra liv som jag knappt minns längre...

...tyst det är i huset

Vad konstigt. Det här har inte hänt på ungefär tre år. Jag ska sova ensam hemma inatt. Och det har faktiskt inte hänt på tre år - att både Matias och Arvid har varit borta samtidigt! Oj, vad jag ska bre ut mig i sängen inatt...

Har en färdigpizza i ugnen, den ska snart ätas framför tv:n. Sen kanske jag fixar småsaker som borde fixas - men bara så länge jag vill. Sen, tja glass och tv kanske? Apelsiner och tv? Te och tv? Och sova tidigt. Och länge. Ha, det kanske märks att man är höggravid småbarnsmamma när det här känns som en lyxig minisemester! Högsta önskan - äta framför tv:n och sova...

(Men Tintin verkar också ha övergett mig, honom har jag inte sett på hela dagen. Han som skulle vara min vaktkatt inatt!)

Uppdatering: Vaktkatten på sin post! Det vill säga på vårt varma, sköna badrumsgolv...

Söndagens finfina bonus

Att vi skulle komma hem med bilen full av bra saker trodde vi inte när vi körde iväg till Vasa en söndag helt utan shoppingagenda - vi trodde det skulle bli lunch på stan, festivalplanering (för mig) och träffa goda vänner på hemvägen. Och allt det där blev så. Men dessutom hade vi med oss två påsar utlånade och återlämnade babykläder, två plastkassar lånade mammakläder, en lånad pyttebabyhalare - och ett nytt babyskydd. Med klickfunktion! (Det är nästan så jag i pur lycka vill markera klickfunktionen med skimrande rosa.) När Arvid var baby behövde vi inte bilen speciellt ofta, och dessutom har tydligen en Saab från -89 tacksamt generösa bilbälten jämfört med vår "nya" Opel astra. Nu har jag med bävan sett framför mig hur jag tomatröd och svettig står och sliter i det omöjligt korta bältet med en skrikande baby i bilen och en Arvid som tar chansen att rymma när han får den. Så när L apropå (nästan) ingenting frågade om vi inte ville köpa deras jättefina babyskydd (med klickbas!) var vi inte svårövertalade...

Däremot kommer jag att ha väldigt svårt att skiljas från vårt gamla babyskydd. Kan kanske skylla sentimentaliteten på mina höggravida hormoner, men jag kommer alltid att förknippa vår isblå Britaxstol med ett yttepyttelitet russin till son som vi körde hem med en varm och grön junidag 2007 - överväldigade av hur de kunde tillåta oss att ta ut en så försvarslös liten unge i Världen. (Och nu inser jag att någon kan ha hickat till av bilden - men för tydlighetens skull: hittills är Arvid den enda russinskrynkliga unge vi tagit med oss hem från BB, bilden är gammal och nästa unge är fortfarande i tryggt förvar i magen...)

De lånade mammakläderna gläds jag också åt - mer än någon kan tro som inte provat på att växa ur alla sina normala kläder och få nöja sig med några plagg som man använder, tvättar, använder, tvättar, använder, tvättar... och däremellan av nödtvång dra på sig tröjor som lämnar halva magen framme. Åtminstone idag gör de "nya" kläderna att det känns lite mindre frustrerande att inte kunna böja sig ner och plocka upp en duplokloss från golvet utan att ta sats. (Tack, T och L!)

...och nu när jag publicerat inlägget inser jag att bilden och rubriken kunde tolkas som en födelseannons... Beklagar, ni får vänta lite till! :)

Mat

Jag vet inte om det beror på urmodershormoner, årstiden (duktiga januari) eller om jag bara försöker hålla mig sysselsatt i brist på betalt arbete - men på sistone har jag varit riktigt inspirerad att laga mat. Och tja, det kan man väl inte säga att har hänt... på ett tag. Jag håller på att läsa sönder senast Mat-Birka, där det finns massor av bra saker. Vardagsmat, enkelt och... enkelt. Det är klassiskt för januari och precis vad jag behöver; numren som brukar komma inför jul och påsk med diverse delikatesser har jag inte lika mycket användning av. Hittills har jag avverkat recepten på morotssemlor med nötter (två gånger), sej med lök, tonfisk- och bönsallad (två gånger) och enkel renfrestelse, och så har jag vikt hörnen på sidorna med chili sin carne och snabb rotsakspuré- och skinksoppa. Det ni, så effektivt har jag inte tillämpat nån Mat-Birka förr! Skynda, skynda, hämta en egen...

Far from hurtbulle

Ja, här sitter jag i dagens tredje outfit, förutom pyjamasen. Och det är fortfarande förmiddag. Det här kunde man göra en innehållsrik modeblogg på! Men jag kan garantera att det inte är fåfängan som styr (och ni skulle tro mig om ni skulle se kombinationen), utan helt enkelt att tre försök var det som krävdes för att jag skulle hitta något som var bekvämt nog att leva i.

Det börjar nämligen vara väldigt begränsat vad jag kan ha på mig och ändå 1) fungera normalt och 2) se representabel ut. Heh, nu är det ju faktiskt mindre än två månader kvar. Bara... Men kläderna är ett mindre problem. Ett större problem är att jag håller på att försoffas totalt. Gravidyogan ställdes in pga. för få anmälda, promenera/göra annat ute tar emot eftersom min vinterjacka känns som en tvångströja, det enda pass jag tror jag klarar nu är bodybalance, och där också måste jag fuska mig igenom så många moment att det känns lite bortkastat. Och att gå till gymmet enbart för att gå på en löpmatta känns faktiskt lite onödigt... Så jag hoppas på er - är det någon som har en toppenidé om hur man slipper börja från noll igen när babyn väl är ute? Visserligen är jag inte speciellt aktiv annars heller, men jag hade planerat att vara i lite bättre form än sist... och det borde egentligen inte vara något svårt mål!

Helt sant

Tja, jag inser att jag kan ha verkat lite bitter i mitt förra inlägg. Egentligen var jag inte alls det, jag bara tänkte på bra saker man kunde ha för sig, men som inte jag hade för mig. Men ändå, nu tänkte jag kontra med några facebookuppdateringar som är helt sanna (och den första har jag till och med använt):

...följer mentalt med som fripassagerare när syrran flyger till London om en liten stund.
...bakade väldoftande (och välsmakande) semlor igår. Ska snart äta såna. Med varm kakao. Mmm.
...känner inte tropisk värme mot ansiktet, men väl vintermilt väder. Hurra! Man kan vara ute utan att kämpa för att inte frysa ihjäl!
...känner sig inte smidig, men känner någon som armbågar mig envist i magen. Och det är också ganska trevligt.
...har rättat alla hemtenter och uppsatser jag fått hittills!
...har hittat en sponsoransvarig till Humlefestivalen.
...har en son som njuter stort av att få leka i Folkhälsans lekpark igen efter ett jul- och kölduppehåll på ca en månad.
...köpte tre par strumpor åt sonen idag - hittills har det resulterat i ca fem strumpbyten och massor med lyckligt babblande, hoppande och springande till strumpornas ära. Kul att glädja nån med så lite!

Bara bluff

Det finns några facebookuppdateringar jag önskar att jag kunde använda just nu:

...kom precis in från en härlig skidtur i vintervädret.
...har bakat väldoftande semlor, bullar och kakor.
...upptäcker the streets of London/New York/Berlin/Kuala Lumpur.
...känner sig smidig.
...känner tropisk värme mot ansiktet.

Men det kan jag inte. För då ljuger jag bara.

Stor som ett hus

Det finns ett gravidfenomen som jag aldrig riktigt förstått - eller egentligen många, men nu talar vi om ett speciellt - nämligen att folk klagar på att mer eller mindre främmande människor petar och klappar på deras magar. Va? Visst har jag fått några klappar, men bara av människor som har rätt att klappa lite - nära vänner, mamma, mommo... Inte en enda gång har jag fått en obehörig klapp. Är jag den enda? Är jag kanske ovanligt avskräckande?

Men jag har kommit på en tänkbar förklaring. Det är två månader kvar tills den beräknade dagen D, men det är redan flera veckor sen jag började få svara på frågan "När är det dags" med undertexten "Idag eller förra veckan?". När jag svarar att det inte lär hända något förrän början av mars brukar frågeställaren se lite pinsamt överrumplad ut och mumla nåt om att "jaja, det är ju ganska länge kvar då..." (Min svärmor fick förresten svara på frågan om barnbarnet kommit ännu två gånger i kyrkan i söndags.)

Så vad är min slutsats? Min slutsats är att de främmande potentiella magklapparna blir avskräckta av sin första misslyckade slutsats så de föredrar att retirera/byta samtalsämne istället för att dröja sig kvar vid min stora mage. Men i ärlighetens namn skulle jag klara rätt många klappar om jag i utbyte fick en neonskylt att hänga i min panna: "9 mars. Inte tidigare. Inte tvillingar. Inte elefantunge. Inga frågor."